Författare: vallterrier

Igår kväll meddelade jag styrelsen att jag ”kliver av” som ansvarig för klubbtidningen. Jag har ju legat lågt här i bloggen med detaljerna om vad som hänt (eller snarare – inte hänt) efter debaclet med hemsidan i februari. Jag tänker fortfarande ligga lågt med detaljerna, och nöjer mig med att konstatera att styrelsen har hittat ett mycket effektivt sätt att döda engagemanget hos vissa medlemmar.

Eftersom mitt engagemang numera kan betraktas som extremt avlidet så kommer jag alltså bara att göra ett nummer till, ett litet ”sommarnummer” på åtta sidor, av tidningen och sedan är det nog. Men det är med blandade känslor jag gör detta. Efter 14 (eller 15?) år går det inte att komma ifrån att tidningen blivit mitt skötebarn som jag nu bara ”släpper taget” om. Jag betvivlar inte alls att någon annan kan göra det lika bra, och även bättre, men det känns ändå tomt på något konstigt sätt. Samtidigt känns det oerhört skönt. I år slipper jag t ex slita som en idiot under hela juni månad för att få iväg augustinumret till tryckeriet innan semestern… På framtida klubbmästerskap kan jag bara ”vara” och tänka på mig och min egen hund, och slipper tänka på att fotografera allt och alla till tidningen. Jag slipper tjata på folk om material som inte lämnats in. Jag slipper… ja jag slipper en hel del.

Mina hundar (och jag) kommer få massor av mer tid att göra annat än sitta vid datorn, som jag för övrigt gör alldeles tillräckligt på arbetstid. Ja det finns helt enkelt massor av fördelar med att INTE ha ansvaret för tidningen, men ändå är jag ledsen och mår dåligt? Sömnen i natt har varit kort och urusel. Förmodligen är jag jättefånig som inte bara kan ruska av mig hela den här historien och gå vidare, men det är så jag är. På gott och ont.

I övrigt så var det tävlingsmässig sjuhäradsträning igår, och för vår del kunde det inte ha gått sämre. Det började med att Karlsson fullständigt tappade bort sig och ”låste” på något annat (till höger utanför plan) redan när vi skulle ställa upp inför första momentet. Vet inte vad som hände, men han var på en annan planet. När jag gick iväg för fria följet så – satt han kvar?! Nä hela programmet var en katastrof och det var riktigt pinsamt. Möjligen kan det hela till viss del berott på min sinnesstämning också, att jag hade i bakhuvudet vad jag strax skulle göra (se ovan) men det var inte bara det.

Kvällen avslutades med ett rejält simpass för Iza, och sedan ett pass med sömnlöshet för matte…

Idag har båda hundarna blivit chockade, fast på lite olika sätt.

Som jag skrev hade jag ju lovat Iza ett spår, och ett spår blev det. Ungefär samma som Karlsson fick för två veckor sedan fast ”baklänges”, dvs uppskattningsvis 1 km. Ett upptag som hon klarade galant med en jättefin analys för att sen gå (nåja) åt rätt håll. En pinne missade hon men i övrigt skötte hon sig fint ända tills vi var nästan vid slutet. Hade jag inte gått spåret själv hade hon grundlurat mig för där valde hon ett viltspår istället. Det fanns precis färsk avföring i spåret, som kommit dit efter att jag lade spåret. Det är oklart om det var ett jätterådjur eller en baby-älg som lämnat den för storleken var något mitt emellan. Men hon var helt klart mer intresserad av det än av mattes spår. Inte bra! Men vi hade ett litet utvecklingssamtal och sen valde hon mattes spår istället. ”Svårigheterna”, en återgång och en spetsvinkel, löste hon galant och även ett par andra tappt som hon fixade helt själv.

