Kategori: Uncategorized

I morse när jag klev upp stod det -14 på termometern, och vi skulle ut och spåra?! Där och då ställde jag mig allvarligt frågan om det var tapperhetsmedalj eller vårdintyg (papper som är starkt förknippat med låsta dörrar och konstiga tröjor med ärmarna på ryggen) som låg närmast till hands? Minus fjorton grader liksom, och spår? Med en lättfrusen liten hund på nio kilo?

Nåja, vi åkte iväg, och spårmarkerna där vi var senast var mirakulöst nog lika snöfria som då, trots det horisontaldiagonala snöovädret i slutet på förra veckan. Jag och A la upp taktiken och traskade sedan iväg ut på varsitt område. Grappa, som inte är så rutinerad som spårhund, fick gå ut först. Efter ett lite nytt upplägg vid påsläppet blev skillnaden enorm! Hon spårade från start (istället för att leka vilda västern i 200 meter) och plockade spårapporter som om hon aldrig gjort annat. Mycket fascinerande! Det ska nog bli spårhund av henne också. 😉

Sen var det dags att ta ut den lilla spårhunden, som legat i bilen med dubbla täcken. Dagens spår var bitvis jättefint, och bitvis väldigt ofokuserat. Jag hoppas (och tror) att det var kylan som gjorde det. Inte så att det var svårare att spåra för att det var kallt, för det tror jag egentligen inte. Men … att han frös och därmed tappade fokus? Två hjärnceller som båda är frostbelagda liksom? Nåja, vi lär aldrig få något säkert svar på den frågan. Upplägget på spåret var sådant att det vid flera tillfällen gick utmed vägen, och det är ju hans stora käpphäst. Han vill ju gärna gå ut på (och över) vägen då, men idag fick han faktiskt flera gånger uppleva att spåret gick ut mot vägen, fortsatte längs med, för att sedan lämna vägen igen. Nyttigt, hoppas jag.

Kameran var med idag, men gick i köldstrejk. Åtminstone trodde jag det ända tills jag kom hem och upptäckte att det var inställningarna på objektivet som ballat ur. I samband med det rotade jag runt i köksskänken, för att hitta instruktionen, och så vips – var den städad också. Lådan som ska till loppmarknaden är snart full. Det tar sig. 🙂

Inga bilder från idag alltså, men däremot några från kvällen igår, när jag kämpade för att hålla mig vaken ända till the bitter end, och andra perioden, av Let’s Dance.

Öron ska man vara noga med, och Iza njuter.

Jättenoga ska man vara!

Och när han slutar tvätta storasysters öron blir det alltid lite sura miner,
men det är spelets regler, och blir inte värre än så. Men vackert är det INTE! 😉

Sen kan man alltid sitta i mattes knä och titta på TV.
Att matte inte ser något är ju liksom inte terrierns problem?

Efter det var det dags för ett tuggpass på favoritjulklappen.
Populariteten och konkurrensen har ökat i exakt samma takt som slitaget.
-Är du verkligen säker på att du ska ha den där syrran?

-Äh, jag låtsas väl att jag är helt ointresserad då, så får vi se om hon går på det.

-Hjälp mig matte! Hon har haft den jähähättelänge nu!

Och strax efter gjorde han en (lyckad) attack som resulterade i ett unisont djungelvrål från
oss alla tre. Eller unisont och unisont – jag låg nog 1,5 sekund efter…
Sen fick leksaken bo i soporna, och där bor den fortfarande. Någon måtta får det vara!

Det är faktiskt lugnare och enklare att fota ljuslyktor. 😉

…låt detta vara en av de sällsynta långtidsprognoser som faktiskt stämmer. I och för sig kommer jag befinna mig på annan ort dessa dagar, men det hindrar väl inte att snön smälter på hemmaplan. Eller hur?

Är så hjärtligt trött på långkalsonger, fleece, dunjackor, mössor, vantar, Icebug, nedisade och ihopfrusna bilar, och … you name it!

…det är fredag, jag är dödstrött och inget roligt har hänt idag (än) så kommer här några tämligen överblommade tulpaner. Men i morgon ska vi spåra! 🙂

Är det någon som vet om man, så här i efterhand, kan manipulera bort hamstergenen? Och då ska man veta att det finns andra i familjen som har en ännu mer välutvecklad sådan och inte gärna slänger något förrän man hotar med spöstraff – typ.

