Författare: vallterrier

…toppa med – O’boy!

Är det inte så de säger i radioreklamen?

Nu tänkte jag inte toppa med O’boy, men efter ett mycket lyckat träningspass (rutan börjar lossna på allvar – tror jag) ska jag ”toppa” med att, om ett par timmar, gå och lägga mig i soltorkade lakan. Mmm…. 🙂

Jag hävdade ju att jag rensat undan och slängt alla ettåriga sommarblommor i lördags. Det hade jag inte!

På den gamla (lilla) altanen hänger det tre sådana här som jag njuter av vid varje rökpaus:

Jag hoppas de hänger med ett tag till. Förra året gav de inte upp förrän första snön kom 9/11, vilket t o m förevigades på bild i bloggen.

Äntligen har jag hittat hängväxter som trivs på den skuggiga altanen, i mina älskade blå amplar utan avrinningshål. Till historien hör också att när jag köpte dem i våras nådde de inte ens över kanten på amplarna. De var så yttepyttesmå att ”blom-nisse” inte ens ville sälja dem till mig, men till sist fick jag köpa och betalade 10:-/styck. 🙂

Trädskällare är en speciell sorts jakthundar som, om jag fattat det hela rätt, skäller på träd där det döljer sig fågel. Personligen verkar jag ha drabbats av en städskällare!

Här om dagen skrev jag ett inlägg om hur Karlsson, vid sänggåendet, skäller på kattvinden i anslutning till sovrummet.  Det gör han inte längre. Detta var en av de ”garderober” som städades i söndags. I söndags kväll sa han ingenting, och igår kväll riktade han sitt morr och ”boff” mot arbetsrummet och den därtill hörande kattvinden. Och han har alldeles rätt, där behöver också röjas och det står högt upp på listan. Han kanske, i smyg, har läst någon bok om Feng Shui och tycker att matte ska rensa i röran? Och det ska hon, jag lovar. Men vintern är lång…

Gårdagskvällen ägnades bl a åt hjärntvätt av träsktroll. Hjärntvätt beträffande rutan. Började om och körde på kort avstånd och klicker och jag tror … jag tror faktiskt att det börjar ramla ner en liten polett, för på slutet sökte han sig självmant in bland konerna för att få klick och godis. Huruvida jag har rätt beträffande poletten får framtiden utvisa. Putsade på lite annat också, inför lördagens KM i lydnad. Vi kör naturligtvis lydnadsklass 1 eftersom han inte är klar för 2:an. Men om, jag säger om, vi skulle gå till final (vilket man gör om man jobbar ihop till ett 1:a pris) är det lite speciella moment men inget som han inte är förberedd för även de kanske inte är 10-mässiga. Om han sen tänker göra dom just då är en helt annan fråga. 🙂 För övrigt fortsätter jag att fascineras av hur koncentrerad han kan vara när det är stökigt på plan, som det var igår, och hur ofokuserad han blir när vi hamnar i tävlingssituationen? Då är det ju lugnt runt omkring och borde, enligt all känd forskning, vara enklare att koncentrera sig på det man ska, dvs matte. Här har jag en del att fundera på…

Iza fick ett kort skojpass på appellplan. Hennes mage var nämligen på upprorshumör. Hade hon varit en häst hade jag varit helt lugn, för där ska det nämligen låta i magen och blir det tyst ska man börja oroa sig. Igår lät Izas mage som en extremt frisk hästmage. Det knorrade, surrade, mullrade, pep och visslade. Hon hade spytt en skvätt galla när jag kom hem, och ville gärna äta gräs när hon kom ut. I övrigt var hon lika pigg som vanligt så hon fick följa med till klubben. Gårdagens prestation var väl när hon försökte slå hastighetsrekord på krypet. Men hon hade rätt roligt, och jag också. 🙂 Det har faktiskt sin charm att kunna träna utan prestationsångest, och hon är ju glad bara hon får göra något. En timmes linförighet skulle hon utan tvekan greja, bara det finns lämpligt godis inom räckhåll. Sen bryter hon ju ibland för att nosa, men det inträffar lika gärna efter 2 minuter som efter 45 och är ett annat problem. Hon tröttnar åtminstone inte på det man gör utan är lika full av entusiasm hela tiden (utom när hon nosar, eller tittar på annat). Jag kan inte undvika att fundera på var vi varit om hon bara begåvats med hälften av Karlssons koncentrationsförmåga? Jag blir så ledsen när jag tänker på det, för hon har utan tvekan en fantastisk arbetskapacitet, och det är hennes oförmåga till koncentration (eller min oförmåga att få henne koncentrerad?) som förorsakat 95% av våra problem och konflikter.