I vissa partier av spåret insåg jag att integral-hjälm inte hade suttit i vägen. Att lägga spår i risig granskog när man har båda händerna fria och kan parera grenar i täta partier är en sak. Att spåra med hund i samma terräng är en helt annan sak. När båda händerna är fullt upptagna av att hålla i linan skulle man behöva ett rejält skydd för ansiktet…

Direkt när vi kom hem igen gick jag och Iza ut för att valla en uppletanderuta till K. Men då flög f*n i mig och jag körde ett uppletande med Iza också. Hon var ganska trött efter spåret (även om hon dolde det väl) så jag var osäker på hur det skulle funka. Hon fick vara med och se när jag la ut alla fyra föremålen och som vanligt hämtade hon det första kanonfint för att sen börja tveka och ”klibba”. Men efter viss övertalning så fick jag in alla fyra.

Snacka om chock för fröken Iza. Både spår och uppletande på samma dag! Det var inte igår, tyvärr.

Därefter gick jag hem och hämtade lilleman som vid det här laget var i någon form av upplösningstillstånd. Precis som igår så sprang han ut jättefint och hämtade det första. Och precis som igår började han sedan ”klibba”. Det var då jag chockade honom. 🙂 I pur frustration ställde jag mig en halv meter bakom och röt ”UT OCH LETA” samtidigt som jag klappade i händerna och därefter puttade till honom i baken. Och UT OCH LETADE gjorde han. Det var som om han fått en raket i baken för han for i full karriär rakt ut i rutan och – rakt på ett föremål. Klang och jubel! Körde samma taktik två gånger till med samma resultat. Och sen var alla föremål hemma. 🙂 Nu är ju inte detta något jag kan göra på tävling men det kanske var en väckarklocka? Den som lever får se.

Därefter tog husse en promenad med dom och sen var åtminstone Iza ganska nöjd. K ska snart få ett pass med rutan, och lite kryp, så hans dag är inte slut än.

Jyckarna vilar ut i solskenet.

I övrigt har dagen ägnats åt mer huspyssel, och pelargonpyssel. Färgen på knutbrädorna vid den blivande altanen har skrapats och bara solen går ner bakom lagården ska jag ge mig ut och måla. Det är egentligen inte optimal temperatur för det, men jag har inget val. Gör vi det inte nu kommer vi inte kunna göra det alls.

Mina pelargonsticklingar från förra året har också planterats om, några veckor för sent. Även toppskotten som jag tog från dem har fått ny jord och större svängrum. Det verkar faktiskt som om även de har tagit sig alla fyra!

Detta år sticklingarna från i höstas. Och lugn… de var bara ute under själva omplanteringsfasen, sen fick de flytta in igen. 😉 Men jag längtar tills de kan flytta ut på allvar. Är lite trött på att ha campingbordet stående i vardagsrummet, fullt med pelargoner.

Blommar vackert gör åtminstone en utav dem.

Och så ytterligare några bilder tagna med låneobjektivet i morgonsolen.

Så här långt (eller kort?) har syrenerna kommit hos oss. Så är det när man bor i en odlingszon som motsvarar Norrlands kustland…

Precis utanför den befintliga lilla altanen står denna, alldeles solo, än så länge.

Och så var de här fyra lediga dagarna snart till ända. Vart tog dom vägen?

I föregående inlägg ville jag ha ett makro. Sen kom jag på att jag har ett, om än tillfälligt.

Har lånat ett teleobjektiv av en jobbarkompis som jag skulle testa under helgen. Han har en gammal ”analog” Nikon och eftersom han numera kör digitalt av annat märke är han pigg på att sälja detta. Det har dock ingen bildstabilisering (som det är i de nya och som kan vara mycket bra att ha om man använder full zoom) och är rejält klumpigt så jag är tveksam till eventuell affär, men en test fick jag ju ändå lov att göra. Och vips, där visade sig att det fanns ett ”makro-läge” också. Verkar funka ganska OK i alla fall. Men jag inser mer och mer hur lite jag kan, och hur mycket jag vill kunna, för att utnyttja kamerans alla funktioner…

Japp, ni läste rätt; kampen MOT solen!

