Författare: vallterrier

Till alla mina vänner som sände mig lyckönskningar under 2007, eller lovade mig lycka om jag vidarebefordrade något – DET FUNKADE INTE!!

För 2008, kan ni vara så snälla och skicka antingen pengar, choklad eller en flaska vin.
TUSEN TACK !

Så här ser en skånsk terapi-schäfer ut:

Det är den näst bästa boten mot depp och trötthet.

Dagen har varit tung, mest pga bristen på sömn natten som var. Gick en timme ”för tidigt” från jobbet, tog min huvudvärk och åkte hem för att gå ut med Iza. Just då var det bara Iza och ingen annan det gällde. Husse och Karlsson var hemma och ville följa med oss men … NEJ! De fick gå på egen promenad medan jag och Iza teraperade oss runt djävulsrundan. Det är så oerhört skönt att gå med bara henne ibland. Hon blir en helt annan (lugnare) hund när det bara är hon och jag och hon inte behöver konkurrera med någon om vare sig matte, hästskit eller kattskit. Det märks tydligt hur mycket hon uppskattar våra ”tjej-promenader” (eller tant-promenader kanske det borde heta numera?).

Vi hade en underbar promenad i sällskap av den sjunkande solen och när jag kom hem kändes det mesta lättare.

Och vilken är den bästa boten mot depp och trötthet, kanske vän av ordning frågar sig?

Jo, det är ett intensivt dressyrpass på hästryggen! Men eftersom ridningen är nedlagd sedan några år tillbaka så är det liksom ingen option längre, men man klarar sig långt med en skånsk terapi-schäfer också. 🙂

Tack för alla snälla och stöttande kommentarer. De har värmt gott ska ni veta!

Känner att jag vill förtydliga lite angående gårdagens bitter-inlägg. Det är INTE frågan om att jag tycker hemsidan är perfekt eller att jag är ofelbar. Så är det alltså inte. Hemsidan har nu funnits i ett antal år. Jag byggde upp den med hjälp av en klubbkompis (som då bodde i Stockholm men ändå tog på sig jobbet!). Jag stod för idéerna och innehållet och hon skötte (och sköter) det praktiska, dvs uppdateringar. Det har inte hänt så mycket på sidan på dessa år. Visst är den idag ganska ”tråkig”, men det har sina skäl (som ingen har frågat efter!) och den är funktionell. Den innehåller mycket information och en hel del praktiska specialfunktioner för t ex resultatrapportering och medlemsanmälan. Den är inte speciellt flashig men den fungerar och den hålls uppdaterad med viktig information. Detta har heller ingen klagat på.

Kontentan av mailet jag fick igår var att man vill ha den roligare och ha någon som har ”ansvaret” för den?! Ursäkta mig men vad är det jag har idag? Är det inte ”ansvaret”? Undrar om dom fattar hur mycket tid jag (och hon som sköter det tekniska) lägger ned på ett år? Om man nu vill ha en förändring; varför ber man inte mig komma till nästa styrelsemöte och diskutera saken där? Varför redan i första mailet börja diskutera en ersättare?

Hade sidan varit misskött hade jag kunnat svälja det hela, men inte som det är nu. Jag strider inte för att ha kvar ”jobbet” och tänk vad mycket tid jag kommer få att träna hund på istället? Och mindre stress för att det ska uppdateras lite då och lite då….

Nej, jag är sårad, illa berörd och känner mig orättvist behandlad. Överkänslig? Troligen. Men sådan är jag bara. Inte mycket att göra åt.

Mitt förra jobb (som rent arbetsmässigt var ”drömjobbet”) sa jag upp mig ifrån eftersom jag kände mig (och var) orättvist behandlad av en chef som inte vågade stå för sina åsikter eller ens ta en diskussion. Och kan man säga upp sig från ett välbetalt jobb så ska det väl inte vara några större problem att ”säga upp” sig från ett idéellt uppdrag?

I natt somnade jag inte förrän vid 02-tiden. Låg och funderade på detta, och även på att byta klubb. Vi har en till klubb i stan, där jag redan är medlem, så steget är inte speciellt stort. Och då lär jag ju ”automatiskt” bli av med tidningen också?

Efter 3,5 timmes sömn är man inte speciellt pigg. Eller glad…

**********************

Tillägg;

I natt älskade jag Iza ännu mer än vanligt. Hon var vaken så länge jag var vaken och kollade till  mig. När jag gick ner för att ”vanka” omkring följde hon med, fast jag försökte övertala henne att ligga kvar. Hon kände på sig att jag inte borde lämnas ensam. Karlsson snarkade och sov som en stock, men jag älskar honom också, ändå.

