Det är vad jag har att se fram emot! Tog en kvällspromenix med Iza för att kolla av vårt ”gamla” trattis-ställe. Och … oj! Det fanns hur mycket som helst, nästan. Det var åtminstone mer än vad jag egentligen borde ha plockat en fredagkväll (4-5 liter), med tanke på att de ska rensas. En del ska faktiskt ätas upp till middagen också. Mmmmm… 🙂
Några fina exemplar ur förra helgens fångst.
Och här är hela skörden från förra helgen, på väg till torkning!
Trots att det blinkar ”training overload” i både min och terrierns pannor så åkte vi iväg och tränade igår igen. Det verkar nämligen som om vi äntligen blivit med träningsgäng och då gäller det att hänga på. 🙂
Gänget består av tre ”tanter” till (jag tror faktiskt jag är yngst, men det skiljer inte mycket). Det är B med en flat-tik på nio år, A med en golden-hane på 10 år och en golden-valp (av jakttyp) samt M med en DSG (i väntan på den perfekta terven) som inte var med igår. B och A är domare, och det är ju aldrig fel. 😉 Jag känner samtliga mer eller mindre väl, bl a från Kindslägret, och det här ska nog bli bra. 🙂
Igår visade det sig att planen där vi tänkt vara var upptagen. Av en golfare! Efter diverse diskuterande beslutade vi att åka hem till B som bor i närheten och har en egen liten appellplan. Det visade sig att appellplanen var ”insprängd” i en fårhage. Det tyckte K var … intressant. 🙂 Men han vande sig efter en stund. Ludden syntes inte till så mycket, men det luktade nog en hel del.
När fårchocken lagt sig skötte han sig riktigt bra. Han fick ligga plats två gånger. En gång med sittande hundar bredvid och en gång med liggande. Jag gick dessutom och gömde mig en del av tiden båda gångerna, och det fungerade också bra. Fick kommendering i ff med stegförflyttningar, vändningar på stället och tempoväxlingar. Där var det lite ”får-vims” i början men det blev bättre. Rutan, tungapport, kryp med vinklar och inkallning med ställande hann vi också med. På rutan vrålar han rakt ut om jag säger ”rutan”, men är jag tyst och bara visar med handen eller viskar ”varsågod” så är han tyst? Tja, det finns ett och annat att fundera på.
Dessutom fick han ett spårupptag. Han var extremt övertygad om att spåret gick ”bakåt”. Och en övertygad terrier är inte lättövertalad. Han ”hängde” sig i selen, och till sist la han sig ner, mycket bestämt, åt ”fel håll”. Efter en stund gav han dock upp och tog spåret åt andra hållet och då blev det så bra fart att han galopperade över den enda pinnen och fram till slutet, den pipande apporten. Funderar faktiskt på att låta honom gå några bakspår, landa på vägen, och åka in i bilen en stund? Det tål att tänka på…
Avslutningsvis blev det lite fika och helt plötsligt var klockan 20.00 och det var kolmörkt?! Då skulle jag åka och helghandla! Vid 21-tiden var jag hemma hos en tämligen surmulen husse…
Idag är det vilodag och i morgon är det klubbmästerskap i bruks. Eftersom det är inofficiellt så vågar jag skriva det här. 😉
Några dagar i rad har förmiddagarna bjudit på tjocka dimmoln som lättat framåt lunchtid. Idag började dagen med klar himmel, och låga moln.
Jag måste testa en grej jag hittade på nätet!
‘
‘
‘
Och det funkade inte. Här ovanför skulle det ha varit ett käckt litet frågeformulär, men html-koden verkar inte funka i WordPress. Sorry.
För övrigt föll vi för det fina vädret och åkte och tränade idag igen. Den lille skötte sig utmärkt. Iza fick gå promenad med husse på hemmaplan.
Insåg idag att jag måste inreda en ryggsäck till alla prylar man behöver ha när man tränar. Framför allt lydnaden är ju en materialsport. 😉 Vi har långt från plan till parkering så att hämta i bilen efterhand funkar inte. Igår försökte jag ”knô” in K:s tungapport i ryggfickan på västen. Det gick ”sådär”. 🙂 Ryggsäck får det bli!
