Månad: november 2008

Det kom en hälsning från Gino:

Här skickar husse en bild från mitt födelsedagsfirande. På bilden ser man min kompis Pippifågel, som är en glad prick, och så förstås älgen Runo, som är min bästis och som alltid ställer upp. Hallon och grädde smakar mums. Undrar nu bara hur länge man ska vänta på nästa födelsedag??? Börjar redan fundera…

Puss till mamma Manda och mina syskon, morbror Karlsson och, så förstås, tant Iza.

(Blogginnehaverskans kommentar: Jag har inga som helst minnen av att polishundarna vi hade hemma någonsin åt hallonbakelse på köksbordet? Tänk vad saker ändras när man blir borderterrierägare. 🙂 )

Då har husse stigit i graderna och är numera utsedd till assisterande hundtränare. Den oerhört betungande uppgiften bestod i att, på BK Vardagsrummet, stå placerade framför den påslagna TV:n och vid lämpliga tidpunkter portionera ut små korvbitar i matskålen jag placerat vid hans fötter. Jag får säga att han skötte den komplicerade uppgiften med bravur. 🙂 När Karlssons första förvåning lagt sig fick vi till några riktigt hyfsade växlingar ligg-stå. Det är risk att vår assisterande tränare får ställa upp fler gånger, men då ska jag utrusta honom med någon form av korvförvaring som inte prasslar så förb….at. Dessutom måste jag utröna vilka handtecken som funkar bäst. Just nu kör jag stå-tecken med högerhanden och ligg med vänster… Känns onödigt komplicerat men å andra sidan blir det ju tydligare för K inbillar jag mig?

***

Min bil är uthämtad från tillpiffningsfirman och är nu så blank och vacker att det tar emot att köra med den. Helst skulle den stå på sin p-plats och bara glänsa i någon vecka eller två. Tyvärr funkar inte livet riktigt så och den har redan varit inne i stan och vänt. Och den är sååå blank att jag gick förbi den när jag kom ut från ICA. DEN fina bilen kunde ju inte var min liksom… 🙂

***

Dagens nostalgi är faktiskt inte sååå nostalgisk, men den bevisar att jag faktiskt inte endast lever i det förflutna vad det gäller musik. 😉 Den är från det här decenniet även om den har några år på nacken. En riktig läcker låt med ett härligt ”flow”. Så härligt att jag gick och köpte CD:n, men det kunde ha kvittat visade det sig. Inte ”my kind of music” egentligen, men undantaget som bekräftar regeln kanske? Videon, som jag aldrig sett tidigare, var riktigt läckert gjord så titta gärna klart även om ni inte gillar musiken.

(Och den är NORSK!)

Idag grattar vi Gino som fyller år! 1 år! Hipp, hipp, hurra!

Jag, Iza och Karlsson har även gratulerat via telefon. Hundarnas gratulationer var väl inte lika välartikulerade som mopsens uttalande i förra inlägget, men de kom i alla fall från hjärtat. 🙂

Underbart! Det är nästan så att man blir sugen på att byta ras, men bara nästan. 😀

***

Igår blev det ett pass på BK Vardagsrummet igen. Har införskaffat en matta att träna på. (Det är ju lite svårt att kräva ”fastfrusna” tassar i t ex positionsväxlingarna om hundstackar’n ska slinta runt på parketten.) Det är en tämligen anskrämlig ”gångmatta” som rullas ihop och stoppas undan när vi inte tränar. Vi använde den första gången i måndags och igår (onsdag) rullade den taggade lille terriern ut den nästan på egen tass. Snacka om tasstarget! 🙂

Gårdagens pass bestod som sagt av positionsväxlingar, den här gången med bakombelöning. I början blev han helt blockerad av korvbiten som låg vid svanstippen men ganska snart köpte han konceptet och jag tror han förstod vad som lönade sig. Ska använda mig av husse så småningom, för att lägga ut belöningen. Det borde ju även skapa en förväntan på tävlingsledaren i tävlingssituationen, och därmed minska lusten att flytta framåt, eller tänker jag fel nu? (För ickehundnördar; tävlingsledaren står verkligen bakom hunden på tävling.)

Vi gjorde även några krypstarter och nu var det klockrent även i första försöket. Slump eller duktig hund? Vet ej.

Till husses stora förtvivlan körde vi även skallet. 🙂 Men i ärlighetens namn övade vi mest på ”tyst-delen”.

