Författare: vallterrier

Nu är det något galet med Iza igen! Hon har spytt två gånger på ett par timmar och all blodpudding hon fick i spåret har kommit upp. Hon verkar ganska hängig, vilket kanske inte är så konstigt. Man brukar ju inte bli världens piggaste av att kräkas. Försökte ta tempen på henne nyss vilket inte brukar vara speciellt svårt men idag ville hon inte vara med. Hon tog till brösttoner som är väldigt ovanliga för denna jycke. Hon ville inte vara med när jag försökte vika undan svansen på henne och det lät inte alls kul i framänden där husse befann sig. För husses bästa la vi ner projektet… Förmodligen har hon en analsäcksinflammation – också. Då brukar hon bli väldigt avig när man rör hennes svans. Nu blir det fasta så får vi se vad som händer. Hon dricker iaf vatten och det är ju bra. Igår spydde hon också men då trodde jag det berodde på att magen sparkade bakut på några paprikabitar hon råkat få i sig. Kvällsmaten och frukosten har hon ju fått behålla så jag vet inte om det har något samband?

Det blir väl till att ringa veterinären imorgon för koll av analsäckarna om inte annat.

Själv ska jag till naprapaten ikväll. Har fått tid kl 21, på en söndagkväll! Så blir det när naprapaten även är läkare med ett heltidsarbete i den branschen. Känner mig måttligt sugen just nu, men det är hög tid för genomgång av nacken så vad gör man. Ingen idé att dra på det längre…

Det hade ju förvarnats om oväder, nederbörd och starka vindar, idag. Därför började jag redan igår planera för ett avancerat åkerspår åt Iza om det inte var alltför otjänligt väder. Det regnade på morgonen men fram på förmiddagen höll det upp och då bar det iväg. Började på ”vår” åker för att sedan gå över grusvägen och fortsätta över två andra åkrar, göra en vända in i skogen, ut på åkern igen och så slut. Här pratar vi alltså rejäla terrängskiften vid flera tillfällen. Svenska terrängskiften, inte norska. (Norska = grön mossa till vitmossa, typ.) De som varit med på min blogg sedan i somras vet vad jag menar. 😉 Här var det alltså åker, starrgräs, grusväg, oländig eländig skog, bäckar, fin skog, barrmatta osv. Spåret tog ca 25 minuter att lägga ut så det var väl i klass med ett högrespår ungefär.

När vi skulle gå spåret efter en dryg timme sken solen. I 150 meter. Sedan hamnade vi i en rejäl hagelstorm!!! Innan det hade dock Iza gjort ett riktigt fint upptag där hon för en gångs skull analyserade spåret och inte bara flängde iväg åt första bästa håll. Hon kämpade på bra även om hon tyckte vädret var lite onödigt… Hon fick jobba rejält….

*************************************************

Puh, här fick jag slita ut alla sladdar till datorn eftersom åskan började gå…

*************************************************

…och hade väl något rejält tappt men fick tag på spåret igen. Vi ett tillfälle fick jag hjälpa henne lite på traven men vi tog oss till slutet med alla pinnarna i mattes magväska. 🙂

Jag är dock tacksam att vi hann hem innan åskvädret kom för det var förknippat med en ännu värre hagel- och snöstorm. Så nu är allt vitt igen! Och så skiner solen… Snacka om ”ostadigt väderläge” som meteorologerna brukar kalla det!
Med andra ord blir det inget Karlsson-spår i eftermiddag. Han har fått en promenad med husse och eventuellt kanske det blir lite lydnad när matte har städat klart i garderoben?

Varför tar batterier i brandvarnare alltid slut på natten? I natt vid 03.30-tiden vaknade jag av ett ilsket ”PIP”. Fattade först ingenting men efter en stund kom det ytterligare ett lika ilsket ”PIP”. Trasslade mig loss ur terriern för att försöka utröna vilken brandvarnare det var som lessnat på tillvaron. Närmast tillhands låg ju den direkt utanför sovrumsdörren. Ställer mig under den och blänger trött en stund och den säger inte ett ljud…? Ingen av de andra heller för den delen. Nåväl jag skruvar ner den och tar ut batteriet och sen blev det tyst.

När jag ändå var ”alive n’ kicking” tyckte jag det var lika bra att försöka omdisponera terriern lite så att jag åter skulle få fri tillgång till mitt täcke.

Det tyckte inte han!

Jag flyttade honom från täcket till madrassen säkert fem gånger. Varje gång krälade han tillbaks likt en målsökande robot. Till mina ben, ovanpå täcket! Och jag tror inte han öppnade ögonen en enda gång. Sjätte gången öppnade han ögonen och de sa ”det var hel….e vad du var enveten matte” och så fann han sig i sitt öde och kurade ihop sig i mina knäveck istället. 🙂

Stackars terrier. Det är bara en tidsfråga innan han skickar in en anmälan till DRIS*.

* DRIS = Djurens rätt i sängen

Nästa gång jag befinner mig på en MH-bana så är det med barktrollet Karlsson i snöret.

Man kan undra hur det går?!

Då har man gjort det igen. Gått upp 05.45 för att ägna sig åt ANDRAS hundar en hel dag. Det var dags för MH på en klubbkompis schäferkull så det var bara att ställa upp. Men ärligt talat gjorde det mig inget eftersom jag redan på förhand ”visste” att det skulle vara bra hundar och då är