Japp, då är korsstygnen borttagna och läkningen fick MVG av veterinären. Råkade kläcka ur mig att jag glömt det där med chip när han ändå skulle sövas, och smack – så hade han ett chip i nacken. För säkerhets skull satte vi på munkorg, men han blev inte nämnvärt upprörd över behandlingen. Så nu har jag en digitaliserade hund, typ… Och bara därför kommer jag väl aldrig mer råka ut för ID-koll på tävling? 🙂

Vid hemkomsten firade han sin nyvunna frihet med ett hysteriskt race runt köket, eller främst under och mellan köksbord och stolar. Där har han ju haft problem att ta sig fram i ett par veckor. Därefter blev det tvättning à la katt. Mycket noggrannt! Han passade också på att möblera om lopporna i skägget, vilket tydligen var välbehövligt. 😉

Helgen ska firas med adventspyntning och ridhusträning i morgon. Nice!

Trattlös terrier med trimbehov, framför allt av (get)skägget. 🙂

Igår svängde jag förbi min f d arbetsgivare, Hööks Hästsport, och investerade i ett täcke till lill-hunden. Back On Track-täcket jag köpte förra vintern trivs han inte riktigt i, åtminstone inte om han förväntas röra sig. Det är dålig frihet för bogarna, och dessutom är det långt och figursytt över rumpan vilket medför begränsad rörlighet för svansen, och det uppskattas inte. 😉

Nu var det väl iofs inte riktigt täckeväder idag. ”Bara” 8-9° kallt, men jag var ändå sugen på att prova. Och jo, det var bättre. Han såg inte alls lika låst och låg ut, utan pinnade på bra. Det är en stretchinfällning på bringan + att själva täcket är fleecefodrad softshell och alltså lite stretchigt i sig själv. Helt OK passform, men det hade inte skadat med ett litet bogveck (eller två) för att öka rörelsefriheten för frambenen ytterligare lite.

Att uträtta nummer två med täcke på sig föll honom aldrig in, så vi fick ta en extra liten sväng vid hemkomsten, utan täcke.

Slutsatsen, angående täcket, är dock att för de pengarna (279:- i alla storlekar) är det helt OK. Hade matten själv fått välja hade det gärna fått  vara någon annan färg än rött, men tyvärr…

Jag  kan för övrigt inte påstå att någon av hundarna är imponerade av snön. Det är möjligt att jag indoktrinerat dem? Fördelen är dock att Iza går utan att dra, där det är oplogat. Idag gick Karlsson efter oss där det var som mest snö. Ett smart drag förvisso, för då var det ju lite upptrampat. 🙂

Om ett par timmar är vi på väg till veterinären för borttagning av brodyren på svansen, och vaccination. Hoppas bara att läkningen blir godkänd av veterinären, och att Karlsson inte bryr sig om ”såret”, så att han slipper tratten nu. Även om han har funnit sig oväntat bra i sitt liv som trattis så är det ju roligare utan.

Och btw, på tal om veterinärer: i morse svor jag en hög och lång ramsa när jag insåg att jag naturligtvis skulle ha bett dem chippa honom när han var sövd i samband med operationen – men det hade jag inte en tanke på då… 😦

Även om det inte framgår på bilderna så har det idag bjudits på lite solsken, och fläckvis blå himmel. Dock duggar det fortfarande mikroskopiska snöflingor, oavbrutet, och snötäcket fylls på med några nya centimeter varje dygn… *suck*

Så här ser bilen, som stått stilla och orörd sedan i måndags kväll, ut numera. En något ojämn fördelning av snömängden. Förklaringen är naturligtvis blåsten, men ändå…? Var jag sjuk den lektionen i fysiken kanske?

Dagens lunchpromenad gick exakt samma väg som igår. 60% oplogat, 40% plogat. Jag trodde ju i min enfald att vi kanske skulle ha någon liten hjälp av det jobb vi la ner igår, men icke. Det fanns inte ens tillstymmelser till hål i snön efter våra tassar. Bara ett slätt snötäcke. Dessutom betydligt mer packat än igår, och därmed mer tunggått. Också på grund av den förb… vinden. Men… det är bra fysträning, framför allt för lille Lennart som får gå i snö upp till magen, och mer därtill stundtals.

