Författare: vallterrier

Kurragömma har väl de flesta lekt någon gång. I det här huset har vi nu en ny lek som vi kallar terriergömma. 🙂

Den stora fyrbeningen är ju sällan många decimeter från mig när vi är inomhus. Den lilla fyrbeningen däremot lever sitt eget liv. Han kan t ex mycket väl ligga och sova i vardagsrummet på dagen när jag och Iza är upp på andra våning. Eller gå upp och lägga sig i arbetsrummet när övriga familjen är på nedervåningen. Inget konstigt med det.

Men ibland försvinner han! Spårlöst!

Det hände senast här om kvällen. Innan jag gick för att borsta tänderna ställde jag in mina kängor i pannrummet, där de hör hemma. En snabb operation på ca tre sekunder. Sen gick jag in på toaletten för att borsta tänderna. Då brukar oftast den lille följa med och roa sig med att apportera toarullar. Den här gången var han inte med, men jag funderade inte så mycket mer på det. När jag kom ut var det bara en schäfer som väntade på att få gå upp och lägga sig. Ingen terrier? Gick ett varv in i vardagsrummet men fortfarande ingen terrier?

Då slog det mig: pannrummet!

Och mycket riktigt; där inne i kolmörkret stod han, alldeles tyst, och bara väntade. När jag öppnade klev han ut och såg ut som om inget hänt.

Det är inte första gången han ”blivit kvar” där inne. Som längst har han nog varit där en timme eller nå’t utan att vi hunnit sakna honom, och utan att han protesterat?! Detta lilla djur som ofta och gärna ger hals när något inte passar finner sig utan problem i att vara instängd i ett kolmörkt pannrum?

Förklara det den som kan! 😉

Det är mycket nu! Rent jobbmässigt har det ”hopat” sig på ett sätt jag inte längre är van vid. På mitt förra jobb var det standard med 3-400 timmars övertid per år. Vissa perioder var man på jobbet hela tiden – i princip. Det  är dock sju år sedan så jag har vant mig av med det. Igår jobbade jag från 07.30-19.30. *suck*  Och det lär bli något liknande idag.

Hundarna roar sig mest med … wrestling?!

Känns inte som om jag egentligen borde åka till Skåne och träna hund hela helgen. Förmodligen borde jag jobba, men det skiter jag i! Ska bli fantastiskt skönt att komma iväg. Jag har t o m fått mail med träningsupplägget för helgen, och det är ett digert och välarrangerat program. Det ska verkligen bli roligt! 🙂

Nej, nu måste jag fortsätta jobba…

Ja, då var det snart dags att lämna kommunen igen. Nästa helg bär det av till Ängelholmstrakten till Stine & Martin för ett par dagars hundträning. Det pratade vi om redan på lägret i somras, men det är ju sådant som man ofta pratar om men som sällan blir av. Nu ska det tydligen bli det. Jätteroligt! Karlsson får följa med. Iza får vara hemma och underhålla husse. 🙂

Dagen har ägnats åt testlederi på MH i förmiddags. Det var väl inga wow-hundar direkt, men heller inga katastrofer. Vår MH-bana är ganska … kuperad (understatement) och det känns i benen när man travat runt den några varv. Skönt med bara halvdag, jag och en annan testledare brukar dela på dagarna, det blir bäst så.

Karlsson har haft träningsfri dag idag. Dvs han har sluppit mig och ”bara” fått promenera med husse. Tror att han kunde behöva det efter den sista tidens intensiva tränande och tävlande. Iza har ägnat en stund på eftermiddagen åt att plumsa runt i bassängen på Blå Stjärnan och det utförde hon med bravur.

***

Kom på att jag, för några dagar sedan, blev utmanad av Pernilla. Dags att ta tag i det nu…

Vilken bok läste du senast?

Håller på med Arne Dahl, Upp till toppen av berget. Innan dess var det också Arne Dahl…

Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?

