Kategori: Uncategorized

Nä jag har inte tappat förståndet men faktum är att våra nysådda gräsfrön (de som inte blåste bort igår) faktiskt behöver rejält med vatten. Eftersom vi lyckades tömma vår brunn två gånger igår när vi skulle vattna så känns det bra när det kommer från ovan istället. 😉

Men om ett par timmar, när det är dags för lunchprommisen får det ju gärna hålla upp förstås…

Idag var det en så’n dag.

Normalt sett har jag ganska bra lokalsinne i skogen. Även när jag lägger spår i helt främmande skogar brukar jag kunna hålla hyfsad koll på väderstrecken och komma ut ungefär där jag tänkt mig. Idag var det INTE en så’n dag…

Skogen där vi var idag har vi inte besökt på ett tag och där jag skulle lägga spår har jag bara spårat med hund tidigare och då hinner man ju inte direkt kolla in terrängen, mer än den precis närstående, dvs den man har under fötterna. Jag fick mig ett rejält terrängavsnitt tilldelat som avgränsades av två parallella grusvägar, en riksväg och en traktorväg. Spåret skulle var minst ett fullängds lägrespår. Jag tassade iväg, och jag tassade, och jag tassade… Till sist kom jag ut vid en grusväg. Frågan var bara vilken? Fick lov att ringa till L och be henne tuta i bilen för att lokalisera mig. Jag var inte där jag trodde, för att uttrycka det milt. Dock var jag väldigt nära bilarna. Spåret i sig var det dock inget fel på och det var nog minst rätt längd.

Därefter skulle jag lägga ett spår till Karlsson enligt min nya strategi. Själva spåret var inga problem. Cirka 250 meter med tre apporter. Problemen uppstod sen. När jag skulle gå tillbaks till traktorvägen jag utgått ifrån låg det helt plötsligt ett träsk i vägen! Med lågskaftade kängor kändes det inte som någon god idé att korsa det så jag gjorde en kringgående rörelse och kom sedan ner till ett krondike, fullt med vatten. Gick utmed diket en bra stund, i riktigt risig skog, och kom till sist ut på traktorvägen. Traskade glatt på ändå tills jag hittade en hästhage och ett hus. Det skulle det inte finnas på ”min” väg! Ringde L igen och frågade var jag var? Fick förklarat hur jag skulle ta mig tillbaks och det gick vägen till sist. Problemet var bara att den sträckan jag gick efter sista apporten nog var fem gånger så lång som själva spåret…

Som tur var ville inte L ha sällskap på sitt spår idag så jag fick pusta ut lite.

Själva spåren då? Karlsson spår gick kanon!!! Han spårade jättefint till första pinnen som han iofs först gick över men tog till sist. Vi lekte och busade och käkade köttbullar (nåja, K åt köttbullar) och sen ville han fortsätta?! Jubel i busken! Då kom det fina i kråksången för ca 10 meter efter apporten hade jag lagt några korvbitar så han fick perfekt belöning för sitt fortsatta spårande! Andra apporten markerade han jättefint och så var det samma sak igen, med korvbitar en bit efter. Vi hade bra medvind också så korvbitarna var inte orsaken till att han fortsatte, dvs att han fått dom in vind. Nej, han ville helt enkelt fortsätta. Det kanske är någon kula som ramlat ner i mognads-rouletten?

Izas spår hade legat i 2,5 timme men hon gjorde ett kanonupptag och spårade sedan jättefint större delen. Även idag hade det varit en galen riesen med och korsat spåret med ojämna mellanrum men det brydde hon sig inte om det minsta. Mot slutet, efter att vi korsat ett jobbigt hygge, strulade det dock till sig lite men vi kom till slutet till sist. Dock var det magert med pinnar med i mål. F, som brukar plocka pinnar jättefint, hade också missat en hel hög?!

Nåja, vi hittade iaf ”hem” till sist, och det var ju huvudsaken…

Nu ska jag ut och försöka så gränsfrön, i halv storm?! Den gräsmattan kan nog bli … intressant?

