Jag är definitivt ingen ”fan” av dansbandsmusik och i synnerhet inte av Vikingarna men det går inte att låta bli att tänka på den där låten när man ser dessa bedjande, guldbruna ögon.

Nu ljuger bilden en smula eftersom både själva hunden och hans ögon är flera snäpp mörkare i verkligheten, men blicken är hur som helst svår att motstå. Väldigt svår…

Vad han vill? Bli klappad, kliad och älskad så klart. Och han får oftast som han vill. 🙂

Han har ett trick som funkar klockrent när han tycker att jag är för tråkig och jobbar för mycket. Då sträcker han sig upp på skrivbordet och nyper tag i något mer eller mindre viktigt jobbpapper, för då får han min fulla uppmärksamhet. 😉 Jodå, han har lyckats alldeles utmärkt med dressyren av matte…

Dagens installation blev ”Bröderna Brothers på en sten”. Det är frågan om jag inte håller på att bygga en liten ”posör”. Jag tror han börjar inse att det lönar sig att vara söt när kameran (fånen) kommer fram. På den här bilden ser ju t o m terriern, med kameraskräck, rätt samarbetsvillig ut. 🙂

…släpade jag ut finkameran och bokstavsvalpen – samtidigt. Solen sken när jag började förbereda vår lilla utflykt men det gick över. Härmed lovar jag och svär (kanske) att aldrig mer försöka fota kelpie (åtminstone inte min egen) om det inte är strålande solsken. Han ÄR inte särskilt fotogenique, och när ljuset krånglar så att det blir svårt att ställa in kameran blir det inte bättre. Alla ni som undrar hur jag gör för att ta så bra bilder på hundar in action; jag kan meddela att efter dagens övningar är inte självförtroende på topp inom det området. Av 187 bilder blev det dessa kvar. Nåja, jag har sparat några till men det är mest med tanke på ett senare blogginlägg – med misslyckade bilder.

Men som sagt; fem månader idag.

Unge herrn är nog inne i någon period (jag hoppas det bara är en period?) där han testar gränser. Tidigare har han t ex varit jätteduktig på att vänta innanför dörren när man går ut, eller in för den delen. Idag har han stuckit ut, snabb som en vessla, två (2) gånger?! Över huvud taget har han varit ganska jobbig sista veckan… Hoppas det går över.

Den här helgen har inte varit särskilt rolig för någon av oss eftersom jag har jobbat både igår och idag, men tack och lov på hemmaplan. Promenerandet har husse fått sköta men igår slet jag mig en stund och fick till ett spår, och idag blev det lite lydnad på hemmaplan för båda hundarna.

Spåret igår löste han i stort sett galant. Ca 400 meter ”på skrå” (och över en bäck) med ca 50 minuters liggtid. Fyra apporter varav en skogspinne. Den enda han öht markerade var skogspinnen?! Själva spårandet är så roligt att det börjar ta överhanden… Vi får nog lägga rätt mycket krut på pinnarna, vid sidan av spåret, misstänker jag.

Så här sur blev han när jag lurades och påstod att spåret var slut. När han inhalerat köttfärsen jag hade med mig i en burk, som spårslut, kastade han sig iväg i mitt ”utgångsspår”, men den gubben gick inte.

Ikväll hittade jag Karlsson så här. Hade han bara hunnit vrida på stolen innan jag upptäckte honom hade det nog funnits en billig kelpie till salu på Blocket. 😉 Eller … han kanske hade snurrat på stolen för att han var färdig med annonsen, och publiceringen. Jag antar att han bara tar svar via mail eftersom han inte har någon telefon…?

Vi är inte så mycket för det där med halloween i vår familj men som alla ungdomar så har tydligen Maro gått igång på konceptet. På lunchpromenaden idag värmde han upp på det här viset så jag undrar hur det slutar innan kvällen är över? Det där med ”bus eller godis” är ju hans ständiga motto så det blir väl ingen större skillnad på det viset.

