Kategori: Uncategorized

Jag gillar att ha det svalt i sovrummet på natten, jag sover bättre då.

Karlsson vill ha det varmt i sovrummet på natten, han sover bättre då, i sin egen säng.

När det är lagom temperatur för mig blir alltså konsekvensen att Karlsson lindar in sig i mina knäveck för att få värme och då sover jag dåligt.

Summan är liksom konstant…

Rubriken är väl i stort sett en sammanfattning av dagens MH. Det är en härlig liten jycke jag har som älskar människor och älskar att leka. Att leken lika gärna kan gå ut på att springa i cirklar och bolla själv med trasan är väl kanske inte det optimala men tills vidare kör vi med snören i de ordinarie leksakerna.

Dagen bjöd väl inte på några större överraskningar (kompletta resultatet hittar ni här). Att leka är jättekul som sagt, att springa efter bytet var kul men att komma fram var konstigt nog inte lika angeläget. Här var han mer intresserad av konstruktionen på trissorna. På aktivitetsnivån, där jag trodde beskrivaren skulle behöva rutor som inte finns på protokollet höll han sig faktiskt oväntat lugn… Ändå hamnade vi i ruta 4. Det säger ju en del… ;-)Han trampade runt, käkade gräs, kissade och gnällde lite men jag trodde det skulle bli värre.

Avståndsleken var skitkul. Raka spåret fram till figuranten i värnet och full fart i trasan. Och när han väl fått tag på den tänkte han INTE lämna den ifrån sig. Men han höll sig huvudsakligen runt figuranten när han for omkring med trasan.

Dumpe var lite läskig men när jag var framme kom han också fram. Rädslorna försvann snabbt. Vi passagerna var han mer intresserad av att kolla fastsättningsanordningen i marken. Vet inte om han funderar på att skaffa en alldeles egen dumpe?

Skramlet var som väntat inga problem. Naturligtvis gjorde han en undanmanöver, lite självbevarelsedrift har han ju, men sen tog han sig snabbt fram på egen tass.

Så var det då dags för spökena och om spöken tyckte han INTE. Större delen av tiden stod han i sträckt koppel framför mig och skällde. Och hela tiden mullrade det i strupen på honom. 🙂 När de började närma sig rejält retirerade han lite och ställde sig bredvid mig, fortfarande skällande. När jag kopplade loss förflyttad han sig bakom mig och tyckte att ”matte, du kan väl fixa detta så står jag här och kollar hur du gör?” Han gick inte fram förrän jag demaskerade spöket och kallade på honom. Andra spöket fixade han sedan fint.

Den avslutande leken var nästan ännu mer intensiv än i början och när det sköts lyfte han inte ens på ögonbrynet. 🙂

Det är en liten guldhund jag har och jag tror faktiskt att jag stigit ytterligare lite i aktning nu när han sett hur modig jag är och hur elegant jag löser problem. 😀

Nu tror jag inte jag behöver aktivera honom så mycket mer idag. Han sover jättegott och har nog mycket att bearbeta i sina drömmar…

Tyvärr finns det inga foton från dagen eftersom husse var satt till att videofilma och min kamera tycker ändå inte om mörka skogar i kombination med snabba hundar.

Just precis exakt så här trött blir man efter att ha konfronterats med spöken i skogen! 

Idag har vi haft en grävmaskin här för att rätta till delar av tomten samt göra en parkeringsplats för husvagnen. Grävmaskinen har grävt och husse har farit som en skottspole med lastbilen och tippat av det vi ville bli av med hos en granne och därefter hämtat matgjord och grus för att fylla på. Nu är det bara resten kvar…

Blivande husvagnsparkering.

Blivande gräsmatta (appellplan?)