Precis som jag misstänkte blev förmiddagens träning inställd, och jag kan inte påstå att jag var jätteledsen. Det blåste kulingvindar och regnade på tvären… Och helt plötsligt blev det fyra mazariner över till husse, så han var inte heller jätteledsen. 🙂

En som däremot var lite ledsen var Karlsson. Istället för spårskogen blev det – trimbordet! Han finner just denna del av borderterrier-varandet måttligt roande. Nu ser han dock ganska respektabel ut, även om han inte är utställningsmässig. Å andra sidan ska han ju inte ställas ut heller… so what? Han har åtminstone blivit av med lockarna på ryggen, och lite till. Men som jag tidigare nämnt tycker jag att han är sötare när han är lite rufsig… 🙂 Dessutom visade sig hans vanliga ”jag” när en del av pälsen försvann. Jag observerade ju för någon vecka sedan att han var lite ”rultig” och vi drog ner lite på maten, men det var tydligen bara päls. Nu har han fin midja igen. Det är dock en av livets stora gåtor; var gör han AV allt träningsgodis? Varför kan inte jag vara skapt som resten av familjen, som uppenbarligen kan stoppa i sig hur mycket som helst och fortfarande vara i lagom hull?

Efter trimningen vidtog ett, eller snarare två, garderobsstädningsprojekt. De hängde liksom ihop. Resultatet blev fem stora papperskassar + en stor svart sopsäck med bidrag till närmsta vitrysslands-container. Bland annat åkte 10-15 hemstickade tröjor iväg! (Ja, de har inte ”åkt” ännu, men de är på god väg.) Jag har ju stickat nästan oavbrutet från början av 80-talet tills för något år sedan, och oftast efter helt egna mönster och en del ganska avancerade mönsterstickningar. Det blev ”några” tröjor, mer eller mindre användbara. Det ska tilläggas att det blev 10-15 kvar i garderoben, som jag inte kunde skiljas ifrån. Det kanske kallas affektionsvärde? Det var lite mer avancerade projekt som får mogna åtminstone tills nästa garderobsröjning för det är högst tveksamt om de kommer användas något mer?

Mitt under röjningen slutade det regna och solen kom fram. Iza tog husse på promenad och jag och K simmade iväg på vårt håll. Jösses vad blött det var i skogen! En stig vi brukar gå var som en bäck och jag fick klättra omkring på kanterna medan Karlsson glatt ”simmade” rakt fram.

Vi började dock med ett uppletande. Eftersom min uppletanderuta på åkern var upptagen av två rådjur fick det bli skogen istället, med en K som tittade på när jag vallade. 20 meter bred korridor, 4 föremål, fem skick. Rätt OK faktiskt. 🙂

Sen busade vi runt i skogen ett tag för att avsluta med lydnad hemma, och jag börjar misstänka att vår lydnadskarriär kan vara över. Han gapar som en stolle när han springer till rutan, och hur jag ska bli av med det är en gåta? Vi körde även lite inkallning med stå och ligg, samt lite kryp (starter och avslut). Det sistnämnda var väl det enda jag var helt nöjd med, resten gick inget vidare idag. Vi får ta nya tag imorgon.

Kan konstatera att Stjärnor på is blev en besvikelse. Till stor del beroende på programledarna… Carina Berg kan vara bra i vissa sammanhang (gillade Berg flyttar in) men tillsammans med frk Gynning, som jag bara inte klarar av, blev det för mycket. Dessutom var det stressat och forscerat, trots att själva isdansen bara varade i 20-30 sekunder.

