Imorse när jag höll på att fixa min frukost, vilket innebar en del förflyttningar över köksgolvet, kände jag helt plötsligt något vid mitt vänstra knä. Det var familjens lilla chokladtomte som helt spontant tränade fritt följ!? 😍 För säkerhets skull, för att kolla att det inte bara var en slump, gick jag ett par varv till på köksgolvet och jodå, han hängde med så fint. Då blev jag onekligen lite extra kär… ☺️

Idag har jag varit och lånat Karlssons gamla spårsele till ovan nämnda chokladtomte. Den var för stor till Karlsson så efter ett tag måttbeställde jag en till honom och sålde den andra till en kompis. Nu misstänkte jag att den inte användes så frekvent längre och mycket riktigt kunde jag få låna den. Det lär inte gå många veckor innan den är för liten men just nu sitter den som en smäck. 😊

Av en slump ramlade jag över det här blogginlägget idag, från 2007. Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig. 😉

https://vallterrier.com/2007/05/23/working-kelpie/

Idag stod det bl a spår på schemat. Jag får väl göra ett ärligt försök att rosta av Karlsson inför klubbmästerskapen som går av stapeln om några veckor. Han verkar tycka det är helt ok att bli avrostad faktiskt. Först ett uppletande där han fick jobba på bra och ganska länge innan han fick in alla de fyra små skinnbitarna som låg i rutan. Han var till och med så rationell (?!) att han tog med sig två in samtidigt på ett skick. 🙂

Ett åkerspår fick han också. Det löste han fint men gick tyvärr förbi slutapporten eftersom han kom lite på fel sida av den i förhållande till vinden.

Den lille Maro(dören) fick sitt första icke förar-spår, i skog, på helt ny plats. Ett serpentingspår med ganska stora bågar och 25-30 minuters liggtid. Han löste det nog bättre än vad jag först tyckte, och alla tre apporterna fick vi med oss. Efter en stunds vila fick han sitt första åkerspår, som jag hade lagt. Det var väl inte riktigt lika lyckat…

Det kändes i alla fall som om båda hundarna var rätt nöjda med upplägget av dagen, även om bara den ena fastnade på bild.

Igår kväll klev matte ur mys- och hundkläderna och betedde sig som en vanlig människa en stund. Detta var vad kvällen ägnades åt, på Folkets Hus i Ulricehamn.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men hur som helst blev jag inte besviken. Det var högt, det var lågt, det var roligt, det var blodigt allvar och … helt enkelt riktigt bra! Har ni chansen så gå och titta!

http://www.riksteatern.se/sauk

 

Om man, med benäget bistånd av storebror, modifierar fällen till en byggsats (och sprider ut delarna i huset) kan det hända att det inte blir så mycket kvar att ligga på. Då kan man ligga där med sina öron och tycka en smula synd om sig själv och fundera på vad som hände.

När matte kom till undsättning och fixade till den fällen som fortfarande är i någorlunda ursprungligt skick var det en liten kelpie som somnade gott. 😀

…i gömmorna kan det bli precis hur konstigt som helst. 😜

När det kommer en flock gäss i V-formation, ivrigt och högljutt diskuterande sin färdväg, får man helt plötsligt en väldigt annorlunda frisyr om man är en liten kelpie. Frisyren är extra effektfull nu när man har satt vuxenpäls på ryggen. 😀

Storebror brydde sig inte om gässen men blev rätt utmattad ändå. 🙂

…vara skitsnygg hela tiden. I synnerhet inte när man är nyvaken.

Mvh
Nyvakenkelpie_14

…that’s my home!

De läsare som är av ungefär samma årgång som jag kanske minns låten med nästan samma titel som inläggets rubrik. Det är faktiskt bara en enda bokstav som skiljer Maros valspråk från Paul Youngs låttitel.

Eftersom han visade ett onödigt stort intresse för två små mattor vi har i vardagsrummet kom jag på att han faktiskt kunde få ärva en liknande matta som var undanstoppad i ett förråd och som vi sannolikt inte kommer sörja nämnvärt om den ”vandrar vidare”. (Det finns dessutom en till likadan). Säga vad man vill om den där kelpien men han vet hur han vill ha det och hur han ska få till det. Snuttefilten, som jag nämnde i förra inlägget, hämtar han ju gärna en trappa upp och möblerar med i köket, och mattan är också en följeslagare lite överallt även om den egentligen bor i vardagsrummet.

