Kategori: Uncategorized

Idag är det ”bara” 27° ute. Men det blåser vilket underlättar livet betydligt. Det går faktiskt att gå flera meter i taget utan att smälta. Lunchpromenaden med hundarna blev av den något kortare varianten men dom verkar ganska nöjda ändå, och ikväll är det lydnadsträning…

…eller möjligen – tantvarning?!

När jag var och handlade blommor till krukorna på altananen hittade jag en charmig pelargonia av en (för mig) ny sort. Brukar normalt köra med traditionellt ”bond-röda” pelargoner. Har ingen aning om vad dom heter men dom passar bra här på landet tycker jag. 🙂 Men den här! Jag är djupt fascinerad och hoppas att jag kan klara att övervintra den. Väntar ivrigt på instruktioner från Ingrid, men de kommer kanske framåt höstkanten?

Ytterligare vuxenpoäng har jag skrapat åt mig genom att:

• Komma ihåg att vattna, flera gånger under veckan!

• Komma ihåg att vattna med gödning en gång, helt enligt reglerna.

• Komma ihåg att byta plats på krukor, lådor och amplar så att alla ska få lite sol emellanåt.

Nåja, vi får väl se hur länge det håller. Den här pelargonian funderar jag dock starkt på att låna ut till svärmor ”på foder” under semestern så att den ska överleva. Hon kan ju behöva något att passa när hon inte har Karlsson att ta hand om några dagar i veckan. 🙂

Bäst just nu är utan tvekan att – äta frukost utomhus! I skuggan.

Vill ni ha en klätterväxt som tål ALLT ska ni skaffa en så’n. Min har stått på samma torra plats i 8-10 år nu. Jag vattnar den aldrig, oavsett hur torrt och varmt det är. Jag har aldrig gödslat den eller gett den ny gjord. Den bara … är. Förvänta er dock inte att den ska samexistera med några andra växter. Den kväver det mesta i sin omgivning. Men lyckas man bara tukta den någorlunda så blommar den fint från juli och långt in på hösten. Blommorna är ca 3 cm i diameter.
Lycka till! 😀

När jag ändå var i farten och rotade efter gamla bilder så hittade jag lite annat smått och gott. Det mesta är från första sommaren med digitalkameran när jag testade makrofunktionen. Den fungerade. 😛

Höstspindelnät på altanen.

Spektakulära moln som jag tog mååånga bilder på.

Kolla vattendropparna.

Mer vattendroppar.

För några år sedan hade vi åtminstone två grannhus med trevliga innevånare som vi umgicks med. På en lagom nivå, ganska opretantiöst och ofta oplanerat. Vi brukade fira midsommar och nyårsafton tillsammans och framför allt på sommarhalvåret blev det en hel del spontana grill- och vinknytisar. Allt blev så mycket enklare när ingen av oss hade mer än 100 meter hem, oavsett hos vem vi var. Vi hjälptes dessutom åt med blomvattning, djurpassning och posthämtning vid behov. Sådär enkelt som det SKA vara…

Av olika anledningar har båda familjerna tyvärr sålt sina hus och flyttat och de grannar vi har kvar är inte några presumtiva umgängeskandidater. (Ärligt talat är de flesta av dem ganska knepiga… *suck*)

Den här helgen har det dock varit lite som på den gamla goda tiden. I  fredags kväll kom helt plötsligt det ena paret och promenerade förbi?! Det visade sig att de lånat sitt gamla hus (av sonen) över helgen. De stannade naturligtvis en stund och tog en öl och ”tjôtade” lite. Och igår kväll blev det gemensam grillning och mera ”tjôt”. Jättemysigt! Det hela blev inte direkt sämre av att man även vid midnatt kunde sitta ute i shorts och kortärmad skjorta…

Det blev ett litet spår till K i alla fall. Vill det sig illa (?) så är det sån’t här väder på lägret, precis som det var förra året, och då måste ju hundarna ändå klara av att göra något.

