Författare: vallterrier

I samband med dagens sejour i fotostudion (där Iza utsattes för psykisk tortyr i form av att behöva titta på mat hon inte fick äta upp) passade vi på att ta några porträttbilder på pensionärstanten. I egenskap av pensionär tyckte hon dock att det var sällsynt onödigt att sitta still, men till sist fick vi till det. 🙂

Här kommer ett litet urval.

Det är skillnad på kamera och kamera. Om man säger så…

Att matte dessutom var fri att fara omkring och ”reta” hundstackar’n när fotografen fotade underlättade dessutom betydligt.

(Och jodå, hon fick lite hundmat innan det var klart. 🙂 )

Gårdagens tävlingsträning blev faktiskt ganska lyckad. K var ”på” och pigg som sjutton under uppvärmningen. Strax innan vi skulle gå in på plan råkade jag dock trampa honom på tassen vilket ledde till att han var lite misstänksam i starten.

Fria följet var sådär, men ändå långt bättre än på tävlingen i lördags. Trots att min intention var att passa på att korrigera, och skita i nollorna i protokollet, så kom jag av mig lite. Förstår inte varför det blir så bara för att det står någon och kommenderar och någon som dömer. Det ÄR ju faktiskt bara träning?! Nåväl, mot slutet flummade han iväg fullständigt och befann sig helt plötsligt en meter bakom, snett ut åt höger!!!? Då äntligen tog jag mig samman och vi hade ett kort och effektfullt utvecklingssamtal. Tävlingsledaren löste det hela mycket bra och körde på en stund till trots att det egentligen var slut på fria följet, och vilken skillnad det blev på den lilla hunden!

Jag lider nog fortfarande av Iza-sviter. Med henne går det inte att ha den sortens utvecklingssamtal. Hon byter nämligen kommun redan när jag drar in luft för att börja samtala. Men den lille terriern tar det faktiskt på rätt sätt och säger ”jaha, OK, jag gör väl om och gör rätt då (kärring)”. När ska jag lära mig även den skillnaden mellan mina hundar?

I övrigt flöt det på rätt hyfsat och för första gången lyckades vi få till en poängmässig inkallning med ställande. Vill minnas att domaren sa ”7”? Framåtsändandet var också ganska OK och tungapporten 10 (tror jag). Krypet fortsätter dock att strula med dålig start, några stopp osv. så vi ska ta en paus från det, åtminstone på några dagar, så får vi se om det ”mognar”. Dock blir den övriga pausen inte så lång som planerat eftersom den inte verkar behövas. Just nu känns det som om den lille led av migrän eller nå’t liknande i lördags, och att det var det som orsakade hans flummande.

Ikväll är det träning med vår pt, men nu ska jag packa in fotomodell Iza och åka till fotografen. Undrar om hon får något gage för sin insats i marknadsföringen? 😉

Vårtecken noterade under söndagen:

1. Deklarationen (inklusive NE-blanketten) klar!

2. Husvagnen är förberedd för utryckning och t o m bäddad! Om väderleksprognosen för helgen håller i sig så bär det iväg mot Hallandskusten på torsdag.

3. Husvagnen och familjens båda bilar är tvättade.

4. Pelargonerna,  åtminstone större delen, är släppta på grönbete. Eller… åtminstone utflyttade. Risken för nattfrost är väl inte över så jag får hålla koll och kanske flytta in igen, men jag gläds så länge det varar.

5. Trots att det varit mulet hela dagen har termometerna pendlat runt 18°!

6. Efter Izas simning behövdes inget täcke, men däremot en promenad i de varma vindarna.

***

För övrigt har jag försökt vaska fram något guldkorn från lördagens spektakel. Det har gått … sådär. Men ska man hitta något positivt så är det väl att en hund rusade iväg till sin matte när husse gick och gömde sig på platsliggningen. Och liten terrier låg kvar. Men det är klart, han sov ju så han kanske inte  märkte något? Sen var väl avslutningen på lydnaden inte så illa, åtminstone inte poängmässigt. Skall 8/8,5, tungapport 8,5/8 och hopp 10/9. Men även mellan dessa moment var han ”borta” så poängen är egentligen rätt överraskande.