En dag för ett par veckor sedan när altandörren stod på vid gavel trots att det var lite kyligt hittade jag detta arrangemang, fixat alldeles på egen tass.

En annan dag var det tydligen lite dåligt med liggplatser i köket.

Och jo, den fungerar även utmärkt som kamptrasa och tuggleksak, som synes…

Annars fortsätter han att visa framtassarna på olika områden och däremellan vara tämligen odräglig. Vi spårade t ex både i lördags och igår (vi har naturligtvis spårat tidigare också, även om inte alla gånger har blivit dokumentrade här). Lördagens spår var en smula förvirrat men det tog han igen igår, med råge. Misstänker dock att jag får skaffa en helikopter och se till att bli hämtad vid spårslutet för han vill INTE förstå att det är ”slut”, och det är det ju inte heller så det kanske inte är så konstigt. Dessutom är det nog läge att investera i ett par spårhandskar för jäklar vilket tempo han har.. Spårhandskar har jag inte använt sedan min första schäfer, som hade väldigt bråttom och vägde 35 kilo…

Karlsson fick ett spår också, som husse hade lagt. Ett riktigt roligt och klurigt spår på ca 500 meter med många vinklar och vrår. Med tanke på att jag inte ens minns när vi spårade senast så imponerade han stort den lilla terriern. Lite strul på slutet bara, så att han gick över slutapporten, men det kanske vi kan skylla på att husse skenat in i uppletanderutan som nyss var använd och då blev det lite rörigt för den otränade näsan.

Lydnadsmässigt har vi fått bra ”snurr” på klossen (icke hundnördar göre sig icke besvär, och jag orkar inte förklara) och diverse andra grundövningar går bättre och bättre. Vi har roligt, vi leker och äter godis, eller … en av oss äter godis. Den andra står mest för inköpen och utdelningen. 🙂

Idag fick det bli stadspromenad mitt på dagen eftersom skogen var full av älgjägare och vi ändå var i stan. Det var fullt ös medvetslös hela tiden! Är det någon som till exempel behöver en ”sprängare” av sittande fåglar, typ duvor, så har jag en här för uthyrning. Det fanns mycket annat roligt också och stundtals tyckte både jag och Karlsson att det var ganska pinsamt. Den lilla kelpien har ju liksom kommit i den åldern när gemene man inte längre ser att det är en valp (och ingen längre ler gulligt mot honom och vill klappa) samtidigt som han fullständigt saknar förmåga att uppföra sig. 😉 Men vi överlevde, både jag och Karlsson, trots att vi hade behövt en skämskudde ibland. Det är ju liksom svårt att svära sig fri också, när man är sitter ihop med ett snöre (eller två).

Helgen, som för första gången på länge var helt obokad, har ägnats åt att bl a låta Maro(dören) flytta in på hemsidan så jag antar att det är officiellt nu; han får bo kvar. 🙂

(Varning! Inlägget innehåller endast tämligen usla iPhone-bilder.)

Det är uppenbarligen många både faser och fasor en valp (och valpens familj) ska igenom. På tio veckor har vi klarat av rätt många av båda sorterna. Vissa verkar vara helt överståndna och andra har ändrat karaktär. Andra är inte påbörjade…

Fasor
I början tyckte jag ju att han var väldigt ”fnattig” och blev rädd för de mest märkliga saker. Egentligen var det nog ganska normala reaktioner för en valp, även om han i vissa lägen var onödigt dramatisk. Som jag skrivit tidigare så var ju Iza stencool hela sitt liv. Nyfikenheten tog alltid överhanden och hon backade/flydde inte för något. Karlsson var nästan lika cool så det var lite av en chock att få en ”normal” valp, för det är nog det han är – normal, egentligen, om än en vallhund med stora reaktioner på små saker. 😉

Ibland reagerar han fortfarande lite oväntat (och stort), som i söndags när det stod en motorcykel på parkeringen vid klubben. Det hade det verkligen inte gjort förr! Den fick sig en rejäl utskällning med bästa målbrottsstämman kombinerad med piggsvins-stajlad ryggpäls.