Själv har jag större delen av dagen suttit begraven i bokföringen för att under morgondagen förhoppningsvis få till en deklaration. Eftersom jag inte är någon siffermänniska (definitivt mer bokstavsmänniska) så är det verkligen en pestig uppgift som jag sparar in i det sista. Nu är det bara resten kvar…

Hundpromenaden som blev av sent om sider blev väl inte riktigt lika mycket kaos som väntat. Älgarna lyckades vi hålla på avstånd genom att höras. Hoppas det inte är någon annan än dom vilda djuren som hör oss (mig) när vi vandrar fram. 🙂 Även passagen av djävulshuset gick över förväntan trots att ett av de små kräken tagit sig ut på vägen.

Av Karlssons planerade spår blev det naturligtvis ingenting. Får försöka någon kväll i veckan istället för imorgon eftermiddag tror jag ärligt talat inte att vi är så upplagda.

Nu ska vi ladda för morgondagens bravader som enligt SMHI kommer gå av stapeln i ösregn. Nu gäller det att ragga upp en paraplyhållare åt husse så att inte filmningen går om intet.

Ikväll blev det ett spår till K. Min nya strategi var att lägga ett spår där det var långt till första (och enda) pinnen. Det blev väl ca 300 meter och jäklar vad han spårade. 🙂 För det första var han hyperladdad för att komma iväg och sen bar det av… Tempot var bra utan att för den skull gå ut över noggrannheten. Ibland låg han väl 1-2 meter vid sidan av spårkärnan men med tanke på att det blåste kraftigt och spåret bara legat ca 40 minuter så accepterade jag det. Men det var inte många meter han var bredvid åt gången innan han korrigerade sig själv och gick tillbaks. På några punkter, där jag var riktigt säker på exakt var jag gått, gick han dock prick mitt i kärnan. Så kom vi då till pinnen som jag lagt bakom en liten ”hög”. Just där gick han ungefär en halvmeter bredvid men tvärvände och tog pinnen. Guldhund! Han var fokuserad och koncentrerad och hade (nästan) inga hyss för sig. OK, han tog två korta kisspauser, men inte en enda barkbit knaprade han i sig. Nu gäller det bara att få honom att behålla detta fokus även efter första pinnen… Vi gör ett nytt försök imorgon.

Husse och Iza gick på promenad under tiden. Samma runda som vi gick igår. Idag var det inte åtta älgben på åkern. Det var 24…! Hur många älgar detta motsvarar får ni räkna ut själva. Jag hoppas dom inte ska häcka där alltför länge för då vet jag snart inte var vi ska ta vägen på promenaderna.

För övrigt har jag ikväll ännu en gång konstaterat att hussar inte har samma blick för städning som mattar har. Jag är inte på något sätt pedant men jag ser åtminstone när det är skitigt även om jag kanske väljer bort det just då för att göra något roligare (t ex träna hund). Att dammsuga här i huset är ju ett äventyr x 2. Iza har alltid varit ”arg” på dammsugaren men med K har det kommit in i en annan dimension. Han agerar mot dammsugaren ungefär som jag kan tänka mig att han skulle agera mot en grävling i ett gryt. I motsats till Iza, som gärna hugger dammsugaren om hon kommer åt, så har han bytesrespekt. Han håller sig på ett lagom avstånd, ca 1 meter, och försöker reta dammsugaren till vansinne. Han ger sig INTE! Så länge dammsugaren gapar så gapar han. Därför brukar det vara ganska skönt att dammsuga när huset är hundfritt. I onsdags var det hundfritt men inte dammråttefritt. De påminde om någon sällsynt aggressiv, rabiessmittad art. När vi kom hem från kvällens träning var råttorna fortfarande på plats och ligga aggressiva. När jag frågade husse om han inte kunde passat på att dammsuga fick jag till svar att ”jag tyckte det såg ganska rent ut”. Ridå!

Idag dammsög jag innan han kom hem och när vi sen skulle ge oss ut med hundarna så tyckte han att vi kanske skulle dammsuga innan vi gick…

Ha en skön fredagkväll!

