Författare: vallterrier

Idag var det utlovat solsken, men av det blev det självklart … ingenting. Dock har det varit uppehåll, behaglig temperatur och nästan vindstilla. Nästan så att man får lite vårkänslor.

Eftersom husse kunde ta med Iza på promenad så passade jag och K på att gå ut på egen tass. Tillsammans med kameran. Ljuset var inte optimalt på något sätt, och actionbilder i skogen var ingen lyckad idé, men några hyfsade/roliga bilder blev det ändå.

(Mycket lägligt har wordpress utökat det fria utrymmet från 50 mb till 3 gb så nu kan man unna sig att lägga ut mycket bilder. Visste dom att jag köpt ny kamera?)

 Ge träsktrollet en latexpip och jag tror han kan roa sig själv i timmar. Eller dagar?

 Fort…

 …fortare…

 …fortast?

 Kolla snösprutet och”svansen” på pipen!

 Nu tar jag dig!

 Så var vi i skogen och där blev det värre med ljuset.

 Där ute har min matte tappat bort en massa saker…

Var är dom nu då?

 Balansövning.

 Posera för fotograf är ingen favoritsysselsättning…

 …vilket framgår med all önskvärd tydlighet på denna bild.

 Snygging med fult halsband. Ska försöka komma ihåg att ta av det nästa gång.

Men att käka bark är en favoritsysselsättning. Eller är det möjligen mossan som växer på barken han vill åt? 

Stämmer detta så blir det nog helt OK kursväder på lördag.

Lite lerigt kanske, men hellre det än snö och is. Men det är låååångt till lördag…

På omslaget av senaste numret av Hus & Hem kan man läsa; Gardinen är tillbaka!

Och jag som inte ens visste att den varit borta? De senaste veckorna har jag faktiskt allvarligt funderat på att … ja just det, ta bort gardinerna i vardagsrummet. Men nähäpp, det var tydligen inte rätt?

Fönstren är faktiskt ganska fina med rätt djupa nicher och fina fönsterfoder och det är synd att dölja dem bakom gardiner. I nuläget hänger där någon form av tråkiga kappor som jag är minst lika less på som jag är på resten av vardagsrummet. Men eftersom den sedan länge önskade vardagsrumsrenoveringen hela tiden skjuts på framtiden av andra akuta projekt, typ badrumsrenoveringar, bergvärme och krypgrundsavfuktare (skitkul, den sistnämnda kommer man inte ens att se fast det går lös på uppåt 50.000!) så började jag fundera på gardinernas vara eller icke vara.

Men eftersom jag inte är speciellt ”inne” på några andra områden så kan jag väl vara kärringen mot strömmen även här?

Ikväll är det instruktörsmöte på klubben. Men jag ska vara kärringen mot strömmen även där. JAG SKA INTE GÅ DIT! Låter väl inte så särdeles innovativt i de flestas öron men för mig är det verkligen att vara lite ”wild & crazy”. Tror inte jag missat en instruktörsträff sedan jag utbildades. Senast det begav sig inföll det t o m på min födelsedag, och plikttrogna syster duktig var naturligtvis där. Men inte ikväll (tror jag). Jag missar inte ett medlemsmöte, när jag satt i styrelsen var jag på alla möten (utom ett när vi var utomlands) osv. Men nu slår jag klackarna i parketten och vägrar.  Det är uppfriskande att känna sig lite trotsig ibland. 🙂

Detta blir mitt 500:e inlägg sedan starten för den här WordPress-bloggen, 11 mars 2007. Det innebär i snitt 1,5 inlägg per dag! Trots att ett antal semesterveckor o dyl varit helt bloggbefriade. Jag vet inte vad det tyder på? En patetisk skrivklåda kanske?

Nu tog jag en paus under gårdagen, efter två hyfsat långa inlägg under söndagen. Detta resulterade i att det blev uppehåll i två dygn och då undrar Mysla om jag lever? 😀 Det är ju alltid (?) roligt att vara saknad men det leder också till viss prestationsångest. Men OK, jag kan väl leva med det. Och konstatera att mina läsare uppenbarligen är ganska ”bortskämda”. 😉
Igår hände inte så mycket att skriva om mer än att jag satt hemma och koncentrerade mig på att inte få vinterkräksjukan. Och lyckades. Magen var risig, jag mådde lätt illa och hade ont i huvudet men i morse var det som vanligt igen. Jag misstänker på fullt allvar att jag tillhör den muterade delen av befolkningen som inte är mottaglig för vinterkräksjukan och är det så är jag gärna muterad.