Precis när jag postat föregående inlägg gick jag ut och vittjade brevlådan. Det var roligt! 🙂
Först och främst låg det ett tjockt kuvert där, adresserat till Karlsson. Som vanligt, när det kommer den sortens post, var det från fanclubs-ordförande Ingrid. 🙂 Vi tackar och bockar! Du är för härlig Ingrid! Även Iza tackar och bockar för hon får nog delta i uppätandet om inte terriern snabbt ska förlora sina bruksegenskaper pga akut fetma. 🙂
Dessutom låg där ett ovanligt trevlig lönebesked och en katalog från Taiga. En mycket farlig kombination… Men med tanke på att bilen ska in på service nästa vecka, och sedan ska besiktigas veckan därpå, får jag försöka hålla i slantarna.
(En sak är dock klar; ska man handla kvalitetskläder för utomhusbruk är Taiga ett mycket hett alternativ. Men smakar det så kostar det…)
Igår förvandlades den gråmulna morgonen till en alldeles fantastisk höstdag. Framåt eftermiddagen var det 16-17° varmt i skuggan. I solen var det rena sommarvärmen och jag bara njöt de stunder jag kunde vistas utomhus.
Framåt kvällen blev det ett träningspass för K på Elfsborgs BK. Ryktet om vår ”bragd” hade tydligen spridit sig, för gratulationerna haglade ganska tätt. Det här är väl våra ”15 minutes of fame” så vi får slicka i oss bäst vi kan. 😉
Eftersom jag fortfarande inte lyckats bestämma var (och hur) vi ska börja träningen inför alla nya moment så körde vi på det som redan är påbörjat men långt ifrån klart. Framför allt blev det inkallning med ställande. Han funkar bättre på enbart handtecken men jag måste försöka få till det även på muntligt kommando med tanke på att avståndet är rätt stort. Vi körde även lite ruta som den lille terriern glatt kombinerade ihop med skall. Inte bra!
Kröp gjorde han som en liten gud, och vi påbörjade vinklarna, framför allt åt höger, genom att låta honom krypa i små cirklar vilket han löste fint.
Stegen återupplivade vi igår och efter ett par ”varv” på lilla stegen fick han ta den stora och det gick alldeles galant när jag slutade ”hjälpa till”. Han har fått in en helt OK teknik för att ta sig fram på ovandelen, och fort går det… Han förstår dock INTE vitsen med att kliva på sista steget på nedvägen så det får vi jobba på.
Tungapporten körde vi också och det börjar se riktigt prydligt ut. Det kan dock komma något startgläfs…
Platsliggning med skott blev det också och inte ett spår av krånglet från i söndags. Han satte sig direkt, la sig direkt på kommandot och låg sedan jättefint trots att en hund i närheten krånglade en del. Bad ”tävlingsledaren” gå fram och kolla om han pep, men det gjorde han inte, just då iaf. Jag måste erkänna att han är rätt söt där han ligger bland alla stora ”normala” brukshundar. 🙂
Ikväll var tanken att jag skulle hålla mig hemma, för imorgon är det också träning planerad (nörd – vem – jag?), men nu håller solen på att bryta igenom och då vete sjutton… känns som om man MÅSTE ta vara på de fina kvällarna och passa på att träna så mycket som möjligt innan mörkret anfaller på allvar.
Stort tack för alla gratulationer i förra inlägget. Det värmer! 🙂 Som jämförelse kan jag berätta att husse var mer exalterad över att Kalmar (Elfsborgs konkurrent om SM-guldet) fick en halvtimmes förlängning i finalen av Svenska Cupen (tror jag det var?) i söndags eftermiddag, än över Karlssons uppflyttning?! Hans slutsats var att den halvtimmen skulle resultera i trötta ben en vecka senare när de båda lagen möts? Jag vet inte jag… och liiite mer entusiasm över våra bravader hade kanske varit önskvärt? Men man lär sig leva med det också.
I söndags eftermiddag gjorde jag en utflykt till den lokala ICA-butiken. Helt plötsligt kom jag på mig själv på att gå omkring och fån-flina. Om man vill vara lite mer ”elegant” kan man kalla det för ett outgrundligt leende, à la Mona Lisa. 🙂 Den där uppflyttningen kom, helt ärligt, så fullständigt oväntat så jag har nog fån-flinat till och från ända sedan i söndags.