Det finns dagar på ett år när man önskar att man bodde i ett (relativt sett) underhållsfritt tegelhus. Idag var en sådan dag. Det skulle nämligen målas i vårt sydväst-hörn där altanen skall byggas. Och då är ändå vårt hus målat med Falu rödfärg vilket gör att ska det nu målas så kan det inte bli enklare, varken förarbetet eller själva målningen. Men det ska ändå göras.

Tidig revelj alltså, för att hinna före solen om den nu skulle få för sig att visa sig. Och det fick den, men vi vann, dvs hann måla klart innan solen började lysa på de aktuella väggarna. Så nu är det gjort. Nu är det bara att hålla tummarna för att bygget kommer igång om en vecka, som planerat.

När målningen var överstånden, åtminstone för den här gången, gick jag ut och vallade en ruta med fem föremål och sen hämtade jag den lilla terriern. Första föremålet gick som på räls men sen började han strula och tappade fokus. Då kopplade jag honom och vi gick gemensamt ut och kollade att det verkligen fanns fler föremål och så fick han hämta dom också. I morgon blir det repris på samma övning. I morgon ska Iza få ett spår också. Det lovade jag henne redan i torsdags, att jag skulle fixa innan helgen var över, så då får det bli så.

Medan vi körde uppletande traskade husse och Iza iväg på promenad och jag och Karlsson gick djävulsrundan alldeles på egen tass. Det är nog nyttigt för honom att passera alla ”stress-platser” utan en storasyster som varvar upp allt. Kameran var med också, så på första hälften, där han kan vara lös nästan hela tiden blev det en del foton. Vid det laget hade dock blivit ganska mulet med bara enstaka solglimtar.

Posering bland vitsipporna.

Lär mig aldrig vad detta är, men en vacker färgklick i det tråkiga steniga diket är det definitivt.

Ingen fotosejour utan tunga. 😉

Varför ska jag bara sitta här? Det är ju tråkigt…

Ännu roligare hade det varit med hela öron och hel svans. 😉

Jag vill ha ett makro-objektiv, jag vill ha ett makro-objektiv, jag vill ha…

Mer vitsippor.

Varför ska jag bara ligga här och ligga, till ingen nytta? Jag passar på att träna lite kryp.

Och sista porträttbilden för idag.

Just nu känns det som om jag skulle behöva (minst) ett år för att ”komma ikapp” med allt som borde göras, ute och inne. Eller en hustomte som man kunde peka åt med hela handen och så blev det bara grävt, buret, målat, murat, rensat, fixat, lagat, röjt, planterat… Men framför allt skulle jag behöva vara ledig hela maj månad, men det är en fullständig utopi på det jobbet jag har.

Nu är åtminstone det mesta klart inför altanbygget. Pionen som stod kvar i rabatten är flyttad och om den överlever ska den ha medalj. Är det någon som vet hur rejäla rötter en pion har? En pion som förmodligen stått på samma plats i ca 25 år? För den som inte vet kan jag berätta att dom rötterna är kraftiga, och djupa. Endast en bråkdel kom med till den nya placeringen så jag har mina tvivel på att den klarar sig. För övrigt borde den redan varit tilldelad en tapperhetsmedalj för att alls ha överlevt. Den har nämligen befunnit sig bredvid och, huvudsakligen, under ”the clematis from hell” men lika envist varje år försökt ta sig igenom clematisens minst sagt yviga grenverk. Och när den äntligen får lite ljus och frihet så kapar vi av rötterna på den?! Inte alls snällt.

I morgon ska väggarna i hörnet (där altanen ska byggas) målas med Falu rödfärg. Det är det huvudsakliga projektet, och det måste ske tidigt eftersom solen kommer dit ganska snabbt. Idag har allt virke till altanen beställts och förhoppningsvis kommer bygget igång nästa helg. Gissa om jag längtar tills det är klart?

Hundaktiviteterna idag har bestått av bl a ett uppletande till Karlsson. Nu började vi om från början, dvs med synretning. Han fick sitta och titta på när jag vallade och la ut föremålen. Det var ingen som helst tvekan om vad han skulle göra och han plockade in fyra föremål på nolltid i en ruta som var ca 30 meter bred och 50 meter djup. I morgon ska vi köra på samma plats men då får han inte vara med när jag vallar.

