Författare: vallterrier

Kan konstatera att Stjärnor på is blev en besvikelse. Till stor del beroende på programledarna… Carina Berg kan vara bra i vissa sammanhang (gillade Berg flyttar in) men tillsammans med frk Gynning, som jag bara inte klarar av, blev det för mycket. Dessutom var det stressat och forscerat, trots att själva isdansen bara varade i 20-30 sekunder.

Skillnaden mot Let’s Dance är ju också att där har paren en uttalad uppgift till nästa vecka, dvs en viss dans som de ska lära sig, men här ska de liksom ”bara” bli … bättre? Programmets behållning var dock Tony Irving. Jag tycker faktiskt det är starkt att ställa upp med tanke på hans ”bakgrund”. Att dessutom kunna tokgarva åt sig själv… Det är stort! 🙂

Vi får väl se hur jag tillbringar lördagkvällarna i fortsättningen?

***

Regnet vräker ner och det blåser riktigt rejält. Än har ingen av träningskompisarna ringt återbud, men det är en dryg timme kvar tills de ska vara här. Det kanske blir teori? Runt köksbordet? 🙂

Dagen har tillbringats med diverse nödvändigt pyssel inomhus. Dessutom har jag burit in alla pellisar till vinterförvaringen, rensat undan och slängt alla överblommade, vissnade ettåriga sommarblommor, lagt spår till K (och gått detsamma), hundpromenad, bio och middag på restaurang. Ett ganska OK lördags-facit med tanke på att klockan precis passerat 19.00.

***

Jag tror jag kommit på var skon klämmer med K, varför han inte markerar och apporterar alla pinnar som han borde när det är tävling. Det var ju problem även på den tävlingen där han blev uppflyttad. Han stannade till och markerade men apporterade inte alla pinnar, och i lördags på KM var det ju en smärre katastrof. Boven i dramat är – JAG! Iza har ju aldrig brytt sig om huruvida det varit ”inpyrda” begagnade pinnar som mognat i bilen, eller ”färska” pinnar som på tävling. Men si – det gör tydligen det lilla träsktrollet. Idag gick jag ut ett kort spår som i princip blev en apportstig, sex pinnar med ca 50 meters mellanrum. Tre ”rena” apporter som legat luftigt i lagår’n och inte använts på flera år, och tre lyxapporter i form av ”skogspinnar” från ett körsbärsträd vi sågade ner förra helgen. De har sedan dess också legat och vädrat sig. Jag markerade alla pinnarna med snitslar, och tur var det. Om inte jag stannat när han var vid apporterna hade han gladeligen sprungit över allihop!!! Han spårade kanonfint, men pinnarna som sagt… Nu, när han fick lite hjälp på traven, så apporterade han dock allihop. I utbyte fick han en rosa pip för varje pinne och mot slutet blev motivationen för pinnarna bättre. I fortsättningen får jag alltså vara mer noggrann med vad jag använder för pinnar, och vara duktigare på att ta nya pinnar varje gång! Ett par lövkorgar ska inhandlas så att jag kan hålla ordning på begagnat/obegagnat.

***

Kl 15.00 infann vi oss på stadens bio för att äntligen se Mamma Mia. Lite kontig biotid tyckte jag, men valet stod mellan 12.30, 15.00 och 21.00, så det fick bli eftermiddagsföreställningen. Filmen var klart sevärd, en riktig feel good-film. Och det var faktiskt värt biljettpriset bara att se Colin Firth och Stellan Skarsgård dansa i Waterloo-utstyrsel på slutet. 🙂 Om ni inte har sett den ännu – MARCH IVÄG! T o m husse tyckte att den var helt OK.

***

Efter det lyckades vi kapa åt oss ett spontanbord på stans populäraste restaurang. Trodde det skulle vara lugnt vid 17-tiden men vi fick order om att vara ute till 18.20 för 18.30 var bordet bokat. Det klarade vi med god marginal, efter att jag ätit ett utsökt fiskspett. 🙂 (Ja, husse fick också mat. 🙂 )

Så nu är det bara resten av lördagkvällen kvar, och en stor del av den ska fördrivas med ”Stjärnor på is”. Ska bli kul att se vad dom fått till. Jag gillar ju Let’s Dance så mina förväntningar är rätt högt ställda.