Dom bor i skogen. Jag vet! Men jag vill helst slippa se dom…

Idag har Karlsson assisterat husse på jobbet så när jag kom hem hade jag bara en hund att gå ut med. Storasyster. Lite skönt som omväxling och betydligt mer avkopplande än att ha båda med sig. Iza är på en helt annan stressnivå och betydligt behagligare på alla sätt och vis. När vi kommit en bit tänkte jag att jag skulle kolla en ny alternativ ”genväg” och vek av in i skogen. Då börjar Iza vädra och dra som en stolle mot åkern vi hade i motvinden. ”Aha, rådjur” tänkte jag och var glad att jag inte hade en lös Karlsson att hålla ordning på också. Då ser jag 4 låååånga ben skymta bland träden. Och det var inte hästben. Benen hade kompassen inställda mot det skogsparti vi just var på väg in i.

Jag vände.

När vi kom ut så vi hade fri sikt över åkern så visade det sig att de fyra benen hade sällskap av fyra till. Samtliga hade dock den goda smaken att förpassa sig över stenmuren in i skogen så att vi kunde fortsätta vår promenad i lugn och ro.

När vi sedan närmade oss djävulshuset så verkade det lugnt och fridfullt på tomten. Med tanke på den blygsamma temperaturen och de isande kalla vindarna var det inte så konstigt. Läste senast här om dagen (hos Mårr) ett citat om italienska vinthundar ur en hundbok från 1889. ”man bör hålla dem väl påklädda, ty även den ringaste förkylning tar lätt död på det lilla kräket!” 🙂

Nåväl, det var lugnet före stormen. Precis när vi passerar rinner det som en yster vårbäck av italienska vindhundar (med en och annan spridd skur av cocker och yorkar) nedför trappan och sen var cirkusen igång. Det är dock helt klart att Iza hyser ett något större förtroende för mattes förmåga att ta hand om sig själv än vad hon hyser för lillebrors. Hon var inte alls lika stökig och påstridig och när första chocken lagt sig nästan fnös hon nedlåtande och slöt upp vid min sida. 🙂

Slutet av promenaden tillbringade hon med att febrilt försöka undvika att se ut som en släthårig pumi, eller möjligen collie. Det är nog första gången (sedan valpstadiet, och knappt då) som jag sett henne med vippöron. Vi hade en infernalisk vind snett bakifrån och när hon vände huvudet i vissa vinklar så vek sig öron-snibbarna – framåt! Försökte föreviga det med mobilkameran men då stod de naturligtvis rakt upp hela tiden…

Vid träningen på klubben igår var det faktiskt Iza som gjorde sig förtjänt av en stjärna i kanten. Hyfsat samlad och fokuserad för en gångs skull. Eftersom vi var  där tidigt fick vi en av planerna för oss själva en stund och passade på att träna… inkallning med ställande. Detta djävulsmoment som jag faktiskt hatar mer än framåtsändandet. Hon förstår INTE! Igår testade jag med att kasta boll mot/över henne samtidigt som jag sa kommandot. Så fort jag tar bort bollen är vi dock tillbaks på noll. Hon dämpar farten men travar säkert 6-7 meter och är nästan framme hos mig innan hon väl står still. Gick tillbaks till basicnivå och körde ”stanna” när hon bara var på väg mot mig från kort avstånd, utan att jag kallade in. Då stannar hon, men nu pratar vi alltså ett utgångstempo på skritt eller samlad trav (för att prata hästspråk) och ett avstånd på 3-5 meter. Hur detta någonsin ska bli ett färdigt moment övergår mitt förstånd…

I övrigt skötte hon sig dock fint. Hyfsat skall och krypet var också OK. Testade vinklarna i krypet och när jag böjer mig ner över henne kryper hon jättefint även i vinklar och cirklar. Får väl börja där och gradvis räta upp mig.