Kraftig blåst, i synnerhet när det är mörkt, ger utslag på raggmätaren men han har åtminstone börjar vänja sig vid att vi har grannar som faktiskt låter ibland, även om de inte syns. Men som sagt; han blir tuffare och tuffare för varje dag och istället för att försöka fly så tuffar han helst framåt nu, för att kolla in det läskiga – även om det sker på stela ben och med svansen i vädret och ibland bara är ett hjärnspöke. 🙂

Här om kvällen, när han var trött och väl egentligen borde ha sovit om han bara gett sig tid att känna efter, lyfte han blicken lite högre än vanligt och blev fly förbannad på dessa filurer som stirrade på honom. Lite otippad reaktion tyckte hans matte, i synnerhet som de hängt på samma ställe ända sedan han flyttade in… En sak är säker; han ser och uppfattar saker på ett sätt som ingen av mina tidigare hundar har gjort. 🙂

Sen har vi ju alla faser…

Grusätarfasen…
…verkar, tack och lov, vara över. Vid något enstaka tillfälle förälskar han sig i något gruskorn på vägen men han har insett det begränsade näringsvärdet och spottar ut dem fort.

Svampätarfasen…
…gick, gudskelov, över fort efter ett utvecklingssamtal men det var några nervösa dagar/veckor. All svamp är som bekant inte lämplig som föda.

Ätapedalerpåträningscykelfasen…
…verkar vara passerad. Av alla hobbies liksom…?

Dokumentförstörarfasen…
…tyck snart vara överstånden. Pappershögarna jag sopar ihop i arbetsrummet på fredagarna, när arbetsveckan är slut, blir mindre och mindre. Händer det inget dramatiskt under morgondagen blir det nytt minimalistiskt rekord.

Homestylingfasen…
…vågar jag inte anse som helt avslutad ännu, men kökmöbeln lever i hyfsad välmåga. Själva köksinredningen (den fast monterade) har dock blivit ”re-designad” på ett inbjudande ställe. Tack vare utvecklingssamtal kombinerat med vitpeppar är det arbetet för tillfället satt på paus.

Snuttefiltsfasen…
…verkar som om den ska pågå ett bra tag till men det känns faktiskt helt ok. Fleeceplädar ryms i budgeten, i motsats till ny köksinredning. Han har en som är extra viktig och som han använder till det mesta. Han släpar runt på den (även mellan våningarna), han sover på den, han sover med den, han tuggar på den, han rullar in sig i den och rullar ut sig ur den. Snuttefilten börjar bli en smula sliten så jag kanske borde fasa in en efterträdare. Som tur är spottar han i alla fall ut bitarna vilket resulterar i ett hus fyllt av fleecekonfetti (mellan städningarna) men hellre det än fleecefylld valpmage.

Spegelfasen…
…verkar inte vara på avtagande även om hans reaktioner numera är mer roade än förskräckta. När vi kommer in i träningslokalen springer han ett varv runt väggarna och hälsar glatt på alla söta, glada och vänliga kelpievalpar som gör lekinviter. Ibland kan man även hitta honom så här; funderande på när kelpievalpen ska komma ut och leka.

Mördabiabäddsfasen…
…kan vara på upphällningen och tre dagar i rad har jag hittat honom helt enkelt och simpelt liggande i biabädden – utan att försöka förgöra den.

Sen har vi ju några faser som, märkligt nog, inte har påbörjats än. Ingen blir gladare än jag om de helt uteblir.

Elektrikerfasen…
…är en av dem. Förvisso har vi gjort vissa insatser för att förhindra tuggande på sladdar men riktigt allt går ju inte att få undan.

Läsaböckerfasen…
…har inte heller inträtt. Han kanske inte kan läsa än? Inte ens böckerna som står på kökshyllan längst ned, där han har tuggat på själva hyllan, har väckt hans intresse. Det är kokböcker och jag hade nog hellre sett att han läst en eller två av dem istället för att gå loss på själva hyllan.

Svingasigigardinernafasen…
…har vi inte heller upplevt än. Jag väntar med spänning…

Så här skulle jag kunna fortsätta en bra stund till men nu får det räcka, åtminstone för den här gången.

En annan dag, vilken vecka som helst, ska jag försöka dokumentera hur vår träning fortskrider, för det gör den.

Idag har den lilla vildråttan tillbringat exakt halva sitt liv hos oss. Med andra ord så fyller han 16 veckor idag. 🙂

Det firade vi lite i förskott genom att gå på lydnadskurs hela helgen. Lillemor Edström var inbjuden till klubben för att hålla kurs. När jag bokade henne, tidigt i våras, visste jag inte ens om jag skulle ha någon valp att gå med. Annars var tanken att gå med Karlsson men eftersom han lydnadskarriär är nedlagd och jag blev med valp så la vi beslag på en halv plats. En hel plats kändes lite overkill. Det finns ju ändå gränser för vad en valphjärna orkar med. 🙂

Eftersom jag bestämt att bo i husvagnen på klubben (välbehövlig husmorssemester) så blev det premiär även där för lillebror, samt en hel del liggande i bilen. Han har fixat det galant och det enda som tagit (lite) skada är liggunderlaget i bilen. Det kan jag leva med.