Karlsson var naturligtvis lika bedårande som vanligt och vägrade göra fula miner. 🙂

Det blev några bilder där de var ganska söta också, båda två samtidigt, men jag inser att jag nog bör börja träna platsliggning med lite större avstånd mellan jyckarna. Tänk om Maro får för sig att hålla tass med grannen på någon platsliggning i framtiden? Troligen inte så populärt. 😉

För övrigt blir det mest jobb hela helgen men ett par spår ska jag försöka klämma in i pauserna.

Har jag nämnt att jag längtar efter min nya (beställda) Fån. Tror det blir lite bättre bilder med den, men jag får vänta ett bra tag till…

Karlsson har ju alltid haft en förkärlek för att käka bark, direkt från stammen på lagom gamla granar. Stundtals har jag varit lite nervös för att vi ska få Skogsstyrelsen på halsen eller att han ska bli misstagen för en ovanligt välväxt och strävhårig barkborre men än så länge har vi klarat oss.

Nu har han lyckats lära lillebror att bark är en delikatess. Lillebror är dock inte en riktigt lika stor finsmakare än och därför inte lika noga med åldern på granarna. Undrar hur mycket man kan dra ner matportionerna och ersätta med bark? 😉

Det är dock inte utan att jag önskar att Karlsson hade lärt honom något av sina andra trick; t ex att sova mycket. Idag har den lilla chokladtomten varit en fullständigt odräglig mördarkelpie och inte sovit många minuter. Odrägligheten tog sin början strax efter frukost så den har nog inget med barkätandet att göra… Jag hoppas på en lugnare dag i morgon med tanke på arbetssituationen och han brukar ju köra lite varannan dag så hoppet lever.

För övrigt tränar vi på. Vi har varit på klubben två kvällar i rad och tränat lydnad och dessutom tillbringat en del tid i Karlsson Arena. Igår blev det ett lunchspår av det krokiga slaget med ca 45 minuters liggtid. Det löste han fint och lite mer sansat än vanligt. Liggtiden (och blåsten) gjorde nog sitt till. När har ”ramlar” av spåret (lite för bråttom har han, trots allt) samlar han oftast ihop sig och backar/ringar på ett sätt som är rätt imponerande med tanke på hans ringa ålder och erfarenhet. Det kan nog bli bra det där. Nu håller vi, precis som vanligt, tummarna för en barmarksvinter kombinerat med en rimligare arbetssituation för matte (fan tro’t?) så att hon kan börja utnyttja lite av all sin komptid och på så sätt utnytta dagsljuset. 🙂

 

Det är onekligen lite svårt att tro att den här selen faktiskt var en smula för stor för 2,5 månad sedan?! Snart ska han väl ha moped och sen skaffar han skägg och flyttar hemifrån… 😉

Det är å andra sidan svårt att tro att han ska växa i det här täcket…? Det får nog bli återbesök och byte. Även om det bara är tänkt för att ha i bilen kan det ju vara bra om det sitter hyfsat. Den enda synpunkten Maro hade på arrangemanget var att det var stört omöjligt att röra sig med täcket på. Jag tog tillfället i akt att träna stadga, eller nå’t… 😉

Igår startade han upp dagen med att välta ut husses morgonkaffe över i stort sett det mesta, utom sig själv. Här funderar han på om det verkligen var en bra idé… men å andra sidan blev det bra fart på hela familjen och det var ju lite roligt, tyckte han… 🙂

Till sist; jag har fått en kelgris! Han är rätt go när han kommer och verkligen vill bli kliad och klappad och bara myser. Dessutom har han mjuk päls. Karlsson är ju måttligt imponerad av att bli pillad i den sträva pälsen men han har väldigt många andra kvalitéer. 🙂

Nu har chokladtomten officiellt flyttat in på bloggen också, eller åtminstone kommit på bild i headern. Han ska få en egen sida också, en annan dag…

