Författare: vallterrier

Igår kväll blev det som omväxling lite – hundträning. 🙂

Eftersom K var konvalecent förra veckan men det nu inte syns något spår av hälta (och inte har gjort sedan i tisdags) så är det hög tid att ”finputsa” inför KM i helgen. Iza fick naturligtvis också följa med.

Med Iza börjar jag nu från noll med inkallningen (igen) och ska nu försöka köra in det på enbart handtecken?! Vi får se hur det går men jag har en känsla av att mitt tonfall gör henne osäker och att det är en av anledningarna till att hon inte stannar. Det ÄR svårt att låta glad och positiv när man ska få stopp på ett expresståg på 25 meters avstånd. Hur jag än gör så blir det liksom ett ”rytande”. Vi lär väl få se om jag tänkt rätt?

Började även om med skallet genom att sätta mig på huk så att det inte fanns någon anledning för henne att hoppa. Var lite rädd att hon skulle ”knocka” mig istället men det gick bra. Vet inte heller om det är rätt väg att gå, men vi får väl prova.

Har läst protokollen några gånger till och konstaterat att det, på fria följet, faktiskt inte finns ett enda LS, SS eller VP (= långsamt sättande, snett sättande och växlar position). I synnerhet VP har varit vanligt tidigare. Med andra ord, om hon inte släppt lite precis i starten och nosat så hade vi nog snuddat vid 10:an!!!

Karlsson fick sig ett rejält pass med bl a tre platsliggningar. Först tillsammans med ”gamle” Ricky där jag fick tillfälle att muntligt korrigera honom rejält när han helt plötsligt reste sig upp. Han damp i backen som en förvånad gråsten och låg sedan kvar. Ytterligare två platsliggningar i grupp blev det. Där gick jag bara ifrån i koppellängd. Han låg, men jösses vad han tycker synd om sig själv. Ett tag låg han t o m uppgivet på sidan. Han bryr sig inte speciellt om de andra hundarna utan det är bara det att det är TRÅKIGT!

Sen blev vi igenomkörda i appellklasslydnaden och det gick i stort sett bra. Vi körde t o m en tävlingsmässig apportering som gick kanon, frånsett lite tugg. På hoppet räcker det inte längre med startskall, han tjuter i glädje ”hela vägen”. Inte alls bra, och hur jag ska få bort det har jag inte klurat ut än. Mer än möjligen genom att köra en massa hopp innan vi ska in på plan så att han får ”ladda ur”. Det brukar lugna ner sig efter ett tag. Nåja, vi har ju flera dagar på oss att klura på detta…

Vi avslutade med en i stort sett tävlingsmässig budföring där han faktiskt varken tjuvstartade eller skällde ut mottagaren när han skulle lämna! Enda anmärkningen var att han använde mottagarens ben som bromskloss. Det är dock inte sååå farligt, rent fysiskt för mottagaren alltså, som om det är 45 kilo rottweiler som gör samma sak. 🙂

Sen blev det fika på altanen i den underbart varma kvällen. Det är inte illa med 18° värme klockan 20.00 på kvällen i slutet av september, men det är vi värda!

Detta blir ett lååångt blogginlägg så ni som är intresserade av detaljerna i vår spårtävling kan nog gå och hämta en kopp kaffe. Nu!

*

*

*

*

*

Så! Har ni hämtat kaffet nu, för nu tar vi det från början!

Det började med att jag skulle gå och lägga mig igår kväll, utan att vara det minsta trött men jag skulle ju upp tidigt. Hade nog egentligen behövt dopa mig med ett par glas rödvin men med tanke på att jag skulle köra bil i svinottan var det inte något alternativ.

Hur som helst så somnade jag, helt emot mina normala rutiner inför tävling. Och drömde värdens värsta mardröm. Jag drömde om Karlsson, som egentligen var en katt, eller ett marsvin, eller … faktiskt en katt. Det varierade. Hur som helst var han sjuk och det var riktigt, riktigt äckligt, men jag ska bespara er detaljerna. Om katten, eller marsvinet, eller katten…

Vaknade kallsvettig och konstaterade att det bara var en dröm, och att eftersom jag drömt så måste jag ha sovit! Trodde då att det var kört med vidare sömn men somnade om! Och sov tills klockan ringde!

