Författare: vallterrier

Rubriken är helt klart en repris, men eftersom det är exakt 37 månader sedan så kommer ni säkert inte ihåg det. 😛

Dagens aktiviteter har dock varit ett bevis på att frasen stämmer. Det hela började för min del obehagligt tidigt… När jag legat vaken någon timme och väntat på att det skulle börja ljusna lite upptäckte jag att klockan var 03! Då hade jag som sagt varit vaken ett bra tag redan, och somnade väl vid 23-tiden. Nog för att det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men problem löses troligen enklare på dagtid när/om man är utsövd. Missinassen är man inte överdrivet klartänkt…

Nåväl… det blev ju ingen spårtävling idag men det hindrade ju inte att vi kunde spåra ändå. Eftersom snön nu är nästan puts väck i de delar av markerna här hemma där jag tänkt spåra så fick det bli ett spår modell längre. Hur långt tvistar de lärde om; dvs jag och Runkeeper. Även den här gången har Runkeeper fuskat lite i hörnen och rationaliserat bort vissa sträckor som gått för nära varandra. Ritade upp spåret på jogg.se när jag kom hem, och jag tror faktiskt att jag och jogg.se har mer rätt vad det gäller längden än vad Runkeeper har.

Här ser man skillnaderna:

Egenhändigt uppritat på jogg.se, 2 kilometer.

Runkeeper, 1,8 km. Det som här ser ut som en spetsvinkel, i ovankant var alls ingen sådan i verkligheten, och det är det jag menar med att den fuskar lite i hörnen. Så länge man vinklar med långa mellanrum och inte går tillbaks parallellt med föregående sträcka funkar det, men för spår…? Njae…

Nåja, 2,0 eller 1,8 spelar ju ingen större roll. Betydligt längre spår än vi gått på lång tid var det i alla fall.

När jag gått klart spåret blev jag upplockad av husse och så åkte vi och hämtade husvagnen från vinterförvaringen medan spåret gottade till sig.

När jag släppte på hade det legat i 2,5 timme, och det blåste kraftigt. Tricky? Nej, inte särskilt faktiskt. Åtminstone inte så länge vi höll oss i skogen där han jobbade på fint och i bra tempo. Men, när vi kom ut på åkermarken, där det knastertorra fjolårsgräset låg som slickat utmed marken blev det betydligt jobbigare. Vi kan väl uttrycka det som så att … det var tur att jag var med. 😉

När vi mot slutet kom in i skogen igen gick det betydligt lättare och säkrare och att lotsa mig till slutet hade han inga som helst problem med. När han avlämnade slutapporten ramlade det ut jackpot ur midjeväskan, och eftersom påsken nalkas körde vi naturligtvis med gula pipisar idag. 😉

(iPhonen var tyvärr den enda tillgängliga kameran…)

Min förkylning är långt ifrån bra och efter spårläggningen var jag helt färdig. Det kändes dock bättre när vi gick spåret och på eftermiddagen har det varit riktigt OK. Karlsson överlevde också vårens elddop vad det gäller spårarbete. Med andra ord; allt som inte dödar härdar. 🙂

Ikväll blev mina planer för kommande lördag hastigt ändrade, av ett telefonsamtal från Falbygdens BK. Där skulle vi ha tävlat spår på lördag, men så blir det icke. Än en gång är det de förb… skogsmaskinerna som stökar till det. Under veckan har tydligen dessa djävulsmaskiner totalkvaddat sju kilometer skogsväg som är enda vägen ut till klubbens spårmarker! Att gå sju kilometer (på sönderkörd skogsväg), spåra 1200 meter, och gå sju kilometer tillbaks (på sönderkörd skogsväg) är väl kanske inte riktigt rätt upplägg för en lyckad tävling?

Trist, men samtidigt nästan lite … (hemska tanke) skönt? Förkylningen behåller sitt grepp och jag har onekligen varit skeptisk till hur god idén att tävla spår på lördag egentligen var? Men som S sa; ”det går på ren dumhet! Fast kamplust låter bättre…” Och det hade det säkert gjort i och för sig…

Nu funderar jag på att träna spår på lördag istället. Någon som ska med? Kan nog komma på några andra saker att sysselsätta mig med också, så oroas icke!

