Kategori: Uncategorized

Nu verkar det som om Telia fått på sig silkesvantarna på allvar. I morse ringde jag min ”kompis” igen, och berättade om den bristande funktionaliteten på mitt ”lagade” bredband. Han frågade då hur telefonen fungerar? Och faktum är att sedan några dagar tillbaks har det stundtals sprakat och knastrat alldeles förskräckligt i luren, vilket jag berättade. Detta problem uppstod dock åtskilligt mycket senare än bredbandsstrulet. Det har dock överskuggats av det andra, mer akuta, problemet och jag har inte riktigt orkat bry mig.

Hur som helst la han in en reklamation på det ”lagade” bredbandet och lovade att det ska vara OK till fredag kväll. F*n tro’t…? När jag ”hotade” med att ringa honom på måndag igen meddelade han mig att han då har semester men han fixade så att deras ”duktigaste handläggare” ska ringa mig på måndag och kolla!

Och inte nog med det… Under lunchpromenaden ringer mobilen; Hej det var xxx från Relacom. Du har tydligen problem med din telefon?

Ooops, utan att jag ens gjort en formell felanmälan?! Man ska tydligen inte sluta förundras? Han hade inte hittat något fel då, men nu sprakar det inte längre.

Sista dagarna har jag dock fått vatten på min kvarn ang TV via bredbandet. Det ska man INTE ha när man bor som vi gör. Det ironiska var att i förrgår kom det en stor braskande reklamförsändelse till husse där Telia erbjöd TV via bredbandet! Behöver jag säga att den åkte i soporna? Det är nog illa när datorn inte funkar, men ska man inte ens kunna titta på TV då? Ja menar, detta kunde lika gärna ha hänt i november när TV-tittande är betydligt mer aktuellt än nu. Och husse hade nog varit måttligt imponerad över att se fotbolls-EM i 30-sekundersintervaller.

Dock har tekniken varit hyfsat med mig idag trots allt. Det mesta av jobbet, som kräver uppkoppling mot servern, är faktiskt gjort. Även om det kostat ett antal inloggningar pga ”automatisk” utloggning. Dessutom har jag, med andan i halsen, lyckats betala räkningarna med bara ett ”tekniskt avbrott”…

Nu tycker jag ju inte att det är någon lysande idé att ha ett lejon som husdjur, men om man nu haft det och sedan råkar ut för detta kan man nog inte låta bli att fälla en och annan tår. Och det kan inte jag heller…

…står en djävul där och böjer dom tillbaks, eller hur gick den gamla visan? 😉

Hur som helst så är ”gräset” på åkern högt nu. För Karlsson ter det sig förmodligen som en ogenomtränglig häck och det är inget han studsar ut i frivilligt, och gärna för mig. Vill helst inte veta vad som döljer sig där heller, i form av katter, rådjurskid och andra lösdrivande varelser. Men snart går nog bonden loss med skördetröskan tror jag?

Förutom ett litet fotopass blev det ett lydnadspass ikväll, medan husse promenerade Iza. Idag var det något mer organiserat, och inriktat på fjärr och inkallning med ställande/läggande. Lägger sig gör han i stort sett klockrent. Förstår inte varför det ska vara så mycket svårare att bara stanna?

Föga förvånande så fungerar INTE bredbandet stabilt nu heller, trots sms:et. I morgon får det alltså bli ett nytt samtal till mina nya kompis på Telia i Farsta.

Inte blev det något bredband lagat igår heller. Idag ringde jag således Telia – igen. Fick prata med en tämligen inkompetent (eller nyanställd?) kille som inte hade en aning om nå’t och inte ens kunde läsa innantill om mitt ärende. När han började med den vanliga frågeramsan; Har du kopplat i första jacket, osv. fick jag nog. Jag frågade om han tyckte jag skulle ringa Aftonbladet eller Expressen och berätta om deras service (jo, jag gjorde faktiskt det, frågade honom alltså!) och krävde sedan att få tala med hans chef – inom en timme!!! Och se på f*n, inom en timme ringde ”chefen”. Och där hade vi rätt man på rätt plats. Tror jag? Han beklagade djupt och läste sig fram till att det skulle lagas idag. Han bad mig också ringa tillbaks när allt var OK så att vi kunde diskutera den ekonomiska kompensationen. Och det kommer jag garanterat göra. Det var nästan så att jag fick hans direktnummer, men bara nästan… Jag har åtminstone både ett för- och ett efternamn och var han jobbar.

