Kategori: Uncategorized

Eftersom jag varit duktig flicka och hela dagen använt målarhandskar (att det skulle ta sååå många år att lära sig?) så vågar jag pilla lite på tangentbordet trots allt. Men mest är det för att jag inte orkar göra något annat än sitta still…

Någon som vet hur många ”sidor” det är på en gedigen furu-”fåtölj”?

.

.

.

.

Nä, inte jag heller. Men många är det.

Idag har jag laserat tre sådana. Att göra imorgon; ytterligare en fåtölj och ett bord. Och i värsta fall åker jag på att ta allt en gång till. Men då räcker inte lasyren och då är även nästa helg räddad. Möblerna borde egentligen fått lämna oss till förmån för de sälla trädgårdsmöbel-markerna, efter lång och trogen tjänst. De inköptes ca -94 och har väl inte skötts helt enligt regelboken. De är fortfarande stabila och bekväma men själva finishen lämnar en del att önska. Därav laseringen. I en mörk nyans. Killen i färgbutiken fick nästan en tår i ögat när han insåg att jag inte tänkte skruva isär dem, inte tvätta dem, inte slipa dem … innan behandlingen utan att det handlar om – just det – konstgjord andning. Sen fick jag mig en dramatisk historia till livs; om hur han själv gjort med sina trädgårdsmöbler någon gång på istiden – typ – och DE höll minsann än och var sååå fina…

Men hallå – efter 14 år kanske det är dags för något nytt? Vi köpte iofs en ny uppsättning förra sommaren, men nu med vår stoooora altan krävs det två grupper och just nu inbjuder inte direkt plånboken till några större investeringar, så det får vänta. Kan detta rädda möblerna ett år eller två så är jag nöjd.

Lite annat målarjobb har jag också hunnit med, uppslängd på en byggstege. Inte favoritpositionen direkt, men det gick det också.

Mannen i färgaffären (ovan) är för övrigt en påfrestande noggrann typ. När jag skulle köpa lasyr till undertaket FICK jag inte göra det, för det fanns inget som passade exakt mot färgprovet/träbiten jag hade med mig, dvs virket i själva altanen. Nä, det skulle minsann specialbrytas för att bli perfekt. Och då var jag tvungen att åka dit med en träbit han kunde prova på… Suck! Och det tog en vecka innan han brutit klart. Och just nu svär husse ve och förbannelse över just den lasyren, som ska upp i innertaket på altanen. Ytterligare ett skäl att sitta här alltså, så att man slipper höra honom.

Och jag lovar – att jobba idag hade varit rena semestern.

För övrigt har jag lagt ner alla planer på att eventuellt åka och kika på sjuhäradsmästerskapet i morgon. Det hinns inte med. Hemmet får faktiskt gå före den här gången. I år behöver jag ju inte heller åka dit i egenskap av AlleHundas utsände fotograf/journalist. Det får andra sköta. 🙂

”Hon verkade tolka ordet NEJ som min rätt till åsiktsfrihet.”

*asg*

Hittat på Aktiv Hund där ”Tofsan” beskriver sin schäfertik av brukstyp.

Låter som Iza. På pricken! 😀 eller kanske … 😦

Blodbrist, järnbrist, allmän vitaminbrist… Jo, jag har hört talas om allt. Men – akut korvbrist?

De sista dagarna har Karlsson varit väldigt låg. Första tanken var – naturligtvis – värmen. Men både i tisdags och igår har jag jobbat hemma, och bara tagit en kort lunchpromenad. Inomhus har det varit förhållandevis svalt och han har ändå varit jätteseg – på gränsen till apatisk mellan varven. I tisdags kväll var vi och tränade och förvisso var det varmt, men han var onormalt seg så det blev inte mycket gjort.

Igår på dagen var han jättetrött och jag var på väg att ringa veterinären och boka en kontroll. Något måste vara fel?

Igår kväll var vi och tränade igen. Dock lite senare, i skugga, och med mycket korv. 🙂 Och se; då blev han som vanligt igen. Full fart och glad jycke. Och farten höll i sig även efter hemkomsten. I morse vaknade jag av en terrier som tränade galoppombyten i sängen och använde matte som studsmatta. Dessutom började han skälla och uppfordrade storasyster till lek, och DET har ALDRIG hänt vid den tidpunkten (05.30) tidigare för morgontrött brukar han alltid vara.

