Författare: vallterrier

…loggar jag ut från jobbet och sen är det SEMESTER! 😀

Dock kommer jag ha dator i ett par dagar till så än blir ni inte av med mig. 😉

De som läser här regelbundet kanske minns historien med min bilförsäkring från mitten av juni? Annars går det att läsa här och här.

I korthet var det som följer; jag fick nytt försäkringsbrev från Folksam pga nytt försäkringsår. Ringde och meddelade att min lätta lastbil numera var transformerad till en personbil. Ett annat fel uppdagades vilket gjorde att jag började kolla andra försäkringsbolag och dagen efter bytte jag bolag. Ringde Folksam och meddelade detta vilket de även såg i sina register. Några dagar senare får jag ett nytt försäkringsbrev från Folksam på ”personbil”. Insåg dock att det förmodligen var skickat innan jag sa upp försäkringen så jag hetsade inte upp mig nämnvärt.

Idag, nästan tre veckor senare (!!!) får jag ytterligare ett försäkringsbrev från Folksam. På en lätt lastbil?!? Ringer och kollar och mycket riktigt är försäkringen på personbilen annullerad. Men inte försäkringen på den lätta lastbilen! Nu pratar vi alltså om ETT OCH SAMMA fordon, med samma registreringsnummer?! Det är inte undra på att man undrar hur dom har det i sina register…

Nu har dom lovat dyrt och heligt att inte ett enda av ”alla” mina fyrhjuliga fordon är försäkrade hos dom… Vi får väl se om jag tror dom?

Igår kväll, när Karlsson satt och uträttade nr 2 på gräsmattan bakom huset, så studsade det iväg ett rådjur på åkern i det höga ”gräset” (havren?). Rådjuret passade också på att ”skälla” rejält. K såg det nog inte på grund av den höga växtligheten men att han hörde var det ingen tvekan om. Vad gjorde han? Jo, han sa ”boff” och så gick han raka spåret till mig när han var klar med det han höll på med. Pussgurkan! Iza hade dragit som en avlöning…

För övrigt så brummar en stor skogsmaskin just nu runt i ”min” spår- och uppletandeskog och tar hand om stormfällda träd. Vågar inte tänka på hur det ska se ut när han är klar med tanke på hur blött det är? Djuupa spår blir det. Det handlar inte om speciellt många träd men dom är väl spridda och maskinen måste ju ta sig emellan dom. Sen ska väl en annan maskin transportera ut dom till vägen också… *suck*

För övrigt höll samma maskin på att skrämma mig av vägen i förrgår. När det stormade i vintras så rasade det en gran som hamnade med yttersta toppen ut över grusvägen. Där har den legat sedan dess. Ett tryggt inslag i miljön liksom, som man girat runt utan större besvär. I måndags, när jag åkte in till jobbet mitt på dagen, så fick granen helt plötsligt liv. När jag var 3-4 meter framför den så flyger den iväg i full fart, genom björkslyn och av vägen!!! Jag hoppade högt och att jag inte slutade i diket är ett under. Naturligtvis var det skogsmaskinen som åstadkom detta men den stod så till att den inte syntes från vägen. Ibland är man onekligen mer lättskrämd än vad som är hälsosamt. 😛

Undrar vilka obskyra besökare min blogg kommer att få nu? Med DEN rubriken…

Nåväl, detta ska uteslutande handla om terrierns perversioner, eller rättare sagt; en utav dom. Han har säkert fler. 😉

Senaste hobbyn han skaffat sig är lite udda. Vid ett par tillfällen senaste veckan har han rymt. Men inte långt. Rymningarna sträcker sig till 20 meter eller nå’t. Rätt vad det är sätter han av rakt ut i terrängen vid sidan av stigen där vi andra ”normala” promenerar lugnt och sansat. Första gången trodde jag att ”shit, nu har han fått syn på något vilt som både jag och Iza missat”. Men nä. 15-20 meter bort tvärnitar han och så springer han framochtillbakaframochtillbakaframoch… ja ni förstår, på en sträcka av 10 meter. Han fullkomligen studsar mellan stubbar, stenar och trädstammar. Öronen är försatta ur funktion. Där springer han under en minut eller två medan jag och Iza storögt tittar på. Sen börjar öronen fungera igen (eller hjärnan?) och så kommer han och ser ut som om inget hänt, frånsett att han har en något häftigare andhämtning.