Nu börjar dock det chockrosa molnet landa, och jag inser hur mycket jobb vi har framför oss. Klivet upp till högre klass är stooort. Rent lydnadsmässigt är även klivet från lydnadsklass I till II ganska rejält, åtminstone större än mellan appellen och lägre, där ligger ju svårigheten i specialen, dvs att spåret är betydligt mer avancerat. Ni kan alltså slappna av, vi lär inte tävla på de närmaste veckorna, eller månaderna, eller kanske året? OK, vi har ett par klubbmästerskap att klara av men där får vi köra de klasser vi precis blivit uppflyttade ur.
Inkallande med ställande: där har vi börjat, men det är långt kvar till 10:an.
Framåtsändande: Vi har väl gjort några försiktiga första-övningar, men här finns det oerhört mycket att jobba på!
Skall: Skäller gör han ju ofta och gärna, men att göra det på kommando, samtidigt som man sitter still, och framför allt att vara tyst på kommando? Det kan ta ett tag…
Tungapport: Momentet är väl poängmässigt, men behöver putsas åtskilligt.
Dold platsliggning: har vi inte tränat särskilt mycket. Dock tror jag att han ligger ”bättre” om han inte ser mig, men det är bara vad jag tror.
Spårupptag: Där måste vi jobba på tempot och riktningen ut i rutan. Senast han fick ett upptag tog han sitt livs första bakspår. Vi får väl se hur det utvecklas?
Spårkondition: ja just det, långa spår… Många spår…
Uppletande: Det kanonuppletande han hade som valp/unghund har jag på något (okänt) sätt lyckats förstöra så där kommer vi att kunna lägga oceaner av tid.
Rutan: Påbörjat, men massor kvar innan det är tävlingsmässigt.
Fjärrdirigering: Där har han börjat hoppa pyttelite framåt när han sätter sig upp från liggande, så det jobbar vi vidare med. (Inte framåthoppen alltså, utan att han ska hålla sin position. 😉 )
Nu är bara frågan; var börjar jag? Får jag nog fundera på en liten stund. 🙂
Igår kväll åkte jag till klubben. Inte för att bjuda på uppflyttningstårta för gårdagen var redan bokad på tårtfronten och jag hade fått ”order” om att vänta till nästa måndag. Vad det gällde träningen var jag lagom ostrukturerad, luften går ju gärna ur så där direkt efter en uppflyttning, men vi körde en hel del läggande under marsch, där vi backade i träningen, för det momentet hänger ju med ett bra tag till och jag känner att han tappat lite i snabbheten. Lite inkallning med ställande körde vi också samt kryp och lf/ff, delvis med kommendering.
Iza fick ett rejält simpass efter det, och efteråt lyckades jag faktiskt åstadkomma något som kan kallas massage. Hon tittade på mig med skräckblandad förtjusning men bestämde sig till sist för att det nog var ganska skönt och låg still flera sekunder i taget. 🙂
Låt mig presentera ett stycke träsktroll – uppflyttad till högre klass spår!!! Jag svävar fortfarande omkring på ett chockrosa moln, och tror inte det är sant. Vi som bara skulle ut och ”prya” (på årets hemmatävling där vi inte riskerade bortlottning) och egentligen inte trodde vi skulle ta oss runt spåret på tid … och så går han och blir uppflyttad?! Jag fattar ingenting…? Mer än att jag har en fantastisk liten hund, även om det fanns mycket övrigt att önska av framför allt lydnaden idag, där han presterade långt under det han är kapabel till. Men skit samma – det gick vägen ändå!
Dagen började med lydnaden och det var inte särskilt kul. Det lilla träsktrollet var ruskigt okoncentrerad och nollade t ex läggande under marsch eftersom jag fick ge tre kommandon innan han förstod att det var honom jag pratade med. Och på krypet, som normalt sett är 10-mässigt, nosade han och var allmänt seg, men men… Vad gör väl det en dag som denna? Vi hade efter detta dagens andra bästa lydnadspoäng, men det säger nog inte att vi var bra, utan bara att de andra var sämre…
Sen var det dags för spåret och där fick jag så jag teg. 🙂 15 minuter behövde vi för att ta oss runt, och man har 25 minuter på sig. En pinne missade han, men det må vara honom förlåtet.