Uppenbarligen har han lidit av korvbrist?! I förra veckan blev det inte mycket tränat, och inte under dagarna i Arboga heller. Ingen träning = ingen korv. Stackars liten terrier… 😉 Och inte hade jag en aning om att Scans Hot-Dogs innehåller så mycket näringsämnen som är viktiga för en terriers välbefinnande…? *kliar mig i huvudet*

Igår var även Iza med och tränade, och det var uppskattat. Den hunden har nog några kamel-gener. Jag vet inte var hon lagrar vattnet, för puckel har hon inte, men någonstans är det. Under träning har man inte tid med sådana oväsentligheter som att dricka vatten – det är för veklingar…

Helgen skall ägnas åt målning. På längden, bredden och tvären. Allt från undertak på altan till trädgårdsmöbler, och en del där emellan. Detta innebär att jag förmodligen får avstå att åskåda Sjuhäradsmästerskapet på lördag. Och om det inte hörs mer här under helgen beror det förmodligen på att jag inte vill kleta ner tangentbordet med färg…

När det var dags för lunchpromenaden insåg jag att alla rimliga alternativ på något sätt innefattade att runda den förb…. älgkalvens revir. Bara att bita ihop och pinna på alltså. Varje gång Iza spetsade öronen och vädrade mot skogen flög hjärtat upp i halsgropen. Försökte dock intala mig att det bara var rådjur eller ekorre, och deras farlighetsfaktor är ju förhållandevis låg jämfört med älgens.

Vi överlevde!

Av någon outgrundlig anledning ska det tydligen grävas ett dike precis utanför vår stenmur. Då kommer en hel del vackert att försvinna. 😦

Vid den här tiden kryllar det alltid av sådana här ”vildblåklint” utanför muren. De kommer försvinna när det blir dike… 😦

Maskrosor har också sin charm, men att just denna försvinner med diket gör inte så mycket. Återväxten är god!

Min rhododendron växer dock inte i det blivande diket utan på tomten och kommer bli kvar. Synd att blomningen är så kort, för det är oerhört vacker när den pågår.

Eller snarare; var GÅR vi nu?

Igår kväll, när jag och Iza var och simmade, blev husse vittne till hur den sällskapssjuka älgkalven (se inlägg från den 21/5) i sin desperata jakt på värme och ömhet (eller nå’t) jagade granne på cykel. Det hela avlöpte väl eftersom den jagade cyklisten slängde sig in i trädgården hos sin bror, som bor precis där det hände, och de lyckades sedan ”jaga” bort den. Åtminstone en liten bit…

Jag vill INTE möta (alternativt: bli förföljd av) den när jag går med två vilda hundar, och den verkar ha bosatt sig permanent i det lilla skogsområdet precis mitt emot vårt hus. *suck*

Idag ramlade Hundsport ner i brevlådan. Om jag inte missminner mig så hade de för några nummer sedan en artikel som handlade om hur hunden skulle transporteras på ett säkert sätt i bilen, och man testade även olika hundburar. Om jag inte missminner mig (igen) så dissades de ihopfällbara burarna.

Något jag minns helt säkert är att jag själv gjort det i en artikel jag skrev till den numera saligen uppköpta och nedlagda tidningen Bra Hund. Artikeln kan för övrigt läsas här!

Men … i dagens Hundsport finns en artikel om hur man tar hand om hunden under semestern. Där har man bl a illustrerat med den här bilden.

Under bilden finns texten: ”För att din kamrat skall vara säker i bilen – använd bur, galler eller bilbälte.”

Ridå!

Förvisso en söt hund av rätt ras, men fotad i en förkastlig bur!

Jodå, jag har själv en sådan bur. Att använda på t ex utställningar. Det är det dom är gjorda för och inget annat! De påfrestningar som uppstår vid en krock gör att buren fungerar som en perfekt råttfälla. En (fd?) klubbkamrat hade sin schäfer i en sådan bil. Hon krockade. Buren rasade ihop som ett korthus och hunden dog!

Med andra ord; har ni en sådan bur i bilen – byt!

Så, det var den här veckans debattinlägg.