Idag upprepade sig samma sak, men inte på samma ställe. Den här gången sprang han framochtillbakaruntruntruntframochtillbaka… Hela poängen med det hela är tydligen att det ska vara riktigt ”brôtig” terräng. Ju mer det finns att hoppa och studsa mot desto bättre. Nåja, blir han lycklig av det så kan vi väl unna honom det, bara han inte skadar sig. Det ser onekligen lite riskabelt ut ibland men jag tror han har hyfsad koll.

Varför?

Varför ska det vara så in i he***te svårt att göra en pdf för tryck? Varför kan det inte bara finnas ETT sätt? En pdf för skärmvisning är ju inga problem men till tryck finns det sjuttiarton olika varianter. När det krånglar och man ringer och frågar ”expertis” så får man till svar; har du provat det? Men du kan göra så? Eller så kan du göra så? Eller så kan du gå in där och välja… etc.

För att inte tala om att alla som ska ta emot dessa pdf:er har olika uppfattning om exakt på vilket sätt den ska skapas för att passa just deras system.

Jag trodde i min enfald att pdf skapades för att förenkla livet men det vete f*n…

Men nu är det gjort och snart (inom en timme) lämnas klubbtidningen till tryck. Sen kan jag ”slappna av” i ett par månader innan det är dags för nästa nummer.

Igår fyllde T den äldre 13 år! Ofattbart att det är 13 år sedan hans höggravida mamma galopperade hem från oss, över åkern. Allt för att få igång förlossningen. Och det lyckades, morgonen efter bar det iväg till BB. 🙂

I egenskap av heders-moster var man naturligtvis inbjuden på kalaset. Husse jobbade och kunde inte följa med men jag och Karlsson gav oss iväg. Redan utanför huset började K tjuta av lycka. Han kände igen sig och noterade snabbt att detta var huset med alla bollarna! Den här gången blev det dock inte så mycket bollar för Karlsson. Han fick mest hålla koll på när barnen spelade fotboll, utan honom, till hans stora förtret. Dock fick han möjlighet att (nästan) pussa ihjäl ett antal människor i varierande storlekar och att slicka rent några glass-assietter så jag tror han tyckte kvällen var ganska lyckad ändå. 😉

Någon han inte fick pussa på var 0,5-åringen på kalaset. Han var dock mycket nyfiken och han och barnet tittade på varandra – lääänge. Barnet tyckte nog att K var ganska fascinerande också, så länge han inte skällde… Då blev det lite gråt och tandagnisslan och jag kan ju hålla med om att ljudet inte är alltför angnämt.

Idag hällregnar det … igen! Börjar få onda aningar vad det gäller semestervädret… 😦

Som den hängivna mac-användare jag är så bara älskar jag denna! *fnissar hysteriskt*

…får man ha i benen brukar det ju heta. Idag löstes det dock med lite däckslitage och minskad nivå i bränsletanken på bilen (samt en del irritation).

När jag kom till hundutställningen och skulle parkera så … hade jag ingen plånbok. Den låg hemma. Bara att åka hem och hämta och åka tillbaks, en nätt resa på ca 2,4 mil, helt i onödan. Vaccinationsintyget för Karlsson (som var med) hade jag minsann kommit ihåg men plånboken. Nä!

Nåja, sent om sider var vi på plats och kunde se Bibbi plocka hem en 1:a med CK med husses wachtel. Roligt!

Själva slappnade vi av totalt idag och bara spankulerade omkring och kikade. Ytterligare några pipleksaker investerades det i och hade Karlsson fått sin vilja fram hade plånboken blivit mycket tunnare. Tycker att samma ”regler” borde gälla som i matbutikerna – inget godis vid kassorna. På hundutställning borde det vara ”inget hundgodis eller roliga leksaker i marknivå”… En tvåbent fyraårings ha-begär måste vara en västanfläkt jämfört med Karlssons?

Förmiddagen ägnades bl a åt ett spår med K. Nu har han fått upp tempot rejält det lilla träsktrollet. 🙂 Det är knappt så att matte hänger med i svängarna längre. Och ändå slarvar han inte. Det är klart att han tappar spåret ibland men han är oftast väldigt rationell när han ska tillbaks. Alla sju pinnarna tog han också utan problem. Riktigt snyggt var det. När han var framme vid slutapporten var frågetecknen betydligt färre (och mindre) än förut. När han sen fick bära pipleksaken som en trofé ända hem var lyckan fullständig. Och det är bara att konstatera; det är i skogen vi hör hemma, och möjligen på appellplan. Vi är rörande överens om att det är betyyydligt roligare än utställning, basta!