Då har vi klarat av aussie-träffen och jag får säga att Karlsson smälte in med bravur. Eller…? Njae, kanske inte. 🙂 Han var onekligen en katt bland hermelinerna men han anpassade sig väl. Vi deltog till och med i de högst oseriösa tävlingarna och hade därmed chansen att bli ”årets aussie i väst”. Denna titel gick dock (tack och lov) till en hund som uppfyllde rasstandarden betydligt bättre än Karlsson. 😀

Mitt intryck av aussie då…? För att sammanfatta med ett ord; bra!

På det stora hela så gav de ett positivt intryck. Visst fanns det en och annan näbbgädda, framför allt tikar, men det finns ju i de flesta raser. De flesta verkade dock hyfsat sansade och normal-sociala både mot folk och fä (fä=Karlsson). Det kördes lite uppletande och det lilla jag såg imponerade väl inte speciellt men det var en ganska svår ruta de fått tag på. En hund som jag träffade hamnade väl på reserverad-sidan men det är en valp som uppfödaren har kvar och lägger ner mycket jobb på för att komma över den biten. De övriga i samma kull var av ett helt annat skrot och korn och jättetrevliga.

Hade också flera givande samtal med uppfödaren till min och Karlssons favorit-aussie, Tarrak. (F’låt Bucks, men jag känner Tarrak mycket bättre så han får vara favorit tills vidare.) Fick svar på många av mina frågor och även en inbjudan till kennel-läger!! Hon tyckte jag skulle komma och titta för att få en mer samlad bild av hennes hundar. Det uppskattas! Om jag sedan har möjlighet att åka dit över någon dag återstår att se, det äger rum en helg som förmodligen är lite knepig för min del, men det vore onekligen roligt. En sak är klar. OM, jag säger OM, det skulle bli läge för en aussie någon gång så ligger denna kennel högt på önskelistan.
En rolig dag var det och att Karlsson fick med sig en ny pipleksak från prisutdelningen gjorde ju inte det hela sämre i hans ögon.

När vi kom hem släpade jag ut trimbordet på gräsmattan och ”rev” av den värsta pälsen. Nu behöver han ju inte försöka se ut som en aussie längre. 😉 Han är inte så lättrimmad det lilla livet. Vissa delar av kroppen (ryggen, bringan, halsen) tycker han bara är skönt men andra delar vill han helst ha för sig själv. T ex mage, ben och rumpa. Detta försöker han lösa genom att sätta sig med ansiktet mot mig och – pussas…  Det känns onekligen som om han tror att bara han är tillräckligt söt och pussas tillräckligt mycket så ska han slippa?! Som tur är så ska vi få hjälp med finputsen inför Årets Border av V. Det är onekligen lite enklare när man är två…

Misstänker att det lilla barktrollet kommer sussa rätt sött resten av kvällen för även trimning tar rejält på krafterna.  I kombination med alla intryck från dagen så… 🙂

Igår kväll blev det äntligen tid att titta på dvd:n med Karlssons MH. Och det var inte bara jag och husse som tittade. Båda hundarna följde intresserat det som hände på TV:n och i synnerhet Karlsson var mycket förvånad och fascinerad över att helt plötsligt se en borderterrier på TV?! 😀

Kvällens promenad med Iza gav mig tre tillfällen att gripas av djupaste fascination.

 1. Minnesgoda läsare, som varit med sedan januari förra året, kanske minns grannarnas rottweiler som var med oss ute och spårade, alldeles på egen tass och eget initiativ. När jag sedan, lugnt och behärskat, upplyste grannen om detta fick jag en rejäl utskällning?!  Mer finns att läsa här!

Rottisen har gått vidare till de sälla spårmarkerna sedan något halvår tillbaks. Men dess ägare har uppenbarligen inte drabbats av mer ansvarskänsla. De råkar nu vara innehavare till ett barn i ca 1,5-årsåldern. När jag gick förbi där idag så är barnet ensam ute på tomten (som fortfarande saknar staket). Inte nog med det. Barnet befinner sig, gråtande, uppe på en studsmatta!!! Hur höga är dom? 120 cm? Tror inte att det är så nyttigt för ett barn att ramla ner från en sådan? Och hon lär ju knappast ha tagit sig upp för egen maskin. Vem f*n hivar upp ungen på en studsmatta och går därifrån???!!! Jag konstaterade ännu en gång att ”det finns folk till allt”.