Det blev ingen ridhusträning ikväll, av flera olika skäl. Dock var INTE ett av skälen att jag skulle göra några mer allvarligt menade husröjningar, men så blev det. De här spontana röjningarna är faktiskt bästa sorten. Man hinner liksom inte gruva sig, och inte heller hitta på en massa bortförklaringar. De liksom bara … händer?!

Den här gången började det med att jag skulle rensa en pappers- och tidningshög i ett hörn av köksbordet. Sen gick jag vidare till mellanlagringsstationen för tidningar som ska sparas, i köksskänken. Och så slutade det med att jag gjorde ett generalrens på slutförvaringsstationen. Det blev några tunga kassar, och då har jag ändå inte slängt allt, men ett stort antal gamla årgångar av hund-, inrednings- och resetidningar. Och här har vi ungefär samma syndrom som med böckerna. Varför i herrans namn ska det vara så svårt att sluta prenumerera på tidningar som jag ändå inte hinner läsa, för jag gör verkligen inte det? Bläddra lite förstrött under lunchen kanske, men läsa – nej… Nästa gång det är dags att förnya så … nä, då gör jag inte det! (Undrar om jag kommer ihåg det löftet om ett halvår eller ett år?)

Ett spännande fynd gjorde jag dock under tidningshögen i skänken.

En gedigen yxa, som jag faktiskt har vunnit – på bowling! Sug på den… 😛 Nu ligger den i bilen där jag misstänker att den kanske, eventuellt, möjligen kan göra någon nytta, någon gång. Det lär den ju definitivt inte göra i ett köksskåp i alla fall.

Ett annat fynd under resans gång var ett par slalombindningar, Tyrolia, årsmodell -96. Aldrig uttagna, körsträcka 0 (noll) mil. Våren -96 gick mina bindningar sönder. På hösten köpte jag nya på rean, och sen slutade jag åka slalom. Så kan det också gå… Bortskänkes mot avhämtning!

Det är bara att än en gång inse att man flyttar alldeles för sällan. Kanske skulle jag göra verklighet av min idé att flytta ut allt, och då menar jag verkligen ALLT, till lagården. Och sen hämta in det jag behöver efter hand. Det som inte är hämtat efter ett år slängs osett… Men det finns ett problem med den idén. Då måste jag ju städa lagården först…

…känns det inte som om vi måste åka till ridhuset ikväll.

En dryg timmes tokspringande och kampande blandat med seriös träning verkar ha tagit musten ur den lille, åtminstone tillfälligt. Det hindrade i och för sig inte att han jagade Iza runt köket några varv när vi kom hem, men sen … svimmade han. 🙂

Om andan faller på om några timmar kan vi ju alltid gå ut i vår egen lokal. Efter helgens pelargonflytt blev det ju lite mer plats där, och dessutom är det plusgrader!

För att vara förhållandevis varmt är det förvånansvärt kallt. -6 och elak vind är ingen bra kombination. Å andra sidan kunde man ha bott i Ruodusniemi, där det var -42° i morse. Då hjälper det nog inte om det är vindstilla…

Hur som helst laddade jag och Karlsson för en bus- och träningspromenad vid lunchtid. Han övervakade vad som åkte ner i mina fickor, och sen gick vi. Direkt när vi kommit ut från tomten dök det upp ett litet (OK, större än Karlsson, men det säger ju inte så mycket) ludd med en något mindre luddig, men rätt liten, husse. Karlsson hade aldrig sett hunden förut, men han var så fokuserad på vad vi skulle göra att han knappt bevärdigade luddet med en blick, trots att h*n gapade på rätt bra, och gick bara några meter bakom. 🙂

Sen lekte vi, och busade, och tränade (lite) på vår väg som jag är hjärtligt trött på nu, men det är ju tur att den finns. Och Karlsson verkar inte ha ledsnat utan drar på rätt bra för att komma dit, och när vi väl är där börjar han gå (nästan) fot alldeles av sig själv. Tack vare den där återvändsvägen som gud (och solen) glömde har vi ändå fått till ett antal träningspass varje vecka. Tre-fyra pass där, och ett-två ridhuspass, känns väl rätt OK med tanke på den här helvetesvintern.

Gappaytärningen som var inblandad i auktionen är mäkta populär!

 

Vägen är inte särskilt hal just nu så det går utmärkt att springa fort-fort!

