Som det framgick i förra inlägget så var jag för bara några veckor sedan ganska uppgiven vad det gällde fortsatt tävlande i både bruks och lydnad. Det enda jag såg framför mig var rally och kanske specialsök. Jag hade mer eller mindre bestämt mig för att avstå kurser och läger under året (eller för all framtid?). Kurser/träningsdagar i specialsök var det enda jag kunde tänka mig men helt plötsligt var jag anmäld till fyra kurser och två av dem har vi klarat av den här veckan.

Någon gång före jul (när jag fortfarande var väldigt uppgiven) råkade jag anmäla mig till en distanskurs i mental träning hos Jenny Wibäck. Ämnet för kursen är ”Andra chansen”, speciellt anpassad för sådan som jag – som mer eller mindre gett upp. Kursen börjar om några veckor men bara själva anmälan startade tydligen en process i mattehjärnan. Av bara farten anmälde jag även till ett av sommarens tvådagarsläger hos Jenny, som uppföljning på distanskursen tänkte jag. Dit är det dock ett tag kvar.

Jag är ju inte direkt känd för att ge upp. 29 (!) tävlingar i högre klass med Karlsson är väl ett tydligt bevis på det. Där visste jag ju i och för sig att alla delar fanns, med god marginal. Problemet var ”bara” att få till allt på samma dag vilket vi aldrig fick – men att bara orka kämpa så länge är ju ett bevis på ett visst mått av tjurskallighet. Vi gjorde ju också rätt många tävlingar i lydnadsklass 3 (gamla modellen) utan att lyckas bli uppflyttade. Att ”ge upp” med Maro har känts jättetråkigt men nästan som det enda realistiska.

Någonstans runt jul fick jag syn på att Åsa Sellidj skulle hålla en tvådagarskurs på Göteborgs Hundarena i slutet av januari. Jag har hört mycket gott om Åsa och var nyfiken på hennes ”tänk” som tydligen är lite annorlunda och kanske kunde vara något för oss. Tyvärr var kursen förlagd till måndag-tisdag. Måndagen kunde jag ta ledigt men inte tisdagen. Jag anmälde mitt intresse för att vara med på måndagen om inte kursen skulle bli full. Förra fredagen fick jag grönt ljus, jag kunde delta på måndagen och det är jag, med facit i hand, enormt glad för! Att jag inte kunde vara med på dag två sörjer jag.

Jag tror faktiskt aldrig att jag varit med om en instruktör som varit så mån om att sätta sig in i problemet, analysera det och ha en plan klar ganska direkt. Problemet – för de som inte vet – är att han blir så exalterad av kommendering/tävlingssituation att det blir överslag i den lilla kelpiehjärnan. Han biter i mina kläder, buffar, tränger och när det är riktigt illa går han och ”luftjuckar”. 🙈 Naturligtvis får detta beteende mig helt ur balans och oavsett vilken vattentät (?) plan jag hade innan vi startade så faller allt samman, fort och lätt. Och när jag blir irriterad tar han till nosande, som en lugnande signal.

Jag har, många gånger, sagt att det är ett beteende som han inte själv är medveten om. Jag har uttryckt det som att ”om han varit en schäfer hade han skrikit/gnällt” och det intressanta var att Åsas analys var exakt densamma, utan att jag nämnt min teori. Han vet inte att han gör det! Vi har kursat för många instruktörer och fått många tips, allt från att ”säga åt honom på skarpen” (vilket bara gör honom ännu mer stressad och osäker) till gud vet vad. Någon enstaka har inte ens brytt sig om att lyssna på min beskrivning av problemet och ännu mindre försökt komma på en lösning. På sätt och vis har jag väl själv varit lösningen på spåren länge (det handlar om hur jag går, hur jag andas osv) men det är så himla lätt att ramla in i den gamla, onda spiralen.