Karlsson gav dock ett något mer förvirrat intryck igår. Det var inte det att han inte ville. Mer så att han inte kunde, eller ville så mycket så att det blev mest pannkaka… Men han är så söt när han försöker så man kan inte göra så mycket mer än skratta åt honom. Jag fick även tag på en gammal garvad bruksförare som jag använde som mottagare på budföring. Tanken var att köra på riktigt kort avstånd, ca 10 meter, för att få prydligare ingångar. Hoppandet och bromsandet mot benet har jag tidigare kopplat till farten. Åtminstone funkar det så på en regelrätt inkallning. Ju kortare avstånd desto prydligare ingång.

Tanken var FEL!

Det slutade med att han sprang som en gläfsande oljad blixt mellan mig och mottagaren innan någon av oss hann göra något. Att försöka hålla i honom för att förhindra tjuvstarter var som att försöka fånga en blöt tvål. Men Karlsson hade åtminstone hjärtans  roligt…

…hette en hårdrockgrupp på det glada 70-talet. Trodde jag. Det visade sig, när jag googlade, att de tydligen fortfarande är i farten! Turné under våren… Lillehammer i maj, men jag tror jag står över, de tillhörde aldrig favoriterna. När jag såg min stäppande schäfer associerade jag dock kvickt över till rockgruppen.

Varför steppar schäfern då?

Jo, därför att när lillebror tycker att tillvaron är långtråkig och behöver livas upp så hugger (nåja, nyper) han storasyster i benen och då blir det livat! 🙂

Se  menyn här ovanför. Än så länge är det bara utställning men det kommer mera, om inte annat efter söndagens bravader (MH om nu någon missat det).

Tre nätter har gått och rådjuren har fortfarande inte kommit på vilka delikatesser jag dukat med?!

Nu har jag lagt upp en ny sida med Izas samtliga resultat, även om allt inte är så smickrande läsning. 😉

Karlsson sida kommer…

Förra veckan var ju Iza lite avslagen i simmet. Vet inte om det hade något samband med vaccinationen två dagar tidigare? För första gången i sitt liv fick hon även vaccination mot kennelhosta och den kan tydligen ge vissa symptom, ungefär som på människor som får influensavaccin? Eller också berodde det på att veterinären (av misstag) skrivit ”kattpest och kattsnuva” i journalen? Nåja, igår var det en helt annan, och full, fart igen. Här kommer lite bildbevis.

Hon ligger fint i vattnet och jobbar bra både fram och bak. Vissa hundar tenderar tydligen att slöa med bakbenen men inte Iza inte. Gör man något så gör man det ordentligt!

Den rosa pipande apporten är livräddad och på väg till ”strandkanten”. Det är nog några procent new foundland i henne – också! Tillsammans med de mentala inslagen av pudel och riesen. 🙂

Här har hon fått in båda piparna i munnen, det gäller att vara effektiv!

Puh, äntligen är de upp på ”torra land”.

Här är jetstreamen igång och hon får jobba bra när hon simmar mot vågorna. Å andra sidan flyter hon med bra fart på tillbakavägen. 🙂

Båda piparna – igen, och dessutom med jetstreamen på!

Plums i plasket!

– Är vi klara nu matte?

Under en mycket kort (och gles) period jobbade jag extra i en taxiväxel. Sedan man införde avtalspensionerna, dvs att arbetsgivaren ska betala in en del av lönen, så är det min enda anställning i en ”LO-branch”. Dessa, relativt få, arbetspass kommer att leda till att jag den dagen jag fyller 65 år kommer att åtnjuta en pension från Fora på hela 122:-. Om året! Om inte värdetillväxten uteblir, då blir det 85:-. Om året.

Detta meddelar dom mig med jämna mellanrum. Det jag undrar nu är; får jag en klumpsumma en gång om året eller kommer de att betala ut 10 kronor och 16 öre varje månad?

Hm, fy på er. Inte associera nu… 😉

Det jag syftar på är hundpromenaderna. Dagens lunchpromenad blev av olika skäl betydligt kortare än planerat. Vi var nog bara ute i ca 20 minuter jämfört med den normala timmen. Trots detta sover båda hundarna som nymatade spädbarn?! Missänker att det är uppetsningen i samband med själva utpassagen som tar musten ur dom. Om vi sedan går 500 meter eller 5000 spelar nog mindre roll.

