Självrannsakan

Efter klubbmästerskapet och det katastrofdåliga uppletandet började jag fundera lite, och insåg ganska snabbt att vi faktiskt inte tränat uppletande sedan den ”riktiga” tävlingen i mitten av september. Då var det inte särskilt bra = matte inte särskilt glad. Dessutom; tävling = ingen belöning mellan föremålen, och ingen belöning direkt efter avslut heller. Detta var väl vad han hade i minnet, och dessutom var det ju samma ruta. Kanske inte så konstigt då att motivationen tröt på KM? *Note to self; träna uppletande även MELLAN tävlingarna.*

I lördags körde vi ju ett uppletande på åkern. Det var praktiskt taget vindstilla och han fick kämpa rejält för att få tag på de relativt små föremålen. Idag var det dags igen, direkt efter lunchpromenaden när han var uppvärmd. Iza fick hjälpa mig att valla rutan. Idag  blåste det desto mer, ganska rak sidvind. Med tanke på att han inte behövde väja för något, åkern är ju ganska platt, så blev det extremt tydligt när han fick föremålen i näsan och tvärvände i luften för att zooma in dom. Häftigt! Visst ser man det i skogen också, men det blir inte riktigt lika uppenbart, och dessutom ser man ju inte den lilla hunden hela tiden. Duktig var han i alla fall, och fem föremål kom väl in på kanske två minuter. Detta ska vi göra fler gånger. Jag menar alltså i samband med lunchen på vardagarna… 😉

Ikväll har vi kört ett pass i vår ”lokal” igen, och jag är sååå nöjd med upplägget. Jösses vilken nytta jag har av speglarna. Stegförflyttningarna åt vänster var avsevärt bättre idag även om han har en tendens att flyta iväg onödigt långt. Men bara att träna vidare. Vi har ju vintern på oss. 🙂 Och hela helgen är det brukslydnadskurs. Då blir det förhoppningsvis framåtsändande och   inkallning med ställande för åtminstone halva slanten. Vad jag ska ägna resten av tiden åt har jag inte riktigt bestämt mig för. Det finns ju en del att välja på. 😉

Var det så illa?

Som jag skrev igår kväll så blev det ett pass med den lilla bland speglarna. Han var lätt (läs: rejält) överladdad och det mesta gick i turbofart, men på det stora hela var han ganska duktig, och det här med speglarna är en riktig höjdare. Det är ju svårt att veta vad som händer när man har en liten hund, men nu kan jag ha koll utan att vrida kroppen och titta ner.

Att våra stegförflyttningar åt vänster inte varit särskilt bra har jag ju haft klart för mig, men att det var sååå illa? Nu tror jag iofs att det var värre än vanligt igår, men till sist visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Vid minsta tendens till att jag skulle flytta mig åt vänster slängde han sig ut på en meters håll och såg ut som om jag regelbundet brukar sparka honom med stålhättade kängor?! Sen la han sig platt (med hakan i golvet) vinkelrätt med rumpan mot mig, och sen kröp han i raketfart i en halvcirkel in framför mig. Kan inte för mitt liv komma på vad som framkallat detta beteende, som uppträdde flera gånger. Det enda jag vet är att jag inte sparkat honom, och inte ens trampat honom av misstag. Jo visst har väl det hänt, men inte just i den här situationen.

Hur som helst började vi om från scratch, med att jag i princip bara lutade mig lite åt vänster, och tar vi det bara lugnt och metodiskt ska det nog blir bra.