Ganska likvärdigt tror jag.

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du ”nu har jag en fjärdedel kvar”, ”en, tredjedel”, ”hurra bara hälften kvar”?

Sällan, men om boken är ”sådär” så händer det väl.

Hur väljer du böcker du vill läsa?

Får tips i bokklubbstidningar och via Bokus nyhetsbrev, från bloggar och vänner.

När blir en bok för lång?

När den är tråkig. (Konstig fråga!)

Läser du lika gärna på engelska som på svenska?

Nej, svenska. Det går för trögt på engelska och så tror jag faktiskt att jag missar en hel del nyanser i språket.

Vilken bok blev du senast berörd av?

Oj, det har nästan bara varit deckare sista tiden så berörd… njae.

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig?

Händer väldigt sällan.

Vilken bok lämnade du senast?

Kommer inte ihåg, det var många år sedan. Det var nära med Mons Kallentoft i somras, men jag kunde ändå inte riktigt släppa taget.

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du ofta?

Deckare, helt klart. (Lånar nästan aldrig böcker.)

Rekommendera fem författare!
Arne Dahl (senaste favoriten)

Karin Alvtegen (nervpirrande psykologiska thrillers)

John Irving (hans sätt att skriva har jag älskat ända sedan Garp och hans värld)

Leif GW Persson (skriver betyyydligt bättre än han pratar 😉 )

Nick Hornby (ofta ganska allvarliga ämnen men med en humoristisk ”twist”)

Michael Connelly (deckare i amerikansk polismiljö)

och …

… Janet Evanovich (om man är på humör för något extremt lättsamt och skrattframkallande. Hon lär aldrig få något nobelpris, för att uttrycka det milt. 🙂 )

Och oj… det blev visst sju författare, men det bjuder jag på. 😉

Nu ska jag utmana fem andra som jag tror läser, det är ju inte så lätt men jag utmanar:

Kandidat Dropp, Bibbi, Ingrid, Mårr & Anna-Karin.

Nu är KM i lydnad också avklarat, och i kombination med uppflyttningen till högre så innebär det att vi (i alla fall inte Karlsson) aldrig mer behöver fundera på dessa moment:

• Tandvisning
• Platsliggning med synlig förare
• Fjantigt hållaapportbocksmoment
• Linförighet
• Budföring
• Rak inkallning
• Framförgående

Istället har vi en hel del nytt att tampas med!

Dagens KM går väl inte till historien som en av våra bättre tävlingar. Det började med att K bestämde sig för att utnyttja sina rättigheter som terrier. Dvs han vägrade lägga sig inför platsliggningen! Han befann sig då på den där, av astronomerna, ännu oupptäckta planeten – terrierplaneten! Jag fick ju smått panik, och ville inte ”bråka” för mycket med tanke på hundarna jämte som var orutinerade. Tittade frågande på domarna (ja, på KM har vi två lydnadsdomare) och tävlingsledaren men fick ingen vägledning så jag tänkte att ”jag får väl lämna honom sittande då”. Men eftersom jag glömde säga ”sitt kvar” så följde han glatt med mig i ett snyggt fritt följ ut från plan. Och lika bra var väl det eftersom vi ändå hade nollat.

Resten av lydnaden renderade i poäng mellan 8-10, alltså ganska hyfsat, förutom ställandet där det krävdes både muntligt dubbelkommando och handtecken innan han bromsade in och stannade vilket resulterade i 0-5. Slutsumman blev 141 och naturligtvis ingen finalplats, för det hade det krävts 160 p. Det var ju liksom kört redan i och med nollan på platsen. Slutplaceringen blev samma som på bruks-KM, dvs 8:a. Skillnaden var att idag var det inte detsamma som jumboplats. Vi hade faktiskt tre ekipage efter oss i resultatlistan… Om man nu ska glädja sig åt det?