Hundträningen går på extremt lågvarv. Vädrets kretslopp, som består av snö – regn – minusgrader – plusgrader – snö – regn – snö – plusgrader – minusgrader…., har inte direkt någon uppbygglig effekt på träningslusten. Underlaget lämpar sig inte heller, trots mina Icebug. Jag hoppas på många plusgrader fram till lördag så att isen försvinner. Då ska nämligen jag och Iza på brukslydnadskurs på klubben. Det jag framför allt vill ha hjälp med är inkallning med ställande, och att släppa lös den hunden på blankis känns inte som en god idé även om jag numera friskförklarat henne från operationen.

Idag fick jag höra att ”dom tror att branden var rånmord”…! (Branden hos grannen i söndags alltså, om någon missat det.) Någon hade läst lokalsidorna av Expressen på nätet och t o m den tidningen, som inte brukar skräda orden, uttryckte sig mycket försiktigt; grannar som vill vara anonyma spekulerar i att mannen kan ha haft en del pengar hemma. Så stod det på ett ungefär och i vissas ögon och öron så förvandlas då detta till en sanning. Själv ligger jag extremt lågt med spekulationerna och avvaktar resultatet av den tekniska undersökningen. Måhända en kvarhängande yrkesskada från mina 16 år som polisanställd, men den yrkesskadan kan jag gärna leva med. Då hade man ju ofta ”sanningen” och att sedan jämföra detta med tidningarnas versioner var oftast ganska roande (eller o-roande). Och det har definitivt lett till ett betydligt mer kritiskt tolkande av ”nyheter” än vad jag hade haft annars.

Sensationsgamarna gör sig också fysiskt påminda genom en ökad trafik här med okända bilar. Jag har ALDRIG förstått vitsen med att titta på katastrofplatser?! När jag pratade med en granne i söndags och h*n fick höra vad som hänt (jag trodde h*n redan visste) så blev den omedelbara reaktionen; – Då måste vi åka dit och titta, och så packade de in barnen i bilen och åkte dit… *suck* Varför? Själv försökte jag i söndags desperat hitta på en annan promenadrunda men eftersom det enda hanterbara alternativet, med tanke på underlaget, var djävulsrundan, som går förbi brandplatsen, så fick det bli den. Men jag hade mer än gärna sluppit.

Nu är det hög tid att ”kasta” sig över årets första nummer av klubbtidningen. Det ska alltså produceras, inte läsas…

*******************

På begäran (av Agnetha) kommer här en bild på årets högreklass-hund i Borås BK tillsammans med ”bucklan”. 😉

Nu är jag verkligen kär! I mina Icebug-kängor. Och nej, jag har inget avtal med Icebug om procent på intäkterna, men jag kanske borde skaffa mig ett sån’t? Både igår och idag har hundpromenaderna varit rejält isiga och halkiga. Men inte för mig. Jag promenerar på precis som vanligt, och väljer gärna is istället för grus där valmöjlighet finns. Nu törs jag nog nästan klassa dom som fjolårets bästa investering.

Hundpromenaden idag bestod av djävulsrundan. Enda rundan av någorlunda längd där man inte riskerar att drunkna på vägen. Detta innebar även att vi gick förbi det nedbrunna huset. Det enda som stod kvar var murstocken och en kakelugn. De uppgifter som lämnas nu är att mannen omkommit. Det rök fortfarande kraftigt och ask-flagor såg vi en bra bit bort från brandplatsen. De som bor som närmaste grannar ska nog vara tacksamma att det är så blött som det är annars vete katten vad som hänt med deras hus?

För närvarande ser det ut så här på vår åker.

x 3. Bilden är tyvärr jättedålig, tagen med gamla kameran som trots allt har kraftigare zoom. Det är väl mamma älg + två kalvar som är på besök. Är det detta som är charmen med att bo på landet? Njae, jag vet inte det jag…

Här kommer två bilder jag tog i torsdags kväll, mitt i värsta snöstormen. Observera att detta är taget på nord- och ostsidan av huset, och det blåste från söder! Snacka om att snön virvlade runt i stormbyarna?!

Och så veckans tulpanbukett (snacka om kontraster?).