Efter det tog vi en aktivitetspromenad han och jag, och en av hönorna. Med en höna, en tennisboll, fyra uppletandeföremål, ett tjänstetecken + lite annat i fickorna såg jag ut som ett högdräktigt mumintroll, men det är smällar man får ta. 🙂

Lite senare har vi tränat kryp och inkallning med ställande. Krypet gör stora framsteg varje träningstillfälle så det känns lovande. Inkallningen blir också mycket bättre, men jag ska försöka komma ihåg att knipa käft för han stannar bättre på enbart handtecken.

Iza har fått promenera med husse och sen har vi kört ett klickerpass i köket. Bestämde mig för att försöka lära henne nostarget igen, med hjälp av post-it-lapp. Hon hugger dock vilt i post-it-lappen, istället för att dutta med nosen. Funderar på om jag skulle ta handtarget istället? Att det inte är tillåtet att hugga händerna av matte tror jag faktiskt att hon fattat på åtta år? Men jag är inte helt säker…? Om det inte blir uppdaterat här på ett tag så vet ni varför. Då beror det på att matte har händerna i fint inslagna paket.

Båda hundarna verkar dock vara mer än nöjda med dagens aktiviteter för när husse kom hem efter ett ärende så orkade inte ens Karlsson springa och hälsa vid dörren, och DÅ är han trött. 😉

Karlsson har ett eget liv! Och en flickvän. På 16 år!

Att han har ett eget liv med egna vänner och bekanta kommer egentligen inte som någon större överraskning. Eftersom han tillbringar två-tre dagar varje vecka hos svärmor så har jag ju förstått detta, men det blev extra påtagligt igår.

På kvällen åkte vi hem till killen som ska hjälpa oss med altanen. Han bor i husses farbrors gamla hus, inte alls långt från svärmor (och svärfar). När vi kommer in möts vi av en fyrbent dam, på 16 år! Och hennes matte som förtvivlat undrar ”var är Karlsson, är han inte med?”. Tydligen är den fyrbenta 16-åriga damen kär i Karlsson, och han är visst kär i henne. 🙂 Och är det något han uppenbarligen har insett så är det att skönhet kommer inifrån, för ytan på denna hund var inte … vacker. Men hon var oerhört charmig, lugn och belevad. En korsning mellan dalmatiner/golden och … nå’t. Eventuellt kan det vara schnauzer för på senare år har hon tydligen antagit en svart/silver-färg, anlagt både skägg, mustach samt ”lugg”. Dessutom hade hon en gles ”ragg” över hela skulderpartiet medan hon var helt släthårig på bakkroppen. Men som sagt, oerhört charmig, vilket Karlsson tydligen har upptäckt. Och för att vara 16 år var hon beundransvärt pigg. Lite lomhörd, förmodligen lite dimmig syn, och lite stapplig gång. Men som sagt, 16 år!

Karlsson har ett eget liv. 🙂

Den uppenbara rubriken vore egentligen Vi hade i alla fall tur med vädret, men jag återkommer till det.

Att ”fira” valborg har jag inte ägnat mig åt på många år. Klubben har nämligen alltid elitspårtävling 1:a maj och sedan jag blev tävlingssekreterare, någon gång i mitten på 90-talet, har jag skött sekretariatet på denna tävling. (Förra året var iofs ett undantag eftersom vi då var iväg med husvagnen.) Och ska man upp och köra bil i ottan den 1:a maj så får man hålla sig i skinnet (och kudden) 30:e april. Så är det bara! Och det gäller ju inte bara mig utan massor av klubbens medlemmar som är engagerade i tävlingen. I år var ju planen också att vi skulle åka iväg och jag hade sagt att jag inte kunde sitta som sekreterare, men i ett svagt ögonblick lovade jag att OM vi blev kvar hemma så kunde jag ta hand om det, och har man lovat så har man. Igår blev det alltså bestämt att jag skulle sköta sekretariatet. Allt var dock väl förberett och jag fick sovmorgon eftersom jag inte behövde infinna mig på klubben förrän kl 09.00.

