En levande legend växlar upp

Nåja, legend kanske är att ta i men nog är Karlsson ganska välkänd, åtminstone i borderterrier-kretsar. 🙂

Just nu känns han lite som … Rolling Stones. Varje gång de har gett sig ut på turné eller gett ut ett nytt album de senaste 20 åren har jag tänkt att ”nu är det väl sista gången” men icke. Det går några år och så är de på gång igen. 🙂 Lite så känns det med Karlsson nu men vi räknar veckor och månader istället för år och är så tacksamma för varje dag han får må bra och vi får ha honom kvar. Det är ju svårt med gamla hundar – vad är ”bara” ålderssymptom och vad är något annat? De flesta hade nog klassat honom som ”pigg för sin ålder” hela tiden men jag har ju märkt att magen besvärat honom ibland, även efter vändan på Västra Djursjukhuset i februari.

På påskdagens morgon matvägrade han. Det har nog bara hänt en gång tidigare i hans liv vad jag kan minnas. Han tittade med avsmak på matskålen och såg allmänt eländig ut. Vi handmatade honom under dagen och på kvällen åt han som vanligt. Kl 05.45 på annandag påsk stod han i sängen och skällde ut mig för att jag inte hade serverat frukost än. 😀 Jag har nog aldrig blivit så glad för att bli väckt vid den tiden en ledig dag. ❤ Några dagar senare hade han en lite svacka igen och då ringde jag veterinären och fick Andapsin utskrivet. Det hjälpte tydligen. Alltså inte medicinen för den har jag inte ens hämtat ut än, utan bara telefonsamtalet, för sen har det gått käpprätt … uppför. 🙂

Någon vecka senare sprang han ikapp med Maro i skogen! Det har inte hänt på länge. Sen dess så springer han bara för att springa liksom, när möjligheten finns. Han tar rejäl fart och använder en förvånad Maro som rundningsmärke. 😀  Just när jag filmade var de ovanligt långt bort, oftast är de bara ett par-tre meter framför mig, men det var så härligt att se.

Han drar t o m i kopplet när vi går ut på promenad. Det har han inte gjort i hela sitt liv, men nu är det inte bara pensionärsfasoner utan han vill ut i skogen – fort. Han hoppar och studsar. Det spritter och sprattlar i benen och han är så himla glad, och alldeles odräglig . 🙂

Här om kvällen när vi var ute på kvällsrastningen skulle han göra nr 2. Om jag står still brukar han gå några varv runt i kopplets längd och sen sätter han sig. Inte den här gången. Han gick några varv, sen började han trava och till sist blev det galopp. Det kändes som att longera ett fullblod. 😀 Jag skrattade så att jag nästan kissade på mig och det triggade honom ännu mer. Det slutade med att han stack svansen mellan benen och sprang fram och tillbaka, på en meterlång sträcka, i full fart. Rena rama valprycket. ❤ Tyvärr skrattade jag så mycket så jag fick inte fram kameran för att filma.

Förra veckan fick han följa med ut i spårskogen. Förra gången (i somras) var han väldigt förvirrad så jag hade inga förväntningar alls men som han spårade! Han tyckte bara att spåret var alldeles för kort. Det måste vi göra oftare!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I lördags åkte vi till klubben med finkameran i högsta hugg. Han sprang med sina leksaker bra länge och var inte ens trött efteråt, åtminstone inte mer trött än att han orkade sitta i bilen och tjata när jag tränade Maro. 🙂

Den lilla hunden har definitivt gjort en rejäl comeback och växlat upp igen. Hur underbart är inte det? Med tanke på att världen ser ut som den gör just nu, på flera plan, så är han verkligen min räddning. Det går inte en dag utan att jag skrattar högt åt den lilla 14,5-åringen och hans hyss ute i skogen och hemma. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får ha honom pigg och glad länge till. ❤