Det finns några blogginlägg som ligger på kö i bakhuvudet så vi börjar väl med det som egentligen ligger sist i kön, dvs dagens spår. 😉
Förra helgen var vi på kurs i specialsök. Det tror jag vi återkommer till i ett annat inlägg men det som blev tydligt var hur störningskänslig han är i vissa miljöer. Det slår ju igenom även i lydnaden, ibland på väldigt oväntade sätt. Förr var han även väldigt känslig för störningar i spåret men det har blivit så mycket bättre så det vore väl sjutton om vi inte skulle få till det även i specialsöket.
Förr kunde han ”tappa det” totalt bara för att linan t ex kom åt mina kläder och ”raspade” lite. Eller för att det tog stopp p g a lintrassel eller inkompetent matte.
”Oj, oj.. nu gjorde jag nog något fel och vågar inte göra mer” var den lilla kelpiens devis.
Om det, oplanerat, dök upp en människa i närheten (eller i!) spåret var det nästan kört. När vi spårade här hemma kunde det räcka med att en bil åkte på vägen, 20 meter från där spåret gick, för att koncentrationen skulle blåsa bort. Vissa av dessa störningar har ju kommit naturligt med jämna mellanrum och gradvis blivit enklare att hantera. Andra har vi medvetet tränat på, framför allt i samband med lägren på somrarna där det funnits tillgång till mer människor och möjlighet att planera störningar.
När läget är som det är i världen just nu, med corona och order om att stanna hemma så mycket som möjligt, är jag oerhört tacksam att vi faktiskt har det här precis utanför dörren.
Tyvärr är det ju ganska tråkigt att nästan alltid lägga sina egna spår, i samma terräng, men jag får variera det så gott det går och idag uppfann jag faktiskt andra hälften av spåret i helt ny terräng. För Maro spelar det nog ingen större roll, egentligen, men det är ju mer spännande och lärorikt för mig att gå ett spår som någon annan lagt. Tyvärr är det inte ofta tillfälle ges när man nästan helt saknar träningskompisar. P g a av tråkighetsfaktorn här på hemmaplan blir det inte spår så ofta men idag blev det av, och varje gång är jag lika fascinerad över hur bra han faktiskt spårar. ❤
Numera är han väldigt obrydd om störningar som jag åstadkommer. Idag trampade jag rejält snett vid ett tillfälle. Det blev ett kraftigt stopp i linan och jag ropade spontant ”AJ! F*N! HEL*ETE!”. Maro stannade bara och tittade på mig och sa ”skärp dig kärring”, typ, och sen fortsatte vi. (Foten höll, tack och lov.) Linan fastnade också några gånger och han bara väntar lugnt, med fullt fokus, tills jag har trasslat loss oss. Det här har naturligtvis kommit i takt med att motivationen och säkerheten har ökat – inget konstigt.
Ibland väntar han t o m frivilligt på att jag ska bli klar efter apporterna. Alltså blir färdig med att stoppa undan pinnar, godisburkar mm. När jag säger de magiska orden ”då fortsätter vi” är det som att trampa på gaspedalen i en Ferrari. Inte för att jag faktiskt har trampat på gaspedalen i en Ferrari men lite fantasi har jag. 😉
Dagens spår löste han med bravur. Alla pinnar var med hem och alla inblandade var nöjda och glada. Bilderna är tagna när vi lekte med slutapporten, efter sedvanlig belöning.
Alltså, om han nu har lärt sig hantera störningar i spåret så bra ska det väl inte vara omöjligt i specialsöket? Jag måste helt enkelt köra iväg oss till diverse offentliga platser för träning även om det tar emot. Vi har tränat alldeles för mycket ensamma, på hemmaplan. Ensamma lär vi väl oftast vara i fortsättningen också men att vara utomhus och bete sig ”konstigt” känns på något sätt lättare om man har sällskap. Nåja, ensam it is så det är väl bara att bita ihop.
vallterrier.com 