Hälften av frukosten åkte i soporna. Magen var inte riktigt i skick att stoppa i sig mat, det var för många fjärilar i vägen. Slängde upp Karlsson till husse innan vi åkte och han verkade inte det minsta ledsen för att få gå och lägga sig igen. 🙂

Iväg bar det mot klubben och eftersom jag var framme i god tid så hann jag värma upp med lite positiva kontaktövningar innan ”uppropet”. Vi drog startnummer 3 och klubbkompisarna drog 2 och 4 så det kändes bra inför platsen; kända lugna hundar på båda sidor. Dessutom var vi bara fem startande pga av återbud.

Platsen gick bra. När vi kom fram efter att ha varit gömda så låg alla hundar snyggt och prydligt, ungefär där vi lagt dom. Men när jag var ca fem meter från Iza så reser hon sig och kastar sig runt halsen på mig?! Det har aldrig hänt förut utan hon har lugnt legat kvar. Men det var som om hon ville säga; mamma, mamma var har du varit, jag trodde aldrig du skulle komma tillbaks. Blev mycket förvånad men momentet var ju slut när tiden var ute så betyget blev 10 ändå. Vet inte om lägre-hundarna, som stod snett framför, kan ha stökat till det lite i hennes hjärna?

Därefter bar det iväg ut till spåren. Jag blev förvarnad om att terrängen i spåret inte var den mest lättforscerade och det visade sig stämma. Det började redan när vi (jag och spårläggaren) inspekterat upptagsrutan och jag, på vägen tillbaks, trampade ner HELA vänsterbenet i en håla under en rotvälta! Klarade mig utan andra skador än en jordig känga och ett jordigt byxben, men ändå…?

Jag skickade ut Iza i rutan och hon går ut och väljer håll. Jag hängde på och funderade på när de skulle säga ”tillbaka till rutan”. Men ingen sa något? Så vi ångade vidare med en mycket förvånad men glad matte längst bak i snöret.

Detta var nog det värsta spår jag gått någon gång. Spårets första ca 70% bestod av risigt hygge, stenar och klippblock, stora diken och vattenhålor och… inga pinnar? Efter en bra bit hittade dock Iza en pinne. Lycka! Sen hittade hon en till men jag var fortfarande övertygad om att hon traskat över en hel hög för det kändes oroväckande glest. Att räkna pinnar i spåret är inte min starka sida. Jag stoppar dom i fickan, belönar, och tassar vidare. Iza kändes inte heller sådär helt övertygande i sitt spårarbete så jag var mycket tveksam till om vi skulle greja det. Vi hade även ett par tappt som hon dock redde upp på egen hand efter lite funderande. Och, rätt vad det var stod hon med den långa slutapporten i munnen!!! Nu återstod bara att ta reda på om vi klarat tiden? Och hur många pinnar vi egentligen hade?
Det visade sig att vi fixat tiden, med två minuter tillgodo! 28 minuter hade vi alltså flåsat runt därute i skogen?! Och Iza hade inget lätt jobb att baxa runt sin matte. Själv försvann hon vid ett par tillfällen, när hon ”ramlade” ner i stora hålor/bäckar/diken, och där skulle jag ta mig fram! Men, hur som helst, det gick vägen. Sju pinnar hade vi med oss i ”mål” så där försvann 19 poäng. Åtta pinnar hade ju varit det optimala.

Det som var mindre lyckat var att spårläggaren/mottagaren satt inom synhåll från slutet – med tre hundar! Som dessutom började skälla när vi dök upp! Hade Iza fått syn på dom innan hon hittade slutet så vete sjutton…? Enligt tävlingsledaren, som jag berättade detta för, hade det varit skäl nog för ett omspår om det inte gått vägen. Det är dock mycket tveksamt om mina ben hade klarat ett omspår för de liknade mest spagetti vid det laget.

Betyget på spåret blev: 10 på upptaget och 9 på spåret.

Tillbaks till klubben, en stunds vila och sedan var det dags för lydnaden. Och jag är sååå nöjd med min lilla hund! Hon höll ihop och hade bara ett ”släpp”, men det var som tur var mellan momenten. Lydnaden gick som nedan;

Fritt följ; 8,5/8 (Tränger ngt, DK, nosar)
Hon ”släppte” lite i början, segade och var på väg att börja nosa, men var sen med mig kanonfint hela vägen.

Inkallning med ställande: 0/0 (DK, stannar ej)
Hon stannade, men först ca fem meter framför mig när det var dags för nästa inkallningskommando. Trots att jag var glad, berömde och klappade om henne (nollpoängar’n var ju kalkylerad och därmed inget att bli besviken över) så kände hon att det inte var bra och drog ett varv. Hon betade gräs, gick ut i kanten och kissade och… Lyckades dock ta det lugn och till sist kom hon in igen så att vi kunde fortsätta. Skämmigt är det när det händer, men om det är mellan momenten så gör det ju inte sååå mycket. (Hm, trodde jag på det själv eller?)