Skillnaden mot Let’s Dance är ju också att där har paren en uttalad uppgift till nästa vecka, dvs en viss dans som de ska lära sig, men här ska de liksom ”bara” bli … bättre? Programmets behållning var dock Tony Irving. Jag tycker faktiskt det är starkt att ställa upp med tanke på hans ”bakgrund”. Att dessutom kunna tokgarva åt sig själv… Det är stort! 🙂

Vi får väl se hur jag tillbringar lördagkvällarna i fortsättningen?

***

Regnet vräker ner och det blåser riktigt rejält. Än har ingen av träningskompisarna ringt återbud, men det är en dryg timme kvar tills de ska vara här. Det kanske blir teori? Runt köksbordet? 🙂

Dagen har tillbringats med diverse nödvändigt pyssel inomhus. Dessutom har jag burit in alla pellisar till vinterförvaringen, rensat undan och slängt alla överblommade, vissnade ettåriga sommarblommor, lagt spår till K (och gått detsamma), hundpromenad, bio och middag på restaurang. Ett ganska OK lördags-facit med tanke på att klockan precis passerat 19.00.

***

Jag tror jag kommit på var skon klämmer med K, varför han inte markerar och apporterar alla pinnar som han borde när det är tävling. Det var ju problem även på den tävlingen där han blev uppflyttad. Han stannade till och markerade men apporterade inte alla pinnar, och i lördags på KM var det ju en smärre katastrof. Boven i dramat är – JAG! Iza har ju aldrig brytt sig om huruvida det varit ”inpyrda” begagnade pinnar som mognat i bilen, eller ”färska” pinnar som på tävling. Men si – det gör tydligen det lilla träsktrollet. Idag gick jag ut ett kort spår som i princip blev en apportstig, sex pinnar med ca 50 meters mellanrum. Tre ”rena” apporter som legat luftigt i lagår’n och inte använts på flera år, och tre lyxapporter i form av ”skogspinnar” från ett körsbärsträd vi sågade ner förra helgen. De har sedan dess också legat och vädrat sig. Jag markerade alla pinnarna med snitslar, och tur var det. Om inte jag stannat när han var vid apporterna hade han gladeligen sprungit över allihop!!! Han spårade kanonfint, men pinnarna som sagt… Nu, när han fick lite hjälp på traven, så apporterade han dock allihop. I utbyte fick han en rosa pip för varje pinne och mot slutet blev motivationen för pinnarna bättre. I fortsättningen får jag alltså vara mer noggrann med vad jag använder för pinnar, och vara duktigare på att ta nya pinnar varje gång! Ett par lövkorgar ska inhandlas så att jag kan hålla ordning på begagnat/obegagnat.

***

Kl 15.00 infann vi oss på stadens bio för att äntligen se Mamma Mia. Lite kontig biotid tyckte jag, men valet stod mellan 12.30, 15.00 och 21.00, så det fick bli eftermiddagsföreställningen. Filmen var klart sevärd, en riktig feel good-film. Och det var faktiskt värt biljettpriset bara att se Colin Firth och Stellan Skarsgård dansa i Waterloo-utstyrsel på slutet. 🙂 Om ni inte har sett den ännu – MARCH IVÄG! T o m husse tyckte att den var helt OK.

***

Efter det lyckades vi kapa åt oss ett spontanbord på stans populäraste restaurang. Trodde det skulle vara lugnt vid 17-tiden men vi fick order om att vara ute till 18.20 för 18.30 var bordet bokat. Det klarade vi med god marginal, efter att jag ätit ett utsökt fiskspett. 🙂 (Ja, husse fick också mat. 🙂 )

Så nu är det bara resten av lördagkvällen kvar, och en stor del av den ska fördrivas med ”Stjärnor på is”. Ska bli kul att se vad dom fått till. Jag gillar ju Let’s Dance så mina förväntningar är rätt högt ställda.