Idag fick sig Karlsson en promenad på tu man tass vilket uppskattades mycket av både honom och mig. Bollkastning, dragkamp, lite lydnadsträning (inkallning med ställande och framåtsändande) samt godisletning. När vi kom hem fortsatte vi med lydnadsträning på vår egen appellplan. Platsliggning, fjärrdirigering, kryp och lite annat. Det var uppskattat, och som vanligt var vi oense om när vi var klara. Vi kan väl säga som så att jag tröttnade innan Karlsson gjorde det. 😉

Maro har fått en promenad med husse och två pass i ”Karlsson arena”; apportering, fritt följ och snabba lägganden har stått på dagens agenda. Apporteringen går trögt. Det är ju ett traumatiskt moment även för mig så det kan vara därför. Läggandena blir bättre och bättre och det fria följet är väl hans paradnummer så här långt.

 

Imorse när jag höll på att fixa min frukost, vilket innebar en del förflyttningar över köksgolvet, kände jag helt plötsligt något vid mitt vänstra knä. Det var familjens lilla chokladtomte som helt spontant tränade fritt följ!? 😍 För säkerhets skull, för att kolla att det inte bara var en slump, gick jag ett par varv till på köksgolvet och jodå, han hängde med så fint. Då blev jag onekligen lite extra kär… ☺️

Idag har jag varit och lånat Karlssons gamla spårsele till ovan nämnda chokladtomte. Den var för stor till Karlsson så efter ett tag måttbeställde jag en till honom och sålde den andra till en kompis. Nu misstänkte jag att den inte användes så frekvent längre och mycket riktigt kunde jag få låna den. Det lär inte gå många veckor innan den är för liten men just nu sitter den som en smäck. 😊

Av en slump ramlade jag över det här blogginlägget idag, från 2007. Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig. 😉

https://vallterrier.com/2007/05/23/working-kelpie/

Idag stod det bl a spår på schemat. Jag får väl göra ett ärligt försök att rosta av Karlsson inför klubbmästerskapen som går av stapeln om några veckor. Han verkar tycka det är helt ok att bli avrostad faktiskt. Först ett uppletande där han fick jobba på bra och ganska länge innan han fick in alla de fyra små skinnbitarna som låg i rutan. Han var till och med så rationell (?!) att han tog med sig två in samtidigt på ett skick. 🙂

Ett åkerspår fick han också. Det löste han fint men gick tyvärr förbi slutapporten eftersom han kom lite på fel sida av den i förhållande till vinden.

Den lille Maro(dören) fick sitt första icke förar-spår, i skog, på helt ny plats. Ett serpentingspår med ganska stora bågar och 25-30 minuters liggtid. Han löste det nog bättre än vad jag först tyckte, och alla tre apporterna fick vi med oss. Efter en stunds vila fick han sitt första åkerspår, som jag hade lagt. Det var väl inte riktigt lika lyckat…

Det kändes i alla fall som om båda hundarna var rätt nöjda med upplägget av dagen, även om bara den ena fastnade på bild.

Igår kväll klev matte ur mys- och hundkläderna och betedde sig som en vanlig människa en stund. Detta var vad kvällen ägnades åt, på Folkets Hus i Ulricehamn.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men hur som helst blev jag inte besviken. Det var högt, det var lågt, det var roligt, det var blodigt allvar och … helt enkelt riktigt bra! Har ni chansen så gå och titta!

http://www.riksteatern.se/sauk

 

Om man, med benäget bistånd av storebror, modifierar fällen till en byggsats (och sprider ut delarna i huset) kan det hända att det inte blir så mycket kvar att ligga på. Då kan man ligga där med sina öron och tycka en smula synd om sig själv och fundera på vad som hände.