 

Man kan stanna till en stund och testa hur hållbar den egentligen är?

 

Och så kan man kampa lite till! Vinterns största vinst är nog att han
äntligen börjat komma tillbaks till mig för att leka, inte bara för att få godis i utbyte.
Det är inte heller så mycket ”äga” längre, utan kul att komma till matte och kampa.
Till och med vissa pipleksaker återvänder han med ganska snabbt! 🙂

 

Stilig kille blickar mot horisonten. Eller, mer troligt, rakt in i snövallen.
Jag ber er också observera att svanspälsen nästan är återställd!
Det trodde jag inte för tre månader sedan…

Det är bara att konstatera att man inte är mycket till festprissa nower days. Klubbens årsfest igår tog slut rätt tidigt för min del. Det började med liten förfest tillsammans med några klubbkompisar sen gick resten av stapeln i mycket ståndsmässiga lokaler; den gamla, och mycket välbevarade, officersmässen på I15. Eller … f d I15. Kristallkronor i taket, bokhyllor fulla med gammal militärlitteratur och från väggarna stirrade gamla generaler och majorer (?) ner på oss. Nåja, det var trevligt, men vid 22.30 kroknade jag. Enmansorkestern spelade förvisso bra, men guuud… så högt?! På dansgolvet var det nog OK, men att prata var en fysisk omöjlighet. Och så var det ju en dag i morgon (läs: idag) också… Japp, nu är man tant! 😉

Som ett ytterligare bevis på min tantstatus påbörjade jag igår den stora pelargonflytten. Nu ska de in i värmen och väckas igen de små liven. Eller stora? Det är rätt rejäla pjäser jag har, med stora och tunga krukor. Det blev många varv mellan lagård och hus. Men nu är samtliga på plats och har fått en första skvätt vatten. Eller… de har ju fått lite vatten under vintern också, ungefär en gång i månaden sedan jag ställde in dem i september. Härdiga varelser det där. Och tuffast av dem alla verkar vara äggskalspelargonen Carmel som både blommat och satt knopp under dessa, ganska usla, betingelser. Jag vill minnas att det var den som blommade såväl först och mest som sist förra sommaren också. Kanske ett tips till den som har ambitionen att bli pelargontant? 😉

Den som har klarat sig absolut sämst (läs: troligen är stendöd) är min absoluta favorit från förra sommaren; Lord Bute.  Lyckas jag återuppväcka den ska jag banne mig ha medalj. Tråkigt nog är det bara en av sticklingarna som överlevt också. Så här såg den i alla fall ut förra sommaren.

Men kontentan av detta är att vi nu ska leva med ett vardagsrum som är till stor del ockuperat av ett gammalt fult skrivbord, fyllt av halvrisiga och rätt tråkiga pelargoner. Och detta ska vi göra i minst tre månader… Det finns ganska många tillfällen när jag önskar mig ett större hus, och det här är ett av dem. Ett extra rum i söderläge med stora fönster där man liksom kunde hysa dem i avvaktan på utomhussäsongen – är det för mycket begärt?

Fördelen med pelargonflytten är dock att vi nu åter har tillgång till nästan hela vår träningslokal. 🙂

Igår eftermiddag hade jag och Karlsson hyrt oss ett ridhus igen, och fick till en rätt bra träning. Rutan börjar kännas mer och mer säker. Nio gånger av tio prickar han den vid första försöket, även när han inte sett mig ställa upp den. Största problemet nu är väl hans startpip/-skall/-tjut. Har inte ens några bra idéer för hur jag ska gå vidare för att bli av med dem. Om vi rör oss när han ska lämna min sida, (ex. framåtsändande) är han tyst. Om vi står stilla (ex. rutan, hopp, apporteringar, vittringsapportering) så låter han. Skittråkigt. Idéer och tips mottages tacksamt.

Idag har vi också kört ett rejält pass. Den här gången på vår ”träningsväg”. Idag blev det väl i ärlighetens namn mer bus och lek än träning, men det är nog bara bra.

Idag hämtade jag ett paket på ICA.