Ikväll har jag bl a ägnat mig åt att trimma terrier. Bara trimma lite! Och det är inte enkelt när det kliar i fingrarna att putsa till honom ordentligt. Misstänker dock att han kan ha god användning av sin vidlyftiga päls i ett par veckor till så jag nöjde mig med att avlägsna de mest ystra lockarna på rygg och manke, samt putsa till babianrumpan lite. 🙂

Den här bilden tog husse för ett par dagar sedan, och hans ”look” har inget att göra vare sig med inställda spårtävlingar eller trimning. Han var nog helt enkelt bara trött. 🙂

Ba’fatt skriva något här kan jag meddela att vi igår gick runt. Och idag gick vi en annan runt, typ. Igår var det inte det minsta roligt, rent fysiskt. Snö, is och en skräpig skog som påminner om plockepinn med grenar, grantoppar och hela träd som inte klarade snömängderna i vintras. Idag var det lite mer lättgått. Ingen av rundorna har varit särskilt lång men bara det faktum att vi gått på något annat ställe än grusvägen och där helt plötsligt gjort en helt-om-marsch är faktiskt värt ett eget blogginlägg. 🙂

Förkylningen är av det mer envisa slaget. Lätt astmatisk låter jag efter en promenad, och jag går inte många meter från huset utan ett gäng pappersnäsdukar i fickan. Men … det går åt rätt håll i alla fall. 🙂

I måndags hedrade vi appellplanen på Borås BK med ett besök, för första gången sedan i november, och igår stod Kinds BK på tur. Platsliggning med skott har det blivit båda dagarna och det har funkat alldeles utmärkt. Reaktionen på årets första skott var nog just – en reaktion på årets första skott. ”What the h…” liksom? Nu verkar han ha ramlat in i sitt gamla vanliga platsliggningsbeteende. Dvs viftar inte ens på öronen när det smäller.

I övrigt har fokus legat på högre klass-momenten, och jo… han sköter sig hyfsat bra. Igår fortsatte vi att utveckla det här med externbelöningar.  Och jo, det kan nog funka. Nu gäller det bara att utöka mängden arbete som krävs för att få springa till belöningen till lite mer än 30 sekunders fritt följ… 😉 Sen ska vi klura ut vilken form av externbelöning som är bäst; matskål, skitrolig leksak, något mindre skitrolig leksak, etc… Och så är det nog ett par saker till att klura på. Med andra ord tar det nog ett tag innan jag börjar använda mig av det i skarpt läge.

Ikväll stundar ytterligare ett besök på hemmaklubben, främst för lite administrativt arbete, men lite träning ska vi nog hinna med också. 🙂

Att ge sig ut och träna spårupptag med en febrig matte (som för tillfället var drogad med febernedsättande Ipren) och en lurig skog som var betydligt snöigare än den såg ut var kanske inte den optimala sysselsättningen idag men det är i alla fall vad vi ägnat delar av söndagen åt. Och det beror på att vi har lite … eh … bråttom. 😉

Skogen luras! Den ser ut att vara nästan snöfri, men när man kommer närmare (dvs befinner sig precis där man planerat att lägga spåret) visar det sig att det är snö täckt av barr och kvistar i sådan omfattning att det ser ut som barmark på håll! Jag flåsade fram i terräng där man ena sekunden hade barmark under fötterna och i nästa sekund trampade ner i djupa hålor fyllda med snö. Gillar vi inte! T o m barmarken lurades; ibland var det tjäle och ibland inte…

Tre upptag blev det i alla fall, inom kort bilavstånd från hemmet. Det första var mer eller mindre katastrofalt eftersom Hälge troligen inspekterat ”rutan” (från insidan) efter att jag la spåret. I vilket fall som helst låg det färskt Hälge-bajs där, som jag inte såg när jag var där första gången. Efter två mycket korta, men intensiva, utvecklingssamtal (=”NEJ”) kom terriern på bättre tankar och tog sig, och mig, till apporten. De två andra blev bättre, där drog han sig utan vidare värst mycket krångel ända ut till spåren (som låg långt ut) (och ja, S, jag kom ihåg att berömma!). Det sista blev bakspår. Jag gick med en bit och vände honom sedan, ungefär som på tävling, genom en busvissling. Det verkar han ta bättre än när jag kallar in honom? När vi var klara med detta var jag tämligen slut. Konditionen är väl inte på topp i vanliga fall, och med en infektion i kroppen så…? Nåja, jag lär väl överleva.

