Kategori: Uncategorized

Av en slump (?!) stannade jag till på Blomsterlandet igår, på väg från jobbet. Det kan tänkas att jag sett något om att de hade pelargondrive? Hur som helst skulle jag bara titta, för några fler pelargoner har jag ju inte plats med innan utomhussäsongen är igång…

Och… så kommer jag hem med fem nya!? Två engelska (nr 1 och 4 nedan) och tre andra. Samtliga sorterna är nya för mig. Dock är jag skeptisk till hur de kommer se ut fram emot sommaren eftersom de måste vara väldigt hårt drivna för att se ut så här i mars? Men den som lever får se… Hur som helst är de väldigt vackra just nu.

För övrigt spritter det rejält i de övervintrade, och framför allt i sticklingarna jag tog i höstas. Det som förvånar mig mest är den nedan. Det är en stickling jag fick av K:s gammelmatte. Den rände iväg rejält på höjden och hade inte ett blad kvar nedtill. När jag planterade om för några veckor sedan kapade jag av den, satte toppen i jord för att försöka rädda något men lät den här pinnen vara kvar, mest som ett experiment. Att den skulle ta sig hade jag föga hopp om. Men se på f*n! Nu, efter ett par veckor, så börjar det komma små blad på ”pinnen”! Oerhört fascinerande vilken livskraft de ändå har. Sen tror jag väl inte att det blir något av de mest kraftfulla exemplaren i sommar, men ändå…

Och ja – det är fortfarande snö i bakgrunden. Det har inte hänt mycket på de två sista dagarna trots det härliga solskenet. Tjälen i marken och minusgraderna på nätterna gör att det går segt. Jättesegt!

Som jag tidigare nämnt har jag ett ganska maskulint förhållande till instruktionsböcker – de är till för fegisar! Med andra ord undviker jag dem i det längsta. Det ska liksom funka ändå, om inte annat via trial & error-metoden, vilket ganska ofta är minst lika tidskrävande som att läsa instruktionen…

Igår kväll svalde jag dock stoltheten (dumheten?) och tog fram instruktionsboken till kameran för att försöka räkna ut hur man får kameran att döpa bilderna i löpande nummerordning istället för att varje gång man tömt minneskortet börja om på …01. Det systemet har ju resulterat i en grotesk samling mappar och undermappar i datorn, helt i onödan.

Och se på f*n… jag lyckades!

Förövrigt är nackspärren betydligt bättre idag. Inte bra, men bättre!

När jag nyss satt i solskenet på altanen (lunchrast) var det något som kröp på min hand. En fluga!

Termometern på solsidan visar +15°, på skuggsidan +5°.

Mumma…

(Och som ni märker har nu bloggen bytt inriktning; från blommor till insekter…!?)

Nej lugn, jag har inte sett någon fjäril utomhus! Däremot kände jag nyss en i magen, av den fånigaste anledning jag någonsin varit med om!

Gick in på Elfsborg BK:s hemsida och såg att de lagt ut pm:et för appelltävlingen den 4:e april. Det var alltså motsvarande tävling som K blev uppflyttad på förra året. Jag gick in och läste pm:et, bara för att kolla om det var några ”kändisar” med, och det räckte. Att läsa ett pm jag inte alls är berörd av fick en fjäril att fladdra till i magen. Undrar vad det säger om mina tävlingsnerver?

För övrigt är det följande som gäller just nu:

1. Voltaren (invärtes)
2. Voltaren (utvärtes)
3. Varm Vetekudde (utvärtes)

Utsikten över ”vår” åker, sedd från sovrumsfönstret. Det har bara blivit en liten strimma barmark trots att solen gassade på hela dagen igår. Men eftersom det åter varit ett antal minusgrader i natt tar det ett tag innan processen kommer igång.

Vaknade med en galopperande nackspärr. Aj!