Den lilla valpen, inte ens fyra månader, har imponerat stort på såväl matte som instruktör och publik. Även om vi ”bara” kört grundövningar; kontakt, position, tasstarget, valpinkallning och annat ”basic”, i totalt tre tiominuterspass under helgen så har det varit oerhört givande och kul. Man lär sig ju oerhört mycket genom att titta och lyssna också.

Det roligaste var ändå att han faktiskt höll ihop den lilla hjärnan och verkligen gjorde sitt bästa. Ibland såg man hur han tänkte så att det nästan slog blixtar ur de stora öronen. Han har (faktiskt) en rätt enastående koncentrationsförmåga trots sin ringa ålder och kunde fokusera på uppgifterna trots både människor och hundar som publik, ganska nära. Nu är han ganska dyr… 😉

I lördags var det strålande väder (när morgondimman lättat) och det blev en hel del fotat. Här nöjer jag mig med bilderna som Annelie Nilsson tog med min kamera när vi körde. De andra 638 bilderna ska jag rensa i någon annan dag och lägga ut det som blir kvar på FB för de närmast sörjande.

Han har verkligen förstått det där med ögonkontakt. 🙂

Valpinkallning på gång, men först måste man pussa fröken.

 

Vi får nog jobba lite på det där med ingångarna… Han har (tydligen) en intressant teknik som jag inte visste om innan jag såg bilderna. 😀

Sen tyckte han att vi lika gärna kunde köra budföring – och sprang tillbaka.

Avslutningsvis tränade han lite platsliggning, helt oombedd.

 

Allra sist konverterade han till fransk bulldog. Lite spetsiga öron kanske, men so what? 🙂

Igår kom hösten med buller och bång så då blev det inget fotat men han skötte sig fint då också. Jag tror nog han får bo kvar. 🙂

Jösses… här har man en blogg man försöker hålla liv i, med blandat resultat och blandad respons. Så lyckas terriern i huset få tag på datorn när jag glömt logga ut från bloggen och vad händer?

All time high i besöksstatistiken!

Nästan 500 visningar, på två dagar?!
(Ja jag vet att det borde ha stått ”mattes inlägg” till vänster men jag orkar banne mig inte göra om bildmontaget…)

Det är mycket möjligt att detta blir det sista inlägget från mig och att jag sen lämnar över bloggen i terrierns tassar för gott. Om vi lägger in lite reklam också så kanske han rent av kan bli självförsörjande?

Han må vara duktig på att blogga den där lilla strävhåriga saken som bor här, men han har fortfarande inte lyckats skaffa något konto på Blocket, och mitt kort får han inte låna, så hans lillebror bor faktiskt kvar – på gott och ont (enligt terriern). Även om lillebror nu växt om storebror både på längden, höjden, bredden och i matchvikt så är gammal ändå äldst, och snabbast. 🙂 Lillebrors motorik har fortfarande vissa brister…

Sen sist har den lilla spjuvern som sagt växt en del men även lärt sig en del nytt, både bra och obra saker.

Han har t ex gått ett par spår som mycket överraskande ledde fram till … mat?! Lycklig och förvånad valp!

Vi har tränat en del och det känns på det stora hela väldigt bra. Vi kör enbart positiv förstärkning och belönar det han gör rätt. Gör han fel så gör vi om. 🙂

Han har fin kontakt och är följsam. Han börjar fatta att mattes vänstra sida är en bra sida och han har fått hyfsad kläm på det där med tasstarget.

Han har sprungit sina första budföringar, även till helt ”nya” människor och vi har kört några uppletanden (på bebisnivå) med bra resultat. Han har bra intensitet i letandet, har förstått vad det går ut på och använder näsan på ett fint sätt. 🙂

Han har också varit med om skotträning, på långt håll, på klubbens spårtävling i söndags, och det gick fint. Han avbröt leken vid de första skotten men tog genast upp den igen och efter några skott brydde han sig inte alls.