Framåtsändande: 5/5 (DK, snett, stannar upp, okoncentrerad)
Inte så mycket att säga om dom domarkommentarerna, stämmer på pricken.

Kryp: 8/8,5 (DK, något hög bak)
Hon kröp sååå bra, och jag är sååå glad. Som vi kämpat med detta sista veckorna?! DK:t var att jag, när hon lagt sig ner, sa ”bra”. Sen kröp hon rakt, snyggt och prydligt. Så mycket mer kan jag nog inte begära.

Skall: 5/6 (förflyttar sig, hoppar)
Inte så mycket att säga om det heller. Som vanligt gjorde hon en raketstart. Hon skäller bra MEN hon sitter inte still. Här finns det poäng att plocka.

Tungt föremål: 9,5/9 (snett sättande, något ojämnt tempo)
Jag är mycket nöjd med dom poängen. Kan nog inte begära så mycket mer där heller.

Hopp över hinder: 0
Iza hoppade ut och stannade sedan stint stirrande mot läktaren. Efter flera kommandon fick jag henne att sätta sig och hoppa tillbaks men då var det redan kört. Vet inte riktigt vad det var men ALLA högrehundarna nollade detta moment, på ungefär samma sätt. Hindret stod ganska nära läktaren där det fanns folk och hundar. Åt samma håll, några få meter från hindret låg även tungapporten som de nyss ”lattjat” med. Det är ingen ursäkt, men kanske en förklaring? Finns lite att träna på där. På hoppet borde vi kunna få en 10:a, och har också fått det flera gånger på tävling, om hon inte slår i hindret vilket händer ibland.

Platsliggning med skott: 10
Sen var det en stunds rast/vila igen innan det var dags för uppletandet. När det var vår tur så kändes Iza förhållandevis laddad och införstådd med vad vi skulle göra. Första skicket var bra fart ut och föremål in. Sen blev det lite segt (trav) men hon letade ändå förhållandevis aktivt och var ute på djupet flera gånger. Dock tog hon en kissepaus i rutan trots att hon var rastad!!! Hon är dock ganska förtjust i att markeringskissa så det handlade nog om det. Det slutade med tre föremål och betyg 6/7. Pratade med en av domarna efteråt om mitt uppträdande och där fanns det tydligen inte så mycket att anmärka på vilket var glädjande. Här saknar jag ju helt klart rutin och är väldigt osäker på vad jag får göra, hur mycket jag får göra, när jag får göra vad osv. Men tydligen var jag ”godkänd”. 🙂

Så var den dagen över och det var bara att vänta på resultaten, vilket visade sig ta ett bra tag. Att vi inte var uppflyttade stod ju helt klart, men det hade jag inte förväntat mig heller. När det hela var färdigräknat visade det sig att vi skrapat ihop 444,75 poäng och en andraplacering (=tämligen anskrämlig bucka och en liten fodersäck)! Det är 65 poäng mer än förra gången (för ett år sedan) och definitivt ett stort steg i rätt riktning. Det fattades ”bara” 35,25 poäng (på lydnaden) för uppflyttning och det känns faktiskt inte alls som någon omöjlighet. Det finns ju som sagt poäng att hämta, med lite mer träning. Bara en 10:a på hoppet, som alltså inte ska vara omöjligt, är ju värt 30 poäng. Kan vi sedan få till ett hyfsat ställande på inkallningen, ett lugnare rörelsemönster i skallet och ett bättre framåtsändande så… 🙂 Den stackars schäfern, som för en vecka sedan var i stort sett pensionerad, kan nog se fram emot en tuff vinter. 😀

Det finns säkert någon som läser här som tycker jag är jättefånig och patetisk som är så själaglad över ett ”godkänt”, det är ju liksom uppflyttningen det handlar om, men jag ÄR faktiskt jätteglad och nöjd. Vi funkade bra ihop hela dagen (utom efter inkallningen då), och det hela kändes positivt. De som känner denna hund och vet hur oerhört lätt det havererar i samarbetet förstår nog min glädje.

I min värld fick vi MVG = Mycket Väl Godkänd, även om det nu inte finns något sådant begrepp i de här sammanhangen. Det finns uppenbarligen potential om bara uppladdningen och kemin är den rätta!

