I tisdags hade vår norska chef kallat till online-möte för alla i företaget. Vi trodde att det skulle handla om korttidspermitteringar men det var värre än så. Vi blev uppsagda, allihop! Hela verksamheten ska flyttas till kontoret i Estland och så var det inte mer med det. Troligen ytterligare ett av alla de snabba och oövertänkta beslut som fattats av den norska styrelsen under åren, utan någon som helst konsekvensanalys.
Vi har väl alla varit medvetna om att det inte gått så bra för företaget sedan en tid tillbaka men att det skulle bli ett så drastiskt beslut, och redan nu, var en chock. Hade ju hoppats på att vi skulle klara oss i ett par år till så att jag sedan kunde ta ut en tidig pension men den definitiva dödsstöten för den planen var coronaviruset. 😦
På två dygn gick jag igenom faserna chock – panik – acceptans – lugn och sedan infann sig faktiskt en viss … lättnad. Jobbet har ju inte alltid varit en dans på rosor. Väggen har varit nära, riktigt nära, vid ganska många tillfällen under åren (senast i höstas) men jag har ändå hängt kvar. För varje ”hänga kvar-år” har väl möjligheterna att få ett annat jobb minskat i samma takt som min ålder har ökat. Fördelen med att kunna utföra 95% av arbetsuppgifterna hemifrån, och vara med hundarna, har dock övervägt.
Nåja, nu är läget som det är. Jag har 12 månaders uppsägningstid och sedan får jag väl leva på A-kassa i ett år. Därefter får jag tugga på naglarna i några månader innan jag kan börja ta ut pensionen. Det återstår dock att se om det finns några pengar kvar till A-kassa och pension efter att både statens och hela världens ekonomi har rasat samman p.g.a den här käftsmällen Kina gav oss. Utsikterna att få ett nytt jobb är troligen minimala med tanke på den arbetslöshet som råder, och den lär bli värre.
Redan när det här kaoset började kände jag att det var läge att börja hamstra. Nej, jag har varken hamstrat toalettpapper eller pasta. Jag har hamstrat pengar. Inköpen av villhöver-prylar har varit minimalt eller rättare sagt – inte alls. Jag har köpt det som har behövts, alltså i princip mat till oss och hundarna. Men … jag har tydligen varit väldigt förutseende och hamstrat sedan många år tillbaks.
När jag ser mig om i husets skrymslen och vrår inser jag att jag har hamstrat bland annat:
- Hundträningsvästar
- Hundträningsbyxor
- Fleecetröjor
- Hundträningsjackor
- Hundtäcken
- Hundhalsband
- Koppel
- Hundleksaker
Leksakerna är utspridda i många olika förråd, mest för att jag ska slippa se alla samtidigt och få ångest över det. 😛
Det förrådet som finns av allt hundrelaterat lär varken jag eller hundarna lyckas slita ut ens om vi försöker. Dessutom har jag ganska gott om ”civila” kläder och skor … och böcker. Om man helt bortser från ”vill ha”-faktorn kommer jag nog klara mig livet ut.
Det jag kommer sakna mest när jag får en rejält mycket lägre månadsinkomst är nog möjligheten att kunna spontanshoppa hundkurser eller träningstid i inomhushallar (på vintern). Jag kommer få tänka efter både en och två gånger i fortsättningen. 😦 Jag kommer få förlita mig på mina egna kunskaper och ev. träningskamraters. Dock har jag två kurser kvar i år, som jag redan anmält till. En tvådagarskurs hos Jenny Wibäck om en dryg månad och en helgkurs i specialsök till hösten. Jag har dessutom anmält till Kindslägret i sommar men att det blir av är väl inte troligt. Något slutgiltigt beslut är inte fattat än men i början av nästa vecka ska SKK meddela vad de beslutade på mötet i onsdags. Jag är ganska övertygad om att restriktionerna (max 10 personer, utomhus) kommer hålla i sig åtminstone över sommaren och det kanske är lika bra med tanke på omständigheterna.
Nåja, vi är friska än så länge och det får man vara mycket nöjd med. I eftermiddag ska vi träna specialsök, utomhus, med vänner och det är gratis. 🙂
vallterrier.com 