Själv spåret gick väl sådär. Lite strul i början men sen tog det sig. Viljan är det åtminstone inget fel på längre. Efter sista apporten råkade vi dock ut för en riktig rysare…

Min midjeväska är självklart en riktig guldgruva tycker lille K. Den innehåller bl a köttbullar och favoritpipen. När vi busat och matat färdigt stoppade jag ner både köttbullepåsen och pipen i väskan men det tyckte inte K var någon god idé. Han försökte göra en djupdykning ner i väskan och det var då det hände. På framsidan av väskan finns två ringar och i varje ring hänger (numer hängde) det en karbinhake. Helt plötsligt börjar han skrika rakt ut och försöka dra till sig tassen som fastnat i karbinhaken!!! Den ena hade hängt sig ”upp och ned”, dvs den smala änden var nedåt och den änden passade perfekt för en borderterrier-trampdyna. Jösses vilken panik vi fick båda två och det hela blev inte direkt enklare av att han försökte dra till sig tassen. Det var så rörigt så jag är inte ens säker på om det var höger eller vänster tass? Hur som helst fick jag loss trampdynan/tassen till sist. Det tog säkert flera sekunder! Inga fysiska skador verkar ha uppstått, ingenting syns och han haltar inte, men han har fått en viss (hälsosam?) respekt för väskan, och karbinhakarna är numera bortplockade…

Idag lämnar Mysla sina nordliga hemtrakter för en PR-turné i södra Sverige. Denna turné innebär bl a en övernattning hos oss med därpå följande ”blogg-träff” på Borås BK om exakt en vecka. Är du sugen på att delta, hör av dig, eller helt enkelt … kom dit!

Hade tänkt lägga ett spår till K ”innan det blir för varmt” men det är redan 26° i skuggan.

Sensmoral; man ska inte sova till 08.00 när det är tropiktemperaturer som serveras…

Kvällens promenad med Iza blev ett oväntat äventyr. Eftersom termometern här hemma visade på 28° när jag kom hem (i mer låglänt terräng = stan var det över 30°) så hade jag ingen lust att gå hela djävulsrundan. Ca 75% av den går nämligen på grusväg i stekande sol. Bestämde mig då för att gå halva djävulsrundan, den delen som inte innehåller några ”djävlar”. Detta innebar dock att jag var tvungen att ”uppfinna” en ny väg. Det var den vägen jag skulle uppfinna för någon dryg månad sedan när jag drabbades av akut älgfrossa och la mina uppfinnarjocke-planer på is. Men idag var det dags. Den första, okända delen, var inga som helst problem, men sen… Där det i vintras gick utmärkt att ta sig fram fick vi nu vada i tistlar och hundkex som nådde mig till axlarna, och något lägre (men ändå jättehögt) gräs. Iza hade nog egentligen behövt cyklop och snorkel. Den rundan går vi inte igen förrän någon gång efter årsskiftet…

Jag har just preparerat den hembakade rabarberpajen (med både socker och mjöl) och vispat till vaniljvispen så att mina arbetskamrater (de få som är här på en skolavslutningsfredag) ska få sitt traditionella fredagsfika. Själv ska jag inte ha en endaste liten smula… jag är inte ens sugen. Blir nästan lite rädd för mig själv när jag är så här karaktärsfast?! 😛

Det var då stockholmaren som läser i tidningen att det var en fritidsstuga till salu upp i Norrland. Eftersom han älskar den norrländska naturen så ringer han upp den nuvarande ägaren. Han får en målande beskrivning av en välbyggd stuga i en underskön natur.

Men som han är allergisk mot myggbett, så frågar han också om det finns mycket myggor där stugan ligger och får ett nekande svar – inga myggor. Han nöjer sig för tillfället.
Några dagar senare kan han ändå inte släppa det här med myggorna utan ringer upp igen och frågar om det är 100 % säkert att det inte finns några mygg – och han får samma nekande svar. Man bestämmer att stockholmaren ska komma upp och titta på stugan.

När stockholmaren kommer upp till Norrland blir han alldeles betagen, men så är det så det här med myggen…

Ägaren börjar tappa tålamodet och ger stockholmaren ett erbjudande: ”Jag ska åka in till staden och handla nu på förmiddagen. Innan jag åker till stan binder jag fast dig vid flaggstången spritt språngande naken och om du har fått ett endaste myggbett när jag kommer tillbaka så lovar jag dig att du får stugan gratis.”

Det här går stockholmaren med på. Han binds fast vid flaggstången och ägaren åker till stan. När han återkommer så ser han stockholmaren hänga i repen vid flaggstången, alldeles grå i ansiktet och helt slut. Herregud,tänker han, fanns det ändå myggor här!!! och rusar fram till stockholmaren som svagt stönar:

Nej, inga mygg, men den där jävla kalven – har den ingen mamma?