Denna fick vi med oss hem. Den kommer dock att få en något mer undanskymd placering (än i fönstret) fortsättningsvis. 😉

Trött bruksschäfer som undrar om hennes nya matskål verkligen ska vara sååå liten? Detta var strax innan hon föll i djup sömn…

Tack för alla hållna tummar och tassar. De gjorde uppenbarligen nytta! Nu ska vi inte göra många knop resten av dagen (Iza stensover redan) utan bara ta det lugnt. Karlsson är med husse på svärfars födelsedagskalas så jag behöver inte bekymra mig om honom heller. 🙂

********************

Idag går mina tankar även till Dixie, min första schäfer. Idag, på höstdagjämningen, är det exakt åtta år sedan hon lämnade oss för gott, endast sju år gammal, pga av sjukdom. Hon fick det säkert mycket bättre, var hon än hamnade, eftersom hon aldrig riktigt kunde finna sig tillrätta i livet, men det var ändå oerhört tungt när det hände. *fäller en tår*

Tja, nu kan vi nog inte göra så mycket mer inför morgondagens eskapader.

Motivationsspåret är lagt. Och gått. Gör hon ett likadant upptag imorgon så borde vi ha betyg 11. Det var sååå snyggt så jag blev nästan tårögd. En grundligt kontroll/analys av bakspåret i ett par meter och sen tvärvände hon och gick rätt. Spåret var max 200 meter och innehöll två pinnar och en stooor godisburk, som utlovat. Frånsett ett mindre ”viltspårsavbrott” så gick det kanon. När hon bytte spår så avslöjade jag henne ganska snabbt. Det kändes i linan att hon var ute på villovägar. Och att hon var medveten om det. Hon verkade nästan lättad och glad när jag hejdade henne och gick tillbaks, och där sög hon i det ”riktiga” spåret så det stod härliga till.

Vi har även kört ett uppletande som gick ganska bra. Det var på föremål sex, sju och åtta som hon strulade lite. Men som sagt, imorgon behöver vi bara fyra. *himlar med ögonen*

I övrigt så är kycklingkexen snart färdiga, tävlingspärmen är framplockad, reglerna genomlästa och … jag har t o m färgat håret för att dölja de grå strån som kommer uppstå under morgondagen. Eller … det kanske inte funkar förebyggande? 🙂 Någon som vet?

Nu återstår bara att packa ombyten (om vi skulle hitta något trevlig träsk i spåret) och att ställa klockradion (och mobilen) på ringning kl 05.00 typ. OM jag nu till äventyrs skulle somna i natt?

Den lille pysslingen har inte varit helt sysslolös idag om nu någon trodde det. Han har fått sig ett appellspår som gick ”sådär”. Spårmässigt var det riktig bra men pinnarna rönte inget större intresse. Två markerade han bara, utan att apportera, och den tredje spatserade han glatt över. Piparna missade han dock inte, konstigt nog 😉 och slutapporten tog han fint hand om. Vi har även kört lite lydnad och där skötte han sig jättefint.

Om någon inte har nå’t för sig imorgon så kommer det nog inte sitta i vägen med en och annan hållen tumme.

Här skrev jag ett inlägg som inte publicerades för att det pågick en uppdatering. Sen är det helt plötsligt publicerat TRE gånger? Samtidigt som det ligger som som utkast, två gånger. Och när jag går in för att ta bort två av inläggen så finns dom inte?

Verkar vara en lyckad uppdatering… *suck*

*******

En timme senare gick det att ta bort ”extra-inläggen” så nu är ordningen återställd.

Satte mig ned och försökte räkna ut vad vi ska äta, idag och imorgon. Hittade INGENTING som lät frestande. Efter en stund insåg jag varför. Magen fullkomligt kryllar av nervositet inför morgondagen. Har nog inte riktigt insett att vi faktiskt ska tävla imorgon. Var så inställd på att lämna återbud så kroppen har liksom inte tagit in fakta. Men nu…?

Ägnade en stund åt att ta sticklingar från mina ”bondpelargoner” istället. Enligt min pelargonguru Ingrid så borde detta ha gjorts för 2-3 veckor sedan, men bättre sent än aldrig. Går det åt skogen så har det kostat en halvtimmes jobb och lite blomjord. Nu står de iaf prydligt uppradade i sovrumsfönstret (söderläge och ganska svalt) så får vi se vad som händer.

Det var husses (o)tur att umgås med Iza idag, i ösregnet. Det planerade motivationsspåret får vänta till morgonddagen. Det är tveksamt om det varit så ”motiverande” i ösregn och halv storm. En sak är säker, det hade INTE varit motiverande för matte att bli plaskblöt två gånger om.