Vid lunchtid åkte jag in till jobbet och i samma sekund jag slog ner rumpan på stolen här kom det ett sms om att felet nu skulle vara lagat. Jag tror det när jag ser det…

*************

Av  kommentarerna till förra inlägget inser jag att jag nog uttryckte mig lite luddigt. Att Iza käkar blåbär (och även hallon) när det är säsong är ingen nyhet för mig, och inget jag motarbetar på något sätt. Dock är tillgången på blåbär inte så stor hos oss. Däremot, när vi besöker pappa, vilket brukar inträffa under blåbärens högsäsong, så kommer vi knappt ur fläcken på promenaderna. 🙂 Totala lyckan var nog förra sommaren när någon tappat en halv hink med blåbär mitt på stigen…

Karlsson lärde sig också käka blåbär förra sommaren. En kunskap han ofta använde sig av framför allt på spårlägret (i spåren!), när han inte fick spåra som han tyckte var mest rationellt – dvs med nosen i högläge…

*************

Igår fick sig Karlsson ett pytt-i-panna-pass. Kände att han behövde komma ut och ”lufta” sig lite i träningsmiljö så vi åkte till Elfsborgs BK. Tyvärr var jag ganska ostrukturerad så det blev lite av varje, dvs pytt-i-panna. Han skötte sig bra men jag vet inte om det tillförde så mycket för framtiden? Hur som helst körde vi stå/stanna i alla möjliga situationer, kryp, fjärr, ruta, metallapport, framåtsändande (nåja) och säkert något mer som jag förträngt. Men blev det inte bra så var det inte K:s fel, för han försökte iaf. 🙂

På sista tiden, när Iza insett att det vissa dagar är korta lunchrundan som gäller istället för djävulsrundan, har hon visat ett frenetiskt intresse för blåbärsriset (och det andra likartade riset) som växer utmed hemvägen. Jag har uppfattat det mest som ett försök att maska lite, för att vi inte ska komma hem så fort. Eftersom det, trots riset, inte växer några bär där så har hon ibland rafsat åt sig (och knaprat i sig) några blad.

Samma scenario upprepades idag, utan större framgång. När vi var nästan hemma fick jag dock se att det faktiskt fanns mogna blåbär på stenmuren och visade henne. Och DET skulle jag aldrig ha gjort. Om jag inte bogserat henne därifrån hade vi nog stått kvar än…  🙂

(Mobilbild)

Nu tror jag mig ha en aning om hur det känns för de som mår jättedåligt men inte lyckas få en diagnos av en läkare, de som har diffusa symptom och inte blir trodda. Och så när de äntligen får en diagnos – och får veta vad de lider av – så blir allt genast åtskilligt mycket lättare.

När jag åter ringde Telia för att kolla min felanmälan så fick jag höra att det var 10 kunder till som hade samma problem och – att man hittat felet! En trasig kabel som ska bytas under dagen. Yes!

Det var alltså inte jag som var tokig, vilket de onekligen verkade tro de första gångerna jag ringde…

Den senaste (dryga) veckan har mitt liv till stor del kretsat kring den gröna lampan på modemet. Den som större delen av tiden har behagat vara släckt.

Igår gick Telias deadline ut. Igår kväll var det fortfarande lika instabilt. Uppkopplad 30 sekunder, nedkopplad 2 minuter, uppkopplad 93 sekunder, nedkopplad 14, osv… Rent privat är det ett irritationsmoment, inte mer. Arbetsmässigt däremot har paniken varit nära. Under veckan kommer jag att behöva sitta konstant uppkopplad mot servern på jobbet för att bli klar med det jag ska innan semestern.

Jag hade laddat upp rejält inför ytterligare ett samtal till Telia och se … nu har den lilla lampan lyst konstant i 45 minuter. Vågar man tro att det är sant?

(När den gröna lampan på skrivaren på jobbet också började krångla förra veckan trodde jag knappt det var sant…)

***********

Sen jag skrev sist har Karlsson hunnit med att bli jättehalt och att bli frisk igen. Och senaste inlägget var för 1,5 dygn sedan! I söndags eftermiddag busade han och Iza runt lite, precis som de brukar. Helt plötsligt hade jag en trebent hund som inte ville stödja på höger bak?! Han tar sig ju fram nästan lika bra på tre ben så han hoppade glatt fram ändå. Han stödde på benet ibland men såg inte överdrivet förtjust ut. Paniken var nära men samma sak har ju hänt en gång tidigare, för något år sedan, och då var han ”frisk” dagen efter och historien upprepade sig. Igår morse fanns inte ett spår av någon hälta och på den vägen är det?! Man blir ju onekligen fundersam men å andra sidan; jag kan ju inte gå till veterinären med en hund som ”var halt i söndags”? Skulle det inträffa oftare får jag naturligtvis göra något åt det, men en gång om året…?