I morgon ska vi ”tanter” i träningsgänget träffas här hos oss, om inte nattens förutspådda oväder ställer till det för mycket?

Den lille terriern har skaffat sig en ny egenhet, sedan några veckor tillbaka. När han placerat sig i sin säng i sängen, mellan våra fötter, vill han gärna tala om för garderobsmonstret att han minsann har koll. Och att han finns. Och att han faktiskt är jättefarlig! Det gör han varje kväll genom ett dovt morrande efterföljt av ett ”boff”, stint stirrande på dörren till kattvinden (som definitivt inte innehåller några katter), sen  breder han ut sig på sidan och tvärsomnar. 🙂

Idag inledde han dagen, i arla morgonstund, med ett ”boff”, men jag tror inte det var garderobsmonstret som förorsakade det, utan något som rörde sig utanför eftersom Iza också var lite upprörd, men tyst.

Reflexer

Förvisso har årstiden när man bör använda reflexer inträtt med besked, men det är inte den sortens reflexer jag syftar på utan mina egna klockradioreflexer. Det händer då och då att jag, även på fredag- och lördagkvällar, på ren reflex, ställer klockradioskrället på väckning!!! Kl 05.30! Det är alltså den tid jag går upp på vardagar och då hinner jag minsann knappt släppa snooze-knappen innan jag somnar om.

Igår kväll har jag tydligen ställt f*nskapet på ringning, igen. Enligt husse har jag snoozat två gånger, men vid tredje uppstarten började hjärnan sakta vakna till liv och försöka analysera vilken veckodag det var. Efter en stund kom den fram till … lördag. Och jag lyckades stänga av ringningen. Dock tog det ett bra tag innan jag somnade om. *suck*

Ja jag har ju inte direkt tänkt sova med dom på altanen i natt, men ändå… 🙂 I morgon åker de in i ladugårdskontorsförrådet på vinterförvaring. Lite trist med tanke på att en hel del av dom fortfarande blommar fint, men snart är nog första frostnatten här och då vill dom inte vara ute. Hittills har jag flyttat in dom mot husväggarna när det varit kalla nätter, men nu får det vara nog. Bilderna är tagna i den sista kvällssolen så de blev ”sådär”.

Halva gänget, och de lite mer udda sorterna. De vanliga bondisarna bor på andra sidan huset.

Lilla änglapelargonen blommar jättefint, så den får flytta in i huset. Den är inte fullt så diffus i verkligheten. 🙂

Stora änglapelargonen har varit rätt risig hela sommaren men nu … nu blommar den mer än någonsin?! Med det inte sagt att det är något överflöd av blommor, men som sagt, mer än tidigare.

Trogen mårbacka, vill inte heller inse att det är höst.

***

Karlsson har fått sig ett rejält träningspass på hemmaplan. Först ett repetitionsuppletande på samma ställe som i söndags. Dvs åkern. Inga fysiska hinder som han kan ”skylla” på för att inte springa ut på djupet. 20 meter bred ruta, fyra föremål, alla längst ut. Det krävdes några extra skick för att få in alla fyra men han tvekade inte att springa ut och det var det som var det viktigaste. Det blåste rätt kraftigt men från sidan vilket gjorde det lite knepigare att få vittring än i söndags, när vi hade rak motvind. Det där med uppletande ”på platten” är uppenbarligen inte heller helt enkelt.

Sen påbörjade vi framåtsändandet, transporten efter gruppen. Fördelen med en bt är ju att jag inte behöver lära honom att skritta. En normal trav är precis perfekt för att hålla samma takt som jag går i. Min tanke var/är att belöna rätt tempo och riktning med att kasta boll över huvudet på honom (inte på mig, vilket också inträffade en gång, hm…). För detta ändamål har jag införskaffat en tennisboll i snöre. Jag är rent ut sagt usel på att kasta så ett snöre underlättar, då får jag lite slung-effekt. Problemet visade sig vara att han travar en bit och stannar för att invänta belöningen. Då ska jag naturligtvis INTE kasta boll. Men ibland kastar jag när han travar jättefint och så tvärnitar han innan bollen hunnit fram… *suck* Där fick vi ytterligare något att fundera på.