Om någon undrar hur jag orkar hetsa upp mig över detta i värmen så beror det på att jag försökte ”göra” något (rensa ogräs) och det var alldeles för varmt. Nu samlar jag mod för att gå en promenad med Iza och kl 20.20 ska hon simma. Pervers! Simma inomhus nu? Men det är nog tyvärr enda sättet att få ut det önskvärda effekten av simningen. Och vem vet, hon kanske får sällskap i bassängen. 😉

…blev inte Karlsson. I år heller?! Jag förstår inte att domarna inte begriper att han är den vackraste BT:n i hela världen…? 😉

Nä, skämt åsido hade jag inga förväntningar på att han skulle kapa åt sig den titeln, men jag tyckte det var liiites taskigt att skicka ut oss (och hans bror samt halvbror) i första gallringen. Och jag konstaterade ännu en gång att utställningar verkligen är ett lotteri. Hans bror kapade idag åt sig en 1:a med CK och blev placerade 2:a i öppenklass på en officiell utställning?! Det går upp och ner i den världen, och den ÄR inget för oss. Konstaterade jag ännu en gång…

Om en månad ska jag ställa K på hemmaplan i Borås. Var tvungen att anmäla förra veckan, men annars vete sjutton om jag inte hoppat över det. Men, nu är han anmäld och så får det väl bli då.

För övrigt har helgen varit trevlig. Och varm. För varm. I synnerhet igår under själva utställningen som gick av stapeln på en fotbollsplan i en ”gryta”. Oj vad hett det var. Hundarna hade det väl hyfsat bra i sina burar i utställningstältet men för människorna var det en ständig jakt på skugga. Och visst märktes det på hundarna också att det var jobbigt med värmen. Framför allt var det (ovanligt) mycket gruff mellan hundar, i och utanför ringarna. Vet inte om det var värmen som gjorde stubinen extra kort eller om det var de som höll i snörena som tappade lite i uppmärksamhet p g a temperaturen?

Vi har umgåtts med pappa och A, K:s uppfödare och en massa andra människor. Vi har pussat på Gino och – svettats. I fredags kväll hade vi grillparty med en massa människor och det var trevligt. Igår kväll var det grillbuffé i BTS regi. Sällskapet var trevligt, men maten hade säkert varit bättre om vi ordnat den själva vid husvagnarna, vilket vi bestämde oss för att göra nästa år.

Dagen har ägnats åt hemfärd i ännu värre värme, tack och lov för klimatanläggningen säger jag.

Nu är jag rätt trött efter att ha ägnat nätterna åt att försöka hitta ett fungerande sovsystem tillsammans med terriern. Vi har inte riktigt samma uppfattning om var han ska ligga. Och hur. Eller var och hur jag ska ligga. När sängen är 70 cm bred är det inte så kul att ha en 60 cm (+ svans) lång terrier som ligger på tvären mellan min mage och husvagnsväggen och med vilt spretande klor försöker knuffa mig ur sängen… Han lyckades inte, men det var inte långt borta. 🙂

Här följer lite bilder från helgens eskapader.

Iza hade fri tillgång till skugga bakom husvagnen men envisades med att ligga och sola sig?! Den lille var, åtminstone ibland, så smart att han valde en plats i skuggan vid den riggade parasollen.

Karlsson uppfödare kom med en liten present, för uppflyttningen till lägre klass spår. En pipande älg som efter 7,5 minuter slutat pipa, begåvats med ett stort hål i rumpan och tömts på sitt luddiga innehåll… Men den var söt så länge det varade. 🙂

Gino flirtade vilt med halvsyrran Mercedes. 🙂 Man kan undra om de gottar sig åt att deras mamma kapade åt sig Årets Border-titeln för två år sedan?

Gino på bordet med stolt matte som ”handlade”.

Det slutade med en fjärdeplacering (av fem) för lille Gino som var yngst i klassen och har en del att växa i. Men nästa år… 🙂

Det var meningen att uppfödaren skulle visa K, men hon hann bara med första ”varvet”. Han var dock inte helt bekväm i situationen så jag hade redan bestämt mig för att ta den individuella bedömningen själv när det visade sig att det kolliderade med championklass tikar där uppfödaren hade fullt upp, så jag hade fått ta honom själv i vilket fall som helst. Men jag hann iaf fota lite under första ”vändan”.