Jag är ganska säker på att den här filuren har ungefär samma känslor för snön som jag har, dvs inte särskilt imponerad… Och hon som står i bakgrunden föredrar definitivt sommar och sol.  (ajFån-bild).

Ikväll är det start för vinterns ridhusträningar. Jag ska åka dit men inte delta. Den konvalecenta svansen bör nog inte vistas i den bakteriefloran, även om såret ser helt och fint ut. Vi lugnar oss till nästa vecka. Och att ta in Iza i den miljön…? *skrattar ihåligt*

…när snön och nordanvinden yr utanför knuten kan man ha det så här. Bilderna är tagna med den lilla ”partykameran”, och alla utom den första är tagna utan blixt. Det enda ljus som fanns i rummet var motljus från TV:n och ett par fönsterlampor, och inte tillstymmelse till ”medljus”. Jag måste säga att jag är imponerad av kamerans ljusstyrka! Det var ju iofs därför jag köpte just den, men ändå… Jag har inte photoshoppat något med ljuset utan det är ”original”.

Hygien är viktigt säger Karlsson, som nästan är som en katt i det avseendet.
Nu, när han inte kommer åt att putsa sig själv går han loss på storasyster lite extra. 🙂

Det finns x antal tuggben av samma kvalisort, men Karlsson är alltid
mest sugen på det Iza för tillfället är i besittning av. 🙂

Det är med mycket nöd och en smula näppe tassarna når utanför trattkanten och kan hålla
i benet, men trägen vinner. 🙂 Stillastående eller -liggande motiv underlättar ju vid fotning
utan blixt, men lite rörelseoskärpa kan ju också vara charmigt, eller…?

Nu är han lite trött, men vill ändå gärna ha bästa benet inom räckhåll. Här har han ju
dessutom tillgång till tre ben; mina två som kudde, och ett tuggben. 🙂

Tidigare på kvällen körde vi ett träningspass i lokalen, till terrierns förtjusning. Och till min förtjusning också för den delen. Det var första gången på en vecka med tanke på den konvalecenta svansen. Det är bara att, ännu en gång, konstatera att han är rena rama lyckopillret. Även om inte allt blir perfekt så har han en sådan enorm vilja, och försöker så att han nästan spricker. 🙂

23:e november, och full vinter?! Enligt tillgängliga väderleksprognoser ska snön fortsätta falla (på tvären) några dagar till och rejält med minusgrader ska det bli en dryg vecka framåt, minst. Sen går inte prognoserna längre. Än är det ju inga ohanterliga snömängder, men … i slutet på november?

Jag. Vill. Inte.

Blotta tanken på att det kan bli en vinter av samma kaliber som den förra  får mig att bli panikslagen. Och då tog den fart betydligt senare… En sådan vinter kan man kanske klassa som olycksfall i arbetet, men två? Då börjar man se ett mönster… Ett mycket obehagligt mönster. 😦

***

För övrigt har jag i ett par dagar funderat på hur folk står ut? Alltså sådana människor som har hundar som inte går ihop. Mina går ju utmärkt ihop, men för att minimera risken för att Iza ska börja pyssla om Karlssons svans (som läker fint enligt min bedömning) håller vi dem isär när vi inte kan ha full koll. Det innebär oftast att Karlsson blir instängd i vardagsrummet. Där har han ju sin soffa, sin fåtölj, sina fleecefiltar och kuddar, så det går ingen större nöd på honom. När jag jobbar ligger ju Iza uppe hos mig, och han ligger kvar där inne med dörren öppen. Men… dessa människor som riskerar avancerade hundslagsmål bara genom att, till exempel, glömma en dörr i öppet läge? Nej, tror inte jag skulle klara av att leva på det viset, inte bara för min skull utan för att ständigt behöva stänga ett (eller flera) djur ute från flocken/gemenskapen. Skulle jag någonsin hamna i en sådan situation skulle jag nog allvarlig överväga omplacering. Må det aldrig ske!

I övrigt väntar vi på att det ska bli fredag, så att stygnen tas bort och förhoppningsvis även tratten. Och så väntar vi på att svanspälsen ska växa ut igen. Just nu är den en millimeter, eller möjligen två… Undrar om han fryser om svansen?