I morgon ska vi ”tanter” i träningsgänget träffas här hos oss, om inte nattens förutspådda oväder ställer till det för mycket?

Den lille terriern har skaffat sig en ny egenhet, sedan några veckor tillbaka. När han placerat sig i sin säng i sängen, mellan våra fötter, vill han gärna tala om för garderobsmonstret att han minsann har koll. Och att han finns. Och att han faktiskt är jättefarlig! Det gör han varje kväll genom ett dovt morrande efterföljt av ett ”boff”, stint stirrande på dörren till kattvinden (som definitivt inte innehåller några katter), sen  breder han ut sig på sidan och tvärsomnar. 🙂

Idag inledde han dagen, i arla morgonstund, med ett ”boff”, men jag tror inte det var garderobsmonstret som förorsakade det, utan något som rörde sig utanför eftersom Iza också var lite upprörd, men tyst.

Reflexer

Förvisso har årstiden när man bör använda reflexer inträtt med besked, men det är inte den sortens reflexer jag syftar på utan mina egna klockradioreflexer. Det händer då och då att jag, även på fredag- och lördagkvällar, på ren reflex, ställer klockradioskrället på väckning!!! Kl 05.30! Det är alltså den tid jag går upp på vardagar och då hinner jag minsann knappt släppa snooze-knappen innan jag somnar om.

Igår kväll har jag tydligen ställt f*nskapet på ringning, igen. Enligt husse har jag snoozat två gånger, men vid tredje uppstarten började hjärnan sakta vakna till liv och försöka analysera vilken veckodag det var. Efter en stund kom den fram till … lördag. Och jag lyckades stänga av ringningen. Dock tog det ett bra tag innan jag somnade om. *suck*

Ja jag har ju inte direkt tänkt sova med dom på altanen i natt, men ändå… 🙂 I morgon åker de in i ladugårdskontorsförrådet på vinterförvaring. Lite trist med tanke på att en hel del av dom fortfarande blommar fint, men snart är nog första frostnatten här och då vill dom inte vara ute. Hittills har jag flyttat in dom mot husväggarna när det varit kalla nätter, men nu får det vara nog. Bilderna är tagna i den sista kvällssolen så de blev ”sådär”.

Halva gänget, och de lite mer udda sorterna. De vanliga bondisarna bor på andra sidan huset.

Lilla änglapelargonen blommar jättefint, så den får flytta in i huset. Den är inte fullt så diffus i verkligheten. 🙂

Stora änglapelargonen har varit rätt risig hela sommaren men nu … nu blommar den mer än någonsin?! Med det inte sagt att det är något överflöd av blommor, men som sagt, mer än tidigare.

Trogen mårbacka, vill inte heller inse att det är höst.

***

Karlsson har fått sig ett rejält träningspass på hemmaplan. Först ett repetitionsuppletande på samma ställe som i söndags. Dvs åkern. Inga fysiska hinder som han kan ”skylla” på för att inte springa ut på djupet. 20 meter bred ruta, fyra föremål, alla längst ut. Det krävdes några extra skick för att få in alla fyra men han tvekade inte att springa ut och det var det som var det viktigaste. Det blåste rätt kraftigt men från sidan vilket gjorde det lite knepigare att få vittring än i söndags, när vi hade rak motvind. Det där med uppletande ”på platten” är uppenbarligen inte heller helt enkelt.

Sen påbörjade vi framåtsändandet, transporten efter gruppen. Fördelen med en bt är ju att jag inte behöver lära honom att skritta. En normal trav är precis perfekt för att hålla samma takt som jag går i. Min tanke var/är att belöna rätt tempo och riktning med att kasta boll över huvudet på honom (inte på mig, vilket också inträffade en gång, hm…). För detta ändamål har jag införskaffat en tennisboll i snöre. Jag är rent ut sagt usel på att kasta så ett snöre underlättar, då får jag lite slung-effekt. Problemet visade sig vara att han travar en bit och stannar för att invänta belöningen. Då ska jag naturligtvis INTE kasta boll. Men ibland kastar jag när han travar jättefint och så tvärnitar han innan bollen hunnit fram… *suck* Där fick vi ytterligare något att fundera på.