…så här trött blir man efter en dag på kapplöpningarna … nej förlåt, det var visst bröderna Marx. En dag på hundutställning menar jag. 😉

Det är mysigt med TV-kväll i soffan! 

– Bla, bla, bla, jag ringer från (ohörbart) bla, bla bla

– Var ringde du ifrån sa du?

– Kan du skruva ned bakgrundsljudet?

– Nej, det kan jag INTE, jag är på hundutställning…

.

.

.

.

.

.

.

När han ringde igen, på eftermiddagen, var jag och Karlsson i skogen och invigde de nya piiiip-leksakerna. Undrar i vilket fack han placerade mig?

…nio pipleksaker och … ett blått band. Kritiken finns här (scrolla ned).

Morgonen började med ösregn. Jag tackade ”någon” för att jag inte utrustats med en pudel, old english sheepdog eller något liknande pälsmonster. En strävhårig ”råtta” med vattenavvisande päls kändes ganska bra just då. Vid åtta-tiden upphörde dock regnet och förutom några droppar under dagen har det varit omväxlande molnigt och soligt. Ganska ”lagom” hundutställningsväder.

För en gångs skull var det en svensk domare och hon var väldigt tydlig och noggrann. Tog sig god tid med varje hund och gav även en liten muntlig motivering på slutet när hon skickade iväg oss med det blå bandet. Motiveringen lät ungefär; en mycket pigg, trevlig och glad hund men han har lite välvd rygg och kort steg. Tror att jag till viss del kan ta på mig den välvda ryggen. Visst, den är lite välvd men en skicklig handler hade säkert kunna kompensera det. Även de ”utåtvridna” framtassarna beror nog till viss del på bristfällig handling.

Det som var lustigt var att flera hundar åkte ut med 2:or på sina långa klor, utan så mycket annan motivering. Men hallå…? Långa klor har väl knappast med avelsresultatet att göra? Nåja, jag tar det hela för vad det är och ler i mjugg. Nu väntar vi nog ett år och ser om ryggen rätar ut sig (vilket jag tvivlar på). Eller också lägger vi ned det här med utställning helt och hållet? Det är ju som sagt ingen favoritsysselsättning. Det finns sååå mycket roligare saker vi kan göra. Det går väl an när det som idag tog fyra timmar från det vi lämnade tomten tills vi var hemma igen, och då hade vi ändå sett BIR-finalen. Men att åka timvis för några minuter i ringen och ett blått band. Nej tack! Det har vi gjort för sista gången. Om det nu inte är någon social tillställning som samtidigt hägrar, typ Årets Border.

I övrigt blev det naturligtvis en shoppingrunda som idag resulterade i (nästan) bara pipleksaker. Även om K bara får dom som belöning efter väl genomfört spår så är det ändå en förbrukningsvara. Nu har vi bunkrat favoritpipar (med svans) och några andra modeller.

Träffade även några nätkompisar och det är alltid kul. Båda dessa hade jag iofs träffat tidigare men även då på hundutställning och under lite mer forscerade förhållanden. Imorgon ska jag åka in igen för att kolla när Bibbi ställer ut sin wachtel, och då kanske vi hinner prata lite mer.

Nu ska jag försöka aktivera Iza på något sätt. Karlsson verkar ganska nöjd med att sova en stund. Det tar på krafterna (huvudet) att vara på utställning. 🙂

Och då menar jag inte politik utan envis schäfer. 😉 Återkommer till det längre ned.