Lite kryp och skall hann vi också med och båda delarna gick jättebra. Nu skäller han självmant så länge som krävs. Dock har han börjat gläfsa lite bara jag ställer upp mig inför skallet, innan kommandot kommer. Han lär sig (för) fort den lille terriern. 🙂

Ha en trevlig helg, för det ska jag! 🙂

…kan man ju alltid träna in detta!

Men till K får jag nog använda ett snapsglas. 🙂

Detta är en inte alls ovanlig syn i vår hall.

Liten terrier vräker sig mitt i stor bia-bädd.

Stor schäfer ligger på hårt klinkergolv bredvid stor bia-bädd.

De får faktiskt plats båda två i bädden, utan problem, men eftersom schäfern har lite synpunkter på terrierns något ”rufsiga” bäddning så…

***

Åskan gick här igår kväll! Höst- och vinteråskväder är inte alls ovanligt i dessa trakter men man blir ändå lite förvånad varje gång. Det blixtrade rejält vid horisonten under ett par timmars tid och någon mil härifrån uppstod en villabrand pga blixtnedslag.

***

Körde en kort träning med tt (träsktrollet) igår. Nu ska vi försöka fokusera träningspassen och inte köra allt på en gång. Igår blev det skall. Och kryp. Skallet börjar bli riktigt bra och nu gapar han (nästan) oavbrutet i de 7-8 sekunder som krävs enligt reglerna. Återstår att se vad som händer när jag plockar bort pipen som jag håller bakom ryggen och sedan belönar med? Och kryptekniken är fortfarande alldeles utmärkt men han har svårt att komma igång på första kommandot, och stannar gärna av efter en bit. Här har vi mer att jobba på än jag trott.

***

Kvinnlig intuition skall inte underskattas. Inte ens när det gäller bilreparationer! Det har ganska ofta hänt att jag ”känt på mig” att något varit fel med bilen utan att den visat särskilt tydliga symptom. Och haft rätt! I onsdags, när jag lämnade in bilen hos ”vår” bilverkstad för den årliga servicen, bad jag honom kolla över fjädringen. ”Det är något som inte stämmer” var min mycket initierade kommentar. Bilmeken log lite rart och sa ”ja, ja…”. Vad han tänkte vill jag inte veta. Igår hörde jag hur han rodnade i telefonen när han ringde och talade om att en fjäder var av… Och ett styrstag. Ingen hade varit gladare än jag om jag haft fel.

Med mitt livs första bil, en Ford Fiesta -77, höll jag på och tjafsade med bilmekar i ett halvår för samma fel. Bilen gick knackigt. Oerhört knackigt. Man bytte tändstift. Tändkablar. Tändspole. I olika omgångar. Inget hjälpte. På ett tidigt stadium började jag tjata om kabeln som går till tändspolen, men ingen lyssnade. Den kunde det inte bero på sa alla experter. Till sist fanns inget mer att byta och då äntligen gjorde de som jag sa. Och felet var lagat! Det värsta är att jag vet inte vad jag grundar mina ”tips” på. Annars kanske det kunde vara en ny karriär?

Hittade den här länken via Kennel Enduro, och kunde inte låta bli att ”sno” den. Ta er tid att lyssna, det är det värt!

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=448924

Kul – eller inte…? Och Elfsborg är inte ens inblandade.

Jag ska åtminstone hålla mig hemma.

Då har vi varit ute och spatserat igen, jag och min hatt. (Ja hundarna var också med.)

I ösregn.

I en timme.

I dagsljus.

I bebodda trakter, på trafikerade vägar.

Hatten skötte sig alldeles utmärkt.

Vi kommer nog att vänja oss, jag och min hatt. 🙂

Jag har fått den här utmärkelsen av Shanie, och känner mig stolt och hedrad. 🙂

Enligt ”reglerna” skall man skicka vidare till sju andra bloggare man tycker om. Jag tycker om så många bloggar så att välja sju…? Njae, jag avstår från att skicka vidare, och dessutom har den cirkulerat ett tag nu och jag tror att de flesta redan fått den här utmärkelsen. Jag nöjer mig alltså med att ”skryta” lite. 😉

(Och, btw, har jag lagt till några länkar i högerkanten. 😉 )

Jag höll nästan mitt löfte om vilodag för hundarna. Men lite skallträning med K kunde jag inte låta bli efter gårdagens framgång. Och det fortsätter framåt med stormsteg. 🙂

Nu kan det komma 5-6 skällanden utan upprepat kommando ibland. Och han sitter still!!! Jag har sett/hört elithundar med sämre skall, så det här ska nog bli bra. Tystkommandot har jag också börjat på. Inte för att avbryta skällandet, där slänger jag ner favoritpipen på backen när han skäller som bäst, men däremellan lägger jag in ”tyst”-pass, och det köper han verkar det som. Återstår att se hur det går när jag ska kombinera ihop de två?