Till sist ett kort på schäfertantens lustiga sov-/vilostil tidigare idag. 🙂 Den frambensföringen går inte av för hackor! Den gräsliga fleecepläden är terrierns bäddobjekt, men den har han inte mycket glädje av just nu.

Då har bloggen bytt utseende, och jag tackar Anki för tipset. 🙂 Jag har ju länge letat efter ett nytt tema som passar för lite bredare bilder, och har svart bakgrund. Nu verkar jag ha hittat det, åtminstone efter några smärre modifieringar. Sen kanske behovet inte var akut just nu, när det är lågsäsong för fotning. Å andra sidan, med en konvalecent borderterriersvans finns det ju tid. Nåja, nu är det gjort. Klurar lite på en ny header också, men än har det inte dykt upp några briljanta idéer.

Den här helgen har gått lika fort som vanligt. Gårdagen ägnades bl a åt den traditionella inför advent-fönstertvätten, som var mycket välbehövlig. Nu kan jag förhoppningsvis med hyfsat gott samvete adventspynta nästa helg.

På kvällen drog vi, tillsammans med M & T, till Göteborg och Scandinavium för att titta på Björn Skifs show. Nackdelen med mig är att när jag hör allt för många som är lyriska över något så bygger jag upp helt orealistiska förväntningar, och den artisten som kan infria dem är nog inte född. Samma sak drabbade mig med Mamma Mia. Känslan när jag går ut från den typen av föreställningar blir lite ”jaha… var det inte mer, bättre, roligare”, men det är ju mig det är fel på. Lite i backspegeln kan jag konstatera att det naturligtvis var kanonbra, och att Björn Skifs är en lysande artist. Att jag höll på att krypa ur skinnet pga de obekväma sittplatserna var ju inte hans fel.

Idag har det varit något av en slödag och det behövs ju också ibland. Dessutom vaknade jag med rejält ont i rygg och nacke i morse. Nu vräker snön ner ute, och de som vill ha en vit 1:a advent verkar få det med tanke på den kylslagna veckoprognosen. Jag hör inte till den kategorin. Nästa helg är Karlsson av med stygnen om allt går som det ska, och då hade det ju varit käckt att kunna träna lite spår…

I brist på dagsfärska bilder lägger jag in en gammal favorit, tagen av Camilla Venerot när vi tävlade i Linköping i augusti. Denna bild har hon skickat in till borderterrierkalendern men enligt ryktet har den inte kommit med. Mycket synd, för jag tycker det vore positivt att visa borderterrier som gör något annat än är söta, eller ägnar sig åt jaktprov, men det går tydligen inte hem hos kalendermakarna. Enligt samma rykte är tydligen Karlsson kalenderpojke i december, med någon bild jag skickat in, men vilken vet jag inte än.

Att få till allt som man vill ha det är inte alltid enkelt, men nu är jag en bit på väg. Dock skulle jag vilja ha bort texten längst upp, ovanför headern. Någon som vet hur man gör? Tips mottages tacksamt. (Uppdatering: har fått bort texterna, men skulle helst vilja ha ”sidorna” i högermarginalen iställt för längst upp.) Och så får det nog bli en ny header så småningom, men inte idag.

Främsta skälet till temabytet är att jag vill få plats med bredare/större bilder. Så nu ska vi testa hur breda de egentligen kan vara?

***

…och 590 pixlar var tydligen svaret, om man ska behålla proportionerna?

Testar lite nytt i bloggen… Vi får se hur, och var, det slutar?

När bandaget togs av igår morse visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag hade inte insett hur mycket päls som rakats bort, men det var … mycket. 😦

Eftersom det är oerhört tråkigt att bli fotograferad passade
han på att lägga av en jättegäsp inne i tratten. 🙂

Likheten med en lejonsvans är inte så svår att hitta. Eller med en pudel, fast då ska det ju vara lite rundare ute vid svanstippen förstås. Man brukar ju kalla själva svanstippen, de yttersta hårstråna, för penseln. Mer penselliknande än så här har det aldrig varit. Först ett smalt skaft, och sen…

Nu undrar jag spänt hur lång tid det kommer ta innan pälsen växer ut? Och hur pälskvalitén kommer vara på det nya? Klippmaskin är ju BIG no no på en bt, så risken är väl att det blir totalt fiasko. Min lille Lennart, som har en riktigt bra päls kommer kanske ha en mjuk valppäls på svansen. Eller något annat? Nåja, den som lever får se.