Under tiden dom var borta hade jag och K roliga timmen. Inomhus. Han visar inte heller idag några tecken på hälta, men jag ville ta det säkra före det osäkra. Imorgon kan det kanske bli lite mer aktivitet.

Roliga timmen innehöll, även idag, främst lydnadsklass I-apporteringen och platsliggning. Den apporteringen känns onekligen som ren avträning. Först lägger man all energi i världen på att hunden ska lära sig gripa apporten. Och sen ska man lära den att INTE gripa? Förrän matte säger det magiska ordet alltså. Just nu råder det viss frustration bland terrierns hjärnceller. Milt uttryckt. Men det blir nog bra när det blir klart. 🙂

Platsliggningen var onekligen i paritet med en nära-döden-upplevelse. Tyckte Karlsson. Jag började med att kasta boll. En av favoritbollarna som han inte sett på ett tag. Jag kastade, rullade och studsade. Vid något tillfälle rullade den t o m över hans svans, men han låg!

Sen kom det riktigt jobbiga kapitlet… Jag hämtade en ”favorit-pip”!!! Jag pep lite med den, bollade lite och sen la jag den två meter framför hans näsa. Det var riktigt, riktigt jobbigt. Men han låg. Fortfarande!!! Han pep, han skakade, han vred på sig. Men han låg! Kvar! Det verkar som om han börjar inse att det faktiskt inte är någon frivilligverksamhet vi håller på med? 🙂

*****************

Just det; glömde bilden nedan. När storasyster varit ute i regn och storm så gäller det att se till att hon är ren i öronen. 🙂

Iza njuter faktiskt så att hon ”spinner” även om det kanske inte ser ut så…

Dagens jobb har handlat om modellfotning. I en studio som (numera) ligger i anslutning till en privatbostad. En privatbostad där man var lyckliga ägare till en extremt sällskapssjuk katt. Min dag började med att katten, som jag aldrig träffat förr, bestämde sig för att mina byxor var det absolut bästa surrogatet för handduk, efter  nattens regniga äventyr…

När jag kom hem hade jag en schäfer mycket stadigt placerad i nederkant av mina byxben i åtminstone fem minuter. Matte hade varit ute och vänstrat. Med en katt!!!

(Att ena modellen var katt-allergiker underlättade inte direkt arbetet heller…)

Gårdagens planerade spår gick av stapeln ikväll istället. Jag kunde dock konstatera att vi är inne i den perioden på året när det INTE lämpar sig att jobba full dag (husse var hemma tidigt), åka och handla och därefter åka hem och lägga ett fullängdsspår som ska ligga i 1,5 timme. Pannlampa hade INTE varit i vägen på slutet, och då fuskade jag ändå lite med liggtiden, som tur var… Med tanke på att det tog ca 30 minuter att lägga spåret så tror jag nog att det var fullängd – minst. Hade en vild idé om att jag skulle fått husse att lägga spåret en stund innan jag kom hem men den idén föll inte i god jord så de fick bli som det blev.

Började med ett upptag på åkern utanför huset och det gick faktiskt bra. Jag har inga större illusioner inför söndag, bakspår har det hittills ALLTID blivit på tävling (utom första gången), men det är ju kul att det funkar nå’n gång iaf. 😉 Sen fortsatte spåret en bra bit på åkern och det löste hon kanonfint. Sen bar det iväg ut i skogen och där började det strula. När jag la spåret såg jag älgspår som var så färska att mossan inte ens hunnit resa sig och det var förmodligen det som stökade till det. Det positiva är att hon (efter sju år!) börjar inse att det INTE är OK att spåra vilt. Hon spårar en liten bit men sen stannar hon och ser allmänt förvirrad ut, vädrar i luften och funderar på hur hon ska hantera situationen. Förr har hon helt sonika bytt spår och man kan ha hunnit långt innan man förstått vad hon hållit på med.

Nu hade vi några förvirrade avbrott i det första, viltrika, skogspartiet men sen gick det som på räls. Resten av spåret fixade hon galant och vi hade med oss alla pinnar (och snusdosor) hem! Sista biten, som gick i ogallrad gammal granskog på barrmatta var det dock rejält mörkt så jag var glad att jag kom därifrån med alla benpipor i oskadat skick. Nu har jag en ganska trött och nöjd schäfer, som även fick köra några kryp när vi kom hem. Även det gick fint, nu när hon var lagom utmattad. 🙂

Imorgon blir det ett upptag, en pinne och en stooor godisburk i slutet. Motivationsspår kallar jag det. 🙂

Karlssons hälta har inte visat sig igen som det verkar. Idag har det varit anbefallt korta koppelpromenader hos dagmatte och så blir det imorgon också!