Har grunnat på den fortsatta taktiken. Igår tog vi en skogspromenad, bara han och jag. Fickorna var fulla av pipar i diverse modeller och vi lekte mycket.  Bara lekte! Teorierna om att han skulle vara sjuk kom på skam för idag var han – milt uttryckt – skitpigg!

Taktiken nu är; ikväll – träningstävling på klubben. Jag ska dock undanbe mig poängbedömning och istället leka och korrigera (muntligt) vartefter det krävs för att försöka bygga upp tävlingskänslan och få honom att inse att det inte är ”fritt valt arbete” bara för att det finns domare och tävlingsledare. På tisdag har vi bokad privatträning för vår pt, och den kör vi också. Hon kan kanske hjälpa oss på rätt spår med känslan. Vi skiter i momentträningen utan försöker få hjälp att hitta”rätt igen. Och så får hon hålla koll på mig så att jag leker oftare  (och bättre) än jag brukar.

Efter tisdag tar vi en time-out. Sjuhäradslagsuttagningarna struntar vi i, för där har vi inte att göra som läget är nu.

Tack för alla värmande kommentarer förresten. De behövdes verkligen för lördagskvällen var extremt deppig. Någon antydde att man kanske inte borde gå ut och tävla så snart efter en dålig tävling (förra helgen), och det kan jag förvisso hålla med om. Men för de som inte vet är det ett helt äventyr att över huvud taget komma med på en spårtävling. Det är en funktionärs- och markkrävande gren med oftast väldigt många anmälda. Därför lottar man bland de anmälda ekipagen. Dessutom är tävlingarna fruktansvärt sammanklumpande i närområdet. I princip är det i april och i september det finns möjlighet att tävla, och då ska man ha turen att komma med i lottningen. Nu anmälde jag till tre tävlingar. Jag blev 1:a reserv i Ulricehamn, 2:a reserv i lördags och helt bortlottad på en tävling som gick idag. Det finns säkert massor med folk som anmält ungefär likadant och inte kommit med någonstans. När man får chansen gäller det alltså att ta den, för man vet aldrig när den kommer igen…

För Izas del har det varit simning igår. Och efter simningen tog vi en promenad i området runt djursjukhuset. 20 minuters effektiv simning är tydligen vad som krävs för att hon ska bli harmonisk. Det var en riktigt behaglig promenad utan koppeldragande. 😉

Nä, jag har inte funderingar på att dopa terriern för att lyckas på tävling. Men med tanke på den sista tidens debatt om SKK:s idiotiska beslut att dopingklass Back On Track-täcken, enbart pga företagets marknadsföring, så tycker jag att detta är riktigt fyndigt! 🙂

Just nu är jag riktigt rejält deppad och det känns som om jag och liten terrier aldrig mer kommer sätta en tass på en tävlingsplan!

Vi har alltså tävlat högre klass spår idag igen. Den här gången på Elfsborgs BK som praktiskt taget är hemmaplan. Blev inringd som reserv i måndags.

Redan när jag tog ut honom ur bilen i morse kände jag att han inte var med i matchen, seg och ofokuserad. Det utvecklades snabbt till en brant nedåtgående spiral och det hela blev en extremt medioker tillställning. Redan på platsen strulade han. Blockerade på något som rörde sig bakom, det krävdes ett ”petande” och två ”ligg” innan han damp i backen. Och när jag lämnat hade han vridit sig ett kvarts varv. Sen hade han dock lagt ner huvudet och en åskådare som gick förbi där vi var gömda sa ”jag tror att den lilla hunden har somnat”.

Det kändes ju skönt, men det hade varit roligt om han varit vaken när lydnaden började…

Den poängmässiga fördelningen blev i stora drag som förra helgen, dock något sämre slutsumma. Rent momentmässigt är jag mest oroad över krypet som vi nollade idag igen, med skillnaden att han idag svimmade efter 0,5 meter. Förra helgen höll det åtminstone i sju meter. Har ju peppat upp det momentet under veckan och det har känts bra, men nu…? Det som oroar mig på allra mest är dock den uteblivna ”känslan”.