Eftersom husse ikväll är ute på galej och galejens startpunkt är belägen ungefär 200 meter från klubben så kunde jag ju inte gärna låta bli att ta med mej hundarna när jag skulle skjutsa honom. Var inte speciellt sugen på att träna men som vanligt så blev det roligt när jag väl var på plats. Precis som jag räknat med var det ingen trängsel på klubben utan väldigt öde. Folk har kanske annat för sig på fredagkvällarna? Vad vet jag…

Iza fick sig ett pass med inkallning med ställande. När jag använder kommandot ”stå” så stannar hon lite snabbare. Problemet är bara att min röst pajar?! Vet inte hur jag hanterar stämbanden? Åtminstone inte på samma sätt som när jag säger stanna. Kanske får konsultera en talpedagog eller nåt… 🙂 Hur som helst så skötte hon sig åtminstone ganska hyfsat så det belönades med ett pass på agilitybanan. Fixade till en riktigt trixig kombination med hopphinder som hon löste galant. Har iofs aldrig sett något liknande på en tävlingsbana, men so what? Sen fick jag för mig att jag skulle testa höger-handling i slalomen. När vi höll på som mest för några år sedan så var min privatinstruktör (!!) imponerad över att hon så enkelt köpte högerhandling, dvs när hon skulle vara till höger om mig. Förvåningen grundade sig i att vi tränat så mycket lydnad och att hon alltså var väldigt van att vara på min vänstra sida. Nåväl, något vi aldrig testade då var höger-handling (det finns säkert någon mycket finare term för det) i slalom och att det inte skulle vara enkelt förstod jag ju. Men att hon skulle få totalt hjärnsläpp bara jag gick ifrån henne och över till andra sidan?! De flesta gångerna gick hon helt enkelt med mig, men de gånger hon stannade kvar lyckades jag med lite tur få henne att halka igenom första porten sen var det TILT! Såg hur hennes självförtroende  var på väg ner i trampdynorna så jag piggade upp henne med några vanliga slalom och då blev hon glad igen. 🙂

Sen var det, som vanligt, Karlssons tur. Först fick han röja  runt och nosa av plan  och jag stod bara still. Helt plötsligt fick han syn på mig och kom i full fart och satte sig fot, självmant. Klick-godis. Gjorde om det några gånger och till sist var han riktigt sugen på träning. Vi började med positioner och det gick riktigt bra. Sen fick jag för mig att jag skulle börja träna rutan. Har aldrig tränat det momentet eftersom jag aldrig tävlat lydnad men jag improviserade lite. Visst sprang han in och ställde sig i rutan men det är ytterst tveksamt om han förstod sambandet med konerna? Nåja, det har väl inte gjort någon skada iaf. Sen körde vi framförgående och förutom att han pendlar lite ibland så är det riktigt snyggt. Framför allt är jag stolt över att han inte vänder upp i halten utan står så snyggt riktad framåt. 🙂

Avslutade lydnadspasset med lite inkallningar. Både raka och med ställande. Och med läggande! Det var första gången vi testade det sistnämnda men det var inte en sekunds tvekan, han bara damp i backen. Första gången kommenderade jag tidigt, innan han fått upp farten. När jag väntade lite med kommandot gick det inte riktigt lika snabbt men för att vara första gången tyckte jag att han var fantastisk.

Efter det fick även han känna på agilitybanan. För andra gången idag! På förmiddagen fick jag ett MMS från husse. En bild på en liten K mitt på klubbens agilitybana!!! Eftersom dagmatte är på rymmen i två veckor så har K åkt med husse när jag har jobbat. Det visade sig att han haft vägarna förbi när det var dags för rast så då gick han upp och körde lite agility…?! Skulle ha velat se det passet. Eller … kanske inte? Husse som aldrig sätter sin fot på klubben annars och inte har en aning om hur man tränar agility. Han har väl sett några enstaka agilitylopp men ”that’s it”. Husses problem var att han inte fick igenom honom i tunneln så jag var naturligtvis tvungen att bevisa motsatsen. Det funkade fint vid första försöket och ytterligare tre gånger. 😀 Det såg ju inte husse förstås, men han får väl tro mig på mitt ord.

Nu ska jag packa utställningsryggsäcken inför morgondagen. Sen ska jag hålla  tummarna för att det åtminstone blir uppehållsväder. Om regnvädret håller SMHI:s tidtabell så kanske det går vägen?

Då är de nya reklamationskängorna invigda. Precis lika sköna som de gamla om än något fräschare, både invändigt och utvändigt. Egentligen vore idealet att de började läcka var nionde-tionde månad sådär, så kan man åka och hämta ett par nya. 😉 Å andra sidan vet man ju inte hur länge just den här modellen finns kvar i sortimentet men jag hoppas det blir för evigt. Så sköna är dom.