Nä, jag tror inte jag blev gladare av det när jag känner efter. 😉

Jag inser dock att vi har problem. Vad är det som händer i huvudet på honom just vid platsliggningen på tävling? Och hur kommer jag tillrätta med det eftersom det aldrig inträffar på tävlingsmässig träning?

Dessutom är han väldigt okoncentrerad mellan momenten, vilket naturligtvis skapar en osäkerhet hos mig och ett dåligt flyt. Nä, vi har helt klart en hel del att jobba på innan vi tävlar nästa gång, förutom ren momentträning alltså.

Efter en hel dag ute, i duggregn och blåst, är jag vidunderligt trött, men nu ska jag sätta mig och läsa på sekunder och meter inför morgondagens jobb som testledare på MH. Klockan ringer 05.30. Jippi! *not*

Någon som kommer ihåg dessa gentlemän? Jag gjorde det inte! För några dagar sedan flög dock namnet genom huvudet av någon outgrundlig anledning, och en sökning på Youtube åstadkom bl a detta. Enligt Wikipedia är de fortfarande verksamma och uppträdde i Stockholm så sent som 2006! Detta är dock inte en bekantskap jag tänker återuppta, som i fallet med John Mellencamp.

Jag minns någon gång i början av 70-talet när jag höll på att driva min mamma och pappa till vansinne med att spela Sparks skivor. På hög volym… Men det var då det. 🙂 LP-skivorna finns säkert kvar om jag börjar leta, och en gammal hederlig skivspelare har jag också, som fungerar, så man vet aldrig. 🙂

Nu har jag i ca en veckas tid försökt köpa tomater. Jag har varit inne på olika matbutiker tre gånger tror jag, och varje gång har jag kommit ut – utan tomater?! Senast i morse efter besiktningen; jag styrde stegen mot grönsakshörnet med tanken ”tomatertomatertomater…” Och kommer hem med maché-sallad och paprika?! (Och lite annat till fredagskvällens middag.)

Kan jag få en diagnos? Tack!

Då har bilen genomgått sitt årliga trauma – besiktningen! Och vi fick ett år till på oss. 🙂 Inte för att den är i särskilt dåligt skick, men det känns skönt ändå…

***

De senaste dagarna har jag levt i tron att alla mina favoritbloggare skaffat sig andra hobbies. Jag har nämligen inte fått några mail från bloggkoll om uppdateringar. Det verkade lite konstigt att alla slutat samtidigt, men… Av en slump upptäckte jag att en blogg var uppdaterad, och kollade sedan vidare, och nääädå, bloggarna var inte alls nedlagda. Om jag loggar in på bloggkoll så finns alla prydligt listade, och mail-rutan är ikryssad, men det är uppenbarligen något som hakar upp sig på vägen…

***

Gårdagskvällen var preliminärbokad för ett pass med träningsgänget, och så blev det. Iza gick i tokspinn när det rasslade in hundbilar på gården, och köksfönstret är fullständigt nedkladda av schäferdregel… Hennes hobby är nämligen att stå på köksbordet i de lägena, om jag är ute. Det skulle aldrig falla henne in att hoppa upp där om jag är inne… Så fort jag vrider på huvudet och ser henne hoppar hon ner, och sen upp igen så fort jag vrider på huvudet åt andra hållet. Hur tusan korrigerar man sådant? Igår hade hon inte ens hjälp av köksstolarna för att ta sig upp eftersom de var inskjutna under bordet. Hon hoppar alltså från ett halt laminatgolv rakt upp, över stolsryggarna, och upp på bordet! Smidig har hon alltid varit, men ändå – hon är snart nio år?!