Under den stunden jag sov drömde jag något mystiskt; jag och Iza befann oss på räddnings-SM, av någon outgrundlig anledning? Men vi deltog inte utan tittade bara på. Helt plötsligt skulle man inte bara köra räddning utan även narkotika-sök. Någon (?) tyckte att jag skulle testa med Iza och det gjorde jag. Skickade in henne i en byggnad där det skulle finnas sex ”gömmor”. Och hon markerade alla klockrent och var sååå duktig. Och var hon lärt sig detta var det ingen som förstod, inte ens jag. Jag bara undrar; var får man allt ifrån?

Egentligen borde jag inte skriva detta, men det gör jag ändå. Tydligen.
Effekten av lunchpromenadens strålande solsken förtogs effektivt av ett mail som ramlade in strax före lunch. Ett mail från styrelsen med information om att man diskuterat klubbens hemsida och hade önskemål om, och synpunkter på, innehållet. Man undrade också om jag ville ha ”hjälp” med, eller någon som tog över ansvaret för den?

Det var väl inlindat och vänligt skrivet men … kan man ta det som något annat än personlig kritik? Jag blev ledsen. Jag blev irriterad. Jag blev sur.  Och elak.

Kritik i all ära, och den är säkert befogad, för det skulle gå att göra mycket mer med hemsidan om bara tiden fanns, det är jag väl medveten om, men jag tycker inte att man tar det via mail? Man sätter sig ned och har en (förhoppningsvis konstruktiv) diskussion, öga mot öga.

Nu slutade detta med att jag i princip ”sa upp mig” och jag hoppas innerligt att dom har min efterträdare stående i kulisserna för min motivation att lägga två strån i kors på den fronten försvann snabbt. Jag hoppas också att efterträdaren har ett brinnande intresse (och oceaner av tid) för detta och inte är en entusiast som tröttnar efter ett halvår. Det har hänt förr.

Min motivation att göra klubbtidning minskade också kraftigt. Lyckades halvt om halvt säga upp mig även från den funktionen, dock med något års uppsägningstid. Tyvärr.

Egentligen borde jag sätta mig och jobba med tidningen NU. Men det tänker jag inte göra. Jag tänker göra något annat. Riktigt vad har jag inte bestämt, huvudsaken är att det är något annat. Så kanske jag har lugnat mig till helgen och kan ta tag i det. Just nu är jag bara; ledsen, sur, bitter och elak. 😦

Nu får vi nog snart åka på vilohem. Både hundarna och jag. Igår kväll var vi nämligen och tränade – igen! Lite chockade är vi nog allihop över denna drastiskt ökade träningsdos? Nu har det varit hundträning fyra av de senaste fem dagarna. Var ska detta sluta? 🙂

Träningen gick riktigt bra. Fortsatte leka med Iza, idag med fokus på lite mer bryta-övningar. Hon verkar faktiskt tycka att det är riktigt roligt, nu när hon fattat grejen. Vid ett par tillfällen var hon på väg att ”pysa iväg” och käka harskit men – kom på att jag hade den roliga bollen och vände (nästan) självmant! Tänk om jag fått dom här tipsen för 5-7 år sedan? Då kanske vårt liv, och vår tävlingskarriär, sett helt annorlunda ut? Nu måste jag bara modifiera (=byta snöre) i några bollar för den vi har ger snart upp. Jag är sannolikt den största icke-klättrande konsumenten av tunna klätterrep i stadens klätterbutik.
Karlsson fick köra igenom några lydnadsmoment och det gjorde han med den äran. En platsliggning med nio hundar, de flesta okända för honom, blev det också. Han satte sig efter någon minut men när jag lagt om honom låg han, om än lite oroligt. Totalt blev det iaf fem minuter. Sen har han fått lite låsningar på fjärrdirigeringen. Nu krävs det helt plötsligt en massa kommandon innan han växlar position? Kan ha berott på att jag, för att simulera tävlingsledare, la honom med ryggen mot några människor och hundar, bara några meter bakom? Mycket lek blev det för hans del också. En bit ”ludd” i snöre var nästan lika OK som pip-draken…

*****************

Igår kom det ett mail från Gino igen, med ett par bilder tagna på tremånadersdagen som inföll igår.

***********

Tja, vad kan man säga? Han ser ju ut som en… som en… borderterrier? Söt som socker  alltså! 🙂

Nästan vindstilla. Uppehåll (sedan flera dagar tillbaka så det börjar torka upp). Snö- och isfritt. Några plusgrader.

Kan man tycka annat än att det är ljuvligt? Trots att den utlovade solen höll sig på avstånd under lunchpromenaden, men den ska få en ny chans i morgon, när det blir tredje hemmajobbardagen i rad. Också ljuvligt. 🙂

Ibland är man lättroad. 😉

Igår bestämde jag mig för att krypa ur idet, trots mörkret, och åka till Elfsborgs BHK och träna! Det var mörkt men uppehåll, någon plusgrad och nästan vindstilla, och då går det ju an.