Att vi blev hemma innebar också att jag kunde delta i gårdagens sjuhärads-träning. Vi var ett gäng tappra som infann oss, istället för att fira valborg. Igår stod det uppletande på schemat men jag kom tidigt och hann bli genomkörd i II:an. Det visade sig att tisdagens intensivträning gett resultat, åtminstone på inkallningen som var åtskilligt mycket bättre. På rutan finns det fortfarande en hel del att önska… Han började också tjuvstarta på apporten och stack på tävlingsledarens ”kommendera” men det fick vi stopp på rätt kvickt. Han fattar snabbt det lilla träsktrollet. 🙂

Sen var det dags för uppletandet och njae … att säga att det var uselt vore en underdrift. Förra veckan jobbade han på, även om han inte hittade några föremål inom tiden. Den här veckan betedde han sig mest som en kissnödig tjuren Ferdinand på skogspromenad?! Vid ett tillfälle, när han bara lullade omkring, gick jag helt sonika ut och hämtade honom, stoppade honom under armen, och gick tillbaks till stigen. Det finns vissa fördelar med att ha en liten brukshund. 😉

En viss tröst är ju att dagens elithundar i samma ruta också hade stora problem och poängen var genomgående väldigt låga, så rutan är svår, det är det ingen tvekan om. Men det ursäktar inte hans beteende igår, möjligen det förra veckan. Nåväl, vad vi ska träna på i helgen stod dock helt klart, och så diskuterar vi inte det mer. 😉

Dagen flöt på bra och tävlingen var över redan vid 13-tiden. Då hade iofs fyra av sexton ekipage brutit på spåret. Och det är nu vi kommer in på den alternativa rubriken. I natt och tidigt i morse hade det regnat. Hela tävlingsdagen har vi haft uppehåll och ca 15 minuter efter prisutdelningen kom det en skur. Och sedan jag kom hem har det spöregnat och t o m åskat! Så; vi hade i alla fall tur med vädret!

Några micro-träningpass har jag och min assistent Karlsson hunnit med under dagen. Jag har inte slutat fascineras över hur snabbt han greppat krypet!? Vad han ska göra är det ingen tvekan om och han kryper jättefint. Nu ska vi bara få ordning på;

1: mattes fötter

2. tempot

3. positionen

4. riktningen…

…så vi är långt ifrån sysslolösa. 🙂

Efter hemkomsten har jag kört ett ”demolera köket-pass” med Iza. När jag började med klicker på henne så tränade jag in namnet på olika saker i köket; t ex ”stolen”, ”spisen” och att stänga lådor som var öppna. Det är riktigt länge sedan vi körde detta nu, det har fallit i glömska hos mig, och hos henne också visade det sig. Det tog ett tag innan hon var på banan, men hon hade i alla fall roligt. Att få henne att markera saker genom att ”dutta” med nosen har jag misslyckats med, hon är inte direkt den diskreta typen. Här är det tassarna som gäller, med klor och allt, vilket innebär att man får tänka sig för lite, eller köra korta pass för att minimera skadorna på inredningen. Men som sagt, vi hade ganska roligt och nu sover de nöjt båda två.

By the way; det är ingen som har tips om var på nätet man kan få förslag, med bilder, på olika altanräcken? Googlade på det ordet igår och hittade massor med sidor men bara med riktigt komplicerade räcken, med mycket snickarglädje. Jag vill ha ett enkelt räcke med raka ”spjälor” men har vissa problem att få både snickaren och husse att förstå vad jag är ute efter. Tips mottages tacksamt!

Det körde ihop sig lite igår kväll så det blev ingen utfärd till Elfsborg för plats med skott. Det fick bli ett pass hemma istället.