När matte kom till undsättning och fixade till den fällen som fortfarande är i någorlunda ursprungligt skick var det en liten kelpie som somnade gott. 😀

…i gömmorna kan det bli precis hur konstigt som helst. 😜

När det kommer en flock gäss i V-formation, ivrigt och högljutt diskuterande sin färdväg, får man helt plötsligt en väldigt annorlunda frisyr om man är en liten kelpie. Frisyren är extra effektfull nu när man har satt vuxenpäls på ryggen. 😀

Storebror brydde sig inte om gässen men blev rätt utmattad ändå. 🙂

…vara skitsnygg hela tiden. I synnerhet inte när man är nyvaken.

Mvh
Nyvakenkelpie_14

…that’s my home!

De läsare som är av ungefär samma årgång som jag kanske minns låten med nästan samma titel som inläggets rubrik. Det är faktiskt bara en enda bokstav som skiljer Maros valspråk från Paul Youngs låttitel.

Eftersom han visade ett onödigt stort intresse för två små mattor vi har i vardagsrummet kom jag på att han faktiskt kunde få ärva en liknande matta som var undanstoppad i ett förråd och som vi sannolikt inte kommer sörja nämnvärt om den ”vandrar vidare”. (Det finns dessutom en till likadan). Säga vad man vill om den där kelpien men han vet hur han vill ha det och hur han ska få till det. Snuttefilten, som jag nämnde i förra inlägget, hämtar han ju gärna en trappa upp och möblerar med i köket, och mattan är också en följeslagare lite överallt även om den egentligen bor i vardagsrummet.

En dag för ett par veckor sedan när altandörren stod på vid gavel trots att det var lite kyligt hittade jag detta arrangemang, fixat alldeles på egen tass.

En annan dag var det tydligen lite dåligt med liggplatser i köket.

Och jo, den fungerar även utmärkt som kamptrasa och tuggleksak, som synes…

Annars fortsätter han att visa framtassarna på olika områden och däremellan vara tämligen odräglig. Vi spårade t ex både i lördags och igår (vi har naturligtvis spårat tidigare också, även om inte alla gånger har blivit dokumentrade här). Lördagens spår var en smula förvirrat men det tog han igen igår, med råge. Misstänker dock att jag får skaffa en helikopter och se till att bli hämtad vid spårslutet för han vill INTE förstå att det är ”slut”, och det är det ju inte heller så det kanske inte är så konstigt. Dessutom är det nog läge att investera i ett par spårhandskar för jäklar vilket tempo han har.. Spårhandskar har jag inte använt sedan min första schäfer, som hade väldigt bråttom och vägde 35 kilo…

Karlsson fick ett spår också, som husse hade lagt. Ett riktigt roligt och klurigt spår på ca 500 meter med många vinklar och vrår. Med tanke på att jag inte ens minns när vi spårade senast så imponerade han stort den lilla terriern. Lite strul på slutet bara, så att han gick över slutapporten, men det kanske vi kan skylla på att husse skenat in i uppletanderutan som nyss var använd och då blev det lite rörigt för den otränade näsan.

Lydnadsmässigt har vi fått bra ”snurr” på klossen (icke hundnördar göre sig icke besvär, och jag orkar inte förklara) och diverse andra grundövningar går bättre och bättre. Vi har roligt, vi leker och äter godis, eller … en av oss äter godis. Den andra står mest för inköpen och utdelningen. 🙂

Idag fick det bli stadspromenad mitt på dagen eftersom skogen var full av älgjägare och vi ändå var i stan. Det var fullt ös medvetslös hela tiden! Är det någon som till exempel behöver en ”sprängare” av sittande fåglar, typ duvor, så har jag en här för uthyrning. Det fanns mycket annat roligt också och stundtals tyckte både jag och Karlsson att det var ganska pinsamt. Den lilla kelpien har ju liksom kommit i den åldern när gemene man inte längre ser att det är en valp (och ingen längre ler gulligt mot honom och vill klappa) samtidigt som han fullständigt saknar förmåga att uppföra sig. 😉 Men vi överlevde, både jag och Karlsson, trots att vi hade behövt en skämskudde ibland. Det är ju liksom svårt att svära sig fri också, när man är sitter ihop med ett snöre (eller två).