Hur som helst hann vi med ängsspår åt valparna, ett kort skogsspår med sex ”rena” pinnar (varav tre skogspinnar) och främmande spårläggare, åt K. Pinnarna var noga snitslade men det hade faktiskt bara behövts på den sista skogspinnen som han öht inte noterade. Tror dock att jag ska återgå till mer lek och bus med varje pinne, för det verkar han uppskatta. Det är alldeles för lätt att hemfalla åt tävlingsmässig träning…

Lite lydnad hanns också med på vår gräsmatta. Fick lite kommendering i fritt följ med vändningar på stället och stegförflyttningar. Båda domarna i gänget var mycket imponerade över hans vändningar och stegförflyttningar, men däremot växlar han position och flaxar en hel del när vi bara går. När jag drar upp tempot blir det bättre, så jag får skärpa till mig på den punkten. Fick även hjälp att titta på skallet, för att få koll på om de såg något jag inte sett. Den enda anmärkningen var att det var lite ojämnt, med betoning på lite, men annars var det helt OK, även positionen – han sitter så fint som jag tyckt mig se. Men då ska man veta att det enbart var själva skallet de tittade på, inte ”tyst-faserna” före och efter. Och att jag hade latexpip bakom ryggen. 🙂

Dold platsliggning, ca fyra minuter, tillsammans med flat-tiken fixade han också galant. Lite gnäll i början men han låg stabilt (enligt de som såg) och blev lugnare ju längre tiden gick. Iofs ska man väl inte dra för stora växlar när det sker hemma på gräsmattan, men det var ju bara andra gången jag gömde mig ordentligt så jag är nöjd så långt. 🙂 Och att ha en massa andra hundar hemma på vår appellplan där det bara brukar vara han kan ju bli en nog så stor störning.

Nu väntar en intensiv helg. I morgon är det KM i lydnad och på söndag ska jag bl a vara testledare på MH halva dagen. Sen borde jag faktiskt jobba en del också… Och tvätta fönster. Åtminstone köksfönstret. På insidan.  *suck*

Nu är vi på god väg med rutan, och dit har vi kommit med en alldeles hemkörd metod! Jag orkar inte gå in på hur jag gått tillväga, men det har funkat. Terriern är glad och jag är glad.

Igår kväll gick jag och ställde ut konerna på gräsmattan, sen hämtade jag K. När vi rundade husknuten sken han upp och man riktigt såg vad han tänkte ”wow – där är dom” och rusade dit på eget initiativ. 🙂 Sen körde vi på fem olika ställen på tomten, och varje gång skickade jag in honom i huset när jag möblerade om.

I början led han av en påtaglig ”kärlek” till den främre högra konen. Han sprang dit, ställde sig och väntade ivrigt på klicket. När det inte kom började han ganska snart leta andra lösningar, och snart kom han underfund med att det nog var närmare mitten av rutan som var den utlösande faktorn. Det är underbart att se hur han funderar och testar. 🙂

OK, det är en bra bit kvar till ett tävlingsmässigt utförande men jag är ändå fascinerad på hur långt vi kommit på mindre än en vecka! Nästa intressanta fas blir att få kansjälvterriern att INTE springa till rutan – annat än på kommando. DET kan bli en nära-döden-upplevelse. Men det tar vi nästa vecka. 😉

Yesss, ni läste rätt. Jag har beställt årets julklapp. Till mig själv. 🙂

Tomten kommer dock inte förrän i januari, men den som väntar på något gott…

Jag impulsanmälde just mig (och självklart ett stycke träsktroll) till en helgkurs för Maria Hagström. Kursen går av stapeln på Alfa Hundcenter utanför Göteborg.

Härligt att ha något att se fram emot i det kommande vintermörket.

Vissa åker till Thailand, andra till Stenkullen… 😉

Då har jag ännu en gång fått denna hedrande utmärkelse!

Man tackar och bockar (och rodnar lite lagom klädsamt). 😉

Den här gången kom den från Sanna. Detta är en blogg som jag läser med stor behållning och många skratt. 🙂 Om jag valt att skicka detta vidare hade den utan tvekan legat i toppen bland favoritbloggarna. Även om den inte uppdateras så ofta  så är den helt klart – worth waiting for!