De två översta kvalar helt klart in i tegelstenskategorin, och John Irving är verkligen en av mina favoritförfattare. Den understa är nog en ganska lättsmält sörja, som motvikt. Trots att jag belagt mig med bokköpsförbud så händer sånt här alldeles för ofta, utan att jag har en aning om hur det går till? Jag har redan böcker så att det skulle krävas en längre tids sjukdom/sjukskrivning (nu pratar vi flera år!) alt. arbetslöshet för att ha en chans att komma ikapp. Numera läser jag bara en stund i sängen innan jag somnar, och den stunden blir kortare och kortare för varje vecka som går känns det som. En ”normal” bok tar väl i snitt en månad att ta sig igenom… 😦

Detta är det olästa biblioteket i sovrummet! Och då har jag inte ens tagit med högarna med olästa pocketböcker, och ett antal andra som bor på annan plats i huset. En del av dem (oftast fådda) har jag i och för sig knappast ambitionen att läsa, men de finns ändå, om de skulle behövas. 😛

Och nästa vecka börjar bokrean. Hur ska det gå? Man kan ju liksom inte ens gå in på ICA utan att promenera igenom drivor med billiga böcker…

I eftermiddag har jag hyrt mig ett ridhus, och ikväll har klubben årsfest ”på lokal”. Men innan dess ska jag påbörja stora pelargonflytten, från lagården in i huset, för att sedan sakta och försiktigt väcka dem till liv. Och i avvaktan på att de vaknar fortsätter tulpanfrossan.

Igår gjorde jag en beställning hos cdon.com. Jag fick bekräftelse med vändande e-post och besked om att ordern skulle skickas inom 1-2 arbetsdagar.

Igår kväll fick jag ett mail med information om att paketet var skickat.

Idag, klockan 10.31, kom det ett SMS med information om att paketet var inlämnat till posten.

Idag, klockan 12.40, låg det i lådan!

Nytt postrekord?

(Att Karlsson gick i taket när vi hämtade det i lådan är en helt annan historia. Antingen trodde han att det var Lassies samlade verk, eller möjligen att det innehöll leksaker. Oavsett vilket blev han besviken…)

För de som hänger med på Facebook kommer väl inte detta som någon större överraskning, men jag kanske har några andra läsare också? Igår kom dock detta lite i skymundan av Izas födelsedag.

I tisdags kväll fick jag meddelande om att Karlsson åter har erövrat titeln (och vandringspriset) Årets Bruksborder! Himla kul faktiskt. 🙂 Och här är vi inte helt utan konkurrens som fallet var med bucklan/glaspjäsen vi släpade hem i måndags. Enligt Hunddata är det faktiskt 14 borderterriers som startat på bruksprov förra året. Ingen jättekonkurrens, men de finns där,och flåsar oss i nacken – typ… Det här är ju ett av skälen till att jag faktiskt kunnat hitta lite glädje och nytta även med alla tävlingar som bara blev ”godkända” under förra året.

Han blev ju Årets Bruksborder även 2008, så nu ska vi ”bara” ta det en gång till så är det vårt ”för evigt”. 😉 Hur svårt kan det va’? 😉 Bilden här nedanför är tagen strax innan vi skickade tillbaks bucklan förra gången.

Foto: Dan Ferhm

Bucklan ska delas ut på BTS årsmöte i Västerås nästa lördag, men jag tror de får klara sig utan mig. Aningens långt att åka tyvärr. BTS har erbjudit sig att skicka den, men…? Förra gången fick vi den ju i samband med rasspecialen i maj, och ärligt talat känner nog varken jag eller Årets Bruksborder Lennart något jättebehov av själva den fysiska pjäsen. Det är mest ära och berömmelse som hägrar. 😛

Måndagens utmärkelse, Årets Högrehund, firade vi med att matte tog ledigt från jobbet några timmar i tisdags och förflyttade oss till några fantastiskt vackra fläckar med barmark, ytterst lämpliga för spårträning. Förutom ett vansinnigt förvirrat upptag (ekorre?) så skötte han sig fint. Ett uppletande hann vi också med. Några foton på Karlsson från detta event blev det dock inte, men Grappa och hennes matte fastnade på kort.

 

Igår firade vi ju Izas födelsedag, och naturligtvis fick Karlsson tårta också. Med tanke måndagens och tisdagens utmärkelser var han väl iofs värd tårta ändå. Han valde dock en något mer civiliserad approach än sin storasyster. Det finns till och med hopp om att han kände vad det smakade. Och svälja hann han också med under tiden han åt?!

50% tårtbit, 35% hund, 106% tid? Vem löser den ekvationen åt mig?