Mycket originell färg?! Tyckte ändå dom var lite ”fräcka” när jag stod i blomsteraffären men jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tycker om dom eller inte. Men som sagt, de sticker ut. Och piggar onekligen upp!

Avslutningsvis har jag fått ett mail från Gino som jag i egenskap av gudmatte lovat att vidarebefordra.

*********************

Hej!

Husse tyckte att jag skulle berätta litet om hur jag har det.

Husse och matte klagar lite grann över att det är långt ifrån alla bilder som blir riktigt bra. På många bilder syns jag inte alls! Jag är mycket rörlig, säger husse. Han säger att blixten står stilla när jag sätter fart.

Jag har bett husse och matte att skickar över fem bilder.

Först en bild på mina kompisar och jag när vi kopplar av. Jag har fått en säng som alldeles lagom stor, tack och lov.

Här testar jag att springa i full fart mot matte. Jag har fått bra ordning på svansen. Den pekar oftast rakt upp när jag springer och jag klarar av att hålla balansen riktigt bra numera.

På den tredje bilden tränar vi fot, men av någon anledning vänder sig husse alltid åt fel håll när jag sätter mig. Kan någon prata med honom om saken?

Jag har hört att lemurerna i Afrika gärna står på bakbenen när dom vaktar flocken mot fienden. Jag har försökt samma sak och jag ser mycket längre. Om jag kan stå på tå kan jag se ändå längre. Det måste jag träna på.

Sist är det en bild där jag bara sitter i snön och tänker på vad jag ska göra härnäst.

Puss och kram från

Gino

Ett hus i närheten av där vi bor (ca 1 km fågelvägen) har brunnit ner (eller upp?) idag på morgonen. Det husse, och även jag, alltid har hävdat sedan vi flyttade hit har nu hänt; det har brunnit och brandkåren har inte kommit upp för backarna!Snålheten hos de som sköter vägunderhållet på vår enskilda väg har straffat sig och mardrömmen besannats.

Jag blev väckt av telefonen 06.30 i morse. Det var husse som frågade; ”BRINNER DET HEMMA?”. Nyvaken och allmänt förvirrad matte tittar sig omkring och svarar; ”nääää?”. Nyvaken och förvirrad matte går in i vardagsrummet och tittar ut genom fönstret och nog brinner det alltid, men inte hos oss. Rejäla lågor slår upp en bit bort. Branden (och den utryckande brandkåren) hade alltså husse sett från plogrundan och självklart befarat det värsta.

Efter lite funderande kommer jag fram till att det troligen inte är barnfamiljens hus, eller deras grannars. Utan ett hus som ser ut som en ödekåk – men inte är det. Det bor (bodde) faktiskt en äldre man, något av ett original, i huset. Ingen människa har någonsin förstått att det gått att bo i detta fallfärdiga ruckel (Agnetha, du kanske minns det?), men det har det alltså gjort. Ända tills nu.

Och brandkåren (från stan) har alltså inte tagit sig upp för backarna utan huset har brunnit ner till grunden. Husse tog den vägen när han kom hem från plogrundan och då stod det två brandbilar där. Förmodligen deltidsbrandkåren som kommer från andra hållet där backarna är något mindre branta, men de har väl även mindre resurser. Huruvida mannen, och alla hans katter, har överlevt eller inte har vi i nuläget inte en aning om.

Detta kanske kan få de vägansvariga att vara något mindre snåla med sandningen i fortsättningen? Nu lever de efter principen att det ska vara riktig blankis innan man sandar. Husse har på vägmöten hävdat att om det värsta skulle hända, dvs brand, under vintertid så skulle brandkåren inte ta sig upp. De ansvariga har hävdat motsaten; att brandkåren alltid tar sig fram. Husse fick rätt! Tyvärr. Vi får väl se om det har någon effekt på framtida vägunderhåll?

Husses natt har varit minst sagt dramatiskt. Det började med att han upptäckte och larmade brandkåren till en brand i en (obebodd) ladugård alldeles i närheten av lastbilsgaraget när han skulle ut och ploga. Och sen detta? Det har varit en tuff natt.

**********************

Gårdagens årsmöte och årsfest gick planenligt av stapeln. Jag var ordningsam och körde bil både dit och hem. Med mig hem hade jag utmärkelsen för Årets Högre-klasshund! Nu ska det ju erkännas att det bara var jag och två andra ekipage som startat i högre klass under året. Var lite tveksam till om jag skulle skicka in eftersom vi inte ens blev uppflyttade men … so what? Det finns inget krav på uppflyttning utan det är bara det bästa resultatet som räknas. Och det hade vi! 😉 Det är väl den enda ”Årets hund-utmärkelsen” vi lär få.