Igår fick jag ett mail som gjorde mig MYCKET förvånad, fast samtidigt inte…

Hejsan.

När nöden kräver så finns ingen lag…

Jag xxx och xxx (hundens namn) xxxx nödgas nu gå ut med hoven för att hos vänner och bekanta runt om i Sverige söka ett frivilligt ekonomiskt bidrag.

Det som föranleder detta mail, som går ut till alla som jag har i min adressbok med mejladresser, är att för ett litet tag sedan köpte jag och xxx (hundens namn) en bil. Denna bil, en xxx årsmodell xxx, betalade vi 9.000:- för och nu efter någon månad så har det visat sig varit en mycket dålig affär för oss. Bilen har på tre punkter totalt rasat ihop och om den skall repareras som kommer det att kosta drygt samma summa som vi köpte den för. De tre punkterna är växellådan, vågrätt stötdämparaxel samt kamremen. I stort sett så finns det ingen anledning till att fortsätta lägga pengar på denna bil.

Då sommaren börjar att dra mot högsäsong så skulle det vara trevligt och roligt för mig och xxx (hundens namn) att kunna komma utanför kommungränsen.

Jag och xxx önskar nu att av det inkomna frivilliga ekonomiska bidragen kunna köpa en annan och bättre bil.
En målsättning och förhoppning som jag och xxx har är att 10.000:- skulle vara behjärtansväl av det totalt inkomna bidragen.

Om du med ditt hjärta känner att du vill hjälpas oss så kan du sätta in ditt bidrag på vårat postgironummer som är:
xxxxx

Resultatet av denna insamling kommer att presenteras på min och xxx hemsida.

Tack på förhand…

Mitt och xxx måtto som vi bägge försöker att leva upp till är:
”Neka aldrig den behövande din hjälp när det står i din makt att ge den”.

xxxxxxxxx
Underskrift

Ps. Om du vill så vidarebefordra gärna detta mejl till någon du själv känner. Ds.
Ps Ps. Om någon skulle bli arg och upprörd över detta mejl så ber vi om ursäkt, det var inte vår avsikt. Ds D

Men jösses! Hur är folk ihopskruvade??? Om han eller hunden lidit av en allvarlig sjukdom kanske jag förstått det, men en bil!!!

Jag känner inte denna människa. Och även om jag gjorde det så hade jag nog varit lika förvånad/chockad. Ett tag vistades han på klubben och deltog i träningar utan att vara medlem (visade det sig i efterhand) och sedan ägnade han sig åt smutskastning av klubben på insändarsidan i Borås Tidning. Jag tror inte ens jag pratat med karl’n?! Hur min mailadress hamnat i hans adressbok kan man spekulera över. Eller rättare sagt; det är klubbens officiella mailadress han skickat till, och då går det vidare till mig. Men hallå! Idag kom det dessutom en fortsättning på det hela men det läste jag bara som hastigast och raderade sedan. Innehållet var ungefär detsamma…

För övrigt så har Karlsson skrämt mig halvt ihjäl ikväll. Det blev det en sen och ganska kort kvällspromenad i värmen. Varken jag eller hundarna har vant oss än så det krävs inte så mycket för att vi ska vara nöjda. Dock höll det hela på att sluta snabbt. Iza var mer laddad än vanligt, förmodligen för att Karlsson fått gå ut och hälsa på husses kompis vilket inte hon fått göra. Det tumlades runt ganska rejält första metrarna och när vi passerat tomtgränsen med några meter så stannar Karlsson och vägrar gå. Han ligger ner med frambenen och bara tjuter. Inte jättehögt, men det lät rejält otäckt. Som vanligt fungerade hjärnan snabbt i sådana här lägen och samtidigt som jag vrålade allt vad jag kunde på husse, som var på andra sidan häcken, så hann jag både lägga in K på djursjukhuset och gipsa minst ett, förmodligen två, av hans framben…

Jag måste också ha låtit ganska illa för husse kom faktiskt upp i god joggingtakt innan han var framme hos oss. Han tog Iza och jag testade att gå med K åt andra hållet. Det var inga som helst problem. Han ruskade på sig och travade iväg precis som vanligt…