I det läget började jag inse att det skulle räcka med en femma på platsen för uppflyttning, och DÅ började jag bli riktigt nervös! Budföringen hade vi klarat oss utan, rent poängmässigt, men körde naturligtvis ändå. Insåg att jag faktiskt aldrig kört budföring med skott, men han är ju inte det minsta skottberörd, så jag var inte särskilt orolig. På vägen till mottagaren sprang han som ett skott (eller kanske som en liten kanonkula?) men på vägen tillbaks var han tvungen att ta en kisspaus och tala om att ”Kilroy was here”. Men bara det var gjort satte han full fart tillbaks till mig. 🙂
Och sen … sen var det dags för platsliggning. Som sagt, en femma skulle räcka. Vid det laget var det bara fem av åtta hundar kvar, och en avstod tydligen platsen för det var bara fyra hundar. Vid den tidpunkten hade Karlssons båda hjärnceller lagt av och han var nog på en annan planet. Vi ställde upp på vår ”punkt” och sen var det ”slut”. K ”låste” på något, gud vet vad, och hörde inget av mina upprepade sitt- och fotkommandon. När tävlingsledaren sa ”koppla loss och stoppa undan kopplen” stod han fortfarande upp. Snacka om att det susade runt i mitt huvud! Vad gör jag? Ja, jag får väl försöka lägga honom från stående då, tänkte jag och röt i med ett ligg. Inget hände… Ytterligare ett ligg, och ev. ett tredje, jag kommer inte ihåg, och då vaknade han till liv och – la sig. Jag trodde nästan att jag nollat momentet redan där, men det var ju bara att fortsätta. Och han låg som en klippa. Skotten berörde honom föga, och inget annat heller. Tittade sig lite omkring, men det var allt. Till slut visade det sig att vi fått åtta poäng på det. Generöst eller inte? Vet ej, men jag bara tackade och tog emot. Uppflyttningen var i hamn!
Här kommer dagens poäng: (och för icke bruksnördar – i brukset är det två domare, därav två poäng på varje moment, och olika koefficienter är det på varje moment, här också):
Linförighet: 6,5/6,5 Står i halt, drar i kopplet, nosar, VP
Framförgående: 7/7 Nosar, drar ngt, ngt snett
Platsläggande: 0/0 Flera DK
Inkallade: 10/10
Krypande: 6,5/6,5 DK läggande, ngt hög, långsamt tempo
Apportering: 9/7 Tugg
Hopp: 10/10
Platsliggande med skott: 8/8
Påsläpp spår: 10/10
Spårning: 9/9
Budföring: 6/6
Totalpoäng: 482,5 (och en tredjeplacering av åtta startande)
Iza behövde alltså fem försök för att få sin uppflyttning, och då hade vi 451,25 poäng, alltså 31 poäng mindre. Som sagt, jag har fortfarande inte fattat att detta gick vägen?! Vår ”prova på”-tävling? Men man ska tydligen aldrig upphöra att förvånas.
Så nu vet vi vad vi har att träna på över vintern (förutom spår); framåtsändande, skall, tungapport, inkallning med ställande, rutan, fjärrdirigering, platsliggning med dold förare + att putsa på de moment vi redan har. Och så uppletande då…
Men just nu tror jag vi ska ägna resten av dagen åt att göra … ingenting. 😀
Rubriken betyder att gårdagens show med Maria Möller var – just det – femstjärning. Vilken artist hon är! Och vilken röst hon har! Maken till mångsidighet har jag sällan skådat. Det var nog inte många musikstilar hon missade på dessa två timmar. Och sen har vi ju imitationerna som är – klockrena! Jösses så vi skrattade!
Showen avslutades med mitt favoritnummer, där hon (naturligtvis ensam) sjunger duett mellan Montserrat Caballé och Cher! Har sett det numret live tidigare och det är sååå läckert. 🙂
Stående ovationer från hela publiken var liksom en självklarhet.
Att vi hade platser mitt i femte rad på parkett gjorde inte det hela sämre.