Nu verkar det dock som att det är färdigfirat för den här gången och att vi inte längre kan leva på gamla meriter. Bara att avvakta att tävlingssäsongen drar igång så att vi förhoppningsvis kan fixa lite nya meriter, och nya anledningar att ha kalas. 🙂

Dessutom har vi brutalt landat i verkligheten genom att det har snöat hela dagen. Misstänker starkt att spårmarkerna på bilderna ovan inte är riktigt lika gröna längre?

Någonstans i höjd med 10-årsdagen, som firades med prinsesstårta, bestämdes det att alla födelsedagar från 10 och framåt ska firas med tårta. Så det så! Pantertanten verkar inte ha något emot det i alla fall. 🙂

Men nästa år blir det nog servering medelst sked, för tårtan hamnade lite på tvären och ett tag trodde jag den skulle komma upp igen. Men nu verkar hon ha svalt klart. Förra året tror jag faktiskt hon fick i sig den ännu fortare. Då gav hon nämligen blanka f-n i såna små detaljer som att tugga, och bar sööög i sig tårtbiten. 😀

Den lilla terriern fick naturligtvis också tårta, är det kalas så är det, men bara en halv bit, som han åt något mer stillsamt och städat. Det är också filmat, men inte lika actionfyllt. 😉

Filmen är, btw, tagen med dvärgkameran. Hade nästan förträngt att den faktiskt filmar också, och det blev ju faktiskt rätt OK.

Nu – mot ridhuset!

…bilder på pantertanten, eftersom matte faktiskt kom ihåg att ta med dvärgkameran på vår födelsedagspromenad.

När man går med henne ensam, som jag gör mycket sällan numera, kan man nog faktiskt märka att hon blivit äldre. När hon inte har konkurrens av Karlsson går tempot ner lite, och hon beter sig nästan som en vanlig hund – ibland. 😛 Men hörseln funkar perfekt (om hon vill, men så har det alltid varit), och hon ser fortfarande på tok för bra för sitt eget bästa (hon jagar ju på synintryck, så med lite sämre syn kanske man skulle våga släppa henne lös ibland?) och näsan är det naturligtvis inget fel på.

På spaning efter … typ … vad som helst. 🙂

 

Den sammetsmjuka grånäsan.

 

Den spänningen! Det kan ju tänkas att hästarna rör på sig när vi passerar andra
gången, även om de inte gjorde det vid första tillfället?

 

Här har hon fått grannens katt i näsan, och jag hade fullt sjå att få med henne sista biten hem.
Dock såg hon den aldrig eftersom den maskerat sig rätt väl. I de lägena är man glad att
man har koppel på henne…

Idag firar vi födelsedag här i huset. OK, firandet har väl än så länge inte varit särskilt avancerat (förutom att min mamma har sjungit för henne i telefonen då), men det kommer nog. 🙂

Schäferpantertanten fyller 11 år! Det är ju ganska jättemycket faktiskt. Visst märker man ibland att hon börjar bli gammal, men i det stora hela är hon störtpigg. Och galen, och barnslig, och… härlig. Och jobbig. 🙂 Det man främst ser av ålderstecken är när hon sover djupt, då faller ansiktsdragen liksom ihop lite, men det gör det nog på de flesta gamla tanter (och gubbar). 😛 Och så den grå nosen då… Och tassarna som börjar ljusna.

Nu ska vi snart starta upp firandet med en promenad i solskenet. Om min plan går i lås blir det bara hon och jag, och det händer inte ofta så jag misstänker att det kommer bli uppskattat?

Avslutningsvis ett par bilder från nyårsdagen.

GRATTIS IZA!

Igår var det årsmöte på klubben, och i samband med det även utdelning av diverse utmärkelser. I år kammade Karlsson inte hem någon av de ”stora” utmärkelserna (förra året blev han Årets Lydnadshund), men en lite mindre blev det – Årets Högre-hund! Kanske inte helt överraskande med tanke på att vi är de enda som startat i högre klass i år, men so what? Det är ju liksom inte vårt problem. 😉 Iza har faktiskt fått den utmärkelsen också, 2007. På en betydligt sämre poängsumma, och då var det några till som hade tävlat.

Han kunde ha blivit Årets Lydnadsklass III-hund också, av den enkla anledningen att ingen annan har tävlat i den klassen heller. Men med två 3:e-pris som bästa resultat kändes det lite larvigt/skämmigt att skicka in resultat så det hoppade vi över.