Tog tag i de moment vi fick ”bakläxa” på i måndags, dvs inkallning med ställande och rutan och det finns nog hopp även på dessa moment. Det värsta är att när han springer mot rutan skäller han som en liten galen agilityhund och tror tydligen att det ingår i momentet. Men till rutan springer han, och igår även från tämligen långt avstånd. Ställde ut den utan att han såg, och flyttade den även en gång utan att han såg det. Target i mitten som inte heller syntes på avstånd men trots allt fanns där.

Inkallningen gick också ganska bra. Fick fram en tennisboll som var effektiv som ”stopp” men inte tillräckligt rolig för att dra 14 varv runt åkern med. Får han tag på en pip så är det ju bara hysteriskt spring som gäller.

Avslutade med krypet. När jag satt honom och tar ett pyttesteg framåt för att han ska komma i rätt position när han lägger sig så slänger han sig ner, utan kommando, och börjar krypa. Detta efter ca fyra seriösa träningstillfällen! Tjuvstart på krypet ser jag dock som ett angenämt problem. 🙂 Är nog ganska på det klara med hur jag ska jobba bort det också.

Arbetsviljan är det alltså inget fel på i den lilla åttakilos-kroppen. När vi var färdiga efter ca 45 minuter (höll på alldeles för länge som vanligt eftersom det är så roligt) stod han kvar på vår privata appellplan och stirrade på mig som om jag inte var klok – sluta redan?

Och jodå, för de som undrar; Iza fick också ett pass i rättvisans namn men det var inget särskilt revolutionerande där utan ungefär samma gamla skåpmat, men hon var glad ändå.

Förra helgen klippte vi ner ”the clematis from hell” jäms med fotknölarna, och för en vecka sedan flyttade vi den till dess nya plats. Jag var tveksam till huruvida det skulle lyckas, alltså om den skulle återhämta sig efter den något brutala behandlingen. Så här ser den ut nu. Ser ganska död ut, eller hur?

Men … är man ”the clematis from hell” så är man. Tar man en något närmare titt så finns det faktiskt livstecken. Flera stycken. 🙂

Det finns tydligen hopp!

Vill ni ha något härdigt, tåligt, som inte kräver varken extra vatten, gödsel eller annat trams, som växer som veritabelt ogräs, tar över uteplats, trädgårdsmöbler etc, och dessutom blommar långt in i oktober så kan jag rekommendera klematis Paul Farges (Summer Snow) som är det officiella namnet.

Nej, det är varken boken eller filmen som avses i rubriken utan dagens väder som är – schlugt. (Ja i västergötland säger man schlugt, inte slugt.) Det är ca 20° varmt och kulingvindar, förmodligen med stormstyrka i byarna. Jättekonstigt. Eller – schlugt. 😉

På lunchpromenaden uppstod det spontana små sandstormar, eller snarare grusstormar, när vi gick på vägen. För att inte tala om vad som hände när det körde förbi bilar! Vi var dammiga från topp till tå när vi äntrade hemmet igen…

Just nu lutar det åt att vi håller oss hemma i helgen och förbereder för altanbygget som, trots allt, verkar bli av. Att vi blir hemma hade onekligen en lugnande effekt på mina stressade nerver. Det hade förmodligen varit jätteskönt att komma iväg men tyvärr verkar det inte vara läge.

En positiv effekt är att jag faktiskt kan unna mig att ta K och åka till Elfsborg och träna plats med skott ikväll, det hade jag inte hunnit annars, för då hade det varit husvagnspackning som gällde.

Gårdagen gick i ett flygande fläng med jobb och hundträning, men här kommer en liten rapport från resan.

Det började bra med ett par timmar i gassande sol på uteserveringen på Säve flygplats. Sedan bar det av med Ryan Air till flygplatsen Hahn och sedan vidare busstransport till Mainz som visade sig vara en jättetrevlig stad. Vi bodde i de gamla kvarteren på ett mycket charmigt gammalt (men uppfräschat) hotell med ett värdpar som verkligen pysslade om oss. Att mannen/kocken var svensktalande efter några år i Sverige för länge sedan gjorde inte det hela sämre eftersom min tyska är extremt begränsad.