Helgen, som för första gången på länge var helt obokad, har ägnats åt att bl a låta Maro(dören) flytta in på hemsidan så jag antar att det är officiellt nu; han får bo kvar. 🙂

(Varning! Inlägget innehåller endast tämligen usla iPhone-bilder.)

Det är uppenbarligen många både faser och fasor en valp (och valpens familj) ska igenom. På tio veckor har vi klarat av rätt många av båda sorterna. Vissa verkar vara helt överståndna och andra har ändrat karaktär. Andra är inte påbörjade…

Fasor
I början tyckte jag ju att han var väldigt ”fnattig” och blev rädd för de mest märkliga saker. Egentligen var det nog ganska normala reaktioner för en valp, även om han i vissa lägen var onödigt dramatisk. Som jag skrivit tidigare så var ju Iza stencool hela sitt liv. Nyfikenheten tog alltid överhanden och hon backade/flydde inte för något. Karlsson var nästan lika cool så det var lite av en chock att få en ”normal” valp, för det är nog det han är – normal, egentligen, om än en vallhund med stora reaktioner på små saker. 😉

Ibland reagerar han fortfarande lite oväntat (och stort), som i söndags när det stod en motorcykel på parkeringen vid klubben. Det hade det verkligen inte gjort förr! Den fick sig en rejäl utskällning med bästa målbrottsstämman kombinerad med piggsvins-stajlad ryggpäls.

Kraftig blåst, i synnerhet när det är mörkt, ger utslag på raggmätaren men han har åtminstone börjar vänja sig vid att vi har grannar som faktiskt låter ibland, även om de inte syns. Men som sagt; han blir tuffare och tuffare för varje dag och istället för att försöka fly så tuffar han helst framåt nu, för att kolla in det läskiga – även om det sker på stela ben och med svansen i vädret och ibland bara är ett hjärnspöke. 🙂

Här om kvällen, när han var trött och väl egentligen borde ha sovit om han bara gett sig tid att känna efter, lyfte han blicken lite högre än vanligt och blev fly förbannad på dessa filurer som stirrade på honom. Lite otippad reaktion tyckte hans matte, i synnerhet som de hängt på samma ställe ända sedan han flyttade in… En sak är säker; han ser och uppfattar saker på ett sätt som ingen av mina tidigare hundar har gjort. 🙂

Sen har vi ju alla faser…

Grusätarfasen…
…verkar, tack och lov, vara över. Vid något enstaka tillfälle förälskar han sig i något gruskorn på vägen men han har insett det begränsade näringsvärdet och spottar ut dem fort.

Svampätarfasen…
…gick, gudskelov, över fort efter ett utvecklingssamtal men det var några nervösa dagar/veckor. All svamp är som bekant inte lämplig som föda.

Ätapedalerpåträningscykelfasen…
…verkar vara passerad. Av alla hobbies liksom…?

Dokumentförstörarfasen…
…tyck snart vara överstånden. Pappershögarna jag sopar ihop i arbetsrummet på fredagarna, när arbetsveckan är slut, blir mindre och mindre. Händer det inget dramatiskt under morgondagen blir det nytt minimalistiskt rekord.

Homestylingfasen…
…vågar jag inte anse som helt avslutad ännu, men kökmöbeln lever i hyfsad välmåga. Själva köksinredningen (den fast monterade) har dock blivit ”re-designad” på ett inbjudande ställe. Tack vare utvecklingssamtal kombinerat med vitpeppar är det arbetet för tillfället satt på paus.