Planeringen för ikväll löd:

1. Åka till klubben

2. Lägga ett rejält spår åt Iza

3. Köra lydnad med Karlsson medan spåret låg till sig

4. Gå spåret med Iza

5. Åka hem

Det blev:

1. Träna kryp och skall med Iza på gräsmattan hemma (krypet gick … inte bra)

2. Träna lydnadsklass 1 apportering (sitta still, gripa, hålla kvar) med den lille halte – i vardagsrummet

3. Träna platsliggning med den lille halte – i vardagsrummet

Bara att konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig. Men eftersom regelrätt lydnadsträning med K inte kändes som en lysande idé just idag, och det inte heller kändes som en lysande idé att ha en (eventuellt) halt hund liggande i kall bil i 2-3 timmar så fick det bli så. Naturligtvis var husse tvungen att vara med på ett jobbmöte ikväll också, så han kunde inte vara hemma och underhålla den lille halte.

Men med tanke på vädret så är jag faktiskt inte så ledsen ändå. Det ösregnar och blåser iskalla vindar. 10 minuter ute med Iza räckte för att jag skulle vara genomfrusen, och blöt. Det är för tidigt! Det är faktiskt bara september men det känns som november…

Beträffande hältan så ser jag en viss stelhet (tror jag) men skillnaden är himmelsvid mot igår. Hoppas det fortsätter i samma stil!

När jag vaknade idag förväntade jag mig att träffa en MYCKET halt borderterrier linkandes omkring på sovrumsgolvet. Med tanke på hur halt han var igår, efter att ha legat still i bara några minuter, vågade jag knappt tänka på vad en hel natts stillaliggande skulle göra. Men nä! Uppe i sängen var han och pussade på mig som vanligt när jag började röra på mig. Nåja, han klarade ju av att hoppa upp i soffan igår, via ett bakben, men sängen är högre så det hade jag inte trott. Tände lampan och … han spatserade omkring precis som vanligt?! Full fart ner för trappan och – ingen hälta? Jag har, till hans stora irritation, väckt honom ur hans skönhetssömn en gång i timmen hela förmiddagen för att se hur han går. Med en god portion fantasi kanske man tycka att han ”sparar” vänster bak lite men jag tror mest det är ett hjärnspöke hos matte. Några tendenser till att gå på tre ben visar han inte alls.

Mycket förbryllande, men skönt. Jag undrar vad det kan ha varit? Någon som har några förslag eller upplevt något liknande?  OK att hundarna kan stuka till sig och halta omkring några minuter och tycka synd om sig själva. Men här hände inget akut och hältan fanns där, klart och tydligt, från 15-tiden till 22-tiden.

Nu får han ta det lugnt ett par dagar för att inte riskera något. Det är bara att hålla tummarna för att det inte var något allvarligt och att det inte återkommer.

På eftermiddagen idag, precis när jag skulle åka och iväg i ett ”måste”-ärende, upptäckte jag att Karlsson haltade på vänster bak. Och det gör han fortfarande. På lunchpromenaden märktes inget, och för ovanlighetens skull var han kopplad hela tiden, så det måste vara något som hänt inomhus på eftermiddagen. Jag har klämt, känt, böjd, vridit och hittar – ingenting. Nu tar jag ju inte i lika tufft som en veterinär skulle göra, men ändå. Jag har även skärskådat tassen så gott det nu går mellan (och under) de små trampdynorna. Han säger inte heller ifrån att det skulle göra ont någonstans men stundtals, i synnerhet om han legat still en liten stund markerar han kraftigt och går ibland på tre ben?! Ibland syns det knappt?! Viljan är det iaf inget fel på och han försöker fortfarande göra allt han ”brukar” göra, tyvärr…

Jag gissar att han sträckt sig i ljumsken (som han far omkring på de hala laminatgolven är det ett under att det inte hänt tidigare) eller fått sig en ”smäll” när han busat med Iza. Men hur som helst känns det inte roligt. Som den hönsmorsa jag är har jag god lust att boka en akuttid hos veterinären– IKVÄLL, men något (erfarenheten) säger mig att de skulle råda mig att avvakta. Och det är nog klokast i det här läget. Att ”vila” den lille blir dock ingen lätt uppgift. Giv mig styrka! (Och något lugnande till både honom och Iza.)

Eller också simulerar han bara eftersom jag igår kväll anmälde honom till KM i både bruks och lydnad?