Nollorna och den uteblivna uppflyttningen kan jag ta. Men den här hemska känslan av att hunden inte är med över huvud taget!? Vi var inte bara på olika planeter – vi var i olika solsystem! Och jag kan inte ens skylla på att det var varmt, för sååå varmt var det inte klockan nio när vi körde vår lydnad.

Beslutade mig för att trots allt ge mig ut på spåret. Spårläggaren upplyste mig om att det nog var det ”värsta” spåret, riktigt risigt. Och han hade rätt! Upptaget var struligt men till sist kom han iväg ut ur rutan åt rätt håll så några stackars poäng fick vi på det. Sen tillbringade jag 2-300 meter med att oavbrutet kliva över gamla omkullfallna träd och ris, fullt koncentrerad på att inte bryta benen av mig. Vad den lilla hunden pysslade med har jag i ärlighetens namn ingen aning om. Till sist hittade han en pinne och efter ytterligare en liten stund var vi tillbaka i upptagsrutan. Ridå!

I bilen på vägen hem rann tårarna, och de är inte långt borta nu heller. Känns som om jag sprungit in i en vägg och inte kommer loss. Hur ska jag gå vidare? Ta en time-out från allt vad träning, och framför allt tävling, heter? Eller fortsätta träna, och i så fall hur? Eller lägga ner helt och hållet? Just nu känns den sista varianten onekligen som den mest frestande.Efter förra helgens tävling såg jag åtminstone en hel del ljuspunkter i mörkret, men det gör jag inte nu. Inte en enda faktiskt…

Jag har ju tjatat om det här några gånger, men nu gör jag det en gång till. Har du inte kollat detta så är det dags nu. En kul idé och… the more the merrier! 🙂

Bilden är klickbar!

Ska man ringa Telia och felanmäla något (i det här fallet skrapig telefonledning och instabilt bredband) ska man uppenbarligen göra det en fredag kl 17 när solen skiner från klarblå himmel och termometern visar (nästan) sommartemperaturer.

”Du är nummer ett (!!!) i kön, väntetiden beräknas till ca en (!!!) minut”

istället för det traditionella;

”Du är nummer 82 i kön, väntetiden beräknas till ca 58 minuter”

Ta det som ett välment tips, så här på fredagkvällen. 😉

Nu återstår bara att se om de hittar felet också, någon gång på andra sidan helgen…

Igår blev det, föga förvånande, en helkväll med hundtema – igen. För Karlsson (som valt att träda fram ur anonymitetsträsket) stod det spår på schemat. Ett upptag med tillhörande relativt kort och roligt spår. Dessutom tänkte jag ”göra en Agnetha” och låta pensionärshunden gå samma spår efteråt. Det var där någonstans oturen (med tänkandet) började.

Bestämde mig för att Iza skulle få ett lite längre spår. Alltså la jag slutapporten, och 20 meter längre fram, pipen som slut på Karlssons spår. Sen fortsatte jag 2-300 meter till och några apporter åt Iza. På ett ganska tidigt stadium korsade spåret en grusväg, två gånger. För att komma tillbaks till bilen var jag tvungen att gå på samma grusväg, dvs korsa mitt eget spår… Otur! Det vållade dock inga större problem för hundarna.

Efter ca 1,5 timme släppte jag på Karlsson som faktiskt gick ganska snyggt och prydligt rakt ut, men sen valde bakspår. Nåja, jag vände honom och vi kom iväg. Han spårade hyfsat och hittade pinnar + en kotte jag lagt som apport. Pinnarna skulle jag ju lägga tillbaks, åt Iza, men det var inte alltid jag kom ihåg det. Instinkten att samla pinnar i magväskan är stark! Hur som helst kom på jag på det efter hand så de hamnade på lite andra ställen. Otur, men ingen big deal.

