Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig men en sammanfattning av året kanske jag ändå får ihop. Första halvan är väl egentligen avhandlad i årets föregående två (!) inlägg. Jag tänker inte avge något nyårslöfte om att blogga mer under 2020 för det går säkert åt pipsvängen ändå. Det blir som det blir, precis som resten av livet.
2018 hade vi ju ett (nästan) tävlingsfritt år för att träna och komma ut på tävlingsbanorna i våra nya klasser under 2019. Vi försökte, det gjorde vi, men resultaten uteblev nästan helt. Förutom de mardrömslika lydnadsstarterna (som avhandlats i tidigare inlägg) blev det ytterligare ett par starter i rally i början av sommaren. De var lika mardrömslika som lydnadsstarterna och jag var mycket nära att kasta in handduken för gott. Det är något väldigt märkligt som händer som fort vi gör entré på en tävlingsplan. Vi hamnar oftast i total osynk och blir superstressade båda två. Nåväl, i augusti skrapade vi i alla fall ihop det sista resultatet i nybörjarklassen och Maro fick titeln RLD N. Under hösten har vi gjort två starter i fortsättningsklass, på samma dag. Första rundan – katastrof. Andra rundan – godkänt med viss marginal trots att matte inte var läskunnig och klantade bort 10 p. Det är inte lätt när det är svårt…
Jag känner mig ärligt talat ganska uppgiven. Jag har en hund som har kapacitet och vilja i massor. Han är oftast duktig på träning men så fort det blir tävling havererar allt. Och det är inte lätt när man så sällan, i brist på ett större träningsgäng, har möjlighet att träna tävlingslikt. Jag har en miljard saker att tänka på, allt ifrån hur och när jag andas till … ja f*n vet vad? Minsta misstag från min sida så ”flippar” han. 😦 Det känns som om det är mer än jag kommer klara av tyvärr.
Rallyn känns ju egentligen som om han trivs med, för då får han vara nära mig hela tiden. Problemet är att jag inte tycker det är särskilt roligt och alltså inte lägger tillräckligt mycket tid och energi på det. Även där skulle det naturligtvis hjälpa med ett träningsgäng eftersom jag har svårt att ta mig samman och bygga banor när jag tränar ensam.
Att hela hösten har varit en jobbmässig mardröm med 6-7 arbetsdagar varje vecka har ju inte underlättat direkt. Motivationen och orken till strukturerad träning har varit obefintlig och det vi har tränat har i princip varit lite blandade moment hemma på gräsmattan. Några spår och lite uppletande har det också blivit och jag är djupt fascinerad av hur bra han faktiskt spårar trots att vi gör det så sällan.
Det är tur han är snygg i alla fall för i somras tog han sitt andra utställnings-cert. 😉
Tävlingsåret får alltså illustreras av några rosetter.
Vi har hunnit med några kurser också. Förutom den hos Heléne Lindström i våras så har vi varit på tvådagarskurs hos Jenny Wibäck. Lika bra och peppande som vanligt. 🙂
Traditionsenligt tillbringade vi vecka 30 på Kindslägret. I år var jag enbart deltagare, inte alls delaktig i arrangemanget, och det gick ju bra det också. Vi var i en grupp som körde brukslydnad och uppletande. En trevlig vecka precis som vanligt och vi hade tur med vädret, i år igen.
Under hösten har vi börjat med specialsök (kongsök). Roligt tycker både jag och Maro. Han är faktiskt lite duktig så vi tränar väl på. Det är ju tänkt att bli en tävlingsgren inom SBK 2022 så vi har ett par år på oss innan vi ens behöver fundera på att göra bort oss officiellt. Vi hann faktiskt med en endagarskurs under hösten. Det var roligt och lärorikt.
Sommarens semester var tänkt att gå till Norge. När det närmade sig avresa visade dock prognoserna ihållande hällregn (och eventuellt snö!) under hela första veckan. Vi tänkte raskt om och hamnade på vårt favoritställe i Danmark, för tredje året. Lite fantasilöst kanske men skönt och avkopplande. Den lååånga och oftast folktomma stranden i direkt anslutning till campingen är guld värd. Att kunna gå dagens alla promenader där, om jag vill, laddar mina batterier. Vädret varierade men var på det stora hela helt ok och definitivt bättre än ihållande hällregn.
I slutet av augusti drog jag och Maro till Falun för ett besök hos Anna och Gino. Vi fick några sköna dagar i Falun och på vägen hem mellanlandade vi på SM i Katrineholm.
Karlsson då? Jo han travar på och firade sin 14-årsdag i början av december. I slutet av sommaren upptäcktes det att han hade förstorad prostata och UVI utan att, som den envisa terrier han är, visa några egentliga symptom. Det var mattes magkänsla som talade, igen. Han medicinerades och fick OK-stämpel i rumpan (!) men han kändes ändå inte helt ok. Han var vinglig i bakdelen, framför allt i låga hastigheter. I oktober blev det ett nytt veterinärbesök utan att några fel hittades. Alla prover var jättefina för en hund i den åldern. Vi tog kontakt med en duktig fysioterapeut och han har hittills fått tre behandlingar samt ett gymprogram som vi sköter här hemma med att gå i stege, stå på balansboll och lite annat. Han har byggt på sig fina muskler och blivit mycket bättre i sina rörelser. Tyvärr har han fått gastrit, troligen pga medicineringen för prostatan, så nu går han på veterinärfoder och det funkar i stort sett jättebra. Han är pigg som en iller. Humöret och viljan är det inget fel på men vissa dagar märker man att magen besvärar honom och då är han liiite lugnare. Vi hoppas dock att vi får behålla honom i gott skick länge till. ❤
Det var vårt 2019 i stora drag. Jobbhösten slet extremt hårt på mig och kraften till annat har varit minimal. Jag hoppas verkligen på ett jobbmässigt mer ”rimligt” 2020. Jag vill hitta mål, mening, fokus och struktur i hundträningen igen. Jag vill ha orken att träna, gärna med tävlingsmål, för det är det som är roligt. Det är det vi mår bra av!
Gott Nytt År!
vallterrier.com 