Jag skulle bra gärna vilja veta exakt vad som förorsakade detta beteende? Uppenbarligen var det ingen fysisk skada iaf. Jag skulle även vilja veta vad som rörde sig i Izas huvud? Efter detta lugnade hon ner sig rejält så jag tror att även hon fick sig en tankeställare. Sen misstänker jag ju att minnet är selektivt (och kort) så att hon skulle minnas det till imorgon är nog för mycket begärt…

• Man kan gå ut även tidigt på morgonen och sent på kvällen, i shorts och T-shirt (utan att frysa)
• Man inte ens överväger att ta med jacka när man åker till jobbet
• Man väljer skuggan även om solen skiner (för i solen är det ”för” varmt)

Nu är det sommar! 🙂

Nu blommar våra rhododendronbuskar. Vackert är det och humlor och andra flygfän njuter i fulla drag. Precis som dom gör av blommorna jag placerat på altanen. Lite tråkigt är dock att de praktfulla rhododendron-buskarna blommar under så kort tid. Det gäller att njuta!

Här kalasar en humla och två flugor!

Vackert som ett konstverk!

Vackra skiftningar i morgonsolen.

Järnhunden
Izas uppletande idag var väl närmast att betrakta som katastrof. Om jag inte får en vändning på det här området snarast så kan jag ställa in alla tävlingsplaner och pensionera fröken fräken. Hur nu DET skulle gå till? Att pensionera henne alltså. Hon är ju inte den lättpensionerade typen men tyvärr är det liksom ingen idé att köra högre klass utan ett fungerande uppletande.
Det blåste inte mycket men den lilla vind som var bestod av MOTvind, precis som det skulle vara. Men nu var det inte ens full fart ut på första skicket? Hon segar och dräller omkring och vill liksom inte gå ifrån mig. Har jag efter sju år fått utdelning på mitt arbete med att hon inte ska vara fullt så självständig? Det var ju i så fall synd att det skulle visa sig just på uppletandet… *djuuup suck* Hon kletar och klibbar och promenerar omkring och där ska man stå och vara glad och uppmuntrande när man helst vill dunka pannan i en trädstam och svära lååånga (och högljudda) ramsor… Frustration är bara förnamnet på mina känslor. Ett tag var jag t o m på väg att börja gråta!!!??? Hur som helst fick hon, efter mycket trugande, in fyra föremål. DÅ är det minsann inget fel på farten!? Full fart in och hyfsat snygga avlämnanden. Nybakade kycklinghavrekex serverades också vid varje avlämnande så man tycker ju att det borde gett mersmak? Efter det fjärde föremålet blev det ny strategi. Att fortsätta skicka henne funderade jag inte ens på, då hade jag förmodligen fått en infarkt av ren frustration. Husse fick ta henne i koppel och lulla iväg längs med bortre kanten av rutan där de kvarvarande föremålen låg. Och när hon markerade kopplade han loss och så fick hon lämna av till mig. Inte för att jag vet om det har någon effekt i förlängningen men nu är det iaf gjort.

Guldhunden
Efter ovan beskrivna katastrof gick jag ut och la ett spår till lilleman. Och för att uttrycka det milt; det är tur att någon i familjen kan få upp humöret på matte. 😀
När jag la spåret var dock huvudet fullt av deppiga funderingar på Iza och uppletandet så jag hade inte superkoll på hur jag gick och var jag la apporterna. I synnerhet inte den första visade det sig, som jag uppenbarligen tappat ca 15 meter från påsläppet. Hur som helst spårade han som en liten gud. Motiverad, kanonbra tempo (jag fick gå i rask promenadtakt), jättefina vinklar OCH … han tog varenda apport!!! Inklusive den tappade i början. På sista sträckan innan slutapporten tappade han dock fokus litegrann. Vi gick utmed en väg där det nyligen gått både folk och hundar (visade det sig i efterhand) men när jag uppmanade honom att fortsätta spåra så gjorde han det. Bara sådär. 😀

Nu väntar vi bara på att bönderna ska börja slå sina åkrar så vi kan påbörja intensivträning av fältspår.

Konstaterar också att det är underbart med en ledig dag mitt i veckan. Synd att det inte inträffar oftare… Även om tyvärr det mesta tillbringats framför datorn så innebär det ju att jag får tid över till annat i helgen istället.