När Karlsson var framme vid slutet skulle vi ju tillbaks till bilen. Surprise! Det blev alltså en vinkel som Iza inte skulle ta, eftersom hennes spår fortsatte rakt fram. Sen tassade jag och K i kanten av ett brett och djupt dike, ca 8-10 meter bredvid det ”riktiga” spåret, tillbaks till bilen.

För Iza, som inte spårat sedan någon gång i höstas, blev det total förvirring. Där skulle hon gå i en färsk doftkorridor som luktade av 2 x matte och 1 x lillebror?! Hon for omkring med hög näsa och förstod nog inte riktigt vad vi höll på med. Hon hittade dock en pinne + snusdosa med köttbullar och då började det ramla ner en och annan polett. 🙂 Jag fick guida henne på några ställen där ”rätt” spår och vårt utgångsspår gick alltför nära varandra. Och när vi vinklat efter Karlssons spår ville hon gärna fortsätta där. Helt korrekt egentligen, för det var ju det spåret hon följt så långt. Jag fick guida ytterligare lite och när hon väl kom in på spåret som bestod av enbart mattedoft såg jag hur hon, åtminstone mentalt, andades ut. Då var ju allt som det brukar vara och hon spårade på sitt gamla vanliga sätt, och med en helt annan intensitet. Skönt att det blev ett bra avslut trots allt strul. Men hur som helst hade hon nog roligt hela vägen. 🙂

Nästa gång får det dock bli varsitt spår åt hundarna, och om jag inte hinner/orkar det så ska de åtminstone få spåra lika långt… Som sagt; jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker…

Under tiden spåret låg till sig körde jag igenom ett par av lydnadsmomenten som sket sig i onsdags, och jag tror att jag lyckades reparera en del. Eller också var det bara det vanliga ”alltfunkarhemmapågräsmattan-syndromet”?

Avslutningsvis åkte Karlsson upp på trimbordet och är numera iklädd vårkostym. Det finns mer att göra men varken han eller jag stod ut längre. Vi har ju en tid bokad hos V om två veckor och det vore ju synd om hon blev arbetslös. 😉

Gårdagens träning/uttagning för sjuhäradsmästerskapet kan inte beskrivas med några andra ord än – pinsamt och katastrofalt, åtminstone för den lilla hunden och hans matte.

Den lilla hunden (som vill vara anonym) och den lilla hundens matte (som också vill vara anonym) utförde en bedrövlig version av lydnadsmomenten i högre klass. Å andra sidan kan man tycka att den lilla hundens matte (som fortfarande vill vara anonym) borde ha lärt sig att man inte laddar för ”tävling” genom att stå och snacka skit med klubbkamraterna och sedan gå in på plan och tro att saker ska fungera.

Den lilla hunden (som vill vara anonym) gjorde inte ett enda moment rätt, eftersom den lilla hundens matte (som faktiskt också vill vara anonym) gjorde alla fel man kan tänka sig. Och några till…

Övningen kan sammanfattas med orden; okoncentration, skall (på fel ställen), gläfs, pip och morr och allmänt slarv.

Om den lilla hundens matte istället valt att gå på allsvensk fotboll (som hon kunde ha gjort) hade det förmodligen enbart haft en positiv inverkan på den framtida brukskarriären.

Nu stoppar den lilla anonyma hunden och hans lika anonyma matte den erfarenheten långt ner i minnenas ryggsäck, men förhoppningsvis lärde de sig ändå något av ”incidenten”.

Tack vare Florsocker har jag hittat en ny favorit. Har aldrig hört talas om varken Sivert Høyem eller hans band Madrugada. Med tanke på mina något ansträngda (arbets)relationer med grannlandet i väster är det lätt förvånande att helt plötsligt ha en ny idol som är… norsk?! Hur som helst har han spelats flitigt på Spotify igår och idag, och vilken röst han har! 🙂

