En terrier, en terrier (och en terrier?).

Att matte i den här familjen ibland visar prov på ett enastående terriertemperament är inte vad det här inlägget ska handla om, utan om fyrbeningarnas respektive terrier-egenskaper (läs: envishet). Båda delar visades det prov på igår kväll.

När jag var inne och ”mekade” i tvättstugan/f d pannrummet var Karlsson med, precis som han oftast är. Helt plötsligt (och något oväntat) visade han ett stort intresse för husses gummistövlar (åtminstone den ena) som stod på golvet. Han stack ner sitt söta huvud djupt i skaftet, och självklart följde stöveln med när han försökte backa ut. Han gjorde om detta flera gånger. Hela beteendet tydde på att det skulle finnas något ätbart i stöveln. Till sist tog jag stöveln, vände den upp och ned och vips – ut på golvet ramlade en frolic! Hur den hamnat just där tänker jag inte ens spekulera i. K åt naturligtvis genast upp den, MEN han har inte förstått att det var samma frolic som tidigare låg i stöveln. Han tar fortfarande chansen varje gång jag går dit och sticker ned huvudet i stövelskaftet. Att det bara är ångorna kvar (och förmodligen inte bara frolicångor…) har han inte riktigt förstått.

Izas uppvisande av terriertemperament/envishet kommer bl a till uttryck i hennes mycket starka motvilja mot att vara kvar på nedervåningen när jag går upp för trappan. Oftast får hon följa med om hon vill men om jag bara ska upp och vända känns det lite onödigt. Om jag säger ”stanna kvar – kommer strax” så kan det hända att hon accepterar den (med krokar) stängda kompostgallergrinden. Om jag inte säger något så bryter hon resolut upp grinden och tassar efter mig. Varför låta sig hindras av något så enkelt som ett kompostgaller? Å andra sidan är detta den hund som klättrade ur en komposthage vid ca nio veckors ålder, mycket systematiskt monterade loss nätet i hundgårdsdörren vid sex månaders ålder och klättrade ur sin hundgård med två meter staket vid ca nio månader…

Kanske inte så underligt att jag är djupt fascinerad av de hundar (även större varianter) som faktiskt, på fullt allvar, tror att kompostgaller utgör någon sort hinder?!

2 mornar kvar…

Nu återstår bara 2 mornar (och tre arbetsdagar) innan semestern bryter ut, och tur är nog det. De sista veckorna har jag haft helt otroligt svårt att släpa mig ur sänghalmen på utsatt tid (05.30). Jag snoozar, och snoozar… och snoozar. Så ledighet med sovmornar kommer mycket lägligt just nu. Faktum är ju att t o m hundarna (läs Iza) sover längre när vi bor på camping i husvagn?!  Tycker ju att hon borde gå igång av att det rör sig utanför men … nä? Före 08.00 går vi sällan upp, och det ska bli sååå skönt! På lägret blir det självklart lite andra väckningstider eftersom man ska vara utryckningsklar kl 08.00 men det står man ut med, det är ju läger. 🙂

Igår hade jag vissa planer på att åka till klubben för ett träningspass innan Izas simning men av olika anledningar blev det inte så. Hundarna fick sig varsitt lydnadspass på gräsmattan hemma i stället och sen fick Karlsson promenera med husse och hämta bilen som varit hos doktorn, medan jag eskorterade Iza till simmet. Igår testade jag att släppa henne, efter att jag kastat i hennes älskade pipleksak. (Normalt sett brukar jag ”leda” henne nedför rampen.) Men, precis som förväntat, gick hon INTE i frivilligt. Hon sprang runt bassängen och försökte uppfinna något alternativt sätt att livrädda pip-apporten men till sist fick t o m hon inse att enda sättet faktiskt var att kliva i bassängen och simma! Sen var hon som en säl i vattnet, precis som vanligt, så jag förstår inte riktigt detta motstånd? Dessutom blöter jag ner henne i duschen innan, så blöt är hon redan? Tänk om hon någon gång kunde slänga sig i bassängen av egen kraft, gärna kombinerat med ett förtjust tjut? Då skulle nog  hela arrangemanget kännas mer motiverande även för mig.