2.  Under promenaden dyker Iza helt plötsligt ner i gräset vid sidan av skogsvägen och kommer upp med – en rådjursskank! Det var väl iofs inte så förvånande. Det som förvånade och fascinerade var att hon på mitt ”LOSS”-kommando faktiskt spottade ut den? Hade snarast förväntat mig att hon skulle svälja den hel med klöv, ben, päls och allt. Det är så hon brukar behandla sina ”fynd”. Men hon såg snarast äcklad ut. OK, den var nog inte färsk direkt men hon brukar inte ha några större hämningar på det området. Jag (också med ett lätt äcklat ansiktsuttryck) kunde greppa den försiktigt och kila fast den uppe i ett träd för att undvika vidare äventyr med ”fyndet” på kommande promenader.

3. När vi kom till djävulshuset så var det självklart en hel hög hundar ute i trädgården men det hade jag förväntat mig. En utav dem befann sig dessutom ute på vägen. Den här gången var det en yorkshireterrier som förvisso insåg sina begränsningar och höll ett ganska bra säkerhetsavstånd. Men medan vi försökte passera förbi gjorde den attacker från 20 meters håll, tvärstannade på 4 meters avstånd och sprang ut på 20 meter igen för att ventilera av sig lite. Vid ett av tillfällena när den precis var på väg ut på vägen kommer det en bil i rätt hög fart. Då var jag tvungen (?) att agera trafikpolis också och få stopp på bilen. När hunden sedan vände och sprang åt andra hållet fick jag vinka fram bilen igen. Det var inte utan att jag för en sekund ångrade att jag stoppat bilen. En påkörd hund kanske kunde statuerat exempel och fått dem att skärpa sig. Dock hade det onekligen varit synd om både hund och bilförare…

När jag kom hem körde jag lite lydnad med K som varit iväg och jobbat med husse hela dagen. Då kunde jag konstatera att det kan bli för mycket av allt. Det har väl knappast undgått någon att vi tränat ganska mycket platsliggning sista tiden. Nu tyckte K att han minsann visste vad som skulle göras. Problemet var bara att jag idag tänkt träna sitt kvar några gånger för att sedan köra inkallning. Två första gångerna jag gick ifrån honom så satt han upp. Den tredje, och några  till, la han sig snyggt och prydligt med hakan i backen medan jag var på väg bort och var nästan omöjlig att få upp utan handkraft. Någon  som känner igen uttrycket ”kan själv”?

Ha en härlig helg! Rapport från aussieträffen med mina intryck kommer imorgon, hoppas jag. 🙂

Igår var det utekväll, men för en gångs skull handlade det inte om hundträning. Den här gången var det en annan form av utevistelse, husse fick ta hand om hundarna. Det var planerad uppvaktning av en jobbarkompis som fyllt år. Med tanke på omständigheterna var jag inte speciellt sugen på att följa med men jag tog ett rejält grepp i den berömda kragen och släpade mig iväg och det blev faktiskt riktigt trevligt. Kvällen började på – golfbanan! Nu snackar vi inte minigolf utan riktiga golfbanan. Där fick hon undervisning på driving-rangen av ett riktigt pro. Några av de andra passade också på att slå några bollar. Jag höll mig i bakgrunden. Testade detta (bara på skoj) för ett antal år sedan och konstaterade snabbt att jag INTE var någon naturbegåvning. Tur är väl det med tanke på hur tidskrävande sporten är. Sedan hade vi puttningstävling och jag förlorade stort. 🙂 Ska nog hålla mig på minigolf-banorna i fortsättningen också. Där är jag faktiskt riktigt hyfsad. Nåja, allt är relativt men jag brukar åtminstone slå husse vilket är det viktigaste.

Efter golfbanan bar det iväg till krogen för en god, om än något sen, middag. Det är inte ofta man äter på restaurang nu för tiden men det var gott och trevligt. Eftersom det var jobbardag idag för samtliga bröt vi dock upp ganska tidigt och jag var hemma redan vid 23-tiden.