I övrigt har det inte skett så mycket vettigt den här helgen. Städ- och röjprojektet har enbart bestått i att städa på DVDn:s hårddisk genom att titta på en massa inspelade program. Lagom ansträngande. 🙂 Helgens bästa film var helt klart  Temple Grandin som gick på SVT 1 igår, och betittades idag. Mycket stark och gripande film. Om ni inte har sett – se!

Vädret har varit oerhört trist, och gråmulet, och … trist. Men relativt varmt, vilket resulterat i att trädgården nu nästan är helt snöfri. Några dagar med massor av solsken och blåst skulle göra nytta nu för jösses vad blött det är överallt. Ett vårtecken har jag i alla fall hittat. Det här, mina vänner, är … syrénknoppar. Så små att kameran nästan vägrade att fokusera på dem, men ändå – syrénknoppar!

Har drabbat av dunderförkylning, inklusive feber, igentäppta luftrör och ludd i huvudet. Och ludd (nåja) i näsan.

När jag tänker efter lite så är det nästan exakt (kan något vara nästan exakt?) ett år sedan sist. Då drabbade den dock några dagar tidigare. När jag körde upp till Falun på långfredagen (som då var den 2:a april) var jag åtminstone på bättringsvägen. Just nu är jag tyvärr inne i en nedåtgående spiral. Det var ju inte direkt pigghetsbefrämjande med två timmars sömn i natt heller… Det var fullständigt omöjligt att somna och både jag och tankarna snurrade.

Well… förkyld en gång om året, man borde väl inte klaga egentligen? Men det var onekligt väldigt surt att i morse lämna återbud till Kinds BK dit jag blivit inbjuden till en ”inspirationsdag” som lät väldigt … inspirerande. Inte hundträningsinriktad i och för sig, utan lite mer allmänt inspirerande, men det hade nog inte skadat. 🙂 Allt ludd, i kombination med att jag sannolikt är en vandrande virusspridare och lider av akut sömnbrist, gjorde dock att jag valde att stanna hemma. Trist… Hade ju dessutom fått löfte om skottlossning (med platsliggande Karlsson) efter kursdagens slut. 😦

Hade jag fått välja, vilket man mycket sällan får när det gäller förkylningar, hade jag nog kunnat tänka mig att rucka lite på ettårsregeln och avverkat den här sjukan under valfri snöstorm i februari istället…

…eller snarare; detektiven bloggläsarna. 🙂

Min efterlysning igår gav snabbt resultat och nu har vi beställt sju rosa grodor*. Bästa sorten enligt Karlsson. (Ja, det är faktiskt en viss skillnad i materialet, eller är åtminstone i de vi haft så här långt, och de rosa är lite mjukare, segare och håller längre.) Sju stycken – bör ju räcka ett tag?

*Ställer mig något tveksam till artbestämningen groda, som gjorts av internetbutiken där jag beställde, men so what? Den är rosa, den piper och den är lagom stor. 🙂

Säg hej till våra nya träningskompisar! Ett näbbdjur och en … kalkon? Piper gör de i alla fall, och då är de helt OK för Karlsson. Dessa genomgår nu en produkttest av tuffare slag (när vi tränar) eftersom våra favoriter (eller åtminstone mina) inte verkar gå att få tag på längre, men jag återkommer till det lite senare.

Ikväll har vi kört ett inomhuspass i vår egen lokal. +3, regn och blåst inbjöd inte till några utomhusaktiviteter när det fanns alternativ.

Vi har bl a övat på att inte tugga på träapporten. Eller … jag har väl egentligen inga problem att låta bli att tugga på den, men en mig närstående terrier har. Det hela gick till så att när han satt still utan att tugga vid min sida så åkte kalkonen (?) fram ur fickan och så fick han ta den direkt (utan att jag tog apporten först) och så kampade vi allt vad vi orkade. Provade även med godis som släpptes ur handen men det triggade tuggandet så att det blev värre.