I samband med tävlingen fick han också träffa sin första kelpie sedan han flyttade hemifrån. Busligans Chinook var en trevlig herre tyckte både Maro och jag. Det kunde dessutom ha varit hans halvbror, eller … äh? Hade det fötts en hane till mig i den kullen där jag bokat valp så hade Chinook varit hans halvbror, men nu blev det ju inte så.

Annars tillbringar han sin tid med att terrorisera terriern, strimla papper (och hoppas på att jag ska glömma att städa), äta och sova.

Idag fick i alla fall Karlsson några timmar på tu man hand med matte när vi representerade klubben på ett föreningsarrangemang i Svenljunga. Som vanligt skötte han sig finfint. Han är verkligen den optimala ”monter-hunden”, och stubbhunden. 🙂

Då får vi se vem som sitter vid tangenterna nästa gång det blir något skrivet här; jag eller terriern? 😉

Ibland är matte verkligen onödigt skärpt men nu, äntligen, glömde hon att logga ut från bloggen och då passar jag på. Jag förstår faktiskt inte varför jag inte kan få lösenordet? Skärpt och snål skulle man nog kunna kalla henne.

Troligen är det väl ingen nyhet för er som läser här men om det ändå skulle han undgått någon så har jag fått (?) en lillebror, utan att ens be om det!

Inte nog med att de släpade runt mig på ohemult många campingplatser, i ohemult många mil, på semestern. När jag äntligen började känna vittringen av soffan hemma så … plockade de upp två liftare. Vafalls?! Nåja, de hade en egen kupé och sov större delen av resan så det kändes rätt lugnt. Det var något oklart vart de var på väg (de hade ingen skylt när vi plockade upp dem) men jag trodde att de kanske skulle till Skövde eller Falköping, typ.

DET. SKULLE. DE. INTE!

De åkte med ända hem!

– Hallå där, sa jag. Det här har vi inte haft någon MBL-förhandling om, faktiskt!

Varken matte eller husse lyssnade på det örat. Nåja, 50 procent av problemet löste sig rätt snabbt när den ena av dem liftade vidare men de andra 50 procenten stannade kvar. OK, det är inte jättemycket trafik på grusvägen här hemma men nu har det snart gått fem veckor och han har fortfarande inte fått lift?!

Tydligen ska han bo här, enligt både husse och matte, så nu gäller det väl att uppfostra honom så att jag får det som jag vill ha det. Tyvärr måste jag säga att jag är tveksam till om det kommer lyckas. Han är nämligen rätt värdelös på det mesta.

MOTORIKEN
Han har en usel motorik, men det blir sakta bättre – det får jag ge honom. När vi går i skogen så överskattar han sin förmåga å det grövsta. Han har lååångt kvar innan han är lika smidig och snabb som jag är men plötsligt, helt utan förvarning, så var han i soffan?! Jag tror inte han heller förstod hur det gick till men det har hänt flera gånger efteråt så jag är lite oroad (milt uttryckt).

Han kan inte gå i trappor heller! Alldeles nyligen fick han börja träna, men matte håller en stöttande hand i rumpan på honom när han går uppför och nedför blir han ofta buren. Pinsamt!

BC-WANNABE
Ibland lägger han sig platt ner och blänger på mig, som om jag vore nå’n sorts jäkla får, och han en bordercollie?! Ibland smyger han på mig också, som om jag inte skulle märka det? HA! Lite sorteringsförmåga borde man väl kunna kräva även av en liten slyngel, eller åtminstone att han ser skillnad på en borderterrier och en fårskalle?

GARANTIÄRENDE?
Ett annat problem är att han läcker! Vad hände med konsumentköplagen? Defekta varor lämnar man väl tillbaks till inköpsstället, har jag hört, antingen för reparation eller byte till en felfri vara. Matte påstår att han kommer sluta läcka och jag måste erkänna att det blir bättre och bättre, men hur lång tid ska det behöva ta – egentligen?

NÄRINGSDRIFTEN
Jag tror att han får för mycket mat. Han växer nämligen! Snart är han lika hög som jag och han är bara något kilo lättare. Hur ska man kunna ha en lillebror som är större än man själv? Är det någon som har funderat på det, va? VA!

Det där med maten är över huvud taget ett pinsamt kapitel. Han saknar uppenbarligen all form av värdighet och har ett synnerligen obalanserat förhållande till mat. När matte fixar till vår mat så är det show på köksgolvet. Han gör triple salchow, slår kullerbyttor och försöker välta matte. Rätt underhållande i och för sig men jag vet inte riktigt hur han tror att det ska göra att det går fortare? Han har i alla fall lärt sig att min mat är min mat och det är väl egentligen huvudsaken.