Har ni möjlighet så boka biljetter:
http://www.ticnet.se/html/artist.htmI?l=SE&artist=Maria+M%F6ller+Show
Det finns faktiskt lediga platser på de flesta föreställningarna under turnén, och ni kommer inte ångra er! (Hon återkommer faktiskt till Göteborg i november. Är nästan sugen på att boka biljetter igen, men … nä, någon måtta får det vara.)
27 timmar och 25 minuter, det var ganska lagom tid att tillbringa i Stockholm. Först tyckte jag det var lite ”snålt”, men jag hann med precis det jag ville. Och lite till. Jag var med andra ord inte ett dugg ledsen när tåget lämnade centralen 15.15 igår. Tvärt om så var det ganska skönt att få vila fötter och ben en stund efter några timmars ”vankande” i butiker. Hets-shopping blev det inte så mycket med. Delvis pga begränsad budget, delvis pga avsaknaden av sherpa som kunde bära prylarna. Några småprylar blev det självklart, men inte mer än att det var hanterbart och fick plats i handväskan. Den stora prylen (en låda för hundprylarna i bilen, att ha ovanpå Karlssons bur) köpte jag det sista jag gjorde innan tåget gick.
På onsdagen åkte jag raka spåret till polishuset för att luncha med G, en f d arbetskamrat. Det blev även sightseeing i de lokaler där jag jobbade under några år, och i de nybyggda delarna. Det har hänt en del på 23 år… På torsdagen besökte jag även f d Norrmalms polisstation där jag jobbade de sista åren innan jag flyttade hit, och där hade det hänt grejor minsann! Där huserar numera designhotellet Nordic Light Hotel. Det enda som fanns kvar från ”min” tid var en mosaikvägg i receptionen, och det var ju iofs anmärkningsvärt!
På torsdagen vankades det som sagt omkring på stadens gator och torg, och så åt jag lunch med L. Sen blev det hemfärd. Åkte X2000 både upp och ned, och visst är det snabbt och effektivt (och den här gången blev jag INTE sjösjuk), men jag kunde konstatera att det var bekvämare säten och mer plats på mjölkpallståget mellan Borås och Herrljunga!
Min ”secret mission” på SBK då, kanske någon undrar? Det var inte så secret. 😉 Jag hade tillfrågats av centrala PR- och info-kommittén om att delta i en grupp som skulle ”brainstorma” (genomföra ett brand wheel, med ett ”finare” ord) och lägga en grund för det varumärkesarbete som skall startas upp. Detta innebar att vi under några timmar på onsdag eftermiddag/kväll satt på klubbens kansli i Farsta och försökte enas om vad SBK är och vad vi står för, och vad vi vill stå för. Allt för att kommunikationsbyrån som jobbar med projektet skulle få en grund att stå på. Lite spännande, lite intressant, och framför allt ska det bli intressant att se vad det hela mynnar ut i?
Ikväll bär det iväg till Göteborg för Maria Möller show, men sen – sen ska jag inte lämna kommunen på … på … flera dagar! Nä, allvarligt talat har jag inte en enda kommunlämning inplanerad (även om det säker blir någon), och det känns faktiskt ganska skönt. 🙂
Sökorden folk använder för att ramla in på min blogg är för tillfället extremt säsongsbetonade.
JA! Älglopporna (eller älgflugorna) är i full gång. Själv har jag fått ett par ”bett” (eller vad de nu gör?) i nacken.
Äppelvin? Nej, det är jag ingen expert på. Tillgången på äpplen i de svenska trädgårdarna (dock inte i min) är uppenbarligen stor. Själv har jag inte ens druckit äppelvin, ännu mindre funderat på att göra eget. Men vid något tillfälle tror jag att jag haft rubriken ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” som rubrik på ett inlägg.
Jag misstänker att de som använder ovanstående sökord blir ganska besvikna när de ser var de hamnat… och efter det här inlägget lär ju ännu fler hamna här. 😉
På dagens lunchpromenad stötte vi på följande:
Japp, det var det! Men lägg märke till att det, för ovanlighetens skull, inte finns en enda katt på listan?!