Under kursen fick vi även ett nytt, neutralt, ord för att bryta beteendet (även nosande) som även kan användas av träningskompisar, de gånger man har sådana, annars får man använda spegel. Ett nytt ord för ”kontakt” ska vi också träna in. Jag ska dessutom starta lugnt, med ett ”halvsteg”, efter alla halter och försöka gå avspänt men ändå målmedvetet och, framför allt, inte titta på honom. Egentligen inga nyheter men ack så svårt att göra allt rätt, samtidigt. Kanske kan det bli lite lättare när någon annan har satt ord på det?

Något jag började med för några veckor sedan, alldeles på eget initiativ, var att kliva ur position innan belöning. Det sitter väl inte helt i ryggmärgen än (det är rätt mycket som fattas i den där ryggmärgen) men vi jobbar på det. Även det kom från Åsa, utan att jag nämnt det. Hon adderade dessutom lite annat i belöningsritualen.
När det gäller rallyn och högerhandlingen väntar jag dock ett tag med den metoden. Där behövs förstärkning i position än så länge.

På det stora hela var det en fantastiskt bra dag, där vi uteslutande nyttjade vår tid till fritt följ, och jag sörjer att jag inte kunde vara med andra dagen. Hoppas vi får en ny chans ganska snart.

Uppletandet är ju ett annat moment jag nästan har gett upp. Detta moment har strulat något enormt under åren. Så mycket strul att jag periodvis inte tränat det alls… 😦 Maro kan göra jättefina uppletanden, om han får titta på när jag vallar rutan/korridoren. Med annan synretning kan det också fungera. Det ska helst vara en känd plats, där han har kört uppletande förr. På kända platser (typ klubbens uppletanderuta) kan det fungera ändå men det är långt ifrån stabilt. Det där med att jag vallar rutan och han tittar på kommer ju dock aldrig att ske på tävling. Han har också en del hyss för sig i rutan, ffa om det varit andra hundar där tidigare. Då ska det nosas, och kissas och han är generellt väldigt ofokuserad.

För en dryg vecka sedan fick jag tips om en endagskurs i uppletande för Anna-Lena Wendt. Hon är erkänt duktig på detta och det är väl 15-16 år sedan jag och Iza gick en kurs för henne. En del av tänket från det tillfället finns fortfarande i mitt huvud och används men det var definitivt dags för en uppfräschning. Igår åkte vi alltså mot Göteborg och GMBK. Första passet bjöd han på exakt alla felbeteenden jag ville komma åt och det var ju bra, annars hade inte kursen gett lika mycket. Anna-Lena var t ex överens med mig om att det inte är någon bra idé att ”fya” honom för att han kissar. Eftersom han är som han är blir han bara ännu mer osäker. Läxan är nu att genom linjetag och att lära in tydliga signaler (det är inte min bästa gren) öka fokuset på att hitta prylar istället för att ägna sig åt ”slask”. I början med synretning och sen genom att ”sudda” synretningen gradvis.

Även detta blev en mycket bra dag. Nu ska vi bara göra läxorna också. 🙂

Två kurser på en vecka mitt i vintern (även om det inte är särskilt mycket vinter egentligen) och däremellan tre långa och intensiva dagar på jobbet… En vecka att minnas, helt klart. Dessutom hann vi med en träningstävling förra söndagen och i morgon har vi bokat inomhusträning i Landvetter med Maros syrra & Co. Idag ska vi träna på ett par av våra läxor. Problemet just nu är att min hjärna blev lite splittrad. För en vecka sedan var det i princip rally och specialsök som ockuperade den. Nu blev det plötsligt så mycket mer. Roligt, men jobbet (det man får lön för) lägger ju onekligen vissa hinder i vägen, åtminstone innan kvällarna blir ljusare. Vi får väl kämpa på inomhus och på helgerna så länge. Idag skiner t o m solen så vi väntar bara på att den drivande jakthunden, som kan störta över tomten när som helst, ska tröttna, sen ska vi gå ut på gräsmattan och träna.

På tal om väder förresten; natten till fredag kom det lite snö (det är inget jag saknat!) men den var borta ett dygn senare. Jag tog helg redan vid lunch på på fredagen och inte ens snön kunde förta den underbara känslan av skog, luft och dagsljus efter att jag varit instängd i ett fönsterlöst konferensrum i tre dagar.