Några lotterivinster lyckades jag också kapa åt mig. I år var det ju fler än jag som bidragit till vinstbordet så det var lönt att köpa lite lotter, och jag fick utdelning på 33%! (Tack kontrollant Tytti som höll koll på mina lotter medan jag förrättade dragingen.) Ett koppel, en knallgul ventapad, ett (för stort) reflexhalsband till Iza, en vägkarta och – ett grenuttag för mobilladdare (till bilen) släpade jag hem. Det fanns två riktigt fina hundbäddar, en till Iza och en till Karlsson, men de rök all världens väg innan mina lotter började ge utdelning, men jag är rätt nöjd ändå. 😉

Nu vräker snön ner utanför fönstret. Vi får väl se vilken typ av hundaktiviter vi ska hitta på idag?

**************

Uppdaterat; på lokala nyheterna sa de nu att mannen i huset omkommit…

Kolla denna;

http://www.stallbacken.a.se/kwai/res/fi … h3chtm.wmv

Inte för att jag tror att hon tränat hunden själv, det är nog mamma eller pappa som gjort, men att kunna hålla ordning på alla turer och vara på rätt plats vid rätt tidpunkt genom ett helt IPO-skydd och åtnjuta den respekten och samarbetsviljan från hunden?! Och det roligaste kommer nästan på slutet under domarens redovisning. Då blir det nog lite tråkigt för då fixar tjejen lite annan sysselsättning…  😉 Sju år ska hon tydligen vara. Det ni!

Enda gången man drar på munnen när klockradion går igång är nog efter en rejäl stormnatt. Fungerande klockradio = fungerande el! Även denna gång har vi alltså klarat oss. Det beror förmodligen enbart på att vi förberett oss så bra även den här gången? Den ultimata försäkringen vore förmodligen att skaffa ett reservkraft-aggregat?

Efter lite skottning av husse lyckades jag även ta mig av tomten och till jobbet.

Tänk om hundarna visste vad deras matte utsätter sig för? För deras skull.

Idag skulle jag till Göteborg på föredrag å jobbets vägnar. Med tanke på väderleksprognosen lät det inte så jättelockande men eftersom företaget betalat ett par tusenlappar för detta och SMHI hade skjutit upp stormen och ovädret till kvällen gav jag mig iväg. Och i morse var det lugnt.

Kl 16, när föredraget var slut, regnade det och blåste en del men inte så farligt. Jag beslutade mig för att ta en utflykt till favoritbutiken (Huveröds) ca en mil söder om Göteborg för att bunkra lite av hundarnas favorit-tuggisar som endast finns där. Med tanke på tidpunkten var jag beredd på att det skulle ta ett tag att komma ut ur stan. Detta gick dock förvånansvärt smärtfritt. Tuggisarna inhandlades, under loppet av ca tre minuter, och sen styrde jag hemåt = mot Göteborg för att sen köra mot Borås. Det skulle jag inte ha gjort. Eller, jag skulle aldrig ha åkt söderut alls! Göteborgare är nämligen inte som andra storstadsmänniskor. Dvs kör UT från stan när arbetsdagen är slut. De kör uppenbarligen IN till stan…?! Det tog mig ca 45 minuter i praktiskt taget stillastående kö att ta mig in till Göteborg och vidare ut på rv 40. Under tiden jag köade någonstans i Mölndal så övergick regnandet dessutom i snö och ganska snart började det lägga sig på vägen. Stormvindar kombinerat med kraftigt snöfall är inte roligt. Någon gång. Och i synnerhet inte när man kör bil! Hastigheten i högerfilen, där jag och alla andra fegisar höll till, översteg nog inte 70 km/h någon gång. Men långtradarna körde efter devisen ”friskt vågat hälften vunnet” och dundrade glatt förbi i vänsterfilen?! Liksom ett antal andra bilar.

När jag kom till Borås upptäckte jag att jag nog slutat andas någonstans i höjd med Landvetter (för ca fyra mil sedan), och jag höll knappt på att få loss händerna från ratten när det var dags att kliva ur bilen. Nu är jag iaf hemma till sist och tänker inte göra många knop till ikväll. Mer än möjligen tindra med ögonen över tuggisarna som skall bunkras i förrådet för bistrare tider.