Efter lunchpromenaden tog jag Iza direkt ut på gräsmattan för ett kryp. Å hon ba’ … kröp. Tre gånger. Hyfsat rakt, något hög bak (men inte värre än vissa SM-hundar) och lite för snabbt men ur min synvinkel (dvs snett ovanifrån) så borde det kunna vara värt en sjua eller åtta?

Analys; hon var lugn, dvs inte uppvarvad av miljö, andra lydnadsmoment eller stressad matte. Hon ligger förmodligen för högt i stress när vi ska utföra det här momentet på vanliga träningar på klubben. Sannolikt kommer stressnivån vara ungefär likvärdig på tävling. Och hur kommer jag tillrätta med detta på fem dagar? Egentligen ingen aning, mer än att jag bara kommer köra krypet under likvärdiga former, dvs lugna, fram till tävlingen. Då får jag åtminstone chans att förstärka rätt beteende och vi behöver inte hamna i konflikt.

Analysera mera! 😉

Igår fick jag klart för mig hur upplägget är på söndagens tävling. Som omväxling kommer högrehundarna börja med spåren. Ja allra först är det förstås platsliggning men därefter spår. Då finns det två alternativ:

1: Vi kommer inte runt spåret och behöver inte bekymra oss om lydnaden överhuvud taget.

2: Vi kommer runt spåret och Iza har då fått ur sig det ”värsta” och kanske inte orkar ställa till med så mycket ofog på lydnaden?

Jag har ju inget hopp om uppflyttning. Det är för mycket som fattas i lydnaden för det, men man kanske kan skaffa sig lite tävlingsrutin? Gjorde en sammanräkning och konstaterade att vi fyra (4!) gånger varit inne på en officiell lydnadsplan! Och hundstackar’n är sju år! I appellen blev vi ju uppflyttade i första försöket och sen sprack vi i spåret på ett antal lägretävlingar och därmed var det bye bye. Två gånger kom vi runt spåret i lägre och den andra gången blev vi uppflyttade. Sen var det förra årets högretävling som ju lämnade en hel del övrigt att önska. Vet att det finns många som blir förbannade för att man ”tar upp en plats” när man man på förhand vet att man inte kommer bli uppflyttad, när det är så svårt att komma med. Då ska liksom de som har en chans vara med istället. På sätt och vis håller jag med. På ganska många sätt faktiskt. Och det är det som gjort att jag tänkt lämna återbud. Men … what the h*ll? En gång om året ska man väl kunna få vara med ändå?

Tycker dessutom att reglerna borde ändras så att man i lägre klass (precis som i appellen) får köra lydnaden (om man vill) även om man spruckit i spåret. Tiden är ju avsatt hos arrangören och man har betalat sina pengar. Detta skulle ju ge ekipagen mer erfarenhet och större chans att lyckas hela vägen nästa gång. Kanske skulle skriva en motion om det inför nästa regelrevidering? Det står förvisso inte i reglerna (tror jag) att man inte får göra det men arrangörerna är heller inte skyldiga att låta ekipagen köra. Det är trots allt inte många minuter det handlar om för ett lydnadsprogram i lägre klass. Åsikter och synpunkter mottages tacksamt.

Gårdagens framåtsändandeträning ägnade jag åt något helt annat. Åt fritt följ, fritt följ och lite … fritt följ. Ville ha roligt med Iza och förstärka och belöna trots att någon stod och kommenderade. Stundtals går hon kanonbra, snabba raka sättanden, bra kontakt, snygga vändningar osv. Stundtals tränger hon, men hellre det än att hon helt plötsligt bara släpper? Det hände även igår. Då har näsan tagit över och hon springer iväg och letar mat, nosar och kanske kissar. Men det var det där med hönan eller ägget? Släpper hon för att hon känner dåliga vibrationer från mig, eller släpper hon först och sen undviker mig för att jag DÅ är irriterad? Blir inte klok på detta?!

Körde även ett kryp med kommendering och – hon kröp! Förvisso i en mycket prydlig högercirkel, och alldeles för fort, vilket förmodligen inte uppskattas av domarna, men ändå; hon kröp! Får ägna veckan åt att försöka justera riktningen. Hon har krupit rakt tidigare så det ska väl inte vara omöjligt.

Karlsson fick sig ett ganska ostrukturerat lydnadspass. Inte alls genomtänkt från min sida, för mycket fokus på Iza just nu, men han hade roligt ändå och verkade inte ta illa upp. Duktig var han också det lilla krypet. Sen fick han sitta och titta på när de andra körde sina framåtsändande och då var det syndast om honom i hela Borås, vilket också hördes. 🙂 Men det är nyttig träning även det.

