Kategori: Uncategorized

I måndags kväll var vi ett rejält gäng som körde uppletande. Jag hade ”uppfunnit” en ny, ganska intressant ruta. Tvärs igenom rutan löpte en bäck, inte speciellt bred, men ändå. Avståndet från baslinjen till bäcken varierade mellan en och ca åtta meter. Den vållade inte några problem för några hundar, utom mina…

När vi vallade rutan blåste det åtminstone lite, men när det var dags för Iza hade det mojnat fullständigt och det var så vindstilla det kan bli på det här jordklotet. Typiskt. För att få ut Iza, nu när vi har problem, vill jag helst ha motvind så att hon kan känna föremålen redan från baslinjen. Det var alltså bara att glömma. Första föremålet gick dock bra som vanligt, men sen… Hon badade i bäcken, hon drack vatten i bäcken, hon promenerade omkring och … tja, letade? Men inte längst ute i rutan där föremålen låg. Hur som helst så lyckades hon jobba sig ut, sakta men säkert och till sist hade vi fått in fyra av de sex föremålen. Jag genomförde en teaterföreställning värdig en Oscars-vinnare när jag talade om hur himla duktig hon var (efter varje föremål) och hur oerhört roligt det är med detta moment. Jag tror faktiskt att hon inte genomskådade att jag egentligen var sur som ättika och ganska missnöjd. Men jag MÅSTE nu vara glad och positiv och låta henne själv komma på att föremålen ligger endast och enbart längst ute i rutan. Poletten måste liksom ramla ner utan alltför mycket hjälp. Någon föreslog synretning men nä! Inte på en sjuårig hund. Det skulle säkert funka utmärkt just den gången, men inte nästa. Hon får helt enkelt räkna ut själv vad som funkar. Basta!

Som sista hund körde jag Karlsson. Det är ju lite känsligt när alla andra bara har en hund var och jag har två. Men vi körde en minivariant med två föremål rakt ut i en korridor i kanten av rutan. Han skötte sig jättefint även om också han hade vissa problem med bäcken. Han var tvungen att leta efter ett ”bra” ställe att hoppa över på, och sen var han tvungen att leta igen efter samma ställe på vägen tillbaks. Men han var ganska söt när han höll på. 😀

I eftermiddag ska det bli uppletande till Iza igen, och ett spår till K. Vädret är ju underbart och nu har det börjat fläkta åtminstone lite så jag har visst hopp om åtminstone lite vind åt Iza.

I övrigt tillbringas dagen mest framför datorn. Först var jag tvungen att jobba ett par timmar och så är det dags för nästa nummer av klubbtidningen. Detta nummer är helt klart det värsta på hela året. I november eller februari är det inte sååå tungt att sitta framför datorn, men nu?! Och som vanligt har folk inte skickat in material i tid. Vissa är duktiga och andra inte… Det är när sådant strular jag blir less. Det är väl inga större problem att montera ihop tidningen om man bara har allt som ska vara med, men detta evinnerliga tjatande?!

Kul test som jag hittade hos Mårr. Det var någon engelsk term jag var osäker på men där la jag mig på medelvärdet för att inte sabba allt för mycket. Och den skriftliga analysen stämmer nog faktiskt ganska bra…

Left brain dominant individuals are more orderly, literal, articulate, and to the point. They are good at understanding directions and anything that is explicit and logical. They can have trouble comprehending emotions and abstract concepts, they can feel lost when things are not clear, doubting anything that is not stated and proven.

Right brain dominant individuals are more visual and intuitive. They are better at summarizing multiple points, picking up on what’s not said, visualizing things, and making things up. They can lack attention to detail, directness, organization, and the ability to explain their ideas verbally, leaving them unable to communicate effectively.

Overall you appear to be Left Brain Dominant

Vill du göra testen hittar du den här! Kom igen nu, hur många procent har du? 😉

(Varför funkar nästan aldrig koderna man får på sådana här tester? Den koden man ”bara” ska klistra in på sidan för att visa resultatet? Är det min mac, eller min webbläsare som spökar? Får alltid göra skärmdumpar, kopiera och krångla…)

Ikväll har jag varit på 50-milaservice hos naprapaten. Som vanligt innefattade detta några akupunkturnålar, massage av alla de former och stretching av nacke och axlar mm mm.