För Izas del bestod träningen nästan enbart av – lek! Och brytaövningar. Dvs att från sittande, liggande och stående bryta henne med lek. Körde även några korta pass med fotgående som jag också bröt med lek. Iza verkade tycka det var ett OK pass, men lite förbryllad var hon onekligen. Som sagt; vi har varit dåliga på att leka, framför allt för att hon inte har verkat uppskatta det så mycket.

En bekant som jag inte sett på ett tag kom fram och frågade om jag hade en ny hund? Hon såg nämligen så valpig ut när vi lekte. Min åttaåring! 🙂

Med Karlsson är jag (förhoppningsvis) bättre på att leka. Man får ju ett otroligt gensvar och han tycker verkligen att det är störtkul med jaktlekar och dragkamp och då är det ju enklare för mig att bjuda på mig själv. Gårdagens lek slutade dock i katastrof!

Den blå pip-draken förökade sig. Likt en amöba. Genom delning. Och inte blev det två fungerande pip-drakar heller, utan bara två icke fungerande delar. Både jag och Karlsson sörjer honom djupt. Men trots allt har han kämpat tappert i många dragkamper under ett halvårs tid vilket han ska ha all heder av.

Nu lägger vi alltså ut ett nödrop här! Vi behöver en ny pipdrake! Denna köptes i Köpenhamn i höstas och det känns som ett lite för stort projekt att åka till Köpenhamn enbart för att köpa pip-drake. Framför allt som jag inte ens vet om de finns kvar i sortimentet i butiken. Men är det någon som ska till Köpenhamn, eller som ramlar över en likadan i Sverige – tjoa till! Och vi behöver inte EN, vi behöver FLERA! Alla tips mottages tacksamt, och vem vet, det kanske t o m utbetalas hittelön. 😉

Så här såg han ut i original.

Då hjälper garanterat denna:

Hittade den bland mina bokmärken och den är … obetalbar. Det går inte att låta bli att åtminstone dra på munnen. 😀

Tror inte jag lagt ut den här förut men om så är fallet så får ni bara stå ut, den tål att ses flera gånger.

(Tack Mysla för att du tipsade om denna en gång för länge sedan.)

Låt mig presentera – Siv!

Så här ser det allt som oftast ut när jag kommer till min frisör. Ingen dålig välkomstkommitté. Hon står inte ALLTID i fönstret, oftast sover hon på kontoret. Men påfallande ofta står hon där när jag kommer. Ibland har jag nästan trott att hon läst tidboken. 😉

(Mobilbild)

Efter den här helgen är hundsamvetet åtminstone lite lättare. Först gårdagens kurs med Iza och idag har båda hundarna fått spåra.

Karlsson fick ett ganska långt skogsspår. Kan nog ha varit ca 500 meter och det räknar jag som långt för hans del med tanke på att han tenderat att bli trött och tappa koncentrationen efter ett tag. Så icke idag! Han var lite tveksam på påsläppet men sen gick det som på räls. De små terrierbenen gick som trumpinnar och de flesta vinklarna var klockrena. Han apporterade alla pinnar utom två som han ändå markerade tydligt och apporterade på tillsägelse. Han fick även två ”oppgaver” i form av en återgång och pinne i vinkel. Den sistnämnda tror jag inte ens han upplevde som en svårighet men vid återgången blev det lite trixigare. Den var bara ca 2 meter men han redde ut det. Först fortsatte han rakt fram i 6-7 meter innan han förstod att spåret var ”försvunnet”. Men han jobbade sig fint tillbaks till vinkeln efter lite klurande och testande. En stund senare gick han av spåret igen och istället för att, som han brukar, leta i sidled så sökte han sig omedelbart bakåt. Erfarenhet eller slumpen? Vet ej, men det kändes bra. 🙂

Med tanke på spårfrekvensen senaste månaderna så var jag iaf grymt imponerad av hans jobb och nu ska jag definitivt börja med lite mer svårigheter i skogen. Övergångar, virrvarr, förledningsspår… You name it! Som avslutning fick han en lek och race-promenad med matte.

Husse gick en rejäl promenad med Iza och sedan fick hon också ett spår. Här kör vi upp- och nedvända världen, appellhunden får skogsspår och högreklass-hunden ett appellspår. 😉 Nåja, appellspår var det väl inte riktigt men det gick på ”vår” åker. Hon fick ett upptag på ca 15 meter som hon löste klockrent och sen spårade hon på det stora hela jättefint. Jag hade gjort många täta vinklar och en ganska lång återgång. Där fick hon jobba på en stund innan hon löste det, men det gick, det också. 🙂 Alla pinnar, inkl. skogspinne, hade vi också med oss hem. Vi passade också på att inviga nome-selen hon fått ärva från pappas schäfrar. Den är måttsydd åt en av hans gamla schäferhanar. En mycket stadig och stabil herre var han, Brindo. Men hur dom måtten togs skulle jag gärna vilja veta för selen sitter riktigt tight på Iza, och hon är en ganska finlemmad tik, 58 cm och 27 kilo. Dock verkade hon inte misstycka, eller vara störd av det, så vi kör väl med den ett tag så får vi se.