Såret ser i alla fall fint ut, och nu slipper han bandaget. Igår morse vätskade det sig lite, men nu har det torkat upp. Vi får bara hålla koll så att nurse Iza håller sig i schack. Funderingarna för övrigt rör sig väl mest om huruvida han behöver ett svansfodral i fleece för att inte frysa?

Själv är jag tröttare än på länge, och är på väg att somna här och nu, kl 18, sittandes framför datorn. Gårdagen ägnades åt branschjippo med påföljande middag. Jag hann bokstavligen hem och vända emellan. 45 minuter exakt tillbringade jag i bostaden. Kom i säng vid midnatt och hade förvarnat chefen om sovmorgon, men … vaknade samma tid som vanligt. Surprise? Eller inte…

I morgon kväll bär det av till Göteborg för att kolla Björn Skifs show. Ska bli kul, även om den här veckan varit osedvanligt rörig och jag just nu inte känner för att göra någonting, annat än att gå och lägga mig då förstås.

Det verkar som att WordPress, förhoppningsvis tillfälligt, bestämt sig för att det är onödigt med prickar över å, ä och ö i rubrikerna? Hoppas någon lagar felet…

Då var operationen över, och för en dryg timme sedan hämtade jag ett litet ynk, med blått svansbandage,  på Blå Stjärnan. Fortfarande tagen av narkosen, lite skakig och bredbent. Liknelsen med ett fyllo känns inte alltför långsökt.

Ateromet är borttaget och allt hade gått bra enligt personalen.

Nu är han nedbäddad på en fleecefilt i soffan, med bästa kudden inom räckhåll.

Metacam (smärtstillande, antiinflammatoriskt) är uthämtat på apoteket och ska portioneras ut i sju dagar, och nästa fredag ska stygnen bort. Tanken är väl att även bandaget på svansen ska bort, men det beror på hur stort Izas intresse för sårvård är? Schäferslickar i alla ära, men det kanske inte är det mest desinficerande? I det sammanhanget tror jag mer på Klorhexidin faktiskt. Om nu bandaget måste vara kvar blir det en utmaning att få det att sitta på plats. Svansen liksom? När han piggnar till och svansen börjar vifta med sin vanliga frekvens så… Tassbandage har jag lagt, men svansbandage blir definitivt något nytt.

Nåväl,  nu är det bara att hålla tummarna för att allt går som det ska.  Och precis just nu hörde jag ett skall från soffan, och det tar jag som ett tecken på att det går åt rätt håll. 🙂

(Bandaget på frambenen är ”spår” efter kanylen
vid narkosen, och det kan snart tas bort.)

Efter att ha blivit både schamponerad (för första gången i sitt liv) och fönad (för första gången i sitt liv) funderar nu Lennart på om han ska bli pudel istället?

Både drama 1 och drama 2 avlöpte dock smidigare än vad jag väntat mig. Att det är skönt att bli spolad med kallt vatten när det är riktigt varmt på sommaren har han kommit på. Men att bli instängd bakom duschväggen, ståendes på en lagom ranglig tvättkorg i plast, tillsammans med matte var jag inte lika säker på att han skulle köpa. Men antingen tyckte han att det var rätt OK, eller också var han paralyserad av skräck, för stilla stod han. Och schamponerad blev han.  🙂 Rejält torkad med handdukar och sen blev det en sväng på trimbordet tillsammans med fönen, och även det accepterade han. Det kanske är en pudel som bor under den strävhåriga, skäggiga ytan? Fluffet i pälsen fick helt klart en annan dimension efter badet också. Trimdax igen, men inte idag.

Vadan detta rabalder då, helt plötsligt? Jo, i morgon är det dags för operation av irritationsmomentet på svansen, och då ska man ju bada i desinficerande schampo kvällen innan om man är hund. Så är det, och så fick det bli. Hur desinficerad han kommer vara i morgon är dock skrivet i stjärnorna. Givetvis for han runt i huset som ett JAS-plan på crack när han blev utsläppt ur duschen, och slängde sig runt och rullade sig på allt som gav det minsta motstånd. Dvs hundplädar och mattor, och de är nog inte särskilt sterila. Nåja, det är som det är, och på goda grunder tror jag att det kommer ske lite extra desinficering, just på svansen, i morgon.