Snuttefiltsfasen…
…verkar som om den ska pågå ett bra tag till men det känns faktiskt helt ok. Fleeceplädar ryms i budgeten, i motsats till ny köksinredning. Han har en som är extra viktig och som han använder till det mesta. Han släpar runt på den (även mellan våningarna), han sover på den, han sover med den, han tuggar på den, han rullar in sig i den och rullar ut sig ur den. Snuttefilten börjar bli en smula sliten så jag kanske borde fasa in en efterträdare. Som tur är spottar han i alla fall ut bitarna vilket resulterar i ett hus fyllt av fleecekonfetti (mellan städningarna) men hellre det än fleecefylld valpmage.

Spegelfasen…
…verkar inte vara på avtagande även om hans reaktioner numera är mer roade än förskräckta. När vi kommer in i träningslokalen springer han ett varv runt väggarna och hälsar glatt på alla söta, glada och vänliga kelpievalpar som gör lekinviter. Ibland kan man även hitta honom så här; funderande på när kelpievalpen ska komma ut och leka.

Mördabiabäddsfasen…
…kan vara på upphällningen och tre dagar i rad har jag hittat honom helt enkelt och simpelt liggande i biabädden – utan att försöka förgöra den.

Sen har vi ju några faser som, märkligt nog, inte har påbörjats än. Ingen blir gladare än jag om de helt uteblir.

Elektrikerfasen…
…är en av dem. Förvisso har vi gjort vissa insatser för att förhindra tuggande på sladdar men riktigt allt går ju inte att få undan.

Läsaböckerfasen…
…har inte heller inträtt. Han kanske inte kan läsa än? Inte ens böckerna som står på kökshyllan längst ned, där han har tuggat på själva hyllan, har väckt hans intresse. Det är kokböcker och jag hade nog hellre sett att han läst en eller två av dem istället för att gå loss på själva hyllan.

Svingasigigardinernafasen…
…har vi inte heller upplevt än. Jag väntar med spänning…

Så här skulle jag kunna fortsätta en bra stund till men nu får det räcka, åtminstone för den här gången.

En annan dag, vilken vecka som helst, ska jag försöka dokumentera hur vår träning fortskrider, för det gör den.

Idag har den lilla vildråttan tillbringat exakt halva sitt liv hos oss. Med andra ord så fyller han 16 veckor idag. 🙂

Det firade vi lite i förskott genom att gå på lydnadskurs hela helgen. Lillemor Edström var inbjuden till klubben för att hålla kurs. När jag bokade henne, tidigt i våras, visste jag inte ens om jag skulle ha någon valp att gå med. Annars var tanken att gå med Karlsson men eftersom han lydnadskarriär är nedlagd och jag blev med valp så la vi beslag på en halv plats. En hel plats kändes lite overkill. Det finns ju ändå gränser för vad en valphjärna orkar med. 🙂

Eftersom jag bestämt att bo i husvagnen på klubben (välbehövlig husmorssemester) så blev det premiär även där för lillebror, samt en hel del liggande i bilen. Han har fixat det galant och det enda som tagit (lite) skada är liggunderlaget i bilen. Det kan jag leva med.

Den lilla valpen, inte ens fyra månader, har imponerat stort på såväl matte som instruktör och publik. Även om vi ”bara” kört grundövningar; kontakt, position, tasstarget, valpinkallning och annat ”basic”, i totalt tre tiominuterspass under helgen så har det varit oerhört givande och kul. Man lär sig ju oerhört mycket genom att titta och lyssna också.

Det roligaste var ändå att han faktiskt höll ihop den lilla hjärnan och verkligen gjorde sitt bästa. Ibland såg man hur han tänkte så att det nästan slog blixtar ur de stora öronen. Han har (faktiskt) en rätt enastående koncentrationsförmåga trots sin ringa ålder och kunde fokusera på uppgifterna trots både människor och hundar som publik, ganska nära. Nu är han ganska dyr… 😉

I lördags var det strålande väder (när morgondimman lättat) och det blev en hel del fotat. Här nöjer jag mig med bilderna som Annelie Nilsson tog med min kamera när vi körde. De andra 638 bilderna ska jag rensa i någon annan dag och lägga ut det som blir kvar på FB för de närmast sörjande.