Vi började även på nytt med externbelöning. Det här har vi ju försökt oss på förr, utan större framgång. Lille Lennart förstod nog aldrig riktigt systemet den gången. I lördags när vi tränade med vår pt fick jag mig dock en tankeställare, eller … den har väl växt fram i efterhand. Vi ett tillfälle, när vi körde fritt följ, råkade det pipa till i min ficka. Karlsson hade innan det gått rätt uselt, men efter det skärpte han till sig, och sista sträckan gick han riktigt fint. När vi avslutade momentet drog han som en avlöning bort till den änden av planen där vi var när det pep i fickan. Både jag och pt:n kliade oss i huvudet och undrade vad som hände, men i efterhand har jag insett att han nog trodde att jag tappat pipen där. 🙂 Kanske värt ett nytt försök med externbelöning alltså, även om avsikten inte är att lägga den mitt på appellplan i så fall. 😛 Detta har vi också testat ikväll, både med godis och leksak. Utvärderingen funderar jag på, men jag tror han förstod systemet i alla fall. Nu körde vi ju faktiskt inte särskilt långa pass, och belöningen låg ju av förklarliga skäl nära, men…?

Tyvärr är det ju inte bara pipleksakerna som piper i det här sällskapet. Det finns även en liten terrier som gör det. I t ex fjärren liksom bubblar det hela tiden i svalget på honom vilket man hör om man står riktigt nära. Ibland (ganska ofta) pyser det över till ett gnäll, och har man otur tar det sig formen av ett gläfs. Sen har vi ju dessa evinnerliga startskall/-pip/-gnäll… Ja det finns en del att jobba på där, men riktigt hur jag ska gå tillväga är jag inte alls på det klara med. Ser verkligen fram emot föreläsningen jag ska på om ett par veckor. Pip och ljud – svårt att träna bort men inte alls omöjligt.

Allt detta pipande gör ju att det känns lite som om vi nått vägs ände vad det gäller tävlandet, framför allt i lydnadslydnaden. I klass III är det ju en herrans massa moment där hunden ska iväg från förarens sida, och där har vi startskallen. Det är rutan, hopp-apport, metallapport (där kan det komma lite morr vid gripandet också!) och vittringen. Och så har vi ju fjärren också. Suck… I brukset är det ju egentligen bara apporteringen och hoppet det är frågan om, och där är ju inte bedömningen riktigt lika hård som i lydnaden. Avdrag får man naturligtvis, men inte lika mycket.

Efterlysning

Avslutningsvis vill jag göra en efterlysning, gällande mina favoritpipar. För Karlsson del är det, som sagt, inte så noga. Nu har jag letat efter den här modellen, både på nätet och ”live”, rätt länge utan att hitta. Om någon skulle få syn på dem någonstans – meddela mig omedelbums! Lagret börjar tryta nämligen.

De är ca 17 cm långa, och med sitt slimmade format perfekta att ha i fickan när man tränar. De håller rätt länge, om än inte för evigt, även om man ägnar sig åt rätt tuffa kamplekar, och … vi kommer sakna dem den dagen de tar slut.

Så – håll utkik, och rapportera om ni ser dem någonstans!

För övrigt mår jag inte bra i halsen. Inte huvudet och resten av kroppen heller. Husse började känna sig krasslig igår, och nu är det tydligen min tur. Har förvisso inte varit förkyld på ett år, så jag borde väl inte klaga, men … nu? Kunde det inte ha kommit i januari istället. Det här är faktiskt väldigt dålig timing… 😦

Strålande solsken, nästan vindstilla och en snöfri plätt i trädgården. Det går ju liksom inte att låta bli. 😉

Vi har fått loss vårt hinder ur isen!

Det nya momentet – inkallning med kryp! 😉
(Jo, han kröp faktiskt jättefint fast jag stod på knä en bit framför honom.)