Vattenflaskor, termosar och hinkar är påfyllda. Gasolkaminen är laddad och förrådet av ljus och värmeljus välförsett. Hoppas det funkar som försäkring mot strömavbrott även den här gången?

*******************

En liten uppdatering; så här ser vårt vardagsrumsfönster ut just nu, kl 20.04. Snacka om konstraster, innanför och utanför! 😉

Idag hade jag lite lunchtid till godo så istället för att åka till klubben ikväll och frysa i mörkret så var jag och K ute och frös i dagsljus, hemma, istället. Och ja, vi frös, för det hade precis slutat regna och vindarna vände till nordostliga (eller nå’t) och termometern var nästan nere på 0 när vi var klara.

Jag kan inte påstå att träningen var speciellt strukturerad men han var duktig ändå. Vi körde för första gången tungapporten utomhus. Började med den mjuka hantel-apporten och det var inga som helst problem, mer än att den är lite väl tuggvänlig. 😉 Sen hämtade jag den ”riktiga” tungapporten. Den har han knappt sett innan eftersom jag insåg att den inte var bra att köra inomhus. Första gången sprang han ut i full fart. Och letade efter den andra. När han inte hittade den och jag upprepade ”apport” så blängde han på den och – tog den. Och galopperade in i full fart! Han hade självklart lite problem att balansera den, och han gjorde ett litet omtag i ingången men i övrigt vet jag inte vad jag ska pilla med? Momentet känns liksom klart?! Men jag kan säkert lyckas sabotera det också om jag får hålla på ett tag. 😉

För att komma till högre klass bör (måste?) man dock passera appellen och lägre så det är ett tag kvar. Krypet (lägre) har vi t ex inte ens börjat med. Känns inte som någon bra idé innan han känns säker på platsen. Vem vet, med hans uppfinningsförmåga skulle han snabbt kunna få för sig att kombinera dessa två moment. Det finns ju hundar som har gjort det förr…

Tyvärr blev det inga kort på tungapporteringen. Jag frös så jag skakade och det hade nog ingen bildstabilisering i världen kunnat avhjälpa.

Det verkar som om Karlsson har genomgått någon form av kognitiv beteendeterapi alldeles på egen tass. Han har helt enkelt konfronterat sin fobi, tratten, och lärt sig leva med den. Åtminstone så länge den sitter på storasyster.

Han har försökt tvätta Izas öron, och fått sina egna öron tvättade trots trattens närvaro, och han har kampat om tuggben. Han håller dock fortfarande ett visst säkerhetsavstånd (och det gör vi också) när hon vandrar omkring med tratten. Det ser jag dock bara som ett bevis på att han är en klok hund och att självbevarelsedriften fungerar. Iza är ju inte den försiktiga typen utan ”brôtar” på i full fart och skiter i att hon fastnar i väggar, möbler, trappor och dörrposter med jämna mellanrum. Hemmet lär behöva en totalrenovering när detta är över. *suck*

Dessutom ser han tratten som en alldeles lysande ursäkt för att ligga i vår säng istället för i sin egen (bredvid Izas), redan från ”start”. 😉

************************

Gårdagens glada nyhet; 11 februari börjar TV4 sända Anna Pihl igen. Har ni inte sett den tidigare? Börja nu!

************************

Veckans citat; No hugs dear. We’re english, we only show affection for dogs and horses.

(Sagt av engelsk aristokratisk farmor till översvallande amerikansk tonåring i en f ö tämligen medioker film.)

Med jämna mellanrum tar jag mig en stund för att reflektera över den tekniska utveckling jag upplevt hittills under mitt yrkesliv.

I början av 80-talet, när jag jobbade inom polisen så hade vi fyra sätt att kommunicera med omvärlden.

1. Traditionell snigelpost

2. Fasta telefoner

3. Polisradion. Antalet mottagare var dock, av naturliga skäl, begränsat.

4. Telex. Någon som kommer ihåg den? Den fanns definitivt inte i var mans hem, men kanske på en del arbetsplatser? Det var ett stort muskedunder, ungefär som en ordinär tvättmaskin, med ett manuellt tangentbord. När man skrev producerade den, förutom ett papper där man kunde se vad man skrev, en fullständigt oläslig remsa med en massa hål. Sen stoppade man i den här remsan i en läsare och skickade det till mottagaren. Om jag inte minns fel så kom det hos mottagaren ut en motsvarande remsa som sen fick stoppas i en läsare för att omvandlas till text på papper. Eller också blev det text direkt? Jag minns faktiskt inte riktigt…

Efter ett par år kom teletex. Det var en liknande konstruktion men i smidigare format. Den fungerade ungefär som en elektrisk skrivmaskin. Teletexen försvann dock ganska snabbt för sen kom FAXEN!