Första tecknet på förvirring var när vi pratade hund och han (naprapaten) plötsligt kläcker ur sig att han vill ha en kinesisk nakenhund! Först trodde jag han drev med mig, men tydligen inte?

Andra tecknet var följande; när han masserar ryggen så ligger man ju på mage, av förklarliga skäl. BH:n knäpper han prydligt upp och knäpper sedan igen när han är färdig. Så icke idag. När han knådat färdigt så säger han ”nu kan du vända på dig” varpå jag tycker att ”du kanske kan klä på mig först?” *garv* Man är ju liiite handikappad i den situationen…

Tredje tecknet på förvirring kom inte förrän ca 30 minuter efter hemkomsten. När jag sitter och äter ringer telefonen. ”Hej det är xxxx, du har nog en akupunkturnål kvar i huvudet”… Ridå!

Jag fick mig ett gott skratt, tog bort nålen, och var glad att jag handlat på vägen dit och nu åkt raka spåret hem…

Då är dagens hundträning avklarad och tja … jag är ganska … jättenöjd! Först blev det ett spår till Karlsson med några fastbundna pinnar och några vanliga. De fastbundna tog han utan problem och han tycker uppenbarligen att det är jättekul när han får kämpa lite. Två pinnar missade han helt och en markerade han men lyckades inte hitta den i blåbärsriset så han fortsatte spåra istället. Det var dock helt OK som markering betraktat så på en tävling hade jag troligen inte missat den pinnen. Vinklarna tog han som en liten dammsugare och tempot, jag säger bara – tempot! 😀 Nu galopperade han bitvis i spåret och draget i linan var riktigt, riktigt bra. Efter apporterna, när han kom till insikt om att det var slut på köttbulleutdelningen för den gången, så behövde jag inte truga utan han stack ner näsan i backen (OK, det är ju inte så långt, men ändå) på en gång och fortsatte! Det känns onekligen som om det har lossnat nu. 🙂

Sedan var det dags för uppletande med storasyster. Lyckades lura med husse ut och valla en ruta på ca 50×50 meter. Längst ut i rutan låg det sex föremål ”utspridda”. Jag hade försäkrat mig om motvind, så gott det gick, och se – det gick! Första föremålet var inga problem, det är det ju aldrig. Andra gick också bra men sen började hon ”klibba” och ville inte gå ut. Men utan allt för mycket tjat kom hon iväg ut och hittade ett till, och ytterligare ett. Efter det fjärde tyckte hon dock att det var nog så då fick jag gå med en bit ut i rutan och se på sjutton, då hittade hon det femte. Klang och jubel! 🙂 Då var jag sååå nöjd, med tanke på hur det har varit innan. Det sjätte hittade hon när vi gemensamt gick och letade. Roligt var också att avlämnande var ganska prydliga. Inget ”slänga på marken framför mattes fötter” utan i händerna på mig varje gång. Yes! Hoppas nu bara att vi hinner vara med på uppletandeträningen på klubben imorgon och att hon har minnesbilden kvar? Vi avslutade med några rejäla budföringar så att hon fick springa av sig. Härligt!

För övrigt har jag planterat pelargoner, lobelior mm i krukor som nu pryder altanen. Har även lagt upp ett mentalt schema för hur jag ska flytta runt dem för att alla ska få sol lite då och då. Det är nämligen rätt mörkt och solfattigt på den sidan. Kan jag dessutom komma ihåg att vattna dem och dosera ut lite näring då och då så kanske det blir bra? De frodiga ogräsen mellan plattorna är vederbörligen besprutat med gift och lite annat trädgårdspyssel är utfört. Jag har även beskurit (inte speciellt vetenskapligt, men ändå) klematisen som växer i rabatten. Detta är en extremt fascinerande växt som skulle platsa i någon skräckfilm. Extremt snabbväxande och ”yvig”. Har man inte öppnat dörren till uteplatsen på någon vecka så är det knappt man kommer ut… När jag höll på med den ansningen så upptäckte jag något konstigt som inte såg ut att höra dit. Det tog några sekunder innan hjärnan hade kopplat färdigt och meddelade mig att det var pionen som växt sig meterhög!!! Allt för att komma igenom ”helvetes-klematisen” och få lite ljus och luft. Trodde nästan att den stackars pionen kvävts under den envisa klematisen men nääädå, den kämpar på. Snacka om överlevnadsinstinkt!