Nu ska vi (förutom att jobba) ladda för aussie-träffen imorgon. 🙂 Jag (och Karlsson) har nämligen lyckats nästla oss in på en aussie-träff som ska gå av stapeln här i Borås. Jag har länge varit nyfiken på denna ras. Några exemplar jag träffat har varit jättetrevliga men jag har även träffat några hyfsat otrevliga. Reserverade mot folk och rent allmänt ganska ”skarpa”. Vi får väl se vad jag har för intryck efter morgondagen?

Hittade detta hos MrArboc, som i sin tur hittat det hos Skriet från vildmarken. Med tanke på mitt förra inlägg, som inte var så positivt, så finns det väl en god anledning att försöka plocka fram något positivt även om jag rent generellt känner mig ganska låg just nu. Alltså, här kommer det:

Fyra saker jag är glad för!

1. Mina hundar! (De är ju egentligen två saker. 😉 ) De får mig att le och skratta. Varje dag! Även om de genererar en del gråa hår också så gör de det med kärlek i blicken.

2. Det är vår! Eller t o m sommar?! Naturen är illgrön, solen skiner, maskrosorna står som spön i backen och kvällarna är ljusa. Underbart!

3. Mina vänner, både här på nätet och IRL. Utan dem står man sig ganska slätt.

4. Jag har möjlighet att jobba hemma några dagar i veckan vilket gör både mina hundar och mig belåtna med livet.

Så var det gjort! Ska försöka fokusera på detta istället när/om jag vaknar 03.30 imorgon igen…

Just nu känns det som om blogglusten ligger på en låg nivå. Fick en del information på jobbet igår som skapar oro… Kan inte nämna mer just nu men fortsättning följder förmodligen. Detta ledde bl a till att jag vaknade 03.30 imorse (inatt?) och inte kunde somna om. Det är tydligen mitt sätt att hantera kriser… Somnar som en spädgris på kvällen och vaknar sedan – tidigt! Har varit med om samma sak tidigare. Det leder ju inte direkt till att man mår bättre?! Nåja, bara att hoppas att värstescenariot inte besannas…

Tur man har hundarna som kan skingra tankarna ibland. Igår kväll var vi på klubben och tränade. Påbörjade projektet med musmatta för att få stopp på Iza på inkallningen. Vet inte om det var en så bra idé men jag ska ge det några chanser till. Att trampa på musmatta är i sig inget problem. Men att trampa på väg MOT mig var inte sådär glasklart… Och då körde vi ändå på riktigt kort avstånd, typ koppelavstånd. Och så fort hon trampat, så störtar hon in till mig för belöningen… Där har jag missat något när vi började med klicker. Hon tror nämligen att belöningen alltid kommer hos matte. Med K har jag ofta kastat belöningen vilket gjort att han gärna blir kvar i den önskade positionen trots att jag klickar. Förutom musmatteträningen körde vi krypet och skallet och det gick väl – hyfsat.

För K:s del blev det positioner och han har två felvarianter; lite snett bakom eller rakt lite för långt fram. Men han försöker iaf. 🙂 Vi körde även framförgående och det var riktigt prydligt trots att det var hyfsat rörigt i omgivningen. Slutligen var det platsen och det gick också bra. Inga tendenser att resa sig trots att vi befann oss i samma röriga omgivning, ca 15 meter från agilityplan. Däremot så flyttar han sig lite framåt så efter en stund ligger han som en liten (stor?) groda med bakbenen. Hakan är oftast i marken iaf och det känns som om han verkligen förstått detta nu, även om han måste påminnas ibland.

Lyckades även lämna in deklarationen med tillhörande bilagor på väg hem från klubben. När allt (utom renskrivning) var klart trädde min (tidvis) utmärkta förträngningsmekanism i kraft och så ”trodde” jag att allt var klart. Tack och lov pratades det ju en del om deklarationen på radion igår så jag blev uppmärksammad på vad jag missat. Just den där lilla detaljen att den ska lämnas in också… Men nu är det gjort och kameradrömmarna lever. 😉

Då är man hemma igen efter en skön helg på västkusten. Uppenbarligen har vi varit snälla sista tiden eftersom solen lyst på oss hela helgen.