ALLT MITT ÄR MITT!
Något han inte har lärt sig är att alla leksaker är mina leksaker. Vi har haft ett par diskussioner om det men han fattar trögt. Å andra sidan är det ju faktiskt lite kul ibland, t ex när man hänger honom i andra änden av något så att man får till lite hederlig kamplek.

TUGGA – BITA – SLITA
Han har inga som helst begrepp om vad man får tugga på och inte. När matte eller husse säger ”nej” ger jag dem mitt fulla stöd genom att skälla allt jag kan och då säger de åt mig att vara tyst. Något jag förvisso inte tar någon större notis om men fattar de verkligen inte att jag bara vill hjälpa till?

Förutom att bita på diverse slumpmässigt utvalda saker (träningscyklar, möbler, mattor, bia-bäddar, köksinredning, fleecefiltar … jag skulle kunna hålla på hur länge som helst) så har han en märklig hobby; pappersstrimling! Något sådant har väl jag aaaldrig ägnat mig åt! Men för att ta igen det, det kan ju  kanske vara roligt, så har jag också provat. Och jodå, det var väl lite kul, men största fördelen var att han bet och slet i papperen istället för i mig.

Jag blev dock en aning oroad när jag såg vilket kaos det var på golvet i arbetsrummet?! Matte påstår att det inte är någon idé att röja upp eftersom det ser lika illa ut strax efteråt igen. Ibland gör hon det i och för sig ändå, och hon har nog rätt – det varar inte så länge.

WRESTLING
Han är lite kul när vi ägnar oss åt wrestling också. Vi låter ganska mycket, både han och jag, men det ingår väl i konceptet har jag fått för mig?

MINA ÖRON OCH LILLEBRORS ÖRON
Jag försöker förgäves förklara för honom att en av de största fördelarna med att ha en bror, eller syster för den delen, är att man kan få öronen regelbundet tvättade. Jag har visat, jag har förklarat, jag har visat igen och nu börjar det nog ramla ner en polett. Det är nog inga dyra poletter dock för de tar snabbt slut.

Hans öron är f ö en ganska pinsam historia. När han kom hit såg det ut ungefär så här. Varken hackat eller malet liksom.

Sen fick han fart även på det vänstra örat och men så sackade det igen. Efter mycket jobb har han nu fått det att stå upp helt och hållet också, men är inte ståöron sååå 2011? VA! Hängöron känns så mycket mer 2014 men han kanske gillar retro…?

SÖMN
Efter wrestling och pappersstrimling brukar han bli lite pömsig. Då lägger jag mig och sover räv och se på f…n, då somnar han också och jag kan gå och lägga mig på något mer komfortabelt ställe, typ soffan. Men jag funderar fortfarande på om det är en bra idé att sova sked och agera huvudkudde? Han ska ju tydligen bli dubbelt som stor som jag (?!) innan det är klart.

Han ser ju dessutom ut som en gremlin, i synnerhet när han sover. Matte påstår att han är söt men jag vete katten…? Och på tal om katter… jag kunde väl ha fått en sån istället?

Det där med mina välförtjänta sovmorgnar är ett minne blott. Jag kan ju inte riskera att missa något viktigt (mat!) så jag är ju tvungen att gå upp samtidigt som matte och det lilla odugliga krypet. En dag i veckan får jag i alla fall åka på vilohem hos dagmatte. Då blir jag bara insläppt i huset av husse och går raka spåret upp till hennes säng och sover vidare. Det går ju inte att rucka hur mycket som helst på reglerna för skönhetssömnen liksom. Det är dessutom rätt mysigt att vara världens medelpunkt någon dag då och då, och få allas odelade uppmärksamhet.

Men det bästa av allt är nog egentligen när det förhållandevis odugliga lilla kräket går och lägger sig samtidigt som husse så att jag och matte får lite kvalitetstid tillsammans – bara hon och jag. 🙂

TÄNDER
Efter den här summeringen vet jag inte om plus- eller minussidan vinner? Han ÄR rätt kul ibland, trots sina många och synålsvassa tänder. Eftersom jag har bättre motorik och fysik så lyckas jag i alla fall undvika dem för det mesta, åtminstone utomhus där jag har lite mer spelrum.