Detta var så nära han kom prisrosetterna… 🙂

Karlssons bror ”Morgan”, Karlsson själv och slutligen halvbror ”Tage”.

Och till sist, helgens kritik:

Lightly boned dog. Shoulders OK. Good length of ribs. Coat good quality. Good dept (?). Moved confidently but not strongly. Would prefer more strength in head.

Och ändå är han världens vackraste. Märkligt…? 😉

Ja, jag har faktiskt semester idag. Och i morgon. I eftermiddag, när husse kommer hem (vilket kan bli när som helst mellan 14.00 och 20.00!!!) , kopplar vi på husvagnen och drar mot Herrfallet utanför Arboga för Årets Border.

Jag började dagen genom att chocka hundarna med en rejält morgonpromenad. Att ta långpromenader just på morgonen tillhör inte mitt normala beteenden så just nu sussar de sött. Om det är av utmattning eller av chock låter jag vara osagt. 🙂

På promenaden såg jag en råget med två kid. Som tur var såg inte hundarna dom. De var så långt bort och vinden låg ”fel” (eller rätt?). Kiden var nog ganska färska för de var så små att jag nästan missade dem i det höga gräset.

Innan vi åker är det typ 173 saker som ska fixas. Packning av husvagn, fixning av toaletten i husvagnen, handling, blomvattning, städning etc. Med andra ord; här kan jag inte sitt och blogga längre. 🙂

Eftersom mina latinkunskaper är extremt begränsade (läs obefintliga) så vet jag inte vad ”fånga kvällen” heter på latin. Carpe diem kan jag, men där är det stopp.

Att fånga kvällen var dock vad jag bestämde mig för att göra när jag kom hem efter att ha flängt runt som en stolle hela eftermiddagen (jobb-jobb-jobb, frisör, färgbutik, matbutik).

Jag struntade helt sonika i alla ”måsten” och ”borden”, tog med mig en bunt tidningar och satt mig på – altanen. Det gäller att ta vara på de fina kvällarna!

(Dessutom är risken mindre att få köttstycken huggna ur fötterna av de lätt aggressiva dammråttorna om man uppehåller sig utomhus.)

Hundarna fick helt enkelt vilokväll och fick nöja sig med lunchpromenaden idag. Kan nog vara nyttigt ibland, för dem också. Tror jag? 🙂

Måste bara hylla – bloggkoll!

Nu slipper jag lägga massor av tid varje dag på att surfa igenom en massa bloggar där det hänt – ingenting. Nu får jag ett mail när någon av favvo-bloggarna uppdateras. Hur smidigt som helst!

(Herregud… vad ska jag göra med all tid jag får över. Ingen AlleHunda och inget slöblogg-surfande…? 😉 )

Måste bara skryta lite. 😉 Om Izas 75%-bror – Lunabjärets Folke.

(Det där med 0,75% baseras på att Iza och Folke har samma pappa och deras mormödrar är helsyskon. T o m jag begriper att det inte blir 0,75% men hur man ska räkna, och vad det blir, överlämnar jag till någon matematiker/släktforskare).

Hur som helst så är Folke kvalad till Lydnads-SM i år igen. Han deltog när SM gick här i Borås 2005, med sin gamla husse som mycket tragiskt avled ett drygt halvår senare. Husses träningskompis och bästa vän övertog Folke och han är alltså nu inkvalad igen, på 302 poäng vilket är 22:a bästa kvalpoängen. Inte illa pinkat av en schäfer på 10,5 år bland alla bc:s och andra lydnadsfantomer.

Inte för att jag tror att varken Folke eller hans nya matte läser här, men ändå; ett stort LYCKA TILL!

(Har man inga egna meriter att skryta med får man väl ta till släktens, eller…? 😉 )

Gårdagskvällens träningspass ägnades till en hyfsat stor del åt agility med Iza. Och DET var roligt. 🙂 Hon blir mer och mer vaken för vad JAG vill och därmed mer lättstyrd. Den befintliga hinderuppställning var ganska intressant; gungbräda, A-hinder och balans precis bredvid varandra, med bara ett par meter emellan. Alltså inte efter varandra utan bredvid. En uppställning som var som gjord för att hon skulle ta egna initiativ eftersom hon bara älskar alla dessa hinder, men hon lät sig faktiskt styras på rätt hinder (nästan) varje gång, oavsett om hon kom ur tunneln eller från en räcka med hopphinder. Det bådar gott! Inte så att jag har för avsikt att ge mig in i den offentliga hetluften, men funderar på att åtminstone vara med på KM i juni. Kanske.

