Som det kontrollfreak jag är har ju alltid försökt styra mina spårläggare så långt det varit möjligt. Jag har naturligtvis inte kunnat styra exakt var de ska gå, men följande punkter har jag ganska ofelbart lagt mig i:
- Hur långt spåret ska vara
- Hur många pinnar det ska vara
- Om det ska vara skogspinnar eller vanliga spårapporter, eller både och
- Hur tätt pinnarna ska ligga
- Var ev. godisburkar ska ligga (i förhållande till pinnarna)
- Var ev. leksaker ska ligga (i förhållande till pinnarna)
- Hur tätt ev. snitslar ska sitta
- etc.
Ja, ni kan nog tänka er. Men nu… nu har jag kommit på charmen med att inte veta något. 🙂 Att släppa taget och ägna sig åt lite ”fritt fall”. Men det bygger ju ganska mycket på att spårläggaren vet vad h*n håller på med, och har fantasi. Fantasi is the shit!
Igår fick jag ett spår lagt av Anna, och hon hade en plan. Hur planen såg ut försökte jag naturligtvis, som det kontrollfreak jag är, luska ut. Det sket sig kan jag säga… 😉
Hon hotade med att vara borta i 45 minuter (!!!), och försvann. Innan hon gick la jag ett kort spår åt hennes hund som är sökhund och inte så bevandrad i det här med spår.
Jag väntade, och väntade, och väntade. Till sist kom hon tillbaks och vi började med att gå spåret jag lagt åt hennes gula fara. Och jodå, det blev klart uppskattat. I synnerhet den fastbundna kampdutten i slutet var populär. Helt klart finns det hopp om en karriär även i spårskogen.
Sen bar det av till Karlssons spår. Och som han spårade den lilla råttan!
Det visade sig att en stor del av tiden (ca 20 minuter) hade A stått still. 😉 Detta för att göra spåret färskare och färskare ju närmare slutet vi kom. Vid första stillaståendepunkten fick han jobba en bra stund för att utröna vad som hänt, eller inte hänt. Det hinner naturligtvis utsöndras mycket vittring på en och samma fläck när man står still så länge. Han löste det dock fint och fortsatte. Ett virrvarr löste han också bra. Efter ett tag kom vi ut på en skogsväg där han spårade iväg åt vänster en bra bit. Efter en stund tog det stopp och han snurrade en stund, sen gick han tillbaks en bit på andra sidan av skogsvägen och vek av in i skogen. Och jo, det var precis så A hade gått. Vid den andra stillaståendepunkten brydde han sig inte nämnvärt om utan fortsatte bara ”rakt igenom”.
Det var superkul att se honom jobba så bra, även om jag inte var medveten om förrän efteråt vad som egentligen hände vid stoppen. Men intensiteten och var hög hela tiden, och tempot var jättebra. Men det roligaste av allt var nästan pinnarna. Tre (av fyra) var nämligen skogspinnar som A plockat upp i spåret, hållit i en liten stund för att sedan lägga ner dem. Inga som helst problem, han plockade allt.
Men frågan är om inte Karlsson ändå tyckte att slutet var allra bäst; en pipande elefant! 😀
Igår kväll var han alltså dyr den lille. Jättedyr! Hoppas det håller i sig och att vi slipper dippar i stil med förra veckans hussespår som var en riktig humörsänkare. Det var säkert inget fel på själva spåret, men på terrierns fokus.
Avslutningsvis, en drygt tre år gammal spårbild. Vid den tidpunkten kändes inte spåret särskilt stabilt heller, men våren efter tävlade vi för första gången. 🙂
vallterrier.com 
Vilket roligt spår!
Och vilken guldspårläggare!
Ja han är vår nya spåridol, Lennart Å 🙂
Vad kul och 😯 jobbigt för Lotta att släppa kontrollen 😆 Nu fick du ju helt enkelt lämna över till Karlsson och lita på hans förmåga och jösses vilken förmag han har lill trollet 😉 Fiffigt av Anna, jag gillar Anna…helt klart tycker jag Anna är en fiffig spårläggare. Och Lotta, låt nu naglaran växa ut lite till nästa gång Anna lägger spår, så du har något att bita…igen 😆
Kul med människor som tänker utanför ramarna, en av våra träningskamrater har en uppfödare (till sin hund, alltså) som vid ett tillfälle hade lagt sig ner och rullat fram i spåret… Hunden löste det, så klart. Det är bara vi människor som har en massa idéer om hur man ”ska” göra…