Vad jobbig du är morsan… fota NU? Jag sover ju…

 

Couldn’t care less… Får jag sova nu?

 

Jag misstänker att jag i en fikapaus eventuellt lyckades med konststycket att tacka ja till att vara med tävlingssektorn? Den som lever får se. Å andra sidan lyckades jag tacka ett bestämt nej till till valberedningen… 1-1 alltså, typ.

Idag var det planerat spårträning några mil söderut, men med tanke på morgonens vidriga väder (snöstorm) hänger det just nu i luften, och sms-konversation pågår…

Det är väl tveksamt om jag kan skylla på de usla bidragen i gårdagens melodifestival, men i natt har jag haft den värsta mardrömmen på många, många år, åtminstone som jag kommer ihåg.

Vi bodde ungefär där vi bor nu, men i ett annat hus, med stora panoramafönster. Helt plötsligt fick vi se något mystiskt, långt borta i skogen, som såg ut som en skogsbrand. När jag skulle ringa 112 funkade inte telefonerna. Till sist fick jag liv i mobilen och i samma sekund som jag kom fram till larmcentralen kom det en eldstorm och hela huset omringades av eld…

DÄR … vaknade jag.

Och gick upp. Insåg att det var enda sättet att komma ifrån den otäcka drömmen, och känslan. Så småningom somnade jag om, utan att drömma vidare i dramat. Å andra sidan fanns det väl inte så mycket ”vidare” med det scenariot? Men känslan sitter fortfarande i… Ur den synvinkeln är det väl rätt bra att marken täcks av snö och is, för skogsbränder känns onekligen väldigt avlägset just nu. Hade det varit sommar och torka så vete sjutton om jag somnat om över huvud taget?

Något för en drömtydare att sätta tänderna i igen kanske? Husse undrade vad jag sett på TV efter att han åkte ut och jobbade, men något annat än melodifestivalen och sista halvan av Hipp Hipp kan jag inte skylla på. Och nog för att båda programmen var rätt katastrofala, men därifrån till katastroffilmsscenario känns steget ändå ganska långt, eller? Och om det är min önskan om att snön och isen ska försvinna som framkallat drömmen så känns det väl ändå lite … drastiskt?

*****

Igår eftermiddag sammanstrålade jag med A och N vid ridhuset. Kul att träffa N igen som varit borta från hundträningen i några år men nu är på g igen. Ja det var kul att träffa A också förstås, även om det inte var lika länge sen. 😉 En timme höll vi på, och byggnaden stod kvar trots att det blåste rejält.

Den där stormen blev det inte sådär jättemycket av förresten. Visst blåste det rejält, men … storm? Njae… Vi hade laddat med gasolkamin och massor av vattenflaskor med tanke på eventuella strömavbrott, men precis som vanligt när vi gör så blir det inte så mycket av ovädren. Bra trick det där. 😛

Idag har jag ägnat någon timme åt shopping. Inget avancerat, utan mest lite nyttoföremål. Bl a inredning till skåpet vi kom hem med förra helgen, så att man ska kunna utnyttja utrymmet på ett mer effektivt sätt. Det blir nog bra det där, när det blir klart.

Lite hundträning har det blivit idag också, men vår träningsväg var i ganska bedrövligt skick. Vi hittade en isfri mittremsa på ca 20 meter och där körde vi fritt följ (med många helomvändningar 😮 ), vändningar på stället, stegförflyttningar och fjärrdirigering. Fria följet börjar faktiskt kännas riktigt bra, men det är väl troligen bara för att det inte är tävlingssäsong än? På isen körde vi saktagåendet i framåtsändandet. Nu har han kommit på att det går att sänka tempot ytterligare från trav (vilket iofs är ett helt OK tempo med liten hund, om han bara kan hålla sig ifrån den ökade traven) men han kommer inte ner i skritt riktigt, och idag slutade det med något som mest liknade tölt?! Nåja, han försöker ju i alla fall. 🙂 Och jag tror inte man får avdrag för orena gångarter på bruks- och lydnadstävlingar?

Knoll & Tott läser matte som en öppen bok och inser direkt när hon tänkt sig
iväg på någon aktivitet som inte innefattar dem.
Då faller de resignerat ihop i en hög (eller två) i hallen…