***********

För övrigt är semesterstressen total. Massor av saker som måste vara klara på jobbet senast torsdag nästa vecka, men det löser sig förmodligen den här gången också. Det brukar det göra!

***********

Och lagom när jag publicerat ovanstående slocknade den gröna lampan – igen…

Igår var det dagen efter. Inte pga något omåttligt alkolholintag på midsommarafton utan snarare pga dåligt med sömn. Det blev inte särskilt mycket vettigt gjort, men ibland har man väl rätt att slöa lite också, eller vad tycker Luther?

Hundarna var också märkbart tagna av midsommarfirandet. För första gången i sitt liv sov Karlsson i mitt knä under en hel film som vi slötittade på under eftermiddagen. Han brukar föredra att ligga på fotpallen med mina ben som huvudkudde men att vara knähund är inte riktigt hans stil. Men är man trött så är man. 🙂 Samma sak upprepades sedan på kvällen, och inte mig emot. Det är mysigt med en hund i knät!

Idag ”pisseregnar” det. Trots det tog jag mig samman och lade ett lååångt spår åt den lilla. Det var nog det längsta i hans karriär. Uppskattningsvis ca 1000 meter. Började med ett upptag som idag var vinkelrätt. Det var egentligen inte tanken men så blev det. (Ska jag vara helt ärligt hade jag inte tänkt alls, förrän precis i sista sekunden och då blev det som det blev.) Han plockade upp spåret jättefint men sen funderade han en stund innan han kom iväg åt rätt håll. Och ska vi vara riktigt ärliga så höll jag emot i linan när han ville gå bakspår, alternativt rakt fram vilket han också provade. Men sen kom han iväg rätt och då blev det massor med beröm.

På flera ställen hade jag lagt pinne mitt i vinkeln och det hade han inga större problem med.

Enda riktiga strulet kom vid spetsvinkeln som låg efter ungefär halva spåret. Där ville han snedda över eftersom han fick andra ”benet” på vinkeln i näsan men se det var inte matte med på. Matte krävde att han gick ända ut i spetsen! När han inte får som han vill tenderar han att bli frustrerad och irrationell så där snurrade vi en bra stund men till sist, med lite hjälp på traven från matte, kom vi iväg igen och resten av spåret gick som på räls. Riktigt, riktigt bra! Att vi gick över en grusväg tror jag inte ens han märkte? Nosen i backen som en dammsugare.

Nu känns det som om han börjar bli en riktigt duktig spårhund. Längden på spåren verkar inte vålla några problem utan han spårar nästan bättre i slutet. Pinnarna plockar han också fint för det mesta. Det som däremot kan bli problem på tävling är tiden. Det går inte jättefort… Delvis för att jag håller emot i linan naturligtvis, även när han är rätt, men blir farten för hög har han en tendens att glida av spåret. Sen MÅSTE vi träna med andra spårläggare! Dock lider matte av ett minne i paritet med en guldfisk och ibland har jag inte en susning om var jag gått även om jag tycker att jag tar ut massor med riktmärken under vägen? Fördelen är ju att jag måste lita på min hund och inte kan ”styra”, så på det viset blir det ju som om någon annan gått spåret. 😉

Härnäst på programmet står grovtrim här hemma, och kl 17 ska vi vara hos V för fintrim inför lördagens utställning.

****************************

Dagens husmorstips

http://www.clasohlson.se/Product/Product.aspx?id=41584224

Har ni inte provat denna kan jag bara säga – gör det! Igår kväll stängde jag av frysen (efter att jag tömt den naturligtvis) och stoppade i en sådan ”duk” längst ned och stängde dörren. I morse när jag kom upp var det mesta av isen borta och allt vatten fint samlat i denna som vägde sina modiga kilo. Helt suveränt!

Rubriken säger ganska mycket om hur midsommaraftonen var. Åtminstone rent vädermässigt. På förmiddagen såg det stundtals ganska hoppfullt ut, med en sol som bröt igenom och värmde gott. Strax innan kl 15, när gästerna skulle komma, brakade det loss i ett rejält skyfall… Men med tak på altanen, fleeceplädar och varma kläder klarade vi oss trots allt ganska bra och härdade ut utomhus (åtminstone vissa av oss) till 00.30. Det regnade inte heller så mycket mer under kvällen utan vi lyckades t o m genomföra en femkamp (som jag tror innehöll sex grenar?!).

Blåste gjorde det som f*n hela eftermiddagen och kvällen. Men ska man se något positivt med det så var det att vi slapp knotten. 🙂

Hur som helst; sillen blev uppäten (nästan), snapsarna blev snapsade, jordgubbarna gick åt och köttet blev grillat så det var en ganska normal svensk midsommar trots allt.