Jag får säga att skoaffären skötte det hela himla snyggt. De frågade inte ens efter kvittot vilket var tur eftersom jag inte lyckats hitta det. 😉 Det enda jag hade kunnat visa upp var kontoutdraget från banken där summan är dragen från kontot. Men de litar uppenbarligen på sina kunder. Å andra sidan har jag nog genom åren lagt X antal tusenlappar hos dom eftersom det är stans bästa skoaffär och de dessutom har ett bra sortiment av kängor och andra fritidsskor. Med andra ord har dom koll på sina stamkunder. 🙂 Och när jag frågade vad som skulle hända om de här också började läcka, eftersom jag nu inte hade något kvitto, så fick jag till svar: – Det är bara att komma in så löser vi det. De SKA inte läcka, så enkelt är det! Snyggt jobbat!

Nu väntar jag bara på att  telefonen ska komma tillbaks och att värmepumpen ska bli lagad.

Kvällens spår till Karlsson gick väl … sådär. Det blåste rejält så jag vet inte om det stökade till det men jag tror inte det var därför. Det var nog snarare att han fortfarande var lite trött i huvudet efter alla känslostormar på lunchpromenaden. Han började kanonfint och forscerade rishögen som jag, schysst nog 😉 , gått rakt igenom ca 4 meter efter påsläppet. Hade gjort flera sådana ”fällor”, över trädstammar och annan bråte, för att han ska förstå att spår inte alltid går där det är enklast att ta sig fram. På vissa ställen där jag gått ”över” valde han dock att gå ”under” vilket i hans värld måste te sig helt naturligt. Detta kan leda till visst trassel med linan men jag lär mig väl med åren. 🙂

Idag avbröt han flera gånger för att smaska i sig av delikatessgräset som växer i skogen. Men så samlade han ihop sig igen och sög tag i spåret. Dagens glädjeämne var att han självmant markerade ALLA apporter. T o m vid ett par tillfällen när vi var rejält på avvägar och gått förbi apporten så vände han upp och drog som en liten stolle för att komma fram till den. Det känns onekligen som ett steg i rätt riktning. Även idag hade jag en riktig, lång, slutapport. Han markerade den men ställde sig sen och blängde fundersamt: – Hm, vad var det nu man skulle ha den här till? Men när jag friskat upp hans minne lite så kom han med den också. Men han stannade, det är ju huvudsaken.

För övrigt verkar det som om reklamation nr 2 gått i lås. De ringde från skoaffären och hade också konstaterat att mina kängor läckte. Ett par nya finns att hämta imorgon. 😀

Tyvärr inte 25 miljoner på Lotto men väl kampen mot Iza. Om benbiten.

När vi närmade oss hemmet igen på lunchpromenaden (djävulsrundan) började jag slappna av eftersom vid redan passerat alla ”spännande” ställen. Jag  gick och tittade på åkern jämte vägen och funderade på om det inte var hög tid för bonden att slå snart? Om man bortser från att allt är jätteblött förstås… Jag är ju i desperat behov av en appell-åker hemma.

Helt plötsligt kastar sig Iza iväg i kopplet och slukar något som ligger mitt  på vägen. Detta ”något” skramlar mellan tänderna. Saker som skramlar mellan tänderna brukar sällan vara hälsosamma att svälja, och framför allt – inte hela! Eftersom hon inte kom någonstans på grund av (tack vare?) kopplet knep hon ihop käften så hårt hon bara kunde samtidigt som hon blängde med ett öga på mig och ett på Karlsson.

Jag nitade fast Karlssons koppel under foten och började försöka bända upp Izas käkar. Det har aldrig varit enkelt men det här var nog rekord i ihop-bitning. Nu förelåg ju inte bara risken att hon skulle bli av med sin skatt. Risken fanns att Karlsson skulle få den istället!!! Ett öde värre  än döden. Åtminstone just då. I Izas ögon.

Jag bände, och bände och bände samtidigt som jag riktade nosen neråt för att försöka skaka ut vad-det-nu-var. Hela dramat beskådades av en nyfiken Karlsson på två centimeters håll. Vad det än var storasyster fått tag på så måste det  vara sällsynt åtråvärt eftersom matte också ville ha det?

Till sist så ramlade det mycket riktigt ut en taggig, grusig och ganska stor benbit och innan någon hann blinka … simsalabim … borta! (Säg inget till hundarna men den ligger i åkerkanten, utom räckhåll från vägen 😉 )
Jag vann! 😀