Ibland räknar vi varandras tänder men vi hinner liksom aldrig riktigt färdigt…

 

Men bra karl reder sig själv, nästan. Nästa steg är att fixa ett konto på Blocket och sno mattes bankkort sen är det väl bara att annonsera ut honom. I avvaktan på att detta blir klart fortsätter jag att uppfostra honom, med visst bistånd av matte och husse. Om vi lägger ner lite jobb alla tre borde vi kunna få åtminstone 45 spänn för honom på Blocket om tre-fyra månader, eller vad tror ni?

 

Från Tärnaby blev det en ganska rejäl dagstur, till Östersund, där vi stannade två nätter. När vi rullade in i stan hoppade bilens termometer upp i 31°. Nytt rekord, även om det varit varmt tidigare.

I Östersund råkade vi ut för vår första fullbelagda camping (förutom Pite då, men där hade vi bokat). Det slutade med att vi hamnade på Frösön istället. Same, same but different. En lutande camping utan tillstymmelse till skugga. Nåja, efter lite planering och kontroll av väderstreck fick vi i alla fall kvällsskugga på rätt sida av vagnen. Det är väl iofs ett lyxproblem. En normal sommar hade man försökt hitta platser med kvällssol…

Frösöns camping bjöd i alla fall på vackra vyer från kvällspromenaderna, något som säkert inte varit detsamma från campingen i stan.

Den dagen vi tillbringade där kunde man säkert ha gjort en massa intressanta saker, men som sagt; värmen… Vi åkte i alla fall till Frösöns kyrka där mamma och pappa gifte sig en gång i tiden. Varför de hamnade där (släkten har ingen som helst anknytning i de trakterna) är en lång historia, som jag inte ens är säker på att jag kan till fullo, men jag kan tänka mig att en av orsakerna var den bedårande vackra utsikten från kyrkporten.

Vi tog också en avstickare till Wilhelm Peterson-Bergers Sommarhagen. Vi orkade dock inte gå in utan nöjde oss med att fota några blommor utanför… (Sa jag att det var varmt?)

Vi tog även en tur in till Östersund för att uträtta diverse ärenden men vi tillbringade mesta tiden med att softa på en uteservering, i skuggan. 😉 Det verkade i alla fall vara en himla mysig och trevlig stad, om man bara orkat ta sig för att titta ordentligt.

Så här trött blir man om man är terrier och tvingas hänga med på allt matte och husse hittar på, även om det faktiskt inte var hitta på-väder.

Nästa mål på resan var Tärnaby. Jag kände att vi var tvungna att åtminstone få nosa lite på fjällvärlden när vi ändå var i närheten liksom. Egentligen borde man väl ha dragit upp till Sarek eller nå’t men det finns gränser för vad man orkar med.

Värmen höll i sig så någon dagstur på något fjäll var inte att tänka på. Jakten på skuggan fortsatte men vi hade i alla fall hyfsad utsikt från campingen…

…och precis nedanför campingen gick Tärnaforsen som var populär bland de fiskeintresserade. Där fick Karlsson nöja sig med kopplat fotbad i strandkanten, annars kunde det ha slutat hur som helst.

På andra sidan vägen fanns det lite lugnare vatten med vacker utsikt.

Dagen efter förärade jag Tärnaby vårdcentral ett besök. Det kändes som om jag behövde ett proffsutlåtande om min brännskada. Jag fick mycket beröm av distriktssköterskan för att jag skött om såret så bra (!) och det såg tydligen jättefint ut. Själv hade jag ju som sagt inget att relatera till och kunde inte bedöma om det var bra eller dåligt men det kändes lite lugnare efter det betyget.

Detta firade vi med en utflykt till Hemavan och en god lunch. Det ÄR vackert i fjällvärlden, något annat kan man inte säga. Synd bara att man inte fick uppleva den på riktigt nära håll, men värmen som sagt… 😦

På vägen hem till campingen fick det bli ett bad för Karlsson i lite lugnare vatten.

Efter två nätter i Tärnaby drog vi vidare. Först österut, åter till E45, och så vidare söderut. Och som sagt; norrländska vägar kan bli lite småtråkiga… 😉

 

 

Jokkmokk var alltså vändpunkten på vår turné och därifrån styrde vi söderut. Jag började redan bli en smula mätt på norrländska vägar, även om det ibland bjöds på vackra molnformationer.