Nu börjar hemmet och tomten så smått återta sin normala form. Nu är bara frågan om internetuppkopplingen vill visa sig från sin bästa sida en liten stund så att jag kan publicera detta också?

Kameran fick vila under större delen av kvällen, men några bilder blev det i alla fall.

Midsommarblommor? Köpta!

Ingen midsommarafton utan jordgubbar!

Kameran hade lite svårt att ställa in fokus på regnbågen. 😉

Klassisk gren i femkamp; kasta ner ölburkar med tennisbollar.

– Är inte midsommarafton slut snart så man får gå och lägga sig på riktigt?

…pågår just nu på vår sönderbrända gräsmatta. Elev är denna lilla filur.

Det går … sådär.

Mamma och pappa har många (och högljudda) synpunkter på tekniken. Frågan är hur lång tid det tar innan h*n blir kattmat?

Ibland hör man uttrycket ”mästerskapshundar”. Med det brukar man mena hundar som ALLTID gör bra ifrån sig på mästerskap, t ex SM, NM och liknande. I vår familj har vi en helt annan typ av mästerskapshund. 😉 En som rostas av när det är inofficiella agilitymästerskap på gång – Iza. Debuten var ju vid distriktsmästerskapet i höstas. Igår var det dags för vår andra agilitytävling – klubbmästerskap.

Första loppet – ett hopplopp – vill jag helst glömma, hon var inte alls med mig. Hon sprang och nosade, var ute och hälsade på fyra yngre funktionärer som satt på gräsmattan osv. Hur som helst lyckades jag baxa henne runt banan till sist, men diskade blev vi hur som helst, jag minns inte riktigt varför men det fanns nog ett antal valmöjligheter för domaren. 🙂 Underhållningsvärdet för publiken var nog, trots allt, ganska stort så det var väl alltid någon som blev glad.

Nåja, det var bara att ladda om inför agilityloppet, och se då var hon med mig, schäfertanten. Vi gjorde, med våra mått mätt, ett kanonlopp förutom lite (oväntat) strul i slalomen, som vi behövde tre försök för att komma igenom på rätt sätt. Men för övrigt – kanon! Jag var överlycklig och vi slog oss nöjda ner i ett hörn av planen och käkade laxgodisar (nåja, Iza åt laxgodis – jag tittade på) och myste och mådde bra. När jag så småningom landat och rätade på benen insåg jag mitt big mistake… Vi hade tagit hinder 7 från fel håll!!! Men ursäkta mig – hur klantig får man bli? Så pass mycket har jag tävlat i hästhoppning (på stenåldern) så att jag VET att nummerskyltarna på hindren står på den sida de ska hoppas ifrån. Denna kunskap lyckades jag dock begrava mycket djup just på hinder nr 7. Men ingen skugga må falla på Iza för hon gjorde exakt som hennes klantiga matte bad henne om.

Således blev vi dubbeldiskade, men uppenbarligen kan man på KM bli mer eller mindre diskad (?)för det var två ekipage som hamnade efter oss i resultatlistan. Jag misstänker att det baserades på tiden?

Nu har jag sommaren på mig att fundera på om vi ska ställa upp på KM i bruks och lydnad framåt höstkanten. Om vi gör det kan vi ju fortfarande konkurrera om titeln Årets Allroundhund. Så vitt jag vet är det bara ett ekipage till av de som var med igår som är aktuella för det. Ett ekipage med kanonlydnad men med något sämre special i brukset (eftersom de bara kör bruks på KM och inte tränar speciellt). Och vad som helst kan ju hända… 😉 Och om vi gör det så får vi köra lydnadsklass I eftersom Iza aldrig någonsin startat i lydnad, inte ens på KM. Problemet är bara att jag tänkt köra Karlsson i båda grenarna i träningssyfte, men det är ett tag kvar innan jag behöver bestämma mig. För att köra en hund i lägre spår (K) och en i högre spår (Iza) är knappast praktiskt genomförbart.