Idag är jag extremt glad att jag bor som jag bor. Det är verkligen guld att kunna lägga spår ”hemma” och, som idag, kunna sätta sig vid datorn och göra klubbtidning medan spåren ligger till sig. Eller göra något annat mer eller mindre vettigt. Det är självklart kul att åka iväg och spåra också, och det skulle vi definitivt behöva göra oftare, men ibland är det smidigt att kunna göra det hemma.

…lyckades jag hålla mig vaken igenom hela melodifestivalen, till ingen nytta. Vilken skit!!! Och vem lämnade telefonerna i dansbandstanternas våld? Christer Sjögren?! Men hallå…? Vakna! Själv mår jag smått fysiskt illa bara av att se (och höra) karl’n. För att inte tala om vilken usel låt det var. Den hade säkert fungerat utmärkt i Eurovision Song Contest för 20-25 år sedan…

Den enda låten som var hyfsat OK (i mina öron) gick inte ens till andra omröstningen.

Och det var inte bara jag som var trött igår kväll efter en intensiv dag. Somliga orkade inte ens titta på TV. 😉

Idag fyller Iza åtta år! Ofattbart! Hur kom vi hit, och var tog tiden vägen? Vi får väl se om min pappas tes; det är de första åtta åren som är värst, sen börjar dom lugna ner sig, stämmer. Jag tvivlar faktiskt.

Eftersom Iza inte är så mycket för det där med materiella ting så fick hon ingen fysisk present. Om hon hade fått det så hade sannolikt lillebror ändrat på äganderättsförhållandena ganska omgående, och därefter hade han dödat presenten efter bästa förmåga. Istället fick hon en heldag med matte på klubben. På brukslydnadskurs för Benny Steen.

I ärlighetens namn har hon tillbringat större delen av dagen i bilen, men ett pass för oss själva i morse och ett med den inhyrda instruktören på eftermiddagen har det blivit, och hon verkar ganska nöjd. Dagen har varit givande men någon quick-fix av ställandet på inkallningen, som jag (något orealistiskt) hoppats på, blev det inte. Som de flesta andra förare fick jag kritik för att jag är för dålig på att leka med min hund så det är väl där vi får börja. Om man nu orkar börja om med en hund på åtta år? Just nu är jag så trött så jag orkar knappt ens fundera på det, men det kanske känns annorlunda/bättre i morgon? Men om inte annat har jag fått med mig mycket matnyttigt att praktisera på påläggskalven, Karlsson. Instruktören tyckte dock precis som jag; att Iza är ”svår”. Om nu det är någon tröst?

Tur med vädret hade vi också idag. För en gångs skull blev det bättre än SMHI lovat?! Dimmolnen skingrade sig och solen visade sig! Man kanske får se det som en del av födelsedagsfirandet?

Här kommer i alla fall ett par bilder på dagens födelsedagsbarn och söt är hon, den kan man inte ta ifrån henne. 🙂

Som substitut för den uteblivna födelsedagspresenten så kommer kvällsmaten att innehålla lite extra godbitar. Och några sådana har det ju också slunkit ner under dagen. 😉

Rensade lite bland gårdagen 170 (!!!) bilder och hittade dessa. Rent fototekniskt är de fullständigt urusla, men ganska charmiga ändå. Det är ingen tvekan om vem som ska ha den upphittade handsken i alla fall. 🙂

Man kunde möjligen önska sig ett något fastare grepp om föremålen. 😉

Jag brukar skryta med att jag har ganska bra lokalsinne, och framför allt, kartsinne. Har ganska lätt för att orientera mig på nya platser, så väl i städer som i skogen. OK, ibland slutar den inbyggda kompassen att fungera, som t ex den gången jag två gånger på en timme fick guidas via mobiltelefoner och bil-tutor ut ur spårskogen. Men … även solen har ju fläckar. 😉

Lokalsinnet är dock ALDRIG så väl fungerande som när det handlar om att hitta till snooze-knappen på klockradion på morgonen! Som en irriterad kobra skjuter högerarmen ut från kroppen (och sängen) och dödar radion. Gång på gång på gång…

I morse hittade armen dit lite mer än fem (och mindre än sju) gånger!!!  Tror inte att det är personligt rekord, men det var länge sedan det krävdes så mycket. Varför? Ingen aning. Gick och la mig i ganska normal tid igår så jag kan bara skylla på att sängen var ovanligt bekväm eller nå’t…

Tur att det är helg snart! 🙂