Tror att jag kanske någon gång berättat historien om Iza och skallet. Om så är fallet så får ni stå ut med att den kommer här igen.

Ett av skälen till att jag valde just henne (bland fyra tikvalpar) var att hon var tyst! Och självständig! Den första egenskapen har jag för det mesta varit nöjd med. Den andra har väl ibland varit lite väl bra…

Redan första gången vi tittade på valparna, vid fyra veckors ålder, gick Iza sina egna vägar. Stod det en vägg i vägen så klurade hon, under tystnad, ut hur man skulle ta sig runt den. Hennes tre systrar tassade omkring som Knatte, Fnatte och Tjatte och stod det något i vägen så skällde dom unisont. När det inte hjälpte gjorde de något annat.

Med tanke på min första rabiata schäfer kändes tystnaden som en bra egenskap och vägde tungt vid valet. Och hon fortsatte att vara tyst. Jättetyst.

När de gjorde MH vid 15 månaders ålder höll det i sig. Iza sa inte ett ljud på hela banan medan hennes systrar skällde hej vilt på både dumpe, spöken och annat.

Iza har aldrig skällt i vakt, inte i rädsla, inte i aggressivitet. Hon skäller inte på andra hundar. Hon är helt enkelt … tyst. (Eller var åtminstone tyst, till lillebror lärde henne hur man använder stämbanden.) OK, dammsugaren har hon väl skällt på, men det har varit det enda. Att detta skulle bli problem med momentet ”ljudgivning” förstod jag ju, men det var ändå så skönt med en tyst hund att jag lät det hela bero.

Till sist var vi tvungna att ta tag i detta och den som till sist lyckades få henne att skälla på kommando var faktiskt – tro det eller ej – husse. Genom att blåsa i hennes ansikte?!

Då inträffade nästa problem.

Hon, som inte rädd för något, blev rädd för sitt eget skall!? T ex. om man körde det inomhus så skällde hon en gång och sen sprang hon och ”gömde” sig under köksbordet. Så småningom övergick detta i att hon skällde samtidigt som hon hoppade på mig. Utan att tänka mig för nämnvärt berömde jag detta. Hon skällde ju! Att det skulle bli så svårt att omforma detta till ett stillasittande skall kunde jag inte i min vildaste fantasi tro, men i hennes värld betydde ”skall” – skäll och hoppa upp i mattes famn. *suck*

Numera har hon ett kanonbra skall, rent ljudmässigt. Folk som bara har hört henne på avstånd har ibland trott att det varit en skyddhund under bevakning! Dock finns en hel del att önska av rörelsmönstret. Vid första skallet är hon alltid på väg att nypa av mig nästippen alt. knocka mig. Sen sjunker hon ner en liten bit men det är fortfarande ”rörligt”. Det blir bättre efter en fyra-fem försök, men det har man ju inte på sig på tävling och därför har poängen blivit som den blivit.

Vad sensmoralen blev av detta vet jag inte, mer än att man ska vara noga med vilka beteenden man förstärker. 🙂

Det är tur att hon är söt i alla fall. 🙂

Eftersom förra veckans ljuvliga brittsommarväder, föga överraskande, har gått över och regnet öser ner fick jag idag bita i det sura äpplet och ta på mig den här:

Den kändes som en oerhört god idé då, för 3,5 år sedan.

I Brasilien.

I 35° värme.