Vi kom fram ganska sent på fredagkvällen så då blev det lite enklare mat och ett glas vin och sedan sängläge. På lördagen hann vi med lite shopping (skor, linnen, blus, tröja till riktiga fyndpriser) innan bussen avgick mot Rüdesheim för lunch och lite ”strövtåg”. Rüdesheim var en pittoresk stad men en riktig turistfälla vad det gällde shoppingen. Men solen sken så det gick ingen som helst nöd på oss.

Nästa punkt på programmet var ett besök på (ett av) Tysklands största vinslott – Schloss Johannisberg. Där var det jättevackert och vi fick en guidad tur som även inbegrep ett besök i en del av den uråldriga vinkällaren samt vinprovning, 5 olika sorter. Nu tillhör ju inte tyska viner mina favoriter men det var ändå intressant.

När vi kom tillbaks var det ett par timmars hopp och lek igen innan det var dags för kvällens fyra-rätters middag med mer vinprovning. Den gången hann vi med fem viner! Vi avslutade med en promenad på stan och en öl, sen var vi rätt trötta. Det var dock inget emot vad vi var på söndag morgon… Vid 12-tiden på söndagen började vi hemresan och hemma var jag vid 19-tiden på kvällen, hos två hysteriskt lyckliga hundar och en något mer civiliserad husse. Han vrålade i alla fall inte lika högt, och viftade inte lika mycket på svansen. 😉

Vädret var underbart hela helgen. Solsken och uppskattningsvis ca 22° varmt. Trots mina farhågor var det en väldigt trevlig helg och det största orosmomentet (för samtliga) lyckades någon ”söva” redan vid 17-tiden på lördagen och det bidrog till trevligheten.

Utsikten från markplan på hotellet. Det blev en del experimenterande med nya kameran för att kunna ta fina bilder utan blixt, och det blev faktiskt ganska bra. 🙂

… rekommenderas varmt om man ska besöka Mainz.

Mer kameratest.

Byggarbetsplats! Är det bara i Tyskland man kommer på idén att ”måla” husfasader på den tråkiga duken som täcker byggnadsställningarna? Ganska charmigt var det. 🙂

Våren hade självklart kommit betydligt längre där nere än hemma.

Vinodlingar och nyligen beskurna vinstockar så långt ögat nådde, nästan. Helt otroligt att dessa svarta förtorkade små stammar ska producera massor av vindruvor innan vintern kommer!

En liten del av den gigantiska vinkällaren.

Och en annan liten del av vinkällaren.

Igår kväll var det tillbaks till vardagsrutinerna igen, dvs hundträning. Började med Iza som var jättesplittrad när jag försökte köra lydnad så det blev ett agilitypass istället och där skötte hon sig faktiskt riktigt bra. Det känns dock i min kropp idag eftersom jag, uppenbarligen, hade ”fel” skor på mig.

Sen var det Karlssons tur. Det var ju träning inför sjuhäradsmästerskapet. Vi blev igenomkörda i lydnadsklass II och det var – spännande. Han var ganska laddad efter koppelpromenader med husse hela helgen och en dag hos svärmor. Han skötte sig dock ganska bra även om rutan och inkallningen (med ställande) gick åt skogen. En riktigt fin platsliggning blev det också. Iofs bara med en annan hund, men han verkar fatta grejen; att han ska titta på matte!

Därefter var det simning med Iza, och sen var den dagen slut.

Just nu tvekar jag (vi?) om vi ska åka iväg med husvagnen i helgen. Vädret verkar bli ”sådär” och det finns verkligen hur mycket som helst att göra här hemma, i synnerhet om det nu ska bli altanbygge om ett par veckor. Det verkar dock lite tveksamt i nuläget om det blir det. Nåja, under kvällen får vi bestämma oss för åker vi så bär det av imorgon kväll. Och bär det av så bär det av till Torekov på Bjärehalvön.

Jodå, jag ÄR hemma. Sedan igår kväll. Helgen har varit bra. Vädret har varit underbart. Det var även underbart att komma hem. Hinner inte mer nu. Måste jobba!