Efter ett relevant antal svordomar och om-blickar-kunde-döda-ögonkast stod även förtältet på plats. Det var första gången i år och det är fascinerande vad mycket man kan glömma under en vinter?! Eftersom det stundtals blåst ganska kraftigt (och kallt) var det dock guld att ha tältet uppe.

Lugnt och skönt har vi haft det. Umgåtts en del med goda vänner, ätit gott och druckit gott, tagit långa sköna hundpromenader i solskenet och liksom bara … varit. Det finns inte så många ”måsten” i husvagnen och dom som finns är ganska lätthanterliga.

Angående rubriken så syftar den på Iza. Hon är ju en motsägelsefull dam vilket förmodligen framgått förut. För det första så tvångssover vi till klockan 08.00, minst. Det ska vara tyst på campingen till kl 08.00 och följdaktligen kan vi inte gå upp tidigare. För när vi går upp går larmet, dvs Iza, igång. Hon låter! Högt! Hon skäller inte direkt men hon hörs. Fylld av förväntan inför en ny dag kanske?! Nåväl, det gäller att snabbt få på sig kläderna och ta sig ut. Jag och Iza först och husse och Karlsson en minut efter. Det är så pinsamt när ”jag-ska-döda-lillebror”-fasen utspelar sig inne på campingen. 😛 Det ser ju tio gånger värre ut än vad det är, men det är det ju bara vi som vet… När hon hunnit iväg en bit blir inte denna fas lika uppseendeväckande heller, så det är den taktik vi kör.

Från att ha varit detta snudd på okontaktbara vilddjur så förvandlas hon, mellan promenaderna, till en ängel när hon ligger bunden utanför husvagnen. Då ligger hon som en drottning och tittar värdigt på allt som passerar förbi. Hundar, ungar, cyklister, människor, ja det är inte mycket som kan rubba hennes lugn då. Möjligen katter, och det fanns det några på campingen men som tur var fick hon bara syn på en utav dem. Med lite taktisk parkering av bilen och med vindar från ”rätt” håll så glömde hon den dock ganska snart.

Karlsson sköter sig också exemplariskt utanför vagnen men där är kontrasten liksom inte lika påfallande…

Självklart passade vi också på att knalla en del på stränderna. Fr o m idag (1/5) är det hundförbud på alla stränder utom en så det gällde att passa på. Igår var det alldeles folktomt på den längsta stranden så då passade vi på att släppa lillebror så att han fick utlopp för lite spring i benen. 🙂

Här kommer några bilder:

Maja grånos poserar i solskenet!

Karlsson avskyr numera att posera men den här blev åtminstone ganska OK. Actionbilder är mer hans stil, se nedan.

Vilken gigantisk vattenpöl?! Att den innehöll saltvatten brydde sig inte träsktrollet om…

Jag kan springa fort…

…fortare…

…fortast!

Sedan vi skaffade husvagn har jag ofta fått höra; – Åh så skönt, bara att haka på och sticka iväg!

Det är inte sant! Dom ljuger!

Eller rättare sagt, dom vet inte vad dom pratar om för det är alltid icke husvagnsägare som kläcker denna kommentar.

Jag klagar inte, jag trivs med husvagnen men det är INTE att ”bara haka på och sticka iväg”. Det skall packas också. Det gjorde jag igår kväll och det tog hela kvällen. Och eftersom utrymmet finns så frestas man alltid att ta med ”för mycket”. Förutom personliga tillhörigheter, hundarnas pryttlar och mat (för det finns väl ingen matbutik i Varberg, eller…?) så ska det packas förtält med alla tillbehör, stolar, dynor, bord mm mm. Det tar sin lilla stund.

Och när man kommer hem tar det minst lika lång tid att packa ur och återställa allt i befintligt skick.

Men det är jättemysigt den stund husvagnen är uppställd, förtältet är uppsatt och solen skiner… 🙂

Vi har problem! Med Karlssons spår. Ikväll fick han ett spår med två pinnar. Till första pinnen var det nog ca 250 meter och några vinklar som han löste galant. Han spårade jättefint. När han kommer fram till pinnen tvärstannar han och sticker ned näsan för att lika fort dra upp den igen och fnysa upprört. Självklart hade jag lyckats lägga pinnen mitt på en myrstig!!! Hela pinnen var översållad med myror. Någon bestående pinnskräck fick han dock inte för när jag ruskat av myrorna och vi busade med pinnen var det full fart.