Synd att vi inte har ett större (längre) hus, för det är liiite svårt att träna framåtsändandet… 😉

Eftersom min bil tillbringat natten hos ”tillpiffaren” plockade jag ur träningsryggsäcken och ställde den i pannrummet. K har varit mycket förbryllad över detta och tillbringat en hel del tid med att stå och titta längansfullt på pannrumsdörren, och när den öppnats har han omedelbart gått till ryggsäcken och gjort inbrytningsförsök. Det verkar som han förstått värdet i den. 🙂

Hämtade precis posten. Där låg räkningen för bytet av kretskortet. Den var inte rolig. Alls!

6433:- skulle de ha, inkl resa, arbete och moms. *hick*

Tog en chansning och ringde försäkringsbolaget men var långt ifrån säker på att de skulle ersätta något.

Nu, 10 minuter senare, är 4433:- på väg till vårt bankkonto, 2000:- i självrisk drog de av. Jag behövde inte ens fylla i en skadeanmälan eller skicka in kopia på fakturan?! Man ska inte upphöra att förvånas, och det är ju lite oväntat att det är åt det positiva hållet när man har med försäkringsbolag att göra.

Idag hissar jag alltså Länsförsäkringar, men det kan ändra sig fort. 😉

Eftersom norrmännen svek sitt löfte igår blev det ingen träning. Det utlovade uppehållsvädret blev tydligen försenat och när jag borde ha gett mig iväg och tränat regnade det fortfarande. Det går någon slags gräns där… Mörker och regn i kombination är aldrig roligt, men om det regnar redan innan jag har bytt till hundträningskläderna så… Om det däremot börjar regna när jag sitter i bilen och är på väg så fullföljer jag.

Någon timme senare slutade det och då kunde jag ha åkt, men då var både tränings- och korvkvoten fylld för den lille terriern. Det är fantastiskt vad mycket man kan träna på vardagsrumsgolvet. Med en avundsjukt tjutande schäfer utanför dörren.

Gårdagens pass bestod av stadga i ligg, sitt och stå. Till sist grejade han t.o.m att stå med fastgjutna tassar trots att jag provocerade honom rejält med favoritpipen. Duktigt träsktroll! Vi tränade även på positionsväxlingarna i fjärren. Det går framåt, om än sakta, med växlingarna från ligg till stå, och rörelsemönstret är ganska långt ifrån det jag vill ha, men vi har ju hela vintern på oss. 🙂

Iza fick ett litet pass också, med stegförflyttningar och vändningar på stället, 0,5 meter framför näsan på det platsliggande träsktrollet. Han var inte riktigt med på upplägget men efter några tillsägelser förstod han att han faktiskt skulle ligga still.

Nu ska jag beta av resterande 544 typsnitt…

***

Dagens sökord:

hon försvarar foto av kill bill

Och på tal om sökord: tror folk att det sitter någon extremt allmänbildad människa och svarar på frågor på Googles huvudkontor i Silicon Valley (eller var det nu är placerat)? Jag tänker på förra sökordet hur liten är tavlan av Mona Lisa. Hade vederbörande sökt på bara Mona Lisa hade man fått Wikipedia som första träff och ett omedelbart svar på frågan… Nu fick man min blogg som fjärde eller femte träff istället, och där fanns det INTE svar på den frågan, det kan jag garantera. 🙂

Jag har just, via webben, kollat av 720 typsnitt av 1264 möjliga. Det är inte klokt vad många mystiska, och troligen helt oanvändbara, typsnitt det finns. Här kommer ett exempel.

Vad ska man ha det till – liksom?

Resterande 544 sparar jag till i morgon. Skumt jobb man har?!

Nu väntar jag bara på att den norska väderleksprognosen för Boråsområdet skall uppfyllas (=uppehåll) och då ska vi åka och träna!

Dagens djävulsrunda ”avnjöts” i regn. Fördelen med regnet är att såväl italienska vinthundar som yorkshireterriers och mördartaxar förvaras inomhus. Eftersom Ferdinand och hans vänner tagits in för vinterförvaring (alternativt omvandlats till entrecôte, oxfilé och nötfärs?) var det rätt lugnt, frånsett nå’n förvirrad katt som inte förstått att det regnade.