Idag kom det ett stort kuvert från ordförande i Karlsson fanclub. Igen! Jag hade lagt in en beställning på fler grodor (som jag självklart skulle betala) men eftersom hon inte hittade några fler sådana kom det två galna hönor istället (som jag självklart också ska betala). Det tyckte Karlsson var helt OK, t o m att de var mer OK än grodorna – tror jag. 🙂 Iza var inte tjurig på något sätt utan kunde också tänka sig en höna. Eller två.

Efter fotosejouren stoppades de undan i tryggt förvar för att åtminstone överleva helgen. Det är ju kul om de är kvar när jag kommer hem. Ett stort tack till Ingrid – igen! 🙂

Om ett par timmar bär det iväg men faktum är att jag mycket hellre skulle vara hemma. Hos hundarna. Och hönorna. Och husse. 🙂 Är jag otacksam eller bara sällsynt tråkig? Vet inte…

Karlsson sitter/står på min vilt snurrande och rullande arbetsstol, men jag tror inte han märkte snurrandet och rullandet eftersom han var sååå fascinerad av hönan. 🙂

Efter att jag klarat av diverse ”pyssel” inför resan, och lite annat, skulle Karlsson få sig ett lydnadspass. Idag siktade vi in oss på krypet. Vi har kört 2-3 gånger med target-stick, och det har gått bra. Små korta förflyttningar. Förra gången la jag på kommando och på slutet testade jag att ta bort target-sticken och föga överraskande så fattade han då – ingenting. Idag började jag alltså med targetsticken och kommando men tog ganska snabbt bort den. Visade med handen istället och se på sjutton, han kröp! Det hela slutade med att jag stod/gick upprätt i snudd på korrekt tävlingsposition – och han kröp!!! Från min vinkel ser det lågt, prydligt och samlat ut. Nu kör jag ju jättekorta bitar i taget, typ ett halvt normalsteg för mig, men jag är åter igen oerhört fascinerad av hur fort poletten ramlar ner i det lilla träsktrollshuvudet?! Det känns minst sagt lovande.

När vi körde stod Iza i fönstret och tittade på. Och laddade. Bestämde mig för att ta ett pass med henne också, och DET var som att ta ut en avställd iller ur garaget. Jösses vad fort allt gick. Och vad fel allt blev. Men vi hade trots allt ganska roligt på vägen. 😀 När jag sa ”ligg” för att köra kryp stämde hon upp i ett rungande skall. Så där lärde jag mig något. INTE använda ”ligg” när vi tränar liggande skall. Trodde det var nog tydligt att jag då befinner mig på huk framför henne, men tydligen inte… När hon väl förstod att hon inte skulle skälla så ålade hon iväg ett rekordkryp, utan kommando?! Långt kröp hon, snett kröp hon men tekniken var det inget större fel på. Man får väl glädja sig åt det lilla. 😉 Efter det la vi en stund på att träna ”tyst” och efter en stund flöt det upp någon väl fördold minnesbild av vad det ordet betyder.

Jag kan inte påstå att jag är förvånad över att hon var som en packe dynamit eftersom hon inte fått göra särskilt mycket sista tiden, mer än gå promenader. Det ska bli bättring på den fronten. Jag lovar! Eftersom hon inte är den typen som klättrar på väggarna av att inte få träna så tror man att hon klarar viloperioder bra, men när man väl kör igång så märker man att det kanske inte var så lyckat… Men eftersom jag har mig själv att skylla så valde jag att garva åt eländet, det kändes som den enklaste, och roligaste, utvägen.

Att Karlsson kan åstadkomma de mest fantastiska bentrassel när han sover kommer väl inte som någon större överraskning.

Och Iza vill ju inte vara sämre, men hon lyckas inte fullt ut. Lite för långt mellan fram- och bakben kanske? 🙂

I tisdags var förresten Gino hos ”frisören” och fick det värsta valptrasslet avlägsnat. Så här vacker blev han efteråt. Ser verkligen fram emot att träffa honom på Årets Border i Arboga, sista helgen i maj. 🙂