Wow och halleluja! Man kunde skicka bilder?! Vi funderade mycket på hur det EGENTLIGEN gick till men kom fram till att vi förmodligen inte ville veta. 😉

Faxen har överlevt. Och överträffats. Flera gånger om.

Var vi är idag behöver jag nog inte redogöra för. Det som fick mig att tänka till över detta nu igen var detta; alldeles nyss satt jag i mitt lilla hemmakontor (ja, där sitter jag iofs fortfarande) och laddade hem 68 katalogsidor från ett tyskt tryckeri. På ingen tid alls. Med ett halvbra bredband. Hepp!

Vi är just hemkomna från Blå Stjärnan och Iza låter meddela att hon tycker att vi (jag och personalen) var ”inne och kränkte på hennes personliga integritet”. (De som tycker jag skriver konstigt kan ju titta här. 😉 )
Hur som helst så spenderade hon enorma mängder syre på att tala om för oss och resten av djursjukhuset exakt HUR kränkt hon var av att behöva ligga på sidan och bli fasthållen. Hon har fantastiska röstresurser den damen när hon sätter den sidan till. Och det är ingen tvekan om vad hon vill ha sagt. 😉

Nåväl, stygnen är borttagna. De tyckte inte att det såg ”så farligt ut”. Tratten ska hon dock ha på några dagar till (till lillebrors besvikelse) och antibiotika blir det i ytterligare fem dagar.

Dessutom fick vi provsvar på cystan/tumören och den var helt ofarlig! Jippi!!!

Nu tar hon igen sig efter den kraftansträngning, såväl fysiska som psykiska, ett veterinärbesök innebär. Det som fascinerar mig är att hon, varje gång, har sååå oerhört bråttom att komma in på djursjukhuset (jag kan knappt hålla henne!) så man kan inte anklaga henne för att skapa sig negativa minnesbilder i onödan.

Som sagt (i förra inlägget) så sken solen idag och vädret var superhärligt. Och här satt jag och kom – ingenstans… Husse fick åka och jobba så min planering, att husse och Iza skulle gå en kortare promenad i lugn och ro, och jag, Karlsson och kameran skulle ta en längre vända kom på skam. Iza blir skogstokig om jag och K går ut, och omvänt funkar det ungefär likadant. Och att ta båda i ishalkan, och med Izas sår, kändes INTE som en bra idé eftersom hon stressar upp sig så i början.

Nåväl, jag och K och kameran tog iaf en tur ut på åkern utanför huset och här är en del av resultatet. Jag är faktiskt riktigt nöjd. 🙂 OK, visst fanns det en hel del bilder som inte var bra också, men så är det ju alltid. T o m med kameran i autoläge så klarar autofokusen hyfsat att fånga Karlsson. En del bilder är tagna i ”sport-läge” också.

Motljus (med motljusskydd 😉 ) men ändå ganska läckert tycker jag.

Fart och fläkt, och ännu en mystisk ”vinkel” på öronen. 🙂

Lite jobbigt är det med det starka solljuset tycker han. Taget med så mycket zoom som objektivet klarar, därav lite oskärpa.

Hej och hopp!

Undrar vad han har i sikte som frestar så?

Här tränar vi skall. Första gången han faktiskt skäller på enbart kommando.

Mer skall!

Kollar horisonten. Eller nå’t…

Efter att bilderna togs har jag trimmat K, och ganska rejält den här gången. T o m skägget fick sig en liten omgång. Det var första gången jag vågade mig på det på egen hand och det blev faktiskt riktigt snyggt. 🙂 Och han protesterade inte alls lika mycket som jag förväntat mig. Jag trodde det skulle göra ont där? Men som vanligt hinner man inte mer än släppa ner honom från trimbordet och städa upp allt hår innan man ser ”fläckar” man missat. Ben och tassar är som vanligt inte ”färdiga”. Där måste man vara två, en som trimmar och en som distraherar. Funderar på att ta en tur till V för att fixa det eftersom husse inte riktigt har tålamodet…

Gino har transformerats från trind köttbulle till något som faktiskt liknar en hund, men mer om det senare.

