Faser & fasor

(Varning! Inlägget innehåller endast tämligen usla iPhone-bilder.)

Det är uppenbarligen många både faser och fasor en valp (och valpens familj) ska igenom. På tio veckor har vi klarat av rätt många av båda sorterna. Vissa verkar vara helt överståndna och andra har ändrat karaktär. Andra är inte påbörjade…

Fasor
I början tyckte jag ju att han var väldigt ”fnattig” och blev rädd för de mest märkliga saker. Egentligen var det nog ganska normala reaktioner för en valp, även om han i vissa lägen var onödigt dramatisk. Som jag skrivit tidigare så var ju Iza stencool hela sitt liv. Nyfikenheten tog alltid överhanden och hon backade/flydde inte för något. Karlsson var nästan lika cool så det var lite av en chock att få en ”normal” valp, för det är nog det han är – normal, egentligen, om än en vallhund med stora reaktioner på små saker. 😉

Ibland reagerar han fortfarande lite oväntat (och stort), som i söndags när det stod en motorcykel på parkeringen vid klubben. Det hade det verkligen inte gjort förr! Den fick sig en rejäl utskällning med bästa målbrottsstämman kombinerad med piggsvins-stajlad ryggpäls.

Kraftig blåst, i synnerhet när det är mörkt, ger utslag på raggmätaren men han har åtminstone börjar vänja sig vid att vi har grannar som faktiskt låter ibland, även om de inte syns. Men som sagt; han blir tuffare och tuffare för varje dag och istället för att försöka fly så tuffar han helst framåt nu, för att kolla in det läskiga – även om det sker på stela ben och med svansen i vädret och ibland bara är ett hjärnspöke. 🙂

Här om kvällen, när han var trött och väl egentligen borde ha sovit om han bara gett sig tid att känna efter, lyfte han blicken lite högre än vanligt och blev fly förbannad på dessa filurer som stirrade på honom. Lite otippad reaktion tyckte hans matte, i synnerhet som de hängt på samma ställe ända sedan han flyttade in… En sak är säker; han ser och uppfattar saker på ett sätt som ingen av mina tidigare hundar har gjort. 🙂

Sen har vi ju alla faser…

Grusätarfasen…
…verkar, tack och lov, vara över. Vid något enstaka tillfälle förälskar han sig i något gruskorn på vägen men han har insett det begränsade näringsvärdet och spottar ut dem fort.

Svampätarfasen…
…gick, gudskelov, över fort efter ett utvecklingssamtal men det var några nervösa dagar/veckor. All svamp är som bekant inte lämplig som föda.

Ätapedalerpåträningscykelfasen…
…verkar vara passerad. Av alla hobbies liksom…?

Dokumentförstörarfasen…
…tyck snart vara överstånden. Pappershögarna jag sopar ihop i arbetsrummet på fredagarna, när arbetsveckan är slut, blir mindre och mindre. Händer det inget dramatiskt under morgondagen blir det nytt minimalistiskt rekord.

Homestylingfasen…
…vågar jag inte anse som helt avslutad ännu, men kökmöbeln lever i hyfsad välmåga. Själva köksinredningen (den fast monterade) har dock blivit ”re-designad” på ett inbjudande ställe. Tack vare utvecklingssamtal kombinerat med vitpeppar är det arbetet för tillfället satt på paus.

Snuttefiltsfasen…
…verkar som om den ska pågå ett bra tag till men det känns faktiskt helt ok. Fleeceplädar ryms i budgeten, i motsats till ny köksinredning. Han har en som är extra viktig och som han använder till det mesta. Han släpar runt på den (även mellan våningarna), han sover på den, han sover med den, han tuggar på den, han rullar in sig i den och rullar ut sig ur den. Snuttefilten börjar bli en smula sliten så jag kanske borde fasa in en efterträdare. Som tur är spottar han i alla fall ut bitarna vilket resulterar i ett hus fyllt av fleecekonfetti (mellan städningarna) men hellre det än fleecefylld valpmage.

Spegelfasen…
…verkar inte vara på avtagande även om hans reaktioner numera är mer roade än förskräckta. När vi kommer in i träningslokalen springer han ett varv runt väggarna och hälsar glatt på alla söta, glada och vänliga kelpievalpar som gör lekinviter. Ibland kan man även hitta honom så här; funderande på när kelpievalpen ska komma ut och leka.

Mördabiabäddsfasen…
…kan vara på upphällningen och tre dagar i rad har jag hittat honom helt enkelt och simpelt liggande i biabädden – utan att försöka förgöra den.

Sen har vi ju några faser som, märkligt nog, inte har påbörjats än. Ingen blir gladare än jag om de helt uteblir.

Elektrikerfasen…
…är en av dem. Förvisso har vi gjort vissa insatser för att förhindra tuggande på sladdar men riktigt allt går ju inte att få undan.

Läsaböckerfasen…
…har inte heller inträtt. Han kanske inte kan läsa än? Inte ens böckerna som står på kökshyllan längst ned, där han har tuggat på själva hyllan, har väckt hans intresse. Det är kokböcker och jag hade nog hellre sett att han läst en eller två av dem istället för att gå loss på själva hyllan.

Svingasigigardinernafasen…
…har vi inte heller upplevt än. Jag väntar med spänning…

Så här skulle jag kunna fortsätta en bra stund till men nu får det räcka, åtminstone för den här gången.

En annan dag, vilken vecka som helst, ska jag försöka dokumentera hur vår träning fortskrider, för det gör den.