Vi orkade bara till Arvidsjaur innan vi bestämde oss för nattstopp. Där hann vi inte se så mycket mer än ICA och campingen. Den lilla kvällspromenaden runt campingplatsen bjöd i alla fall på den här vyn. Inte så tokigt. 🙂

Campingen låg rätt centralt i byn men vad hjälpte det. På morgonen när vi åt frukost hörde jag ”klövklapper” på vägen utanför och jodå, fem-sex renar passerade. Fortfarande lite exotiskt, och tydligen rätt ovanligt att de var så nära enligt personalen på campingen.

Vi drog sedan vidare söderut på E45 men hann inte långa biten utanför Arvidsjaur innan det här gänget stod mitt på vägen. Nu började de hyfsat korkade kreaturen vara mer irriterande än exotiska. 😉

Efter detta lyckades husse missa någon skylt och efter några mil insåg jag att vi inte alls var på väg E45 söderut längre utan istället på god väg mot Arjeplog! Som kartläsare (!) kan man tydligen aldrig slappna av. Som om vi inte hade nog många mil att åka ändå liksom…

Den här rekapitulationen av årets semester (den nya tidens fotoalbum?) går ju … sådär. Snart har jag väl glömt helt vad vi gjorde och då är det inte mycket att ha när jag och husse om några år börjar diskutera vad vi gjorde på semestern 2014.

Nåja, vi kör väl ett kapitel till och nu är vi framme vid vändpunkten så sen går det bara nedför, typ… 😉

Från Piteå drog vi till Jokkmokk. Det ingick inte i den ursprungliga planen men när ”internetkompisen” Erik påpekade att vi väl inte kunde åka så långt norrut utan att passera polcirkeln insåg vi ju att han hade rätt. Dessutom lyckades vi pricka in besöket precis innan han åkte på semester. Ytterligare en bekant som jag fick träffa för första gången IRL efter många års kontakt via olika hundforum, bloggar och Facebook. Så; mission completed – nu har vi passerat Polcirkeln, och träffat Erik. 🙂

Pga ”raggarfestival” i Jokkmokk valde vi en liten camping några kilometer utanför byn – Skabram turism & gårdsmejeri. En liten mysig, lugn och välskött camping som tydligen var populär bland tyskar men så drivs den också av en tyska och hennes man som var av någon annan nationalitet. Detta var verkligen raka motsatsen till cirkusen på Pite Havsbad, och betydligt mer i min smak. 🙂 Tyvärr sålde man inte de egna ostarna på gården, men det fick vi väl leva med.

Strax intill campingen fanns en liten sjö där husse och Karlsson tog ett dopp så snart vi fått vagnen på plats. Vacker utsikt var det också. 🙂

När man har badat måste man ju torka sig, eller vad det nu är han gör? Det är tur att husse har andra metoder… 🙂 Själv höll jag mig på stranden med kameran och det bandagerade benet.

Kl 23 på kvällen såg himlen ut så här. Även om vi var lite för sent ute för att uppleva midnattssolen var det ändå fascinerande ljust. 🙂

Dagen efter packade vi ihop vagnen och drog in till Jokkmokk igen där vi hade bestämt träff med Erik för en guidad tur.

Vi började med att åka några mil norrut till Messauredammen. På vägen dit var det ”renvarning” enligt Erik och vi hann inte långa biten innan det här gänget stod på vägen.

Exotiskt för sörlänningarna. Jag vet inte hur mycket Erik fick pröjsa för den här tillställningen men vi var rätt imponerade i alla fall. 😉 Efter den daten drog vi vidare mot Messauredammen som var ett imponerade och fascinerande bygge. Ordet ”damm” har en lite annorlunda betydelse norr om polcirkeln än här nere hos oss. 😉

Sen bar det åter till Jokkmokk för ett besök i Fjällträdgården. En vacker miljö som tydligen är byggd på en gammal brandövningsplats.

Förutom näckrosor och en massa andra växter träffade vi även ett tamt hjortron, i motsats till de vilda hjortron som någon skrev på Facebook att de träffat. 🙂

Det är ju lite märkligt, att jag som är uppväxt i Dalarna inte så många mil från Ornäs, ska behöva åka till Jokkmokk för att träffa en Ornäs-björk?!

Under Ornäsbjörken fick jag även till en bild på Erik och Karlsson tillsammans. De ser rätt nöjda ut bägge två med att äntligen ha fått träffas men mest imponerad var nog Erik. 😉

Efter en god lunch i Jokkmokk city sa vi hej då till Erik, en ny men ändå gammal bekant, på något vis. Det är rätt fantastiskt vilket kontaktnät man har numera, tack vare ”hunderiet” och internet. 🙂