Igår var ”det däringa internettet” trasigt, därav bristen på uppdatering om nu någon undrar.

Mina dagar som ”partypingla” är definitivt över. Fredagens evenemang avlöpte väl men jag gav upp på ett ganska tidigt stadium. Jag var ute med jobbarkompisarna och ”firade av” vår f d chef och ägare. Det var trevlig och maten var god. Sen skulle vi gå vidare till en pub. Och det gjorde vi. Men när det var KÖ (!) gav jag upp. Kön i sig bestod av två personer så det var väl inte det som var problemet, utan snarare tanken på trängseln som skulle vara ett faktum när man väl kom in. Då bangade partypinglan ur och åkte hem istället.

Jag vet inte om det beror på bristande habituering (för att prata hundspråk) men efter en festkväll sover jag ofta ganska dåligt. När det började närma sig lördagskvällens arrangemang var jag ganska mör och bestämde mig för att hålla mig spik nykter och köra. Vi var ett gäng (husses gamla barn- och ungdomskamrater) som började kvällen med att bowla och sen fortsatte till en restaurang. Även denna kväll var trevlig men vid 22-tiden skulle det åkas hem till ett av paren för att dricka kaffe (?) och fortsätta prata ungdomsminnen. Då kände jag att ”mina hundar behöver mig” och åkte hem. Husse fick ta sig hem för egen maskin. Så mycket för det partypinglandet. 😉

Kvällen största behållning var dock att jag 1; slog husse (med god marginal) i bowlingen och 2; lyckades göra en skitsnygg fickparkering i första försöket med husses bil och fyra salongsberusade karlar som passagerare. Man får glädjas åt det lilla. 🙂

Nästa helg ska jag ”pingla” på klubbens årsfest, men sen får det vara nog för ett tag framöver.

Igår fick Karlsson flickbesök, eller snarare tantbesök. Olga, dansk-svensk gårdshund på 7 år, kom och hälsade på. Vid det laget hade det, under loppet av två timmar, ramlat ner ca 1 dm blötsnö som de rusade runt i. Några kort blev det, men ganska mörka (trots photoshop-trixande). Är dock ändå imponerad med tanke på det urusla ljuset, dimman och snön som fortfarande föll.

Karlsson hade nog utan problem kunnat springa både ikapp och förbi Olga, men föredrog oftast att springa en bit efter med ett förtjust drevskall. 🙂

”Kom igen då katten, det svänger ju!”

Så över till ämnet i rubriken; Gino. Äntligen har det kommit några nya bilder på den lille herr’n. Precis som med Karlsson så går utvecklingen fort. Jämfört med t ex en schäfer så börjar en border på ett tidigt stadium likna en hund istället för en valp. Den lilla köttbullen jag stoppade in i bilen för två veckor sedan när de skulle åka hem utvecklas tydligen lika snabbt han.

Poserar fint på trappan till sitt nya hus.

Man får ta de tillfällen som bjuds för att strecha lite.

Filosoferar över livet som dal-mas.

Sover den oskyldiges sömn … eller?

Kontrollerar trädgården som helt plötsligt blivit vit?!

För övrigt så har Izas operationssår börjat strula. Skulle tagit stygnen i fredags men eftersom det såg lite irriterat ut bestämde jag mig för att avvakta och bokade en tid på måndag kväll istället. Det har dock blivit sämre, lite irriterad och ”kladdigt” så idag ringde jag veterinären och frågade. Eftersom jag har antibiotika kvar sedan tidigare så tyckte dom att jag kunde börja ge det, fortsätta med klorhexidintvätt och så skulle dom kika på det imorgon. Hon är dock fortfarande pigg som en nötskrika och har ingen feber. Det är dock själva f*n att det ska börja strula nu. Om två veckor ska vi på kurs i brukslydnad och då hade jag räknat ut att hon skulle vara frisk. Något provsvar på den inskickade tumören/cystan har jag fortfarande inte fått.
Idag skiner solen! Fåglarna kvittrar för fulla muggar så att man nästan får vårkänslor. Om det inte vore för den där himla snön som föll igår och nu har transformerats till is så skulle det vara riktigt trevligt. Men en tur med kameran och Karlsson får det nog bli sen. 🙂