Avslutningsvis ett något Janne Schaffer-inspirerat kryp.
(Och vet du inte vem Janne Schaffer är så är du för ung 😉 )

Dessutom hann vi med:

Rutan – fiasko, men den var lite elakt placerad av matte. Han var tvungen att springa igenom en liten snövall om det skulle bli rätt och han föredrog barmark, precis som matte. Men placeringen var ingen slump. Kalla det gärna ”kvalitetskontroll”. 😉

Vittringsapportering – rätt pinne efter en snabb koll och pinnen slet sig inte på vägen in, men lite tugg kunde han inte låta bli.

Hopp apport – klockrent (förutom lite tugg då…). Tränade separat på hållafastutanatttugga. Det kanske ramlade ner någon liten polett?

Tungapport – jättefint, utan ljud.

Några fjärrskiften – hyfsat.

Och så fritt följ (med koppel) också. 🙂

(Och ja, han ska trimmas vilken vecka som helst. 😛 )

Jobbat på jobbet idag.

Husse tagit ut hundar på lunchprommis av kortare modell.

Jag uträttar två ärenden efter jobbet och kommer hem senare än vanligt.

Hittar grön fläck i trädgården (ca 7×12 meter), belamrad med tallkottar, tallar och tallkvistar.

Tränar lydnad med BÅDA hundarna (fast en i taget)!

Och det är fortfarande ljust!

Det ÄR något visst med sommartid i alla fall. 🙂

För Izas del blev det skojlydnad som vanligt. Med laxgodisar i mattes hand går hon helt underbart! Nu får man ju tyvärr inte ha det på tävling… Men nu är det ju skit samma, bara vi har kul. Gummiboll med snöre uppskattades också. Det tråkiga är ju att vi bara kan köra med koppel, med tanke på alla katter i omgivningarna. När gräs-/mossmattan trätt fram på allvar ska husse få filma henne (oss) för hon känns definitivt inte som någon elvaåring när hon går som bäst, och det vore kul att ha lite film även på henne.

Karlsson fick ett mer fokuserat pass, och skötte sig bra på det stora hela. Fritt följ (med koppel enligt instruktioner från vår pt!), kryp och krypvinklar, hopp, fjärr, och sitt-stå-ligg under marsch var lite av det vi hann med, och vad som gick att utföra på den begränsade ytan.

Nu kan man nog svimma i TV-fåtöljen ett tag med gott samvete. 🙂

…men det finns inga möjligheter att jag ensam kan ta ansvar för den där sabla vintern som fick ett återfall igår kväll och i natt!

Jag har faktiskt hört rykten om folk som tvättat och hängt undan både vinterjackor, termobyxor och hundtäcken! Andra har tydligen tagit ut motorcyklar!

Det enda jag gjorde vara att flytta in skorna med skaft i hallgarderoben. Dunjackan hänger kvar, hundtäckena är otvättade, Icebugen är fortfarande utryckningsberedda…

Nej – det är INTE mitt fel!

I fredags, i samband med att jag dammsög och torkade golv, passade jag på att ställa undan skorna med skaft, dvs vinterskorna. Det skulle jag aldrig ha gjort! Nu vräker snön ner igen, eller rättare sagt vräker den från vänster till höger, och runt, och… Fy tusan!

Igår vaknade jag på tok för tidigt, vilket resulterade i att jag hann med en hel del. Bland annat rensade jag ett högskåp i köket och hittade … sex (6) ståltermosar (och två termosmuggar). Jag ställde frågan på FB hur många man egentligen behöver i en familj med två personer, och kontentan var nog att sex var rätt lagom! Eftersom jag ibland är väldigt grundlig av mig så ”provkokade” jag dem, lite à la Råd & Rön. Dvs jag fyllde på med kokhett vatten och efter ca 10 timmar kollade jag om det fortfarande var varmt. En utav dem höll inte måttet och är numera på väg till sopstationen. Dvs den bidar sin tid i sophögen i lagården. Å andra sidan har vi nog minst en i husvagnen, så jag tror summan är konstant. Värt att notera; det är bara en eller möjligen två som är köpta. De övriga är fådda och vunna i olika sammanhang.