Nu har jag lagt till några nya länkar i min Blogroll, se högermarginalen. Är det någon som borde finnas där men som jag har glömt, hör av er!

Igår kväll blev det lite annorlunda framåtsändandeträning. Så annorlunda att det inte blev någon alls men det visste jag inte när jag åkte till klubben.

Jag hade kollat att det skulle skjutas på klubben och ville därför gärna ha med mig Karlsson. Ju mer skott inför söndagens MH desto bättre. Eftersom det dessutom var medlemsmöte kl 19 insåg jag att jag inte skulle hinna med Iza mer än några minuters framåtsändande så hon fick stanna hemma och gå långpromenad med husse istället. Eftersom det nu inte blev något framåtsändande så hade jag utan problem hunnit träna med båda hundarna men det var inte lätt att veta i förhand. Nu fick Karlsson ett riktigt rejält träningspass istället och han skötte sig sååå bra, ibland är han onekligen mer guldtroll än träsktroll. 😀

Började med skotten som han inte heller idag brydde sig om det minsta. Vid första skottet mjuknade greppet i kampskinnet för en tiondels sekund men han kom igång lika snabbt och sen var det inga problem alls. De sista skotten låg han plats, om än med mig stående på koppellängds avstånd. Han viftade inte ens på öronsnibbarna. 🙂

Därefter arrenderade jag ut K till en klubbkompis som inte hade någon egen hund att hålla ordning på och så stod jag som mottagare på ett antal budföringar med skott. Därefter körde jag budföring med K och för första gången tror jag att vi faktiskt var ute på rätt avstånd, 50 meter. Det var inga som helst problem. Han dundrade som vanligt iväg i full karriär, helt fokuserad på mottagaren. Naturligtvis körde han sina traditionella galoppombyten som det egentligen är en gåta hur han hinner med i den farten? Måste dock börja ställa lite större krav på uppförandet både hos mig och hos mottagaren. Han tjuvstartar gärna, använder gärna ett människoben som bromskloss, och hoppar och grejar lite hos mottagaren. Lite bättre struktur från och med nu alltså! Och tydliga, vana och auktoritära mottagare som kan styra upp honom på ett vänligt men bestämt sätt.

För övrigt blev det en hel del linförighet och fritt följ. Positionen i halterna blir bättre och bättre även om det falerar ibland. Körde även omväxlande läggande och ställande under gång och han sorterade rätt de flesta gånger. Efter det kom vi till kvällens höjdpunkt. Platsliggning! Jag la honom ensam, mitt på plan och var väl själv ute på 10-15 meter. Bakom honom var det en schäfer som for runt på agilitybanan tillsammans med en högljudd matte. Framför honom var ett helt gäng människor och hundar som förvisso inte gjorde så mycket men de var ändå där. Och vad gör mitt lilla guldtroll? Jo, han trycker hakan i backen och ligger! Flera gånger! Vid ett tillfälle sa Tytti t o m åt mig att: – Han kan nog inte komma så mycket längre ner nu. 🙂 Det syns verkligen att han tänker till och efter en liten stund kommer på att hakan ska vara nere.

Han har alltså äntligen fattat! Han reste sig inte en enda gång. Däremot så ålade han iväg någon decimeter ibland men det känns onekligen som ett steg i rätt riktning och ålandet försvinner säkert också när han blir ännu tryggare i att han faktiskt gör det han ska göra och att matte är nöjd och glad.

Sedan avslutade vi kvällen med mötet och där fick guldtrollet ännu en stjärna i kanten genom att han sov sig igenom nästan hela mötet istället för att, som han brukar, (försöka) klänga runt på folk och leta godis.

Ibland är han dyr, mitt lilla guldtroll. 🙂