För övrigt är jag rätt nojjig inför morgondagen. Så nojjig att S påpekade att det faktiskt inte är en bypass-operation han ska genomgå, utan ett ytligt ingrepp på svansen. Men det är inte själva ingreppet jag nojjar över, utan narkosen. Förhoppningsvis kanske de bara kör lugnande och lokalbedövning, men jag vet inte. Å andra sidan så har de väl troligen sövt både hundar i Lennart storlek, och ett antal betydligt mindre djur, så det borde väl gå bra. 07.20 i morgon ska han lämnas in, och sedan hämtas på kvällen.

Idag var det planerat spårträning på eftermiddagen, om vädret var hyfsat. Och hyfsat blev det. Faktiskt jättehyfsat om man tar med i beräkningen att vi skriver november. Solsken och uppehåll! Jobbade halva dagen och sen blev det kompledigt. Vi drog iväg till Tranemo för en date med S. När jag, som första ekipage, anlände till skogen där vi tänkt vara så kom det små gröna män ur buskarna. Eller, den ena var rätt stor, men grön. Tydligen pågick det jaktprov både där och på ett par andra tänkbara ställen. De var dock snälla och vänliga, och verkade ha koll på aktiviteterna även i andra skogsområden. Efter lite spånande kom vi på ett ställe som troligen skulle vara tomt, så det var bara att åka vidare.

Efter spårläggning körde vi uppletande, och hej vad det gick! Mycket spring i benen hade han, och även om det var tungsprunget (med korta ben) så gav han järnet. Inga tendenser till klibbande, utan full fart ut, och runt, och hit, och dit. Det var ju positivt. 🙂 Å andra sidan hittade han bara tre av sex föremål… Nåja, man kan ju inte var glad jämt.

Spåret gav chanser till många varierande sinnesstämningar hos matte. I början var det rörigt som sjutton. Han hittade på en hel del saker som inte hade så mycket med själva spåret att göra. Efter en del strul tog han plötsligt i för kung och fosterland och spårade kanonfint. Nästan ända fram till slutet… Där gick spåret utmed en skogsväg och naturligtvis kunde han inte hålla sig utan ”ramlade” ut på vägen och försökte spåra där istället! Efter en stund fick han lite hjälp tillbaks till spåret, tog upp det, och gick ut på vägen igen, 15 meter före slutet?! Då var måttet rågat för matte. Sele och lina åkte av och han fick sitta och titta på när jag hämtade slutet. Inga pipar, inget godisregn! Någon måtta får det vara liksom. Men det här med vägar ÄR ett problem, i synnerhet på tävling…

Till sist några bilder från när solen gick upp i morse. Det är vackert med frost! Jag förstår inte vad vi ska ha snön till?

Iza är, och har alltid varit, en väldigt orädd hund. Visst… hon har säkert varit rädd men nyfikenheten har alltid tagit överhanden. På mentalbeskrivningen var det raka spåret fram till avståndslekare, dumpe, skrammel och spöken. På korningen var hon skendräktig och betedde sig lite skumt, men inte någonstans fanns det ens en antydan till flykt. Men det finns en sak hon är rädd för, och innerligt avskyr – Klorhexidinspray!

Första (och enda) gången jag försökt behandla en sårskada på henne med Klorhexidinspray tappade hon koncepterna fullständigt och det var inte långt ifrån att jag fick mig ett försvarsbett i armen. Vi var instängda i det lilla badrummet så flykt var liksom inget alternativ. Eftersom det finns Klorhexidin på vanlig flaska brydde jag mig inte om att bråka. Klorhexidin på bomullstuss, eller droppad direkt i såret rör henne inte i ryggen, så det handlar uppenbarligen inte om att det svider (vilket jag inte tror att det gör), utan det är sprayeffekten och ljudet som blir för mycket för min vanligtvis så tuffa tant.