När vi var nästan hemma blev det dock riktigt spännande. Först passerade vi det sociala, nyfikna (och oerhört söta) russfölet som bara verkar tycka att det är kul när Iza gör sina pantersprång i kort koppel. Jag tycker inte det är lika kul… Iza är dock nästan okontaktbar så det är bara att försöka ta sig förbi utan att snubbla på schäferben eller terriers. Men idag fick det här med russ en ny dimension när vi kom till nästa hage. Där gick några stycken som inte varit i närheten av vägen på hela sommaren och hösten, utan gått i en hage längre bort. Uppenbarligen var åtminstone en utav dem, ett fjolårsföl, gravt understimulerad och uttråkad. H*n kom i full fart mot staketet och tvärnitade. Där väntade h*n på att Iza skulle studsa till (och h*n behövde inte vänta länge) och då for h*n iväg i full galopp genom hela hagen, för att tvärvända och upprepa samma procedur. Fem gånger!!! Behöver jag säga att Iza var billig innan vi lyckats ta oss förbi?

Hon bryr sig inte särskilt mycket om hästarna om de inte bryr sig om henne, men när de beter sig på det sättet släpper allt. Hon är totalt blockerad och det hjälper inte vad jag säger eller gör.  Som tur är så är hon åtminstone tyst. Karlsson skriker som en stucken gris i någon form av drevskall men han är trots allt kontaktbar och kan t o m fås att hålla käft och sätta sig fot en kort stund. Men inte Iza…

Den, trots regnet, ganska sköna och lugna promenaden förvandlades alltså till en mardröm innan vi var hemma och humöret var i botten. 😦

Biabädden duger tydligen att luta sig mot (den skymtar till vänster) men inte att ligga i? Det är dock uppenbart att de trivs tillsammans, storasyster & lillebror. 🙂

Ikväll är det medlemsmöte på klubben, och jag är inte där! Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv. 😉 Sedan jag började engagera mig i klubben för ca 15 år sedan har jag inte missat många möten. Så länge jag var ansvarig för klubbtidningen (och hemsidan) ansåg jag att det var min förb….de skyldighet att vara där för att hålla mig informerad om vad som var på gång (för att i min tur kunna informera vidare) men si … det behövs ju inte längre. Nu är det andra som förväntas hålla sig informerade… Skönt!

Min lust till engagemang är fortfarande rekordlåg och jag kommer nog behöva ett långt sabbatsår innan suget kommer tillbaks, om det någonsin gör det? Och lusten att sitta på tjafsiga, gnälliga möten är om möjligt ännu lägre. Nä, det känns faktiskt väldigt befriande att slippa bry sig om något annat än sina egna hundar för en stund. Gårdagens testledaruppdrag, och det för några veckor sedan, var planerade ända sedan i vintras och då backar jag naturligtvis inte ur, men nu är det inget mer bokat.

Så, vad gör man då en blåsig, mörk och stundtals regnig måndagkväll i november? Jo, man skickar ut husse på promenad med schäfern och själv tränar man fjärrdirigering med den lille terriern – inomhus. Och när det är gjort spontantrimmar man lite. Det är ju inte så länge sedan sist, men på något mirakulöst sätt har han ådragit sig märkliga punkfrisyrer på huvudet, magen (bröstkorgen) och öronen! Hans små fina öron som hittills skött sig nästan själva började helt plötsligt få tendenser till tofsar? Nu är samtliga punkfrissor ett minne blott! För övrigt tog jag rätt sparsamt. Han ska få vara lite vildvuxen och lagom påpälsad under vintern för alltid hjälper det väl lite mot kylan. Annars känner jag mig lätt abstinent – utan tillgång till ett enda avsnitt av Six Feet Under, men om posten sköter sig får jag en ny laddning i morgon.

Slutligen en bild på min (för tillfället) vackert blommande azalea. Vi får se hur länge det varar?

För ett tag sedan fick jag tips av Agnetha om en norsk vädersajt som skulle vara relativt tillförlitlig. Och säga vad man vill om norrmän men här verkar de faktiskt ha lyckats.

Eftersom en utomhusfotning (i jobbet) ska ske den här veckan gäller det att pricka rätt i planeringen och i morse vid nio-tiden gick jag in där för att kolla utsikterna för veckan i min del av världen. Även om det inte var av direkt av intresse så kollade jag av ”time for time”-prognosen för idag. Enligt den skulle det regna kl 9 och kl 10, vara uppehåll vid 11 och SOL klockan 12?! Just då, klockan 9 var det svart som natten ute och regnet vräkte ner. Jag garvade rått för mig själv: ”HA – sol klockan 12? Glöm det!”

Klockan 11.30 började det ljusna vid horisonten, kl 11.50 bröt solen igenom och nu, klockan 12.01, skiner faktiskt solen…!

Där jag bor har vi en motorväg som går precis rakt igenom stan. I alla de år jag bott här har hastighetsbegränsningen varit 90 km/h. Och den verkliga snitthastigheten ungefär 110.