***

Gårdagens träningspass på Elfsborgs BK försöker jag lämna i glömskans mörker. Precis i inledningen av träningen fick K syn på en grästuva som han bara var tvungen att kissa på, just precis då!  Detta ledde till ett kort men intensivt utvecklingssamtal och sen hamnade vi inte riktigt i balans, nå’n utav oss,

Dessutom fanns det något (någon?) som luktade mycket gott på plan vilket ledde till en hel del nosande och en ännu mer oblanserad matte…

Det enda som fungerade riktigt bra var kryp (åt alla tänkbara håll), skall och platsliggning. Man får väl glädja sig åt det lilla…

…låg etta på USA-listan den dagen du föddes?

När jag föddes var det den här. Och trots det har jag aldrig varit särskilt förtjust i Elvis, även om jag kommer ihåg exakt var jag var och vad jag gjorde när jag hörde att han var död.

Här kan du kolla vilken som är Din låt!

Igår kväll var det siming med Iza. Före oss i simhallen var en liten svart-vit terrier. Såg den inte ordentligt, men det var troligen en parson?

Matte gick ut vanliga vägen, vilket leder till att man nästan kolliderar i hallen. Samtidigt instruerade hon husse att gå ut ”bakvägen”. Jag förklarade att Iza inte (eller åtminstone mycket sällan) äter andra hundar.

– Nej, men DET är en terrier! förklarade matte och log.

Och så var det…

När den kom ut genom andra dörren och fick syn på Iza, dock på lite större avstånd, så brast det. Den bara vrålade hysteriskt och slängde sig vilt i kopplet.

Det är DÅ man blir stolt över sin schäfer. Iza var helt tyst, rynkade ihop sin panna och ville nog hemskt gärna gå dit för att lugna ner det vilda djuret. Det blev dock inget av med det eftersom jag är rädd om henne. 😉

Det är när man träffar på den sorten som man förstår varför ”terrier” har en dålig klang i många människors öron.

Men som bekant finns det terriers, och så finns det träsktroll. 😉

Inför dagens lunchpromenad lämnade jag mina Icebug hemma för första gången på ett par-tre månader. Grusvägarna är ju helt eller åtminstone delvis snö- och isfria, men en del av promenaden går på skogsväg. I uppförsbacke. I skuggan.

Där var det blankpolerad skridsko-is som översköljdes av smältvatten.

Tony Irvings prestation i första avsnittet av Stjärnor på is framstod helt plötsligt i ett helt annat ljus…

***

Och efter lunchen avnjöts cigaretten på altanen, vid solväggen. Utan jacka!

När kompisen S ”emigrerade” (för en period på minst fyra år) för några veckor sedan donerade hon två orkidéer till mig. Dessa växter som enligt ”alla” ska vara sååå lättskötta. Jag har försökt med två stycken i mitt liv, och det har inte varit någon succé i det här huset. Nu gör vi ett nytt försök med de här donerade exemplaren. Och när det slog ut en ny blomma på den ena här om dagen så växte jag nog någon centimeter. Nu har det förvisso gått så kort tid så jag kan inte ta åt mig äran, men ändå… 🙂

I natt har det varit plusgrader hela natten, det har regnat lite, och nu är solen på väg fram/upp. Dessutom blåser det lite vilket bidrar till att det torkar upp. Det kanske finns hopp om att snön är borta innan helgen? Inte de uppskottade vallarna, men kanske det som ligger ”på platten”?

Jag har fått indikationer på att det är problem med kommenterandet. Hittills är det en person som har drabbats, vad jag vet, och denne någon var smart nog att skriva ett meddelande i gästboken istället. Om det är fler som har problem får ni gärna meddela mig på samma sätt (eller via mail), för hur ska jag annars veta om att det strular?

(Och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det, men i alla fall…)

I fredags, på väg hem från jobbet, stannade jag till på en blomsteraffär för att köpa tulpaner. Eftersom det var extrapris om man köpte två buntar à 10 st så slog jag till. Och nog fick jag valuta för pengarna, för det visar sig att de ynglar av sig?! Massor med yngel döljer sig i vassen. Tre ”extra” är nog rekordet hittills. Så om vi räknar med ett snitt på två yngel/ursprungstulpan så har jag nu sextio tulpaner!