I morgon bitti bär det av till hufvudstaden (med X2000, undrar om jag blir sjösjuk den här gången också?) för min secret mission hos SBK. 😉 Har lyckats boka lunch med kompisar både onsdag och torsdag. Ett par timmar ska det väl bli över för lite hets-shopping också. 🙂 15.15 på torsdag går tåget hem igen. Hade gärna haft lite mer tid på mig när jag ändå är där, men det är bara att gilla läget.
Igår kväll åkte vi till klubben mest för att bjuda klubbkompisarna på uppflyttningsäppelkaka. Den föll de flesta i smaken tror jag. 🙂
När vi ändå var där passade vi naturligtvis på att träna lite. Kvällens roligaste var när vi tränade framförgående (som jag brukar belöna med att kasta boll framåt, över hans huvud) och Karlsson upptäckte luftballongen som var på väg över plan, rakt mot oss, men några nivåer längre upp så att säga. Jag riktigt såg hur hårt de små terrierhjärncellerna jobbade… ”Det ser ut som en himla rolig boll, och låter roligt gör den också, men VARFÖR ramlar den aldrig ner?” 😀
Det har varit en intensiv helg, så jag tar det i kronologisk ordning. 🙂
I fredags lyckades matte kamma hem en guldmedalj!
I minigolf!
Det var utgång med jobbet (födelsedagsuppvaktning) och det hela började med minigolf (inomhus, 18 hål), där jag hade förmånen att ingå i det vinnande laget. Ärligt talat gjorde jag ett ganska hyfsat resultat, även om mina manliga lagkamrater var ett (eller flera) strån vassare. Vann gjorde vi i alla fall och guldmedalj blev det. 🙂
Därefter intogs det en god middag på restaurang men jag bröt upp relativt tidigt och körde hem, med tanke på vad jag hade planerat för lördag morgon. 😉
På lördagen var det tidigt revelj och samling kl 08.00. Vi drog startnummer 1 till min stora lycka. En ”kant” på platsliggningen är ju aldrig fel, och sen är det skönt att ha ”det” gjort tidigt. +6°, blött gräs och skugga gjorde mig dock lite fundersam; skulle han ligga?
Han låg… Som en klippa! En hund i mitten satt upp ett tag, men lade sig sen igen. Det var det mest dramatiska som hände. Något intressant var också att min teori, om att MIN tidsuppfattning skulle ändras, visade sig stämma. Om jag någon gång tagit min tävlingsplatsliggnings-puls så hade jag utan tvekan kunnat räkna ut tiden med hjälp av mina (extremt våldsamma) hjärtslag. Det har jag nu inte gjort så jag fick lita på tävlingsledaren. Och när hon sa ”återgå” trodde jag att det gått ca en minut och blev mycket glatt överraskad. Fler låååånga platsliggningar blir det alltså. Mycket nyttigt för både hund och matte uppenbarligen.
Efter platsliggningsgrupp nummer två var det alltså dags för oss att äntra lydnadsplanen. Han var inte riktigt med mig i linförigheten och gjorde saker som han aldrig gör på träning, t ex förbli stående i en halt (!), men sedan tog det sig. Åtminstone under momenten. Mellan momenten var han lite vimsig vilket även avspeglade sig i helhetsbetyget.
Så här såg protokollet ut:
Platsliggning: 10
Tandvisning: 10
Linförighet: 7,5 Sätter sig ej, SS, VP, vid sväng
Läggande: 9 Något sen
Inkallande: 10
Ställande: 8 Efter i start, & steg
Apportering: 8 Tuggar ngt
Hopp över hinder: 10
Helhetsintryck: 8 Lite tjafs mellan momenten
Huruvida han var sen i läggande och ställande såg jag ju inte, men det stämmer säkert. I övrigt är jag helt med på domarkommentarerna.
Totalsumman blev alltså 178, och det resulterade i en tredjeplacering av 14 hundar. 🙂 Jag undrar om jag inte kan se ett mönster här: Appellen tävlade vi på samma klubb i våras. Då blev vi också uppflyttade och tredjeplacerade. Kanske bara ska tävla där i fortsättningen? 😉
Jag vet ju att det finns en del icke hundnördar som läser här, och då kanske det är lite ”grekiska” med protokollet och poängen ovan? Det är alltså så att alla moment har en koefficient (j*kla ord!) som varierar med svårighetsgraden. I den här klassen har t ex linförigheten den högsta koefficienten (4), vilket innebär att poängen, 7,5, skall multipliceras med 4. Detta förklarar hur de futtiga siffrorna ovan kan bli 178. 🙂
Maxpoängen i klassen är 200, och för att bli uppflyttad ska man ha minst 160.