Men sen är det stopp. Han förstår liksom inte att spåret fortsätter? Han vimsade omkring lite planlöst en stund men sen tog jag med honom till en punkt där jag bergsäkert visste att spåret gick, och släppte på honom igen. Och vips, efter ca 15 meter låg sista pinnen, så vi fick åtminstone ett lyckat slut och den älskade pipen kom fram. Hade bestämt mig för att inte ge den förrän vid sista pinnen för att hålla motivationen uppe men det verkade inte som om det hade någon effekt idag iaf. De gånger han fått den vid varje pinne har han blivit så fokuserad på den så jag har upplevt att det varit därför han haft problem att fortsätta…
Jag tror inte  det beror på bristande ork bland hjärncellerna för det spelar ingen roll om första pinnen ligger efter 25 eller 300 meter. När vi hittat den tycker han liksom att vi är klara? Är det månne viltspårgenerna som slår igenom? Där finns ju aldrig mer än ett ”byte”.

Nästa strategi att pröva är; långt till första pinnen och sedan bara en liten bit till nästa så att han förhoppningsvis inte hinner börja strula till det. Spåra kan han ju uppenbarligen, och markera apporterna också… Det gäller bara att poletten ska ramla ner.

Ett typiskt I-landsproblem igen, jag vet, men det är ändå något som bekymrar mig.

Jag tror Iza är lite kär. Vid ett par tillfällen har vi träffat på en speciell herre i samband med simningen. Han heter Challe och är (håll i er nu) en blandning mellan new foundland/leonberger/schäfer/border collie. En mycket sansad herre på 12 år. Rent exteriört är han onekligen mest nuffe/leonberger. Iza behandlar honom alltid med den djupaste respekt. Challe står i princip helt still medan Iza försiktigt nosar på honom och undersöker, i lugn och ro, och han ser också ut att tycka att det är ganska mysigt.

Jag tror faktiskt att större delen av charmen består i just att han står still, i motsats till en viss annan, oss mycket närstående, hund. 😀

Deklarationen är klar. Den summa som kommer att utbetalas i december skulle, med lite marginal, räcka till en ny kamera. Med andra ord är nu systemkameradrömmarna i rullning och de stavas Nikon! Frågan är bara; D40 eller D80? På Cyberphoto finns en utmärkt funktion där man direkt på skärmen kan få upp alla tekniska fakta på olika kameror bredvid varandra och jämföra. Detta är nu gjort, flera gånger! Visst hittar jag skillnader mellan kamerorna men frågan är vilken praktisk betydelse de har – för mig? Är det skillnader som motiverar en prisskillnad på 1600:-? Och hur stor betydelse har valet av objektiv? Är man nybörjare i systemkameradjungeln så är det många frågor.

Det jag vill ha är en kamera som:

• Har mycket snabb uppstart
• Har snabbt autofokus och alltså klarar rörliga motiv bra (hundar är rörliga 😉 )
• Klarar att fota actionbilder även i hyfsat dåligt ljus

Jag är inte mottaglig för argument om andra märken. Har fastnat för Nikon så OM det blir en kamera i slutet av året så blir det en Nikon, frågan är som sagt vilken modell. Och lyckas jag bestämma mig så har det säkert kommit någon ny modell innan året är slut…

Ska man vara realistisk så är det inte troligt att det blir någon kamera – alls. Innan december månad infinner sig har det säkert dykt upp några nya hål att stoppa pengar i. Men drömma kan man ju alltid göra. 🙂

Man har ju ganska inrutade vanor vilket självklart även har präglat djuren i huset. Idag på eftermiddagen tydde allt på att jag skulle till jobbet enligt dom. Jag bytte från tröja och jeans till annan tröja och andra jeans men det var helt klart jobbarkläder enligt Iza och säger Iza det så tror lillebror på henne. När jag till råga på allt satte på mig ”jobbarskor” betraktade båda hundarna hela projektet som kört och la sig tillrätta i hallen. Att Karlsson dessförinnan fått på sig ett halsband och att kopplet var framtaget glömdes bort för jag befann mig dessutom vid ”fel” dörr. Där brukar man inte gå ut med hundarna. Basta!