Igår fick jag en förfrågan från min chef om jag ville följa med på fotboll ikväll, Elfsborg – Malmö. Han hade fått sponsorbiljetter från vår tryckleverantör. Mitt fotbollsintresse är ju ytterst begränsat, men någon gång ibland kan det ändå vara kul om jag slipper sitta bredvid husse som genomgår en personlighetsförändring i sådana sammanhang. Den här gången hade jag ju garanterat sluppit sitta bredvid husse, men jag tackade ändå nej med motiveringen; -Jag ska träna hund! Ikväll börjar nämligen träningen/laguttagningen inför Sjuhäradsmästerskapet. Även om det sannolikt finns de som är betydligt bättre skickade att ingå i laget så erbjuds det ett antal bra träningstillfällen, och det tänker jag inte missa. 🙂

Trots att jag i förra inlägget lovat att lägga träningsnördinlägget på annat ställe idag så måste jag ändå berätta om hans platsliggning igår. Det var okända hundar som låg bredvid så jag var lite skeptisk till att gå och gömma mig och stod först synlig. Han låg och tittade intresserat omkring sig och när han inte såg smet jag iväg och gömde mig bakom containern. Då blev han betydligt mer fokuserad (jag hittade ett kikhål, perfekt storleksanpassat för en bt) och la ganska snart ner huvudet. Under tiden hundarna låg plats med skott pågick det förhållandevis livlig träning av framåtsändande, ungefär 8-10 meter bakom deras rumpor. Och där låg min lilla hund – stilla som en gråsten. Är det konstigt att man älskar honom. Ibland… 😉

Det är tydligen sant, för detta kom med posten igår:

Kan väl nästan vara värt en ram? 🙂

Dessutom var det publicerat i Borderterrierbladet som kom här om dagen.

Bucklan har jag fortfarande inte sett röken av, men om tre veckor är det dags för rasspecialen och då…

Rapporten om gårdagens hundträning kommer åter igen bli extremt nördig så den hamnar i den här bloggen om en stund.

Har man någon gång försökt göra prydliga galoppombyten på en häst (vilket jag gjort, försökt alltså) så kan man inte göra annat än citera Aretha Franklin – respect!

(Härda ut, galoppombytena kommer mot slutet.)

Jag har inte vett nog att vara så besviken som jag troligen borde efter söndagens tävling. Vi lärde oss nämligen jättemycket! Vi behöver tävlingserfarenhet och det fick vi, även om det naturligtvis behövs mycket mer sådant.

Om jag ska försöka summera de positiva erfarenheterna så blir det ungefär så här:

• Jag verkar ha hittat en lagom nivå på uppvärmningen, och då ser jag till hela veckan innan och även på tävlingsplatsen på morgonen. Även om vi nu nollade ett gäng moment så var det inte pga av att han var för trött eller för pigg utan pga … annat. 😉
• Karlsson ligger faktiskt plats även om det är iskallt och han aldrig hört skott på just den platsen innan. Jag behöver inte oroa ihjäl mig för detta alltså. Andra hundars agerande kommer dock fortfarande att leda till viss nervositet hos matte. Platsen ÄR ett jävla moment, det är bara att konstatera, men ett litet snäpp lugnare känner jag mig.
• Jag gick in med okopplad hund på plan och gjorde mig ingen brådska. Gjorde ett par halter och vändningar på väg fram till startpunkten. Rätt modell! Med koppel på skärper vi inte till oss lika mycket, varken han eller jag.
• Karlssons scenskräck verkar ha lagt sig. Att det stod folk och tittade och kommenderade brydde han sig inte om nämnvärt.
• Jag var duktig och sprang direkt av plan och megabelönade när vi var klara, vilket jag annars har en tendens att glömma. Duktig matte!
• Jag taggade igång honom på rätt sätt när vi väntade på spåret. Först plockade jag ut en pip och magväskan och gick iväg en liten stund på egen hand vilket verkar få honom att tro att jag varit ute och gömt pipen i skogen. Sen på med sele och lina vid bilen och sen bara laddade jag honom med ”var är spåret” med peppande tonfall ända fram till upptagsrutan.
• Jag fick bekräftat att jag kan känna i linan, och se på hunden, när han spårar vilt.
• Jag lärde mig även att jag måste hålla ihop min hjärna, och hålla i linan bättre. Hade jag gjort detta hade han inte fått larva iväg på den felaktiga loven i slutfasen.