Idag på morgonen har jag ägnat mig åt att kamma Iza. Hon hatar nämligen att bli borstad men med Karlssons underulls-kam går det bra?! Fick loss underull så att det skulle räcka till att göra en ny schäfer i 6-månadersåldern. Det är ett under att hon inte är helt naken? Å andra sidan kunde jag nog ha fortsatt ett bra tag till men min rygg började protestera så det fick vara. Sedan jag började simma henne har jag inte märkt så mycket av de här rejäla fällningarna eftersom mycket lossnar i bassängen men nu är hon inne i en rejäl ”period” så det var dags att ta ett tag.

Gårdagen tillbringade i sin helhet på Elfsborgs BK och årets event (vad det gäller hunderi) i sjuhäradsbygden. Sjuhäradsmästerskapet. En jätterolig lagtävling där det normalt är sex klubbar (i år var det fem) som tävlar mot varandra i lydnad (I-elit) och bruks (appell-elit). Jag var på plats 08.30 och åkte hem 22.30. Boråslaget slutade på en tredjeplats och det kändes helt OK med tanke på omständigheterna. Tävlingen var kombinerad med klubbens 10-årsjubileum så det blev fest på kvällskanten. Efter en hel dag i solskenet var man dock ganska mör så vid 22-tiden kändes det som en god idé att ringa efter husse för hemtransport. Iza och Karlsson fick tillbringa dagen hemma med husse. Rätt skönt med tanke på vädret, både för dom och för mig.

Nu ska dagen ägnas åt allt jag inte gjorde igår. Dvs trädgårdsarbete, hundträning, klubbtidning mm…

Nu när maj månad är över och borderterrier-ägarna inte längre kan njuta av kalenderpojken Karlsson så får jag lov att presentera omslagspojken Karlsson istället. 😉

Jag brukar normalt undvika att ha mina egna hundar på omslaget till klubbtidningen (det har hänt men nu är det många år sedan) men nöden har ingen lag. När man med mycket kort varsel ställde in klubbmästerskapet i lydnad, vars segrare jag tänkt mig på omslaget, så blev det till att rota i egna bildarkivet och ta fram en lämplig sommarbild. Och vad kan vara lämpligare än en glad hund på en sandstrand?

(Normalt sett är omslaget på tidningen i färg men detta är ett litet ”extra” budgetnummer så där är omslaget svart-vitt.)

Ja inte fysiskt, till maten, för det är jag inte speciellt förtjust i. Men ketchup-effekten har drabbat mig med full kraft. Det händer en gång varje säsong och varar i ett par veckor. Under denna period känns det som om jag ALDRIG kommer hinna klart allt som ska göras på jobbet… Och varje gång hinner jag. Så nu stressar jag inte upp mig så förfärligt för jag VET att det fixar sig, men det blir ändå ett par riktigt hektiska veckor. Dessutom ska jag iväg i eftermiddag/kväll till en av våra leverantörer på invigning av nya lokaler kombinerat med div. föredrag. Känns inte optimalt just nu, men so what, det blir nog trevligt.
Morgondagen, hela dagen OCH kvällen, ska jag tillbringa på Elfsborgs BK. Först som åskådare/fotograf på Sjuhäradsmästerskapet och på kvällen på deras jubileumsfest. Ska bli roligt, i synnerhet som vädret verkar bli OK, men mina egna hundar får husse ta hand om. Å andra sidan kanske dom kan behöva en paus från matte. 😉

På söndag är det inget direkt planerat men det finns ett oändligt antal projekt att ta tag i hemma. Måste köra uppletande med Iza och spår med K + att jag skulle behöva inhandla diverse blomster till krukor och amplar och… Tja, listan kan bli ungefär hur lång som helst…

