Idag har vi spårat ”på riktigt”! Det vill säga; för Karlsson helt ny spårläggare med ”rena” pinnar. Dessutom skickade jag hem spårläggaren innan det var dags att gå spåret. 🙂 För de som inte vet så är det ju vanligt att spårläggaren går med i spåret och då har man som matte en tendens att fråga sig fram om det börjar strula. Men – när det bara är jag och hunden i skogen så har man inget annat val än att lita på fyrfotingen, eller – i just det här specifika fallet – pälstofflingen.
Lite tveksamt upptag, dock åt rätt håll, men sen skötte han sig fint och vi hade till och med en apport för mycket (som blivit kvar från någon annans spår) i mål. Visst var han av spåret och vimsade ibland men han är lätt att läsa och väntar man bara ut honom då så korrigerar han snabbt sig själv. Och ”leta bakåt-poletten” har ramlat ner på allvar för det gör han jättebra.
Summa summarum – matte är nöjd med spårarbetet, dock måste jag jobba mer med upptagen för att få honom att söka rakt ut på ett säkrare sätt och med mer motivation. Tips någon?
Ett lydnadspass, delvis med kommendering, och en platsliggning med dold matte hann vi också med medan spåret låg till sig. Inkallning med ställande går bättre och bättre och kanske åtminstone är värd en 5-6 poäng nu? Mer att jobba på där alltså.
Nu sussar han gott igen, åtminstone så länge Iza och tratten ligger stilla. 🙂
För övrigt så börjar det knoppas i trädgården. Inne i stan har det, som vanligt, kommit betydligt längre men det räknas inte.

Syren.

Syren igen.

Påskliljorna jag planterade i höstas behagar äntligen titta upp ur
jorden – på annandag påsk!

Doftchersmin, men det är ett tag kvar till doften kommer. 😉
Jag har, föga förvånande, inte alls hunnit med allt jag tänkt i helgen. Som vanligt var planeringen lite för yvig och optimistisk. Tänk om helgerna alltid var fyra dagar och arbetsveckorna tre, vad trevligt det vore. Den kommande arbetsveckan är åtminstone bara tre dagar eftersom jag ska vara ledig på fredag, så just nu ska jag väl inte klaga.