En av de sista kvällarna och efter ett antal caipirinha…

Nu kostade den förvisso typ 35 svenska pengar eller nå’t, så det var inte så mycket att bråka om. Tanken var att ha den på regniga hundpromenader för att skydda såväl glasögon som nacke. Keps funkar utmärkt för glasögonen, men inte för nacken…

Sedan har den … eh … mognat? Eller vad den nu har ägnat sig åt där den legat på hatthyllan år efter år som ett monument över onödiga/oövertänkta inköp. Men nu har den fått komma ut i ljuset. Åtminstone en gång.

Första gången jag använde den var för några veckor sedan, men då var det nästan mörkt när vi gick ut – jag och min hatt. Ja Iza var också med. 🙂 Idag fick den gå på sin andra promenad, och för första gången i fullt dagsljus. Men vi höll oss mest i skogen där risken inte är så stor att möta någon. Hatten är dock riktigt skön, sitter bra på huvudet och fyller sin funktion så jag kanske lär mig att leva med den?

Vad jag egentligen vill ha är dock en rejält goretex-hatt. Med riktiga, stadiga brätten. Gärna svart, men jag kan i nödfall tänka mig även en jägargrön. Tips någon?

Ikväll är det proklamerat vilokväll för de fyrbenta. Jag får väl se om jag kan hålla mig?

…att skynda sig?

Gårdagens tårtinköp (med anledning av uppflyttningen förra helgen)  förvandlades raskt till en veritabel magsårsframkallare.

Utanför disken: extremt obeslutsam mamma (med vidhängande pappa) som inte kunde bestämma sig för om hon skulle ha Nalle Puh eller Nalle Puh eller … Nalle Puh på motivtårtan. Och inte heller vilken fyllning hon skulle ha, trots att expediten förklarade att motivtårtor förmodligen (hon var nog ny på jobbet) bara görs med en sorts fyllning.

Innanför disken: Förmodligen nyanställd, valiumdopad 80-talist. Inget, jag säger INGET, kunde tydligen stressa henne. När jag (och 10 kunder till) stått och trampat luft i ca 20 minuter och åhört ovanstående fruktlösa diskussioner kom hon på att hon kanske kunde expediera någon annan kund (mig) medan paret ovan försökte fatta ett beslut (till vilket de fullständigt saknade underlag i brist på information). Jag ska inte ens försöka beskriva hur lång tid det tog för expediten att vika ihop en tårtkartong, för att inte tala om två… Hon måste dock leva ett mycket behagligt liv, och ligger sannolikt mycket långt ifrån riskgruppen för galopperande magsår.

***

…att komma ihåg att ta med sig datorn från jobbet när man ska jobba hemma dagen efter?

Mitt misstag insåg jag när jag packade ur bilen hemma. Detta resulterade i en extra resa till jobbet, som tack och lov ligger åt samma håll som klubben, men det blev ändå en omväg på ca en mil.

***

…att träna in skall?

Inte alls svårt visade det sig. 🙂 Att lille K har nära till skall kom ju inte som någon nyhet men att han skulle greppa kommandot så snabbt?! Det tog 4-5 minuter innan han satt snyggt och prydligt, med alla tassar i backen, vid min sida och skällde på kommando! På Iza tog det 4-5  ÅR, och hon sitter fortfarande inte snyggt och prydligt utan skjuter upp som en rymdfärja på första skallet och studsar sedan runt i största allmänhet.

Nu ska det erkännas att K har en bit kvar. Än så länge kommer det bara 2-3 ”gläfs” så lite uthållighet måste tränas, och … att vara tyst när så är önskvärt. Det kan bli ett spännande projekt. 🙂

***

…att träna in framåtsändande?

Det återstår att se. Nu har jag åtminstone inhandlat fyra 10-liters plasthinkar som kan användas som ”grupp”. Jag har ingen aning om huruvida det kommer att fungera, men instruktören på lägret i somras hade använt sig av det med gott resultat. De kostade 12:-/st. så det är värt ett försök.

***

…att förstå varför man får tårta?

Jag hade en lång och djup diskussion med K igår kväll där jag försökte förklara att tårtbiten han fick slicka i sig helt och hållet grundade sig i prestationen förra söndagen, och inte i lördags. Jag hoppas han förstod?!

***

…att låta bli att nosa under träning?