Blev ni klokare nu?
Prisbordet var väl dukat och när det var vår tur att välja fanns det en ”hög” som innehöll en taggig, gul pipapport, ett läderstryp i lagom storasysterstorlek och en ficklampa. Den gula pip-apporten kunde jag inte motstå så den ”högen” fick det bli. Hur klokt det var kan ju diskuteras? Den piper så fruktansvärt illa så har K den i mer än två minuter åt gången håller vi på att ”go nuts”, så det är strikt ransonering som gäller.
Halsbandet var perfekt i storlek till Iza och ficklampan liten, smidig och extremt ljusstark så det blev bra.
Pip-apporten var roooolig. Jätterooooolig!
Halsbandet var en aning stort till pristagaren, och ficklampan förstår han inte riktigt vitsen med. 🙂
Direkt efter prisutdelningen åkte jag hem och sen bar det vidare till Jönköping, Elmia och husvagns- och husbilsmässan där vi sammanstrålade med pappa & A.
Jag kan väl sammanfatta det hela med att; hade jag 324.000:- ”över” så skulle jag beställa en Cabby 620 L.
Det är snuskigt mycket pengar för en husvagn, och om jag hade 324.000 över skulle jag förhoppningsvis göra något vettigare för pengarna, men den var perfekt för våra behov. Längre och bredare sängar än vad vi har nu, och det är egentligen det enda jag begär. Om sisådär 10 år kanske årets modell har kommit ner i en mer rimlig prisklass?
Drömma och dregla lite kan man ju alltid göra. Många drömmer uppenbarligen om husbil också, men det blir så bökigt att ta sig ut i spårskogen när man är på läger så jag tror vi håller oss till husvagn. 😉
När vi dreglat färdigt åkte vi hem och efter kom pappa, A och Gino. Trodde att de båda unga herrarna skulle kunna umgås på ett vettigt sätt inomhus men det slutade med hysterisk jaktlek (inkl. drevskall) så det blev ett ganska kortvarigt äventyr. Försökte knäppa kort, och EN bild lyckades jag få, så fort gick det. 🙂 Det blev inte ens några dåliga bilder, utan helt enkelt bara EN!
Karlsson till vänster, Gino till höger.
Därefter intog vi en god middag bestående av plockmat (typ tapas) och rödvin. Kvällen blev inte särskilt sen…
Innan de åkte hemåt idag tog vi ut Gino och min kamera för att knäppa lite fina bilder. Resultatet blev ”sådär”, men några duger väl.
Hej vad det går!
Världens sötaste Gino.
Eftersom Gino funderar på att bli labrador när han blir stor har han börjat träna på fågelapportering. 🙂
Avlämnande var dock ”sådär”…
Världens sötaste Gino igen. Som för övrigt fyllde 10 månader igår.
Ungefär när de gav sig av hemåt åkte jag och K ut i skogen och spårade. En klubbkompis hade lovat att gå ut ett av klubbens högre-spår åt oss. DET är lyx! Att bara kunna åka ut till ett utlagt spår, sela på och traska iväg. Själva spåret gick sådär, men klockan var eftermiddag och skogen ”kryllade” av svampplockare som vi både såg och hörde, och som sannolikt varit inne och tassat i spåret. K förstod nog inte varför han inte fick spåra de spår han tyckte passade bäst just då, men jag fick ju klart för mig vad vi behöver träna på.
Nu är uppflyttnings-äppelkakorna (som jag ska bjuda på på klubben i morgon) bakade och snart är det ”natta” efter en intensiv men rolig helg.
Och förresten; tack för alla grattisar i förra inlägget! 🙂
(Puh vad långt det blev. Var det någon som orkade läsa ända hit?)
Då kan äntligen lille K titulera sig ”uppflyttad lydnadsklass II”. Idag gjorde vi det. 178 poäng. 1:a pris och en tredjeplacering av 14 hundar.
Hinner inte mer nu. Får återkomma med en fylligare rapport i morgon. 😀
vallterrier.com 