Igår kväll gick jag djävulsrundan med Iza. Till hennes stora besvikelse och min stora förvåning/lättnad var det lugnt. Ingen katt på första kattstället, inga tranor på åkern, inga får i fårhagen, inga skällande hundar i hundgården på första hundstället, inga katter på andra kattstället, tråkiga hästar (=stillastående) vid djävulshuset, INTE EN ENDA italiensk vinthund eller annat litet kräk utanför djävulshuset, ingen katt på tredje  kattstället och t o m hennes favorithästar var för slöa för att ge henne någon respons.  Men jag hade det lugnt och skönt. 🙂

Ikväll har jag varit på klubben och tränat. Med Iza blev det lite ”halvdant” pga yttre omständigheter men hon skötte sig ändå riktigt bra. Med K blev det ännu bättre. 🙂 Körde en del framförgående, en plats där han låg jämte F och lite vanligt fritt följ och linförighet med filande på positionerna. Därefter fick jag hjälp av M, aktiv domare, att köra igenom appellens lydnadsmoment, minus apporteringen och plus fritt följ.
Det gick faktiskt ganska kanonbra. 🙂 Han var lite konfunderad över kommenderingen först men det la sig ganska snart. Mer tävlingsträning måste det bli! Därefter skötte han sig faktiskt kanonfint. M var mycket imponerad av framförgåendet, trots att han faktiskt kan bättre, och läggandet under marsch var värt minst en 9:a om man bortser från den något ”hoppiga” transporten innan läggandet som jag helt tar på mig. Ett litet glädjegläfs över hoppet undslapp han sig också, men det har jag inte hört förr så jag hoppas det var ett undantag. Vi körde ju även ett fritt följ och där går han mycket bättre än i linförigheten, ett inte helt ovanligt syndrom. Det är ju f*n att det momentet numera är borttaget både ur appellen och lägre…

Naturligtvis finns det saker att slipa på. Positionen i halterna kan t ex bli bättre och lite annat smått och gott men i det stora hela borde lydnadsdelen räcka för uppflyttning. Men så var det ju det där med apporteringen. Och fältspåren. Och platsen…

Men det är långt till oktober, eller…?

Jag är helt övertygad om att det inom kort kommer växa ut klövar (eller möjligen hovar) på Karlsson. Eventuellt kommer han även få horn? Han knaprar nämligen gräs som den värsta get, men bara en speciell sort. Han är uppenbarligen en liten gourmet och väljer bara delikatess-gräs. 🙂 När han hittar en riktigt god tuva glömmer han omvärlden fullständigt och bara betar. Iza käkar också gräs men inte i riktigt samma omfattning. Det var precis likadant förra sommaren men det hade jag tydligen förträngt.

Fördelen med klövar eller hovar är ju att man då slipper kloklippningen. Nackdelen är att det kan bli problem att få tag på en hovslagare som kan verka… 😉

…att fånga inkallning med ställande på bild. Det gick … sådär. Tydligen behöver man inte lyssna så mycket på matte när hon sitter på knä med en kamera framför ansiktet. Och när dessutom kameran var inställd på ”fel” sorts sekvenstagning så gjorde det inte saken bättre.

Här får man åtminstone en liten uppfattning av hur det såg ut igår.

Resten blev mest ”springande träsktroll”. Men han är ju söt ändå. 😉
En med ståndöron…

…och en med hängöron.

Spåret gick i stort sett kanonbra. Det var 3-400 meter med sex pinnar varav tre fastbundna. Han tog alla utom en av de fastbundna för där var vi ute och cyklade, lite vid sidan av spårkärnan. Det roligaste var att han verkligen ville fortsätta efter pinnarna och motivationen verkade öka ju längre vi kom i spåret. Känns onekligen som ett stort steg i rätt riktning. 🙂 När vi var klara gick jag tillbaks för att leta efter den försvunna pinnen. Hade det varit en vanlig pinne hade jag inte brytt mig men eftersom man är lite snål/lat ville jag gärna ha med mig snörpinnen hem. Vi strosade omkring ungefär där jag trodde att den fanns och rätt vad det var stod den lilla råttan och rotade med något. Gissa vad? 🙂

I eftermiddag, när jag jobbat färdigt och innan hundsimmet borde jag;

1. Åka och köpa ogräsgift och spruta på den rikliga vegetationen mellan plattorna på uteplatsen.