Även Iza fick ett litet lydnadspass igår kväll. Men hennes nosande gör mig skogstokig! Och varken muntliga kommandon eller den andra sorten hjälper, åtminstone inte mer än högst tillfälligt. Vi avslutade kvällen med simning och i bassängen nosar hon åtminstone inte… *suck*

***

Avslutningsvis några bilder som togs i mitten av augusti, men inte nått mig förrän nu. Bättre sent än aldrig. 🙂

Det framgår inte så tydligt på bilden i det här formatet, men på halsbandet står det faktiskt ”Krazy dog” (ja, med K). Det kanske är därför han är som han är ibland? Kanske dags för ett nytt halsband utan tryckt ”affärsidé”?

-Vad vill du matte?

Start på inkallning. Och vilken kamera kan fixa skärpa på en Karlsson i action?

Fortsättning på inkallningen, och lite bättre skärpa även om det gårt fort.

Eller egentligen; när matten själv får välja, så åker hon hellre utan hussen när hon ska shoppa. Det ”fick” hon inte göra idag och med andra ord gick det ganska snabbt. Och blev ganska billigt. Det finns få saker som gör mig så stressad som en sur husse som sitter på någon ”parkbänk” och väntar på att jag ska bli klar.

Hittills idag har jag hunnit med ett spår till Iza, och ett uppletande till Karlsson. Precis som utlovades i gårdagens blogg.

Iza var väl något fundersam, och lite tveksam först. Spår … kan det verkligen vara meningen? Hon har ju bara spårat en gång sedan lägret, och då var det katastrofspåret på ensilageåkern om någon minns det. Den här gången var det ett vanligt hederligt skogsspår och när första chocken lagt sig tuffade hon på som vanligt. Alla pinnar hittade hon också. Där har lillebror lite att lära.

Under tiden Izas spår låg till sig vallade jag en uppletandekorridor åt K, på åkern i rak motvind. Nu börjar vi om (nästan) från början och gör det enkelt för att höja motivationen. När jag vallat färdigt tog jag ut honom så att han fick se på när jag gick ut och lade tre föremål, alla på fullt djup. Sen var det inga som helst problem, ett-tu-tre så var de inne. Jag satte in honom i bilen så att han inte såg vad jag gjorde, lade ut föremålen på nytt och ännu en gång plockade han in alla tre utan problem. In med honom i bilen igen, ut med tre nya föremål i en något bredare korridor. De två första var inga problem men det tredje fixade han inte så där fick jag hjälpa till lite. Ska försöka köra där igen, idag eller i morgon, helt utan synretning och med fyra föremål, så får vi se vad som händer. Sen får jag väl flytta ut det i skogen.

Som belöning för väl utfört uppdrag fick han varje gång (efter tredje föremålet) sin älskade pip. Och hej vilka race det blev. 🙂

Sista vändan fick kameran vara med också, men det blev mest ”pip-bilder”. 🙂

Innan bilderna vill jag dock skicka iväg ett jätte-grattis till klubbkompisen Anna med Tilda som den här helgen jobbat ihop till en fjärdeplats i medium på VM i agility!!! Liksom … VärldsMästerskap! Fjärde plats! Snacka om att kunna skärpa ihop sig när det gäller. Att hon var min och Izas privat-agilityinstruktör förra året gör ju inte det hela sämre. 😉

Här kommer lite bilder från dagens övningar. Att släpa med kameran på Izas spår var det tyvärr aldrig tal om.

Full fart ut i ”rutan”.

En handske!

Två handskar! Men gamla strumpor har matte gott om, så den skiter jag i.

Äntligen! En rosa pip – DET är livet!

Ja ja… det ÄR trimdags, jag vet. Men det får nog vänta till nästa helg… Jag tycker faktiskt han är ganska söt i sin sport-frissa. 🙂

Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig, men kolla framtassen! Och blicken!

Ibland är det mysigt att bara ligga och tugga också. Och om någon undrar så brukar han normalt inte få busa runt med tjänste-tecknet på sig. Nu handlade det dock om ett mycket snabbt byte från föremål till belöning så jag hann inte ens tänka på att ta av det.

Och nu över till den botaniska avdelningen. Är det någon som vet vad detta är?

Inte jag heller. Busken har växt vid vårt garage sedan långt innan vi köpte huset. I våras ”nackade” husse den rejält och nu har den massor med bär. Den har haft bär innan också, men inte i den här omfattningen. Jag planerar inte att äta dem, så där kan ni vara lugna, men det vore roligt att veta vad det är. Alla tips mottages tacksamt.

