Kanske överreagerade jag?

För ett par veckor sedan började jag misstänka att Karlssons prostataproblem återkommit. Han medicinerades i höstas för prostatan, UVI och fick samtidigt Onsior. Det förorsakade inga problem med magen men när han av annan orsak fick Onsior senare under hösten pajade magen och vi slutade omedelbart med medicinen. När vi övergick till ”magfoder” blev magen ok och har varit så sedan dess.

Nu var det alltså dags för en ny omgång Ypozane p.g.a lindrig prostataförstoring men tack och lov hade det inte utvecklats någon UVI så antibiotikan slapp vi och likaså Onsior. Den här gången fick han väl i princip alla tänkbara biverkningar av Ypozane, utom just magproblem. Han verkade ha lite ont i magen ibland men det som kom ut i bakänden var helt ok. Några dagar efter att medicineringen avslutades var han sig själv igen men i lördags började det, med diarré. Han kräktes också en gång men var pigg och glad ändå. Han är ju en terrier gubevars…

När han kräktes kom det upp lite vitt ”fluff”?! Han är ju inte den som äter fluff i normala fall så det kändes konstigt. Maro hade varit i farten och ruskat sin läckande fluffbädd och tydligen fick jag inte tag på allt utan Karlsson satte i sig resten utan att vi såg det.
På natten kräktes han igen – utan fluff – och på söndagen var magen riktigt dålig.
Jag åkte till veterinären och köpte dietmat på burk och vätskeersättning. Canikur hade han fått sedan lördagen. Han fick burkmat i teskedsstora portioner ca en gång i timmen och han fick behålla både det och vatten så det kändes ändå rätt lugnt. Allmäntillståndet var gott och han hade ingen feber. Men kl 18.30 kom allt han fått under dagen upp, inklusive vätska, och då rasade min lugna fasad.

Jag ringde direkt till Västra Djursjukhuset i Göteborg. Jag har mycket god erfarenhet av dem sedan tidigare. När jag förklarade läget frågade de bara; när kan ni vara här?
Vi konstaterade att det skulle ta ca en timme, inkl. startsträckan här hemma, och ca 19.40 var vi där och fick träffa veterinär direkt. Vi kom fram till att han skulle få tillbringa natten hos dem, med dropp och tillsyn. Det är ju inte roligt att lämna en hund på djursjukhuset men här kändes det verkligen som det mest vettiga alternativet, framför allt med tanke på hans ålder.

200228A

200228BDagen efter var jag förberedd på en lång väntan. En veterinär skulle ringa upp efter ronden, men … kl 07.27 kom ett sms! ❤

Även om han ser lite ledsen ut på bilden så värmde det både matte- och hussehjärtat enormt, bara med omtanken (som säkert är en rutin). Det var värt så mycket!

Senare ringde veterinären och berättade att om inget tillstötte under dagen borde han kunna åka hem på kvällen. På morgonen hade han haft en liten gallkräkning, med lite fluff, och troligen var det det sista och det som irriterat så att han blev så dålig. Min teori är att han mått lite illa på lördag förmiddag, hemma, och i brist på gräs knaprade han i sig fluffet som, mycket lägligt tyckte han, fanns till hands.

Ett dygn efter att vi lämnat honom var vi på plats igen och hämtade en trött liten hund som nog inte sovit så mycket. Efter hemkomsten har det bara gått uppåt. Han är lika pigg, odräglig och tjatig som han brukar vara, eller t o m mer för han får ju inget godis! Som den 14-åriga terrier han är har han väl utprovade rutiner för när det ska delas ut godis. Godiset består oftast av hans vanliga (diet-torrfoder) men det är irrelevant, det är mest principen det handlar om. 🙂 Att han fått mat sex gånger om dagen efter hemkomsten, enligt instruktioner från veterinären, räknas liksom inte. 🙂 Nåja, om några dagar är han tillbaks på sitt torrfoder och då vågar vi nog dela ut lite även som godis.

Nu kan man ju tycka att jag överreagerade. Hunden var liksom bara dålig i magen… Men, om man varit med om Izas sista dygn var det nog inte konstigt. Hon gick från ”lite lös i magen” ena morgonen till praktiskt taget död morgonen efter. Hon fick inte behålla ens vatten på natten och det kom bara blod i alla ändar. Att se livet, bokstavligen, rinna ur en hund hoppas jag att jag slipper uppleva igen. Jag är fortfarande förvånad att vi faktiskt hann till veterinären när de öppnade (att åka till Göteborg på natten var inget alternativ när hon var i så dåligt skick) och fick avsluta hennes liv där. Det var naturligtvis oerhört tragiskt att hon skulle må så dåligt sina sista 12 timmar men beslutet att ta bort henne var inte svårt. Tanken hade ändå funnits där att hon inte skulle klara en vinter till med halka och allt vad det innebär, men en sådan natt ville jag inte riskera att uppleva igen och därför bar det iväg till Göteborg ”i tid” den  här gången.

Jag är också oerhört tacksam att Karlsson kräktes 18.30, och inte en halvtimme senare, för då hade vi inte hunnit till Västra Djursjukhuset. De två (eller tre?) gånger jag varit där tidigare har det varit hyfsat akut, åtminstone i min värld, och inget tjafs om att boka en tid utan första gången (Karlsson) var frågan samma som nu; när kan du vara här? Andra gången (Maro) stod vi och knackade på dörren innan de öppnade och vi fick hjälp direkt. Helt fantastiskt bemötande!
200228C

Veckans ros går alltså till Västra Djursjukhuset! ❤ Och till Karlsson som repat sig så bra, även om han säkert hellre vill ha snacks än en digital ros. 😉

Nu håller vi tummarna för att magen håller sig lugn!

På vägen hem från Göteborg i söndags kväll konstaterade jag också att på snart 30 år som hundägare så var nog detta första gången jag varit tvungen att lämna in en hund akut för övernattning så på det sättet är jag lyckligt lottad.
Iza ”övernattade” efter att hon kastrerats men det var planerat. Ändå höll det på att sluta med katastrof men det är en helt annan historia.