2. Åka och köpa pelargoner och andra blommor till krukor och blomlådor

3. Diska, röja, städa, sortera

Så jag har nu beslutat att…

…jag ska lägga spår till Karlsson.

Mycket roligare!

Dessutom hinner jag nog diska och fixa lite medan spåret ”ligger till sig”. 😀

Vad gör man med sex kvadratmeter rabarber? Något som inte innefattar varken socker eller mjöl eftersom det numera är uteslutet ur kostcirkeln? Är lycklig ägare till massor av goda rabarber-recept men inget som inte innehåller någon av dessa två ingredienser. Alla tips mottages tacksamt!

(Ja, jag vet att man kan ge bort rabarber, men det vore ju roligt att kunna använda liiite själv också.)

Jag har ju varit extremt restriktiv med att publicera bilder på mig själv på bloggen. Jag har beskurit noggrannt om det varit någon hundbild som jag velat lägga ut. Men nu ska jag göra ett undantag. 😉 Den här bilden som togs i söndags tycker jag är lagom anonym och framför allt … mysig. Den är tagen under uppletandet i Arboga-skogarna.

Jag och min alldeles egen bruksterrier. Lite synd att han inte har tjänstetecknet på sig. 🙂

Igår kväll skulle det vara framåtsändandeträning på klubben. Åkte upp i god tid och fick en plan för mig själv för att köra inkallningar med Iza. Nu kändes det som om vi backat en bit i utvecklingen igen. Izas oförstående ansiktsuttryck och långa bromssträcka var tillbaks. 😦

Rätt vad det var, när jag satt henne och var på väg ifrån så dyker det upp en rödbrun liten varelse på plan. Med tanke på Izas viltintresse stannade hjärtat i kroppen på mig samtidigt som jag hann tänka ”Shit, ett rådjur. Nej, en räv. Nej en Strimma.” Det var alltså en klubbkompis lilla tollartik som tagit ett eget initiativ och smitit iväg från altanen upp till plan utan att husse märkt det. Dessutom hör det till saken att just denna lilla hund är något av det mest spännande Iza kan tänka sig. Hon blir ofta helt blockerad när de tränar på samma plan, förmodligen för att husse kör ganska mycket bollkastning med påföljande rusningar från hunden. Tack och lov var Iza koncentrerad på något annat och missade (konstigt nog) det lilla besöket, eller hann åtminstone inte förstå potentialen… Strimma tog ett varv runt vår tungapport som låg på plan och försvann sedan nedför backen. Och Iza satt kvar. Puh…

På tal om tungapporten så verkar min oro från förra veckan (för ont i nacken) vara obefogad. När apporten kom ut på riktigt avstånd var det full fart både ut och in. Inte en tendens till att bara släppa apporten även om ingångarna fortfarande är lite vingliga.

Karlsson fick sig också ett lydnadspass. Dagens roligaste var när jag körde inkallning med ställande. När jag ropade ”stanna” hade han hunnit få upp så hög fart att när han slog till bromsen omvandlades den framåtriktande energin till uppåtgående sådan. Han tog tre mycket höga men korta tigersprång på i stort sett spikraka ben innan han fick stopp på alla sina åtta kilo. Måste försöka fånga detta på bild för det var helt obetalbart. 😀

Slutligen var det så framåtsändandet. Gruppen har reducerats men vi fick iaf ihop en grupp på två personer. Nu har Iza börjat vänta på bollen så att hon ”vallar” och springer och tittar bakåt. Får nog ändra strategi lite… Exakt hur vet jag dock inte än, får fundera på det ett tag. Det mest fascinerande är dock att oavsett hur snett hon hamnat innan gruppen så tittar hon till och styr sedan in sig i mitten, varje gång, så nå’t har hon uppenbarligen förstått?!

Så var vi hemma igen efter årets borderterrier-spektakel. Det har varit en trevlig helg med bra väder. Inte en regndroppe har fallit på oss (jo, förresten, ungefär tre stycken i fredags natt) och solen har strålat både lördag och söndag.