I somras sänkte man, av diverse mer eller mindre outgrundliga anledningar, hastigheten till 70 km/h på en ganska lång bit av stadsmotorvägen. På en kort bit är det verkligen motiverat, där det är tätt mellan av- och påfarterna och påfarterna dessutom ligger i uppförsbacke vilket gör att det blir totalt kaos när de som kör på kommer i en hastighet av 60 knyck och ska ”flyta” in i en trafikström som håller 110. Men man nöjde sig som sagt inte med den sträckan utan tog några kilometer till när man ändå höll på.

I början var det totalt kaos men nu har folk tydligen lärt sig. Ordentligt! Nu ligger ALLA  i 70 km, i högerfilen. Ingen vågar köra om och i högra körfältet är ”avstånd” ett helt okänt begrepp. Bilarna kunde lika gärna vara ihopkopplade med bogserlinor, så tätt är det. Och vänsterfilen är tom. Och den stackare som vågar sig ut i vänsterfilen har inte en chans att komma tillbaks till högerfilen, eller – gud förbjude – köra av.

Allt detta trots att trafikpolisen deklarerat (via lokaltidningen) att någon särskild övervakning på den här sträckan tänker man INTE hålla på med…

Och när hastigheten går upp till 90 igen så köra alla – 110. Minst.

Fascinerande…

***

Här inleder jag en ny liten serie; dagens sökord, alltså exempel på sökord folk använt för att hamna på min blogg. Ibland undrar man hur folk söker, och hur fel de kan hamna… 🙂

hur liten är tavlan av mona lisa

Eller … nu är jag faktiskt ganska torr, efter en dusch och ett klädbyte, men när jag kom hem för en timme sedan var jag blöt. En eftermiddag som testledare på MH där det spöregnar under tre av fyra beskrivningar är bara halvkul. Hundarna var väl ömsom vin ömsom vatten, men dagen slutade iaf med en hund som var riktigt roligt att se. Alltid något positivt.

Problemet när jag går som testledare är att jag har Izas mh på näthinnan, i synnerhet under skrämselmomenten, dumpe, skrammel och spöken. Det är ytterst sällan man ser en hund som löser dessa moment som hon gjorde, dvs helt utan hjälp från föraren. För hennes del är det naturligtvis idealiskt att ha en så stor portion nyfikenhet att hon på egen tass övervinner alla rädslor. Ur min synvinkel (eller vilken normal förares som helst) är det naturligtvis inte lika idealiskt, för hunden är liksom sig själv nog och tycker inte att den behöver någon matte eller husse vilket kan vålla vissa problem. Men hunden lever ju åtminstone ett behagligt liv. Ja, frågan är vad som är idealet? För egen del kan jag konstatera att Karlsson är en betydligt enklare hund att ha, även om (eller tack vare att?) han är fegare. Men han fixar allt med lite hjälp från mig, utan kvarstående rädslor, och då är det liksom OK. Däremot de hundar, som man förhållandevis ofta ser, som har oerhört svårt med avreaktionerna… DET är tråkigt, och man blir lite ledsen.

***

Igår fick jag till ett ”fyllespår” till Karlsson. Upptaget fixade han faktiskt fint, och sen hade jag gjort väldigt tätt mellan vinklarna, 10-15-20 meter, vilket gjorde att han fick skärpa till sig. Lokomotivprincipen, att tuffa på rakt fram, funkade inte! Han insåg ganska snabbt att det där ”fyllot” till matte gick inte att lita på, och sen spårade han kanonfint. Pinnarna funkade också riktigt hyfsat. Men… (för att citera Tony Irving), 30-40 meter från slutet hände något. Då hade jag börjat slappna av och märkte inte ens att han gick av spåret utan bara hängde med. Och när vi väl letat oss tillbaka så valde han bakspåret!? Efter en viss diskussion fick jag dock iväg honom åt rätt håll och han hittade både slutapport och pip.

Framåtsändande, med fyra hinkar som grupp, har vi kört på åkern både igår och idag och – det finns nog hopp, tror jag. Men vi har lååångt kvar till ett betygsmässigt moment.

***

Sen kan jag konstatera att jag börjar bli gammal – eller nå’t. Igår lyckades jag sova till 07.45 då jag vaknade av att jag hade så ont i ryggen att jag knappt kom ur sängen. Sen var jag jättetrött hela dagen och höll på att somna framför TV:n på kvällen?!

Idag vaknade jag 05.30 och kunde inte somna om, och klockan 06.00 gick jag upp. Men ont i ryggen hade jag iaf inte! Sen har jag varit förhållandevis pigg, även om eftermiddagens aktiviteter nu tar ut sin rätt.