För övrigt blev (inte helt oväntat) vår Svenska Mästare från i söndags även klubbmästare. 🙂

*****************

För övrigt fortsätter det däringa internettet att strula något enormt. Vid ny kontakt med Telia igår fick jag beskedet att det minsann inte var något fel, och någon felanmälan tog de inte emot innan jag provat ett annat modem för att kontrollera att felet inte fanns i modemet. Nu har jag ju inte direkt ADSL-modem liggande på hög, vilket jag upplyste ”nisse” på Telia om. – Nej men då får du låna ett på Teliabutiken fick jag till svar. Fick alltså ta mig en tur till stan och självklart hade de alla lånemodem – ja just det – utlånade. Det resulterade i att jag fick KÖPA ett modem, bara för att testa. Det får jag iofs lämna tillbaka, vilket jag kommer att göra, för helt enligt min prognos kvarstod problemet även med det nya modemet. I värsta fall händer inget förrän på måndag, och det är ju ingen garanti för att de hittar felet då heller… Nu lever jag alltså i en något ”darrig” värld, framför allt rent jobbmässigt, eftersom man aldrig vet vilket humör den extremt lynniga gröna modemlampan är på för tillfället.

Glömde berätta att pm:et till utställningen i Borås kom förra veckan. Det är endast 23 borderterrier anmälda. Någon form av bottenrekord? Antar att de som har ”snygga” hundar är hemma och laddar för världsutställningen i Stockholm en vecka senare.

Hur som helst; 23 hundar, fördelat på två kön ger 11,5 hanar och 11,5 tikar. Dessa ska sedan fördelas på sex klasser; valp-, junior-, unghund-, öppen-, champion- och bruks/jaktklass. Det blir 1,91 hundar i varje klass, eller hur? 😉 Domaren är från Uruguay och vem vet; där kanske den ideala borderterriern är ”luftig”, högrest och lätt karpryggig? Nu kan vad som helst hända… 😉

På eftermiddagen åkte jag upp till klubben för att köra ett agilitypass med Iza innan det var dags att simma. De flesta hindren på banan låg på mediumhöjd (40 cm) och jag lät det vara så. Det var liksom inte höjden som var det viktiga, utan ordningen. Mer dirigeringsövningar för matte så att säga. Iza var dock mycket tveksam, halvt ointresserad och ville ibland inte ens hoppa?! Första tanken var; hon HAR ont någonstans! Men… efter åtta år känner jag den lilla kärringen mot strömmen ganska bra, och tvärt emot vad de flesta förmodligen gjort så höjde jag hindren istället. Till large-höjd, 60 cm. Och se då blev det fart på schäfer-tanten. Uppenbarligen tycker hon att småhinder är för mesar i stil med lillebror och andra liknande kreatur. 😉

Efter det bar det iväg till ett simpass. Där fick Iza vara demo-hund för ett studiebesök. Det har hon ju varit förr, även om det är länge sedan. Hon blev lite förvånad när det ramlade in ett gäng människor och radade upp sig efter bassängkanten men när hon simmat några varv och ”hälsat” så fortsatte hon med det vi höll på med.

Karlsson har fått ett spår som han faktiskt löste riktigt, riktigt bra! För första gången på länge försökte jag med ett upptag. Gjorde ett av tårtbitsmodell för att hjälpa honom att göra rätt. Vi hade perfekt motvind också, vilket var planerat, så att han skulle få spåret i näsan på ett tidigt stadium. Jag gick med honom i kort lina fram till spåret men där var det ingen tvekan. Han tog spåret kanonfint. Och åt rätt håll! Han jobbade jättefint även under resten av spåret och plockade t o m skogspinnen sååå fint. Visst tappar han spåret ibland men jobbar sig snabbt och metodiskt tillbaks på egen hand. Det ska nog bli en riktig spårhund av honom också. 😉

Det mesta av midsommarmaten har vi också hunnit inhandla, så nu kan jag börja lägga in sillen när jag vill. 🙂

Avslutningvis kan jag meddela att två klubbkompisar idag kapat åt sig både guld- och bronsmedaljen i small-klassen på agility-SM! Vilket kanonjobb! Jag är grymt imponerad. Inte för att jag tror att dom läser här, men; GRATTIS!

Jag är nästan lite rörd… Jag har fått prata med en alldeles levande (om än något förvirrad) människa på Telias felanmälan.

Gjorde ett nytt försök att kolla om de visste något om mitt svajiga bredband. När jag kom fram till den automatiska sockersöta rösten som ber en berätta vad man vill sa jag; ”j a g   v i l l    t a l a   m e d   k u  n d t j ä n s t” med min alla mest bestämda röst. Efter ytterligare lite tråcklande i talsvarsmaskineriet och några minuter i kö så hände det; en levande människa svarade!!! Människan hade vänligheten att meddela att felet var känt och att förra veckans åtgärder inte varit tillräckliga utan att man skulle göra mer i morgon. Bara att hålla tummarna för att det hjälper.

Men ändå; jag har talat med en människa på Telia. Värt att notera!

(Jag har tidigare försökt samma taktik, men misslyckats, så det här känns som ett stort steg för den lilla människan.)