Den här gången slumpade det sig så att K skulle med vilket Iza inte riktigt greppade. K fick jag nästan dra ur biabädden och Iza satt bara och gnällde förvirrat när vi klev ut och låste dörren.

Sedan bar det iväg till fotostudion för att, för jobbets räkning, knäppa några hundbilder igen. Den här gången var det IDOLEN som skulle fotas, alltså Tarrak. På en utav bilderna skulle dessutom Karlsson figurera. Att Tarrak skulle vara lättregisserad trodde jag, men hur det skulle gå med K, tätt intill och på samma bild som idolen, var mer tveksamt. Det gick dock bra även om K naturligtvis inte kunde låta bli att krångla liiite. Men vi fick trots allt till ett flertal klart användbara bilder. 🙂 Tarraks fortsatta jobb gick bl a ut på äta ur en matskål vilket Karlsson tyckte var djupt orättvist, och det hördes…

Mitt träsktroll är ju på det stora hela väldigt välvilligt inställd till alla hundar (än så länge) men han har utan tvekan en IDOL! Tarrak!

Igår dök Tarrak upp redan på parkering på klubben och Karlsson blev sååå lycklig. Tarrak visar alltid prov på stort tålamod när K med liv och lust utövar sina, något överdrivna, hälsningsritualer. Ibland tittar han lite uppgivet på mig eller matte och blicken tycks säga; ”men snälla nå’n, är han inte liiite pinsam?”. Men som sagt, han står ut. 😀

Vi gjorde sedan sällskap upp till plan och under tiden bildade vi definitivt en flock i K:s ögon. När vi kom dit bad jag Tytti att kommendera lite linförighet. Tarrak låg ner bredvid henne men helt plötsligt for han upp och började skälla mot gångvägen. Ett monster var uppenbarligen på väg upp?! Nu visade det sig vara två människor och en hund men trots detta var de väl värda att skälla ut tyckte Tarrak. Och Karlsson ställde upp. Till 100%. Han började också skälla, rena ”spökskallet”, vilket jag inte hört förr, förutom på MH:n då. Jag tror inte han hade en aning om varför han skällde men ”skäller min flock/idol så skäller jag”. Snacka om lättpåverkad… 😉

Själva träningen gick på det stora hela ganska bra även om jag var lite elak igår. Lille K var ganska splittrad och nosig i början och ganska snart insåg jag att ”boven” i dramat förmodligen var L:s löptik. Förvisso var höglöpet överståndet men det är ju inte lätt för en liten Karlsson att begripa. 😉 Beslutade att detta var ett utmärkt träningstillfälle och använde dem som störning. Till sist körde vi linförighet exakt över den punkt där F haft sin gottluktande ”lilla” rumpa nedtryckt. K gjorde några nosningsförsök och jag upplyste honom, vänligt men bestämt, om att det INTE var tillåtet. Det verkade faktiskt som om han köpte mitt resonemang. 🙂 Senare la vi även hundarna plats jämte varandra, förvisso var  avståndet lite mer än fem meter, men ändå. Plats med skott var det också, och det gick lysande. K skruvade lite på sig och kröp någon decimeter (INTE på grund av skotten) men i stort sett var det OK, med tanke på omständigheterna.

För att backa lite i tiden så började träningen med Iza. När vi kom till klubben var det helt tomt på parkeringen så jag rusade upp till plan för att hinna köra inkallning med ställande medan vi var ensamma. Körde omväxlande ”ligg” och ”stanna” och det gick faktiskt hyfsat. Hon har helt klart lättare för läggandena och jag hoppas att den träningen kan få henne att förstå att det faktiskt kan hända saker, dvs komma kommandon, även på inkallningen. Vi hann dessutom med lite fritt följ, hopp, kryp och skall. Det är så underbart att träna med henne när man är ensam för koncentrationsförmågan stiger med sisådär 450%. Synd att hon inte alltid kan vara så, oberoende av omgivningen…