Men hallå – att vakna 05.30 på en ledig söndag?! 07.00 är helt OK, men INTE 05.30. Man får dock en hel del gjort… (Och nu lät jag väl inte alls gammal? Nähädå!)

På allmän begäran:

Det var inte särskilt lätt att få till en bra bild med motljus och dålig inbyggd blixt, men så här ser det ut, på ett ungefär.

Tog även en bild på bara tyget, utan motljus, för att ge en mer rättvisande bild.

Alla tre fönstren har nu fått nya gardiner och tja … så tokigt blev det inte (om jag får säga det själv, och det får jag – i min egen blogg). Om man lyckas tänka bort den läskiga färgen på väggarna, och parketten som behöver bytas ut, och… Men det får bli ett annat år. Som konstgjord andning känns detta ganska OK.

(Vem vann Bibbi? 😉 )

Jag minns med fasa mina första år som gardinsömmerska på amatörnivå. Jag nålade, jag millimeterpassade, jag fållade, jag nålade, jag millimeterpassade, jag fållade… Puh! Frågan är om jag faktiskt inte borde ha ansökt om bygglov för maken till stabila gardiner var nog svårt att hitta. Nu har jag insett att gardiner faktiskt är förbrukningsvara (och presumtiva kamptrasor) och att man kommer ganska långt med ett hyfsat ögonmått, ett strykjärn och en symaskin. 🙂 Skulle det bli en miss någonstans så förutsätter jag att mina vänner (om de verkligen är mina vänner) inte upptäcker det. Och om de skulle upptäcka det åtminstone inte påpekar det. 🙂

Nästa projekt är nya fönsterlampor, men det får bli efter jul eftersom adventspyntet snart ska fram och då åker ändå dessa lampor ner.

Nu ska resten av dygnets ljusa timmar ägnas åt någon form av hundträning. Ett spår till K kanske? Och lite framåtsändande. Och…

Stack en timme tidigare från jobbet idag för att komplettera de nya gardinstängerna med andra längre väggfästen. Detta visade sig bli mer komplicerat än jag trodde.

På butiken där jag var igår (i det stora shoppingcentrat Knalleland) hade de bara en förpackning kvar, men jag fick tips om att det kunde finnas på en annan butik, i andra änden av det stora shoppingcentrat. Med facit i hand borde jag ha promenerat, men tanken slog mig aldrig eftersom det regnade. Det var gott om lediga p-platser, gott om plats i butikerna men … herregud, så mycket bilar. Trafikkaoset var fullt i klass med lördagen före julafton. Är det så att när folk inte vågar shoppa pga alla lågkonjunkturslarm så ägnar de sig åt att åka bil runt butikerna istället eftersom bensinen är (förhållandevis) billig?

Det hela underlättas inte direkt av att något snille till trafikingenjör gjort fem rondeller på en sträcka av 300 meter. Fyra pyttesmå rondeller där allt tar tvärstopp och en gigantisk tvåfilig rondell där inte en kotte vet hur dom ska köra, och allt annat än högersväng är direkt förenat med livsfara. Nåja, till sist kom jag loss ur kaoset…

Efter den pärsen var jag inte det minsta sugen på att sätta mig i bilen igen för att åka in till stan (och gatubelysningen) för att gå ut med Iza. Vi gav oss ut på mörkerorientering istället. För första gången gick vi djävulsrundan i kompakt mörker och duggregn. Vid några tillfällen har jag gått den i snö och fullmåne men detta var något nytt, och ganska spännande. Med pannlampa (kass), ficklampa (tack och lov), reflexjacka på mig och reflexsele på Iza tassade vi runt hela sträckan. Större delen av rundan går ju på grusväg men det är en sträcka av kanske 1,5 kilometer som går på traktorväg genom skogen och jag har nog aldrig pratat och busvisslat så mycket när jag gått med en kopplad hund. Allt för att hålla de vilda djuren på avstånd. Ett koppelryck där och jag hade nog legat ganska platt på marken… Min plan lyckades och vi kom runt helskinnade, och hem till en mycket imponerad husse för DET har han faktiskt aldrig gjort. 🙂

F ö googlade jag på Manfred Mann (från förra inlägget). Trodde de var både avsomnade och avdomnade för länge sedan, men nä! Konsert i Göteborg, i januari?! Men ärligt talat vet jag inte om jag är så sugen på att se dom igen, det är nog bättre att behålla minnena från den fantastiska konserten, då, för länge sedan.