Dessutom doftar de gott, och jag älskar den här tvåfärgade lite flikiga och bulliga sorten. Därför fortsätter vi med dagens blomstertema. Tråkiga blixtbilder förvisso, men man ser i alla fall fenomenet, i synnerhet på den sista bilden.

Själv är bäste dräng, konstaterade jag idag. Igen. Ingen aktivitet i träningsgänget pga sjuk hund, domaruppdrag resp. ”utflykt”. Så då var det bara jag kvar. Bestämde mig för att skogen vid klubben borde vara lite mindre snöbemängd så jag åkte dit för att lägga ett spår och köra lite lydnad.

Vägen till där jag skulle lägga spåret har uppenbarligen inte varit plogad på hela vintern så jag tackade gud, banken, VW och ett par till för fyrhjulsdriften. Utan den hade vi nog inte tagit oss därifrån i den decimetertjocka is-sörjan.

Hur som helst la jag ett spår modell kort till Karlsson. Att det blev så kort berodde mest på att jag ville undvika floder (som lämpat sig väl för forsränning) och isiga stup. Fick till nå’t som var ca 300 meter och bara under korta passager gick i snö.

På väg tillbaks till klubben för att köra lydnaden flög f*n i mig och jag stannade till vid uppletanderutan. Hade egentligen inte tänkt köra uppletande också, men so what? Vallade en korridor på ca 20 meter med fem föremål, utan närvarande hund. Det var så gott som vindstilla men det räckte ändå med fem skick för att få in prylarna. Han kämpade ett tag med det sista föremålet, som låg längst ut i ena hörnet, men han gav inte upp. Inte en enda kisspaus, och inget barkätande utan riktigt fokuserat och fint. Det enda problemet, men det beror uteslutande på mig, är att om jag säger något när han är på väg in så tappar han gärna föremålet. Att det ska vara så svårt för matte att helt enkelt hålla käft? Men på det stora hela var det nog faktiskt hans livs snyggaste uppletande. 🙂

Appellplan bestod till ca 65% av isflak som flöt omkring på gyttjepölar. Resterande 35% bestod av gyttjepölar utan isflak… Lyckades dock hitta en någorlunda hyfsad sträcka utmed ena kanten där det gick att köra framåtsändande. Och det gjorde vi. Med tanke på omständigheterna (=väglaget) så fick han klart godkänt. Sen hann vi inte så mycket mer för då hade spåret legat i 1,5 timme vilket jag tyckte räckte mer än väl med ringrostig hund.

Och visst märktes det att han var ringrostig! I början förekom det en hel del konkurrerande sidoverksamheter men det klarnade ganska fort vad vi höll på med och han blev mer och mer fokuserad. Hade spåret varit 300 meter till hade det förmodligen varit riktigt bra på slutet. 🙂 Alla pinnar, såväl vanliga apporter som skogspinnar, markerade han fint så vad man skulle ha dom till (byta mot pip & köttbullar!) hade han uppenbarligen inte glömt bort.

Behöver jag tillägga att han nu sover sött?

Det finns tydligen hopp om både en vår och en sommar i år också. Detta är en stickling jag tog i höstas, av ”rasen” PAC Ice Crystal. Och ja, i bakgrunden är det … snö.

Då har jag ägnat en stund åt pelargonpyssel, med sekatören i högsta hugg. Styrkt av Lasse Anrell som på radio här om dagen hävdade att det inte går att ta död på en pelargon (han har för övrigt fel!) har jag nu beskurit mina hej vilt. Mycket improvisation blev det. De flesta ser ut att ha överlevt vinterförvaringen rätt bra, men några exemplar är misstänkt bleka? Jag ska ge dem några veckor att skärpa till sig. Moderplantan (det låter proffsigt va’) till sticklingen på bilden är ett av de bleka exemplaren så jag får väl vara tacksam att ynglet verkar desto livskraftigare.

Idag går vi för övrigt in i slutfasen av nedräkningen som startade redan i oktober. Om två veckor är det sommartid som gäller! Yippie!