Och så lärde vi oss säkert en hel massa annat som jag inte kommer på just nu. 🙂

Igår kväll åkte vi till klubben och fortsatte träningen. Testade framåtsändande med vår nya ”grupp” bestående av påklädda träställningar. Det gick hyfsat. Ibland. Men vid första skicket fick han ett riktigt tokspel när bollen kom farande över huvudet. Han drog ca fem varv runt plan i 180 knyck med den hyfsat tråkiga bollen som han alltid brukar komma in med direkt. Inte ens muta i form av pipkrokodil funkade? Nåja, jag fick tag på honom och då hade han fått ur sig det värsta och blivit ungefär 300% lydigare. 🙂

Sista tiden har jag ju försökt köra in ställandet på inkallningen genom stanna-back. Dvs han ska först stanna och sen backa. Förväntan på backandet skulle förhoppningsvis leda till ett snabbare stopp. Det har funkat bättre men inte helt bra. Igår testade jag bara ”back”, kombinerat med handtecken och se – det gick riktigt bra?! Med den höga farten kom han aldrig in i själva backandet men det blev ett ganska bra stopp. Nu var jag ju inte ute på 50 meters håll, det var det för trångt för på plan, men ändå. Ska fortsätta på den linjen, och förhoppningsvis kunna fasa ut handtecknet, så får vi se var vi hamnar. Kan det vara så enkelt att det bara var ett nytt kommando som behövdes?

Körde också långa kryp med mycket pepping. Gäller bara att balansera det så att han inte börjar bli hög.

För ovanlighetens skull var även Iza med och fick sig ett litet pass. Hon skötte sig över förväntan med tanke på att hon inte varit på klubben på … gud vet när? När det var dags för platsliggning med skott var de flesta hundarna på nedre plan. Tarrak var dock på övre och för att inte störa i onödan la jag Iza plats också, men stod kvar i kopplets längd. Hon kunde ju få föregå med gott exempel för Tarrak också. Trodde jag… Vid första skottet lyfte hon på huvudet men la ner det igen. Vid andra skottet låg hon kvar med hakan i backen. Vid tredje skottet reste hon sig och smög fram till mig, lätt stressflåsande. Jag la om henne och får samma reaktion på fjärde skottet?! Vad är det som händer? Har jag helt plötsligt fått en skottberörd hund vid nio års ålder? Hon som alltid varit på gränsen till idiotiskt skottfast. Hon var ju inte på något sätt hysterisk igår, men påverkad. Kanske kan hon ha någon irritation i öronen efter att ha gått med tratten? Får hoppas att det är det…

Då har vi debuterat i högre klass spår, och rubriken syftar på pinnarna i spåret! En varning kanske är på sin plats, för det här blir riktigt, riktigt ”nördigt”.

Efter två nätters urusel sömn (började drömma tävlingsmardrömmar redan i fredags natt?!) så landade vi på Ulricehamns BK strax efter 07.00 i morse. Det var kallt (+2° och iskalla vindar) men solen sken så jag kände mig ändå hyfsat lugn inför platsliggningen. Vi drog startnummer fem och när det var dags för platsliggning hade solen gått i moln och det var om möjligt ännu kallare… Min stora nervositet, att han inte skulle lägga sig, kom dock på skam och han damp i backen. Skönt! Sen var det några nervösa minuter bakom skjulet men domarna såg lugna ut och inga hundar kom tassande. Samtliga hade legat lugnt och fint och fått 10 poäng. Härligt! Litet träsktroll var dock rejält frusen när jag kom tillbaks och skakade som ett asplöv. 🙂

Lydnaden gick … sådär, och framför allt inte som förväntat. Lyckades hålla ihop honom bra i starten på fria följet och han var med mig hyfsat hela vägen trots en del missar som avspeglade sig i betyget. Men han var åtminstone med och det var huvudsaken.

Inkallning med ställande blev en nolla, trots dk. Han stannade ca fem meter framför mig, men det var lite för sent för att det skulle bli något betyg.