Tja, då har vi landat igen, med en hård duns, efter förra helgens (och veckans) lyckorus. Någon klubbmästartitel kan vi INTE stoltsera med. Däremot en åttonde (och sista) placering.

Dagen började med att jag var figurant för en appellhund i söket och fick vänsterörat ”avskällt” av en skallmarkerande riesen. Det i sig är ju en upplevelse. 🙂 Efter det skulle högre- och elithunden köra sitt uppletande och då bistod jag som föremålsutläggare. Ingen särskilt betungande uppgift.

Efter det var det dags för spåren, och det började bra. Påsläppet, och de ca första 100-150 meterna gick på ett hygge vilket oroade mig lite innan start eftersom det börjat blåsa rätt kraftigt, men det var inget problem. K ångade på jättefint trots att jag hade vissa problem att ta mig fram. Hur mycket domarna såg, mer än mig och en lina som försvann ner i gräset på hygget, är oklart. Men det räckte tydligen för en 10-poängare i alla fall. Ganska snart apporterade han en pinne, och sedan en till. Duktig hund! Sen spårade han, och spårade, och spårade men – inga pinnar. Så småningom dök det upp en pinne till som även den apporterades helt korrekt. Sedan spårade han en lång bit utan pinnar och sen var vi vid slutet. Fyra pinnar har han alltså ”tappat bort”?! Inte alls bra… 😦 På några ställen var han av spåret men letade sig snabbt tillbaks igen, så jag vet inte om det berodde på det eller om han helt sonika sket i pinnarna? Vi kom dock runt på 20 minuter och det var ju glädjande. Jag kanske kan börja släppa min oro över tempot och fokusera på pinnarna istället?

Tillbaks till klubben och ganska direkt var det dags för lydnaden. Eftersom jag insett att vi var mycket långt ifrån klubbmästartiteln 😉 bestämde jag mig för att ”träna” på lydnadsplan. Dvs inte tillåta något trams utan hellre nolla momenten. Och det gjorde vi. Kort sagt, lydnaden bestod i princip av 0-poängare och 10-poängare, med något enstaka undantag. Och dagens strul kan jag inte ens skylla på att jag var nervös, för det var jag inte vid det laget. Jag bryr mig inte om domarkommentarerna, för de var många och långa.

Linförighetet: 6/0 (sexpoängar’n berodde enbart på att ena domarn hör dåligt och missade några av alla mina dubbelkommandon. Det var en klockren nolla.)

Framförgående: 7,5/8

Platsläggande: 0/0 (även idag krävdes det tre kommandon innan den lilla råttan damp i backen. Här verkar vi ha problem… En gång är en gång, två gånger är en … gong-gong, eller hur nu Agnetha uttryckte det för några veckor sedan.)

Inkallande: 10/9,5

Kryp: 0/0 (det krävdes dubbelkommando på ligg, på kryp och sen satte han sig inte upp utan jag fick dra upp honom i halsbandet?! Men själva krypet var jättefint enligt domarna!)

Apportering: 0/0 (här bestämde han sig för att springa förbi mig och kissa borta i gräskanten. Tyvärr fann jag mig inte och gav dubbelkommando när jag förstod vartåt det lutade. Han släppte dock aldrig apportbocken och kom sen in och lämnade av jättefint. *suck*)

Hopp: 10/10

Platsliggande med skott: 10/10

Påsläpp spår: 10/10

Spår: 6/6

Budföring: 10/10

Så kan det gå.

Helt klart var han trött efter spåret, och vilan däremellan blev inte lång. Vi måste träna upp framför allt den mentala konditionen, men även den fysiska. När han blir trött hamnar tydligen höger och vänster hjärncell i konflikt och försöker byta plats, och om de då stöter ihop på mitten och börjar slåss … så är det kört. Det var nog ungefär det som hände idag. 🙂 Men jag har åtminstone fått klart för mig vad vi behöver träna på.

I morgon tror jag Iza ska få ett spår som omväxling, det skulle säkert glädja henne enormt. Och möjligen får K ett uppletande för det MÅSTE vi ta tag i nu, men för övrigt ska han få vila åtminstone en dag. 😉