Eftersom västsverige förmodligen kommer att stanna om husse tar ledigt en dag (åtminstone verkar han tro det) så kom vi inte iväg förrän vid 13-tiden i fredags. Resan upp var seg. ”Bara” 31 mil men det kändes dubbelt så långt. Vi hade fattat det kloka beslutet att INTE ta med förtältet så vi var installerade hyfsat snabbt när vi väl kom fram. Kvällen tillbringades med grillande, nån öl och lite vin med bl a Karlssons uppfödare och diverse andra trevliga människor. Mycket bt-snack blev det.

Så var det då utställningsdags på lördagen och tja… Ända tills för en stund sedan trodde jag att vi fått en 2:a eftersom vi åkte ut i första ”gallringen” bland de 23 unghundarna. Jag hade liksom missat högerspalten på kritik-lappen. Men nu har jag upptäckt att vi faktiskt fick en 1:a även om vi inte bedömdes vara bland de sju som förtjänade en plats i ”semi-finalen” som de så vackert kallade det. Är dock lite besviken på den mycket kortfattade kritiken. Hade sett fram emot lite mer när man äntligen fick tillgång till en rasspecialist. Men tydligen är de engelska domarna generellt väldigt kortfattade fick jag mig berättat. Detta var vad som stod:

Racy upstanding dog. Nice narrow body. A little short in ribb. Good topline. Nice rear angulation. Domare: Tracy James.

Log för mig själv åt den första meningen, ”upstanding”… Med tanke på Växjö-utställningen i höstas när han höll på att ramla omkull både på bordet och i ringen så känns det ju bra att han nu bestämt sig för att stå upp. 😉 Nej men allvarligt talat så tyckte jag han skötte sig jättefint både på bordet och i ringen och kritiken var ju inte på något sätt dålig, bara lite kortfattad. Själv gjorde jag inte heller några ”tavlor” även om han säkert presterat bättre med en duktigare handler, men so what?
Karlssons halvsyster lyckades tyvärr inte försvara sin Årets Border-titel från i fjol men hans farfar blev 2:a bästa hane och var alltså en hårsmån från slutfinalen.

Trots allt är det en viss känsla att se 250 borderterrier på en och samma gräsmatta!

Iza fick följa med och titta på finalen i går eftermiddag medan Karlsson vilade ut med husse i husvagnen. Hon var också djupt fascinerad av alla Karlssonar som kutade runt. Och vid det laget var det säkert inte mer än 100 kvar… Hon skötte sig förövrigt jättefint och låg helt cool jämte mig och bara tittade. Hon kanske befann sig i chocktillstånd?

På kvällen var det gemensam middag och sedan ytterligare lite borderterrier-prat utanför husvagnarna.

Min pappa och hans fru har också varit på plats. Tyvärr har vi inte hunnit umgås så mycket men det var nog samtliga förberedda på. Idag tog vi oss dock tid att åka ut i skogen med Karlsson en sväng och bl a köra ett uppletande och budföring. Eftersom de har vissa funderingar på borderterrier som nästa hund tyckte jag att dom behövde se Karlssons ”real me” och inte bara en koppelhund på en campingplats som är det dom hittills sett. Jag tror inte dom blev avskräckta. 😉

Några kort har jag inte tagit i helgen. Kameran var med men lyckades aldrig krypa ur fodralet. Vi får väl se om någon annan snäll själ (pappa eller A?) har något som lämpar sig för publicering. De har dock knappt hunnit hem ännu så jag lär inte få något idag.

Under helgen har jag även träffat en offentlig och en hemlig bloggläsare. Den offentliga var Anette som har en halvbror till K och som brukar kommentera lite då och då. Det var trevligt om än hastigt. Den andra var en annan valpköpare från Karlsson uppfödare som tydligen brukar ”tjuvläsa” ibland, som hon själv uttryckte det. 🙂

Nu ska jag kika på Hundkoll på SVT. ”Valpexpert Birgitta” från kennel Gibas, som är med och säger några kloka ord i varje avsnitt, är ju uppfödare till Karlssons mamma och pappa. Hon och hennes man (som tydligen också läser här då och då?) var självklart också på plats i helgen.