…toppa med – O’boy!

Är det inte så de säger i radioreklamen?

Nu tänkte jag inte toppa med O’boy, men efter ett mycket lyckat träningspass (rutan börjar lossna på allvar – tror jag) ska jag ”toppa” med att, om ett par timmar, gå och lägga mig i soltorkade lakan. Mmm…. 🙂

Jag hävdade ju att jag rensat undan och slängt alla ettåriga sommarblommor i lördags. Det hade jag inte!

På den gamla (lilla) altanen hänger det tre sådana här som jag njuter av vid varje rökpaus:

Jag hoppas de hänger med ett tag till. Förra året gav de inte upp förrän första snön kom 9/11, vilket t o m förevigades på bild i bloggen.

Äntligen har jag hittat hängväxter som trivs på den skuggiga altanen, i mina älskade blå amplar utan avrinningshål. Till historien hör också att när jag köpte dem i våras nådde de inte ens över kanten på amplarna. De var så yttepyttesmå att ”blom-nisse” inte ens ville sälja dem till mig, men till sist fick jag köpa och betalade 10:-/styck. 🙂

Trädskällare är en speciell sorts jakthundar som, om jag fattat det hela rätt, skäller på träd där det döljer sig fågel. Personligen verkar jag ha drabbats av en städskällare!

Här om dagen skrev jag ett inlägg om hur Karlsson, vid sänggåendet, skäller på kattvinden i anslutning till sovrummet.  Det gör han inte längre. Detta var en av de ”garderober” som städades i söndags. I söndags kväll sa han ingenting, och igår kväll riktade han sitt morr och ”boff” mot arbetsrummet och den därtill hörande kattvinden. Och han har alldeles rätt, där behöver också röjas och det står högt upp på listan. Han kanske, i smyg, har läst någon bok om Feng Shui och tycker att matte ska rensa i röran? Och det ska hon, jag lovar. Men vintern är lång…

Gårdagskvällen ägnades bl a åt hjärntvätt av träsktroll. Hjärntvätt beträffande rutan. Började om och körde på kort avstånd och klicker och jag tror … jag tror faktiskt att det börjar ramla ner en liten polett, för på slutet sökte han sig självmant in bland konerna för att få klick och godis. Huruvida jag har rätt beträffande poletten får framtiden utvisa. Putsade på lite annat också, inför lördagens KM i lydnad. Vi kör naturligtvis lydnadsklass 1 eftersom han inte är klar för 2:an. Men om, jag säger om, vi skulle gå till final (vilket man gör om man jobbar ihop till ett 1:a pris) är det lite speciella moment men inget som han inte är förberedd för även de kanske inte är 10-mässiga. Om han sen tänker göra dom just då är en helt annan fråga. 🙂 För övrigt fortsätter jag att fascineras av hur koncentrerad han kan vara när det är stökigt på plan, som det var igår, och hur ofokuserad han blir när vi hamnar i tävlingssituationen? Då är det ju lugnt runt omkring och borde, enligt all känd forskning, vara enklare att koncentrera sig på det man ska, dvs matte. Här har jag en del att fundera på…

Iza fick ett kort skojpass på appellplan. Hennes mage var nämligen på upprorshumör. Hade hon varit en häst hade jag varit helt lugn, för där ska det nämligen låta i magen och blir det tyst ska man börja oroa sig. Igår lät Izas mage som en extremt frisk hästmage. Det knorrade, surrade, mullrade, pep och visslade. Hon hade spytt en skvätt galla när jag kom hem, och ville gärna äta gräs när hon kom ut. I övrigt var hon lika pigg som vanligt så hon fick följa med till klubben. Gårdagens prestation var väl när hon försökte slå hastighetsrekord på krypet. Men hon hade rätt roligt, och jag också. 🙂 Det har faktiskt sin charm att kunna träna utan prestationsångest, och hon är ju glad bara hon får göra något. En timmes linförighet skulle hon utan tvekan greja, bara det finns lämpligt godis inom räckhåll. Sen bryter hon ju ibland för att nosa, men det inträffar lika gärna efter 2 minuter som efter 45 och är ett annat problem. Hon tröttnar åtminstone inte på det man gör utan är lika full av entusiasm hela tiden (utom när hon nosar, eller tittar på annat). Jag kan inte undvika att fundera på var vi varit om hon bara begåvats med hälften av Karlssons koncentrationsförmåga? Jag blir så ledsen när jag tänker på det, för hon har utan tvekan en fantastisk arbetskapacitet, och det är hennes oförmåga till koncentration (eller min oförmåga att få henne koncentrerad?) som förorsakat 95% av våra problem och konflikter.