På eftermiddagen åkte jag iväg till den magiska skogen. Numera finns det rätt många magiska skogar i de trakterna, men jag känner mig så hemma i just den här så det fick bli så. Tidigare på dagen installerade jag Run Keeper i ajFånen, och eftersom jag inte är särskilt mycket för att läsa bruksanvisningar blev det som det blev. För det första höll jag på att hoppa ur spår när en tant började prata engelska i min ficka efter fem minuters traskande. För det andra så lämnade hon delrapporter (och slutrapport) i ”miles”, inte i kilometer. Detta är nu åtgärdat, hoppas jag, till nästa gång. Kontentan av det hela blev att Run Keeper rationaliserar en hel del, eller slarvar lite i hörnen om man vill uttrycka det så. Det som ser ut som en spetsvinkel på bilden nedan var två räta vinklar med ca 50 meters mellanrum, och den spetsvinkeln som verkligen fanns syns inte alls. Det blev i alla fall uppmätt 0.66 mile, vilket är en dryg kilometer. Tar man med de småsträckor som hoppats över av appen så var vi nog uppe i korrekt högreklass-längd.

Hur gick det då? Upptag (på samma ställe där han skötte sig i Terpeut-Bosses närvaro förra helgen, för att utnyttja minnesbilden) gjorde han bra. Klockrent rakt ut till spåret som nog låg 30-40 meter ut. Sen – klockrent bakspår. Igår gick spåret nämligen åt andra hållet jämfört med förra helgen, så där spelade nog minnesbilden honom ett litet spratt. Han lät sig vändas utan protester och sen skötte han sig på det hela taget bra vad det gällde spårandet. Plockepinnandet var det däremot lite sämre med… Men orken var det inget fel på i alla fall. Att benen går är väl inte så konstigt, men även näsan var med hela vägen.

När vi var klara åkte vi till Kinds BK och fick oss en genomkörning av högreklass-lydnaden. Det var väl ömsom vin, ömsom vatten. Vet inte hur stor betydelse Terapeut-Bosse hade genom sin blotta närvaro vid tävlingsledaren sida. Lite kanske? Eller mycket? Men va’ f*n… det borde han klara! Hur som helst så var vi inte alls överens om hur fria följet borde utföras. Den gamla vanliga käpphästen alltså. *suck*

Framåtsändandet var väl lite ”yvigt” *host*, men i övrigt kändes de flesta momenten rätt OK. Som avslutning blev det en platsliggning med skott, för första gången sedan i höstas någon gång. Vi gick inte och gömde oss, utan stod på kanske 30-40 meters håll. Vid första skottet ställde sig terriern i givakt, men la sig ner igen när jag sa till. Jag tror han blev mest förvånad, för rädd verkade han inte. Han hamnade dock på sniskan när han la sig, och höll sedan ett öga på skytten. Men som sagt, jag är ganska säker på att det var mest förvåning det handlade om.

Idag tog jag igen det jag missade igår morse och sov på tok för länge, även med normaltidsmått mätt. Eftersom jag planerat att jobba en del idag, och sömnen tog för lång tid så har det inte hunnits med så mycket annat. Ett race med Karlsson vid lunchtid lyckades jag dock klämma in.

Glädjen över omställningen till sommartid förtas onekligen en del av snöstorm och minusgrader. Inte blir det roligare i morgon bitti heller, när jag ska vara hos tandläkaren 07.30, vilket enligt min kropp kommer vara 06.30! Hua, hua… det tar ett par veckor innan man har ställt om sig.

Bättre sent än aldrig, kanske? Även om det bär emot att visa bilder med så mycket snö så gör jag ett undandtag innan det här blogginlägget faller i fullständig glömska.

Den här bilden tog jag på nyårsafton, i samband med promenad utmed gamla riksväg 40. Tanken var att äntligen skriva av mig mina funderingar angående denna udda byggnad och, framför allt, dess mycket udda placering. Det tog närmare tre månader innan det blev verklighet, men varför stressa? 😉

Praktiskt taget varje dag i snart 20 års tid har jag passerat jag detta härbre, och jag har hela tiden varit djupt fascinerade och undrat hur i hela friden det hamnat där? Härbren är ju något fullt normalt om man är uppväxt i Dalarna som jag, och härbrena befinner sig i Dalarna. Men här…?