Eftersom kanske inte alla av mina läsare vet vad en älgloppa (eller älgfluga, eller älglus, eller hjortfluga) är så ber jag att få hänvisa till Wikipedia! I mina trakter kallas dom älgloppor. Kanske fel benämning men alla hundmänniskor som vistas i skogen vet vad man pratar om.

Bild från Wikipedia 

Själv var jag lyckligt ovetande tills jag flyttade ut på landet, skaffade hund och började gå i skogen på hösten. De har alltså bara vingar under en viss period och det är bara på hösten man märker något av dom. De söker sig till hårbotten och där kan man hitta dom måååånga timmar efter att man varit i skogen. Riktigt äckliga är dom. Minst en gång har jag även fått ett bett, i nacken, och det var en svullnad där i flera veckor efteråt.Huuu…

De flesta har väl hört talas om försvarets ytbärgare? Idag har jag ägnat mig åt ytbärgning, men på ett annat plan. Jag har ytbärgat de dammråttor som uppvisade mest tendenser till agressivitet samt uppfyllt lite mer av helgens städlöften. Jag kan inte påstå att jag gått på djupet, men ytligt sett ser det åtminstone lite bättre ut. 🙂

Mitt på dagen bar det iväg för att uträtta några ärenden (handla mat och hämta de beställda apportbockarna åt Karlsson). Därefter gick färden mot klubben där jag träffade L. Vi konstaterade att man kan lita på SMHI. Åtminstone när de lovar dåligt väder. Gårdagens prognos stämde på pricken men vi lät oss inte hindras utan la ut två spår. Ett var åt Iza och Freja och medan de låg till sig körde vi igenom högrelydnaden. Och tja… Eller näää… Eller njae… Ömsom vin och ömsom vatten, som vanligt. Krypet funkar inte alls om jag beter mig som på tävling. Om jag däremot ger henne mycket hjälp så kryper hon fint tekniskmässigt, om än snett. Och hon hoppar över hindret, 80 cm, som en kanin på anabola så  vi kom överens om att hon INTE har ont. Det är något som satt sig i huvudet, det att hon knappt lägger sig inför krypet och resolut sätter sig upp igen istället för att krypa. Sisådär var femte gång ålar hon iväg som en racer-råtta men tyvärr har man ju inte fem försök på tävling.
Överraskande nog så stannade hon på inkallningen?! Det var nog det bästa hittills och kanske rentav poängmässigt? Ett kraftigt DK, men ändå? Det är så typiskt att det då är något annat som inte funkar alls, dvs krypet. Uppflyttningen är nog långt bort ändå, även om vi skulle ha poäng på allt, men just nu känns det extra tröstlöst. Ska ägna morgondagens framåtsändandeträning åt att bli kommenderad i fria följet istället, och något mer moment och SEN fattar jag beslut om återbud eller inte. Ska dessutom kolla om spåret eller lydnaden går först. Går spåret först finns det nog liiite större hopp om en hyfsad lydnad. Tror dock att lydnaden kommer gå först, precis som förra året och då … nä.

Spåret gick ”sådär”. Ganska vimsigt mellan varven. Till stor del gick det på stigar och det är något vi inte tränat allt för ofta. Hon slår hela tiden fram och tillbaks och letar efter spåret på sidorna för ”på stigen kan det ju inte gå” liksom. När det går i ”obanad terräng” spårar hon helt klart mycket bättre. Två pinnar missade hon men vi kom rätt till sist.

Karlsson fick sig också ett skogsspår, som omväxling. Han spårade kanonfint utom när, helt plötsligt, naturbehoven gjorde sig påminda. Han var tvungen att kliva av spåret för att uträtta nr 2, och när han sen skulle iväg igen så strulade det lite. Han missade en pinne också men i övrigt skötte han sig kanonfint. T o m en vinkel mitt i en kraftig nedförsbacke tog han klockrent vilket imponerade lite på matte. Att Freja varit inne och snott slutapporten bekymrade honom inte heller eftersom pipen då blev slutet och det var han mer än nöjd med. 🙂

Jag var inte ett dugg avundsjuk på L som sen skulle direkt upp till klubben och ha valpkurs. Själv åkte jag raka spåret hem och slängde kläderna i tvättmaskinen och mig i duschen. Trots det hittar jag fortfarande älgloppor krypande i hårbotten!!! De är sååå äckliga och tydligen anfaller de i flock i år? Har inte träffat en enda tidigare men idag attackerade dom rejält på Karlssons spår. Dessa djur har (nästan) lika litet existensberättigande som fästingar, men bara nästan…