Den lille terriern fick sig en genomkörare på lydnadsplan och skötte sig som vanligt (på träning) näst intill perfekt. Fick även en kommendering i 1:an, där det förutom kommendör på plan fanns två människor och en hund till som stod och tittade på, så situationen var hyfsat tävlingslik och han skötte sig bra. Inte alls störd av situationen. Jag undrar så vad det är som händer i hans hjärna, och i min, när det är tävling. Jag är ju garanterat den största boven i dramat men VAD gör jag??? I fredags var jag inte alls nervös. Han kändes ju jättebra innan vi gick in på plan och med den goa känslan från söndagens tävling (förutom nollorna då) i ryggen hade jag ingen anledning att vara orolig. Men något fel gör jag…

Skillnaden mot Iza är att hon är lika störd av omgivningen vare sig det är träning eller tävling, och då är det på något sätt lättare att hantera. Men vad gör jag med den lille som (nästan) bara uppvisar beteendet just när det är tävling på riktigt…?

I fredags morse väcktes jag (i någorlunda korrekt tid) av ”våra” tranor, som nu verkar ha bosatt sig mer eller mindre permanent på ”vår” åker.

I lördags morse väcktes jag (vid en rent okristlig tidpunkt) av samma tranor. Det lät som om de hängde i tåspetsarna på fönsterbläcket… Och tranor låter. Mycket!

I går morse höll de faktiskt snattran.

Och i morse höll de också snattran. Liksom Iza.

Jag vaknade 06.45, istället för 05.15!

Jag får nog ge tranorna en kalender…

Så var altanen klar! Eller – snickarna har åtminstone lämnat oss och den är fullt användbar, och invigd. Det som återstår är det vi ska fixa själva, dvs måla, lasera, olja… you name it. Just nu känns det inte som en jättelysande idé att åka bort hela nästa helg, till Arboga på Årets Border, men det löser sig säkert.

Hundarna tycker också att den är helt OK, och det värmer väldigt gott i mattehjärtat att se hur de trivs därute. Båda går in i någon form av camping-mode när de kommer ut (efter att första glädjeyran hade lagt sig) och tar det allmänt coolt. Nåja, K gick igång när det studsade en råbock förbi på 15 meters håll, men det kanske jag kan förstå. Iza hade garanterat också gått igång, om hon sett det.

Cool terrier vaktar mattes blommor (och hennes egendesignade blomsterhylla).

Cool schäfer solar och blir med tiden ganska ”hot” men att lägga sig i skuggan var tydligen inget alternativ. 🙂

Färdigt (nästan)!

Trappan är jag nästan mest nöjd med, och blommorna är mina egna sticklingar som jag lyckats hålla liv i än så länge.

En lite udda lösning kanske, med överliggaren. Men jag ville ha något att hänga blommor i, och då fick det bli så här. Dock saknas ännu blommorna, eller snarare krokarna, men det kommer under kvällen.

I övrigt har helgen bl a ägnats åt att köpa mer blommor,  så nu inträder kravfasen (för att prata hundträningsspråk); att hålla liv i dom. Det där med mig och vattning är tyvärr inte helt kompatibelt men jag ska göra mitt bästa.

Iza simmade ett pass igår igen, och idag har K fått ett spår på ca 500 meter som han faktiskt löste riktigt bra med tanke på omständigheterna. Vi har nog inte spårat på en dryg månad så visst var han lite ringrostig, men med tanke på att skogen var så knastertorr att det förmodligen tagit eld om man fått en ljus idé så tyckte jag att han var duktig. Ska försöka undvika att det tar en månad till nästa gång.

Snart ska jag bege mig iväg på en kombinerad ”trimmaKarlsson-köpaenblommatill-köpakrokaratthängablommori-turné” och sen är det nog ”natta” när jag kommer hem igen. Och i morgon är det måndag! *snyft*