Lite kryp och skall hann vi också med och båda delarna gick jättebra. Nu skäller han självmant så länge som krävs. Dock har han börjat gläfsa lite bara jag ställer upp mig inför skallet, innan kommandot kommer. Han lär sig (för) fort den lille terriern. 🙂

Ha en trevlig helg, för det ska jag! 🙂

…kan man ju alltid träna in detta!

Men till K får jag nog använda ett snapsglas. 🙂

Detta är en inte alls ovanlig syn i vår hall.

Liten terrier vräker sig mitt i stor bia-bädd.

Stor schäfer ligger på hårt klinkergolv bredvid stor bia-bädd.

De får faktiskt plats båda två i bädden, utan problem, men eftersom schäfern har lite synpunkter på terrierns något ”rufsiga” bäddning så…

***

Åskan gick här igår kväll! Höst- och vinteråskväder är inte alls ovanligt i dessa trakter men man blir ändå lite förvånad varje gång. Det blixtrade rejält vid horisonten under ett par timmars tid och någon mil härifrån uppstod en villabrand pga blixtnedslag.

***

Körde en kort träning med tt (träsktrollet) igår. Nu ska vi försöka fokusera träningspassen och inte köra allt på en gång. Igår blev det skall. Och kryp. Skallet börjar bli riktigt bra och nu gapar han (nästan) oavbrutet i de 7-8 sekunder som krävs enligt reglerna. Återstår att se vad som händer när jag plockar bort pipen som jag håller bakom ryggen och sedan belönar med? Och kryptekniken är fortfarande alldeles utmärkt men han har svårt att komma igång på första kommandot, och stannar gärna av efter en bit. Här har vi mer att jobba på än jag trott.

***

Kvinnlig intuition skall inte underskattas. Inte ens när det gäller bilreparationer! Det har ganska ofta hänt att jag ”känt på mig” att något varit fel med bilen utan att den visat särskilt tydliga symptom. Och haft rätt! I onsdags, när jag lämnade in bilen hos ”vår” bilverkstad för den årliga servicen, bad jag honom kolla över fjädringen. ”Det är något som inte stämmer” var min mycket initierade kommentar. Bilmeken log lite rart och sa ”ja, ja…”. Vad han tänkte vill jag inte veta. Igår hörde jag hur han rodnade i telefonen när han ringde och talade om att en fjäder var av… Och ett styrstag. Ingen hade varit gladare än jag om jag haft fel.

Med mitt livs första bil, en Ford Fiesta -77, höll jag på och tjafsade med bilmekar i ett halvår för samma fel. Bilen gick knackigt. Oerhört knackigt. Man bytte tändstift. Tändkablar. Tändspole. I olika omgångar. Inget hjälpte. På ett tidigt stadium började jag tjata om kabeln som går till tändspolen, men ingen lyssnade. Den kunde det inte bero på sa alla experter. Till sist fanns inget mer att byta och då äntligen gjorde de som jag sa. Och felet var lagat! Det värsta är att jag vet inte vad jag grundar mina ”tips” på. Annars kanske det kunde vara en ny karriär?

Hittade den här länken via Kennel Enduro, och kunde inte låta bli att ”sno” den. Ta er tid att lyssna, det är det värt!

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=448924

Kul – eller inte…? Och Elfsborg är inte ens inblandade.

Jag ska åtminstone hålla mig hemma.

Då har vi varit ute och spatserat igen, jag och min hatt. (Ja hundarna var också med.)

I ösregn.

I en timme.

I dagsljus.

I bebodda trakter, på trafikerade vägar.

Hatten skötte sig alldeles utmärkt.