Bilden är tagen med dvärgkameran, utan zoom, och jag stod på gamla riksvägen, som inte blev ”gamla” förrän för tre eller fyra år sedan. Fram till dess var den mycket tungt trafikerad, dygnet runt. Och nu kommer vi till det mest underliga i historien: varje sommar befolkas härbret, och används som sommarstuga under några veckor?! Utedusch (mot vägen) och utedass är några av fasciliteterna. Som sagt; nu är det väl ingen större fara, med den hyfsat sparsamma trafiken, men hur man alls kunde komma på tanken när vägen var riksväg…? Nåja, inte mitt problem, men det leder ändå till en och annan fundering. 🙂

***

Nu väntar vi på telefonsamtal, och när det kommer bär det iväg mot spårskogen och sedan ett lydnadspass på Kinds BK.

Även om jag i blogg-presentationen här till höger hävdar följande: ”De stora ämnena; sport, religion och politik lämnar jag över till bättre lämpade skribenter” så måste jag göra ett undandtag. Och undantaget bevisar bara att sport inte är nyttigt. 😉

Om nu någon till äventyrs har missat detta:

http://tv.expressen.se/nyheter/inrikes/1.2376420/3-ariga-ebbas-tarar–dumma-sandviken

(Själv visste jag inte ens att det varit bandyfinal…)

Dagens (något udda) vårtecken, i omvänd kronologisk ordning:

3. Idag när jag kom hem från jobbet hade det ”gått hål” på vår åker (som inte är vår, egentligen). När det massiva snötäcket där har börjat släppa taget brukar det innebära att vår egen appellplan (som faktiskt är vår) också borde vara snöfri hyfsat snart!

***

2. Idag har jag haft skor utan skaft på mig! Både till jobbet och på kvällens promenad med schäfertanten. Det var inte ens dubbar under sulorna på promenaden och det var första gången på fyra månader! Förvisso stod det fortfarande Icebug på skorna, men inga dubbar, inga skaft.

***

1. Husse gick upp någon gång mitt i natten, typ – för att köra asfalt! Inte för att ploga snö eller salta!

När jag kom hem från jobbet tog jag en skön promenad med pantertanten, på tu man tass, vilket inte händer alltför ofta. Vi passade på att ”träna” lite, beväpnade med en stor portion humor och en näve godis. Kraven på precision är ju inte direkt höga, men hon blir glad när hon får göra något. Jag konstaterade att vad det gäller framförgående så sitter takterna i. Det framgår inte riktigt av bilden (det är inte så lätt att gå och samtidigt fota med iPhonen, som inte direkt har världens bästa kamera) men i framförgåendet får hon alltid en väldigt lustig vinkel på öronen. Jag har alltid belönat det momentet genom att kasta godis mellan hennes öron (nåja, det kan vi kanske ta med en nypa salt?) så att det landat ett par meter framför henne. Detta har resulterat i att hon har ett öra åt väster och ett åt öster – typ. Hon måste ju både lyssna bakåt, för att höra när jag kastar, och ha fokus framåt för att med både syn och hörsel lokalisera var godisbiten landar. 🙂

Stegförflyttningar och vändningar på stället utför hon också med viss bravur om hon får en chans. Tyvärr fick vi ju aldrig möjlighet att visa upp det på tävling eftersom det inte dyker upp förrän i elitklass.

Vid hemkomsten passade vi på att fixa lite, eller ganska mycket, byggmaterial till hugade småfåglar som är i bobyggartagen. Furminatorn är fantastisk!

Idag gratulerar vi – snön! (En väldigt ohjärtlig gratulation förvisso.)

Snön som fyller fyra månader idag. (Åtminstone det undre lagret.)

Fyra månader är liksom en tredjedel av ett år!

Hur har vädergudarna tänkt sig att fördela de övriga tre årstiderna?

Spänningen är olidlig…

Även om det försvunnit en del de senaste dagarna känns det som om det är rätt mycket kvar att bli av med. Snödjupet på tomten och i de närmaste omgivningarna varierar från 0 cm (på några enstaka ställen) upp till närmare halvmetern, där det är orört. Och det går inte direkt fortare med minusgrader på nätterna (som det varit i natt). Bara så att ni vet, vädergudar!