Han har verkligen förstått det där med ögonkontakt. 🙂

Valpinkallning på gång, men först måste man pussa fröken.

 

Vi får nog jobba lite på det där med ingångarna… Han har (tydligen) en intressant teknik som jag inte visste om innan jag såg bilderna. 😀

Sen tyckte han att vi lika gärna kunde köra budföring – och sprang tillbaka.

Avslutningsvis tränade han lite platsliggning, helt oombedd.

 

Allra sist konverterade han till fransk bulldog. Lite spetsiga öron kanske, men so what? 🙂

Igår kom hösten med buller och bång så då blev det inget fotat men han skötte sig fint då också. Jag tror nog han får bo kvar. 🙂

Jösses… här har man en blogg man försöker hålla liv i, med blandat resultat och blandad respons. Så lyckas terriern i huset få tag på datorn när jag glömt logga ut från bloggen och vad händer?

All time high i besöksstatistiken!

Nästan 500 visningar, på två dagar?!
(Ja jag vet att det borde ha stått ”mattes inlägg” till vänster men jag orkar banne mig inte göra om bildmontaget…)

Det är mycket möjligt att detta blir det sista inlägget från mig och att jag sen lämnar över bloggen i terrierns tassar för gott. Om vi lägger in lite reklam också så kanske han rent av kan bli självförsörjande?

Han må vara duktig på att blogga den där lilla strävhåriga saken som bor här, men han har fortfarande inte lyckats skaffa något konto på Blocket, och mitt kort får han inte låna, så hans lillebror bor faktiskt kvar – på gott och ont (enligt terriern). Även om lillebror nu växt om storebror både på längden, höjden, bredden och i matchvikt så är gammal ändå äldst, och snabbast. 🙂 Lillebrors motorik har fortfarande vissa brister…

Sen sist har den lilla spjuvern som sagt växt en del men även lärt sig en del nytt, både bra och obra saker.

Han har t ex gått ett par spår som mycket överraskande ledde fram till … mat?! Lycklig och förvånad valp!

Vi har tränat en del och det känns på det stora hela väldigt bra. Vi kör enbart positiv förstärkning och belönar det han gör rätt. Gör han fel så gör vi om. 🙂

Han har fin kontakt och är följsam. Han börjar fatta att mattes vänstra sida är en bra sida och han har fått hyfsad kläm på det där med tasstarget.

Han har sprungit sina första budföringar, även till helt ”nya” människor och vi har kört några uppletanden (på bebisnivå) med bra resultat. Han har bra intensitet i letandet, har förstått vad det går ut på och använder näsan på ett fint sätt. 🙂

Han har också varit med om skotträning, på långt håll, på klubbens spårtävling i söndags, och det gick fint. Han avbröt leken vid de första skotten men tog genast upp den igen och efter några skott brydde han sig inte alls.

I samband med tävlingen fick han också träffa sin första kelpie sedan han flyttade hemifrån. Busligans Chinook var en trevlig herre tyckte både Maro och jag. Det kunde dessutom ha varit hans halvbror, eller … äh? Hade det fötts en hane till mig i den kullen där jag bokat valp så hade Chinook varit hans halvbror, men nu blev det ju inte så.

Annars tillbringar han sin tid med att terrorisera terriern, strimla papper (och hoppas på att jag ska glömma att städa), äta och sova.

Idag fick i alla fall Karlsson några timmar på tu man hand med matte när vi representerade klubben på ett föreningsarrangemang i Svenljunga. Som vanligt skötte han sig finfint. Han är verkligen den optimala ”monter-hunden”, och stubbhunden. 🙂

Då får vi se vem som sitter vid tangenterna nästa gång det blir något skrivet här; jag eller terriern? 😉