Vi kommer nog att vänja oss, jag och min hatt. 🙂

Jag har fått den här utmärkelsen av Shanie, och känner mig stolt och hedrad. 🙂

Enligt ”reglerna” skall man skicka vidare till sju andra bloggare man tycker om. Jag tycker om så många bloggar så att välja sju…? Njae, jag avstår från att skicka vidare, och dessutom har den cirkulerat ett tag nu och jag tror att de flesta redan fått den här utmärkelsen. Jag nöjer mig alltså med att ”skryta” lite. 😉

(Och, btw, har jag lagt till några länkar i högerkanten. 😉 )

Jag höll nästan mitt löfte om vilodag för hundarna. Men lite skallträning med K kunde jag inte låta bli efter gårdagens framgång. Och det fortsätter framåt med stormsteg. 🙂

Nu kan det komma 5-6 skällanden utan upprepat kommando ibland. Och han sitter still!!! Jag har sett/hört elithundar med sämre skall, så det här ska nog bli bra. Tystkommandot har jag också börjat på. Inte för att avbryta skällandet, där slänger jag ner favoritpipen på backen när han skäller som bäst, men däremellan lägger jag in ”tyst”-pass, och det köper han verkar det som. Återstår att se hur det går när jag ska kombinera ihop de två?

Tror att jag kanske någon gång berättat historien om Iza och skallet. Om så är fallet så får ni stå ut med att den kommer här igen.

Ett av skälen till att jag valde just henne (bland fyra tikvalpar) var att hon var tyst! Och självständig! Den första egenskapen har jag för det mesta varit nöjd med. Den andra har väl ibland varit lite väl bra…

Redan första gången vi tittade på valparna, vid fyra veckors ålder, gick Iza sina egna vägar. Stod det en vägg i vägen så klurade hon, under tystnad, ut hur man skulle ta sig runt den. Hennes tre systrar tassade omkring som Knatte, Fnatte och Tjatte och stod det något i vägen så skällde dom unisont. När det inte hjälpte gjorde de något annat.

Med tanke på min första rabiata schäfer kändes tystnaden som en bra egenskap och vägde tungt vid valet. Och hon fortsatte att vara tyst. Jättetyst.

När de gjorde MH vid 15 månaders ålder höll det i sig. Iza sa inte ett ljud på hela banan medan hennes systrar skällde hej vilt på både dumpe, spöken och annat.

Iza har aldrig skällt i vakt, inte i rädsla, inte i aggressivitet. Hon skäller inte på andra hundar. Hon är helt enkelt … tyst. (Eller var åtminstone tyst, till lillebror lärde henne hur man använder stämbanden.) OK, dammsugaren har hon väl skällt på, men det har varit det enda. Att detta skulle bli problem med momentet ”ljudgivning” förstod jag ju, men det var ändå så skönt med en tyst hund att jag lät det hela bero.

Till sist var vi tvungna att ta tag i detta och den som till sist lyckades få henne att skälla på kommando var faktiskt – tro det eller ej – husse. Genom att blåsa i hennes ansikte?!

Då inträffade nästa problem.

Hon, som inte rädd för något, blev rädd för sitt eget skall!? T ex. om man körde det inomhus så skällde hon en gång och sen sprang hon och ”gömde” sig under köksbordet. Så småningom övergick detta i att hon skällde samtidigt som hon hoppade på mig. Utan att tänka mig för nämnvärt berömde jag detta. Hon skällde ju! Att det skulle bli så svårt att omforma detta till ett stillasittande skall kunde jag inte i min vildaste fantasi tro, men i hennes värld betydde ”skall” – skäll och hoppa upp i mattes famn. *suck*

Numera har hon ett kanonbra skall, rent ljudmässigt. Folk som bara har hört henne på avstånd har ibland trott att det varit en skyddhund under bevakning! Dock finns en hel del att önska av rörelsmönstret. Vid första skallet är hon alltid på väg att nypa av mig nästippen alt. knocka mig. Sen sjunker hon ner en liten bit men det är fortfarande ”rörligt”. Det blir bättre efter en fyra-fem försök, men det har man ju inte på sig på tävling och därför har poängen blivit som den blivit.

Vad sensmoralen blev av detta vet jag inte, mer än att man ska vara noga med vilka beteenden man förstärker. 🙂

Det är tur att hon är söt i alla fall. 🙂