Precis som jag misstänkte blev förmiddagens träning inställd, och jag kan inte påstå att jag var jätteledsen. Det blåste kulingvindar och regnade på tvären… Och helt plötsligt blev det fyra mazariner över till husse, så han var inte heller jätteledsen. 🙂

En som däremot var lite ledsen var Karlsson. Istället för spårskogen blev det – trimbordet! Han finner just denna del av borderterrier-varandet måttligt roande. Nu ser han dock ganska respektabel ut, även om han inte är utställningsmässig. Å andra sidan ska han ju inte ställas ut heller… so what? Han har åtminstone blivit av med lockarna på ryggen, och lite till. Men som jag tidigare nämnt tycker jag att han är sötare när han är lite rufsig… 🙂 Dessutom visade sig hans vanliga ”jag” när en del av pälsen försvann. Jag observerade ju för någon vecka sedan att han var lite ”rultig” och vi drog ner lite på maten, men det var tydligen bara päls. Nu har han fin midja igen. Det är dock en av livets stora gåtor; var gör han AV allt träningsgodis? Varför kan inte jag vara skapt som resten av familjen, som uppenbarligen kan stoppa i sig hur mycket som helst och fortfarande vara i lagom hull?

Efter trimningen vidtog ett, eller snarare två, garderobsstädningsprojekt. De hängde liksom ihop. Resultatet blev fem stora papperskassar + en stor svart sopsäck med bidrag till närmsta vitrysslands-container. Bland annat åkte 10-15 hemstickade tröjor iväg! (Ja, de har inte ”åkt” ännu, men de är på god väg.) Jag har ju stickat nästan oavbrutet från början av 80-talet tills för något år sedan, och oftast efter helt egna mönster och en del ganska avancerade mönsterstickningar. Det blev ”några” tröjor, mer eller mindre användbara. Det ska tilläggas att det blev 10-15 kvar i garderoben, som jag inte kunde skiljas ifrån. Det kanske kallas affektionsvärde? Det var lite mer avancerade projekt som får mogna åtminstone tills nästa garderobsröjning för det är högst tveksamt om de kommer användas något mer?

Mitt under röjningen slutade det regna och solen kom fram. Iza tog husse på promenad och jag och K simmade iväg på vårt håll. Jösses vad blött det var i skogen! En stig vi brukar gå var som en bäck och jag fick klättra omkring på kanterna medan Karlsson glatt ”simmade” rakt fram.

Vi började dock med ett uppletande. Eftersom min uppletanderuta på åkern var upptagen av två rådjur fick det bli skogen istället, med en K som tittade på när jag vallade. 20 meter bred korridor, 4 föremål, fem skick. Rätt OK faktiskt. 🙂

Sen busade vi runt i skogen ett tag för att avsluta med lydnad hemma, och jag börjar misstänka att vår lydnadskarriär kan vara över. Han gapar som en stolle när han springer till rutan, och hur jag ska bli av med det är en gåta? Vi körde även lite inkallning med stå och ligg, samt lite kryp (starter och avslut). Det sistnämnda var väl det enda jag var helt nöjd med, resten gick inget vidare idag. Vi får ta nya tag imorgon.