Nåväl, vi har klarat oss långt med vanlig K-hex.  Men nu när Karlssons har sin ”böld” på svansen tyckte jag det passade bra med sprayen. Vid våra dagliga behandlingar har Iza varit utanför den stängda dörren, men idag brydde jag mig inte om att fösa ut henne. När det var dags för sprayen blev jag raskt påmind om hennes antipatier. Direkt jag tog flaskan rusade hon ut ur rummet med svansen mellan benen!

Minnet sitter uppenbarlig i. När Karlsson var färdigbehandlad försökte jag få henne att komma fram och nosa på flaskan. Om jag höll en Frolic intill tog godissuget överhanden och hon kom fram och snappade åt sig den, men backade raskt undan igen. Men… är det hennes enda riktiga rädsla så tror jag vi kan leva med det. 🙂

Sen har vi ju iofs skottberördheten som dykt upp på äldre dagar. Igår fick husse bevis för att jag inte hittat på. Han och hundarna var hemma ensamma när det small av ett skott inte så långt från huset. Iza hade kommit farande, lite orolig, och ville vara nära honom en liten stund, men värre än så var det inte. När jag kom hem och husse skulle berätta så konstaterade han att Iza är ”fruktansvärt skotträdd”. Jag, å min sida, konstaterade att det är tur att det finns grader i helvetet, och att husse aldrig träffat en hund som är fruktansvärt skotträdd, och därmed har dåligt med referenser. Och ja, öronen är kollade och vaxproppen som hittades är borttagen, men fenomenet kvarstår. Som sagt, hon reagerar men blir inte hysterisk, så jag kan inte göra så mycket mer än hoppas att Karlsson inte lägger någon vikt vid det hela om det smäller när de är tillsammans.

***

Så över till avdelningen konstiga drömmar… I natt har jag hunnit med tre, men den sista bleknade bort för fort för att jag skulle hinna fånga den.

1. Jag och en kompis var i Thailand, och det enda ”husrum” vi kunde hitta var ett ställe där vi fick gå och hämta sängar i ett förråd och sova utanför hotellentrén. Det var en massa andra mer eller mindre konstiga förvecklingar också, men just det är det tydligaste minnet av drömmen.

2. Någon hade bestämt att oktober och november skulle slås ihop i datumräkningen så helt plötsligt visade kalendern att det var den 50:e november.

Drömtydning på det någon? 😉

Detta mötte mig när jag klev ur bilen hemma, i mörkret, igår kväll.

Antingen är det en rysk miniubåt som gått rejält på grund. Väldigt rejält!

Eller så är det vår nya avloppstank?

Jag är inte riktigt säker…

Btw… det här med byte av avloppssystem är, milt uttryckt, ett moment 22. Det har utfärdats ett påbud från Jerusa… eh nej, från kommunen om att den sortens avlopp som vi har här på landet inte längre får finnas. Om man inte byter drabbas man av höga böter. Men för att få byta till ett godkänt avloppssystem ska det fyllas i blanketter, ritas kartor, och inhämtas tillstånd från grannarna in absurdum… Men det skapar väl åtminstone arbetstillfällen inom kommunen antar jag?

Jag har kommit på två positiva saker med snön, men endast och enbart två. Den ena har jag nu förbrukat, och den andra klarar vi oss bra utan så nu vore det utmärkt om någon kunde ta bort skiten.

Fördel 1
Snömängden är precis lagom för att den lilla terriern ska få sig ett bra fyspass (rygg- och benmuskler) när han går koppelpromenad. Snön kräver höga benlyft, och han tar sig fram utan att hoppa groda vilket oftast blir fallet vid mer snö. Höga benlyft går dock att fixa även i högt, visset gräs alt. mjuk mossa, så snö är på intet sätt ett måste.

Fördel 2
Årets julkort är fixat. Kommer det mer snö innan deadline (gud förbjude) och jag får något kreativt anfall så kanske jag  gör ytterligare försök, men jag måste inte.

Julkortet är naturligtvis sekretessbelagt i ca 1,5 månad till, men några andra bilder på lycklig lössläppt terrier utan tratt kan jag bjuda på, även om bildkvalitén är rätt usel. Jag vill bara påpeka att han har minst lika roligt utan snö, så i den frågan står han helt på mattes sida. 😉