Antiklimax!

Efter påtryckningar både IRL (läs: husse, bl a) och i cyberspace har jag idag gjort ännu ett test av hur den svenska sjukvården fungerar. Jag är dock lite osäker på betyget?

I morse tog jag mig samman och ringde vårdcentralen. Allt flöt på bra till att börja med; de ringde åter nästan på utlovad tid (efter tio minuter) och lyckades skaka fram en akuttid åt mig ett par timmar senare. Ett snabbt besök inne hos läkaren, med tryck-kläm-och-vrid-övningar tills jag kved förtvivlat, gjorde att hon höll med mig i min teori om en eventuell spricka. Den ömmande punkten tydde i alla fall inte på uttänjda ledband (de har nog gått tillbaks och slutat göra ont) och skickade mig direkt till röntgen, utan att passera gå, liksom… Hon förvarnade dock om att en spricka kanske inte skulle synas på röntgen.

Knatar in på röntgen (foten går ju faktiskt att gå på, rätt hyfsat) och efter ca fyra minuters väntan ligger jag i adekvat ställning på röntgenbordet. Efter tre bilder i olika vinklar blir jag utskickad i väntrummet och tillsagd att vänta där på domen.

1,5 timme senare blir jag framropad till läkarsekreteraren som informerar mig om att det inte var någon fraktur… Men nähä?! Det hade jag ju faktiskt kunnat upplysa om alldeles själv. Någon information om någon spricka gick tydligen inte heller att hitta.

Så… då är vi tillbaks på ruta noll igen.

OM det nu är en spricka skulle jag ju gärna vilja veta hur jag bäst beter mig för att den ska läka. Börjar bli lite stressigt det här… Och det är ju oerhört frustrerande att ha en fot som man faktiskt kan gå riktigt bra på under rätt förutsättningar (=vanliga skor, plant underlag och utan draghund) men som man kanske borde vila? Jag vet ju inte om den blir sämre av att jag faktiskt använder den. Uppenbarligen har den ju inte blivit bättre, men det kanske den inte hade blivit om jag legat på divanen och käkat praliner heller?

HELP!

Veckans ris 1.0…

…går, utan någon som helst tvekan, till bloggens matte, dvs undertecknad.

I måndags lyckades jag på mindre än en minut totalkvadda hela vittringsapporteringen?! 😳

Som jag tidigare beskrivit är det ju ett moment som varierar väldigt i kvalitet. Antingen har den lilla terriern kopplat på (och ihop) höger och vänster hjärncell och gör en fin analys och tar rätt pinne. Eller … så rusar han ut och kör plockepinnmetoden vilken ytterst sällan är lyckosam med matteögon sett. Min normala metod när han är på det humöret är att bara ignorera felpinnen och ge honom en ny chans, eller att lugnt och stillsamt bryta momentet.

I måndags tränade vi hemma, och han körde plockepinnmetoden. Han fick en andra chans och rusar åter ut och greppar random pinne utan att ta med sig näsan. Han fick en tredje chans, och körde en klockren repris. Då rusade mattes frustrationen upp till nya, oanade höjder och jag röt i med ett ”NEJ”. Alltså endast ett ord, inget annat.

Det borde jag aldrig ha gjort… 😥

Velourterriern har nu drabbats av en stor osäkerhet och det är inte ens värt att kallas moment längre. Han springer tveksamt ut mot pinnarna och ställer sig mitt ibland dem, eller någon meter bortanför, och stirrar mot horisonten/häcken/random träd för ”pinnarna ska jag minsann låta bli, det har min matte sagt”. *djup och generad mattesuck*

Efter några dagar med samma beteende har jag nu bestämt mig för att ta ett par dagars paus från just den träningen för att låta minnet blekna. Sen får vi börja från början… och det känns inte som om det är ett moment jag kommer lyckas bygga upp på två veckor. Om två veckor är vi nämligen anmälda till tävling men just nu lutar det mest åt återbud. 😦

Och så här såg det ut i höstas när hjärncellerna var påslagna och sammankopplade, och matte höll käften…

/generadmatte_60