Framåtsändandet gick åt skogen. Där borde han ha kunnat få betyg men eftersom vi nollat redan efter första sträckan avstod jag sträcka nummer två och bröt momentet.

Sen kom dagens första riktigt negativa överraskning. Krypet, hans paradmoment! Först krävdes det tre kommandon för att få honom i liggande position. Han var helt uppslukad av något luktagott lite längre bort. Men ner kom han till sist och började krypa om än något sakta. Efter halten blev det ännu långsammare och när det var en meter kvar till ”mål” la han helt sonika ner hakan och vägrade fortsätta!? Förmodligen kände han min frustration över allt strul och är matte irriterade brukar det ju alltid vara bra att lägga ner hakan…?!

Efter det gick det sakta men säkert uppåt, poängen finns nedan. Den positiva överraskningen var tungapporten som strulat på träning men inte vållade några som helst problem idag förutom lite, lite tugg på slutet.

Efter en del väntan bar det iväg ut på spåret. Ett (terrängmässigt) riktigt fint spår visade det sig vara. Upptagen har ju varit ”sådär” men han gick hyfsat rakt ut och drog iväg åt vänster. Jag hängde på och det var uppenbarligen rätt för ingen ropade tillbaks mig. 🙂 Vi hittade första pinnen, och sedan vinklade han direkt åt höger, tillbaks mot upptagsrutan?! Dessutom tydde intensiteten på att det var vilt han hade i näsan. Efter ca 50 meter tänkte jag vända och gå tillbaks eftersom jag (faktiskt!) hade koll på var vi varit. Men vad gör den lilla terriern då? Jo, han vänder självmant, drar tillbaks till platsen där vi hittat pinnen och säger ”sådär, nu har jag kollat det, nu kan vi fortsätta med det vi höll på med”!!! Mycket förvånad och imponerad matte hänger med och vi plockar pinnarna en efter en. När vi börjar närma oss vägen (och har sex apporter) vänder han helt plötsligt, via en ”lov”, tillbaks åt det håll vi kom ifrån – och plockar en pinne! Den sjunde! Allt tydde dock på att han tagit bakspår till den och när jag försökte få honom att spåra samma väg åt andra hållet var han inte med på noterna – där hade han ju redan varit. Vi vinglade omkring en stund och till sist satt han praktiskt taget i knät på mottagaren… Och klockan visade på 32 minuter av de tillåtna 30… Det visade sig att vi missat slutet med ca 10 meter (och två minuter). Hade han hoppat över loven på slutet, som var ganska stor, hade vi fixat det och åtminstone blivit godkända. Nu blev det en bruten tävling i meritlistan istället. En klen tröst är väl att ytterligare tre (av sju) ekipage bröt spåret i högre klass, och fem av åtta i lägre klass.

När uppletande var över för de som klarat spåret passade vi på att träna i rutan, mest för att kolla om han kunde hålla ihop en hel tävlingsdag, och tja… det var väl inte lysande på något sätt men det verkade finnas en del bränsle kvar och även en och annan hjärncell i funktion.

Dagens betyg:

Fritt följ: 6,5/7 och en lååång rad med domarkommentarer

Ink m ställande: 0/0

Framtåtsändande: 0/0

Kryp: 0/0

Skall : 9/7 (kr dk, bättre distinktion önskas)

Tungt föremål: 8,5/8,5 (ngt tugg i slutet)

Hopp över hinder: 10/10

Platsliggande m skott: 10/10

Spårupptag: 10/10

…och sen bidde det inga fler betyg. Jag hade väl inga större förhoppningar om en uppflyttning men ett godkänt resultat hade ju varit lite kul, om inte annat för att försöka kapa åt sig vandringspriset Årets Bruksborder nästa år igen…

Litet träsktroll har redan däckat och sover gott. Frågan är om inte jag snart gör detsamma?

***

Uppdaterat, en stund senare:

En slagen (anti)hjälte. På platsliggningen var jag förresten glad att
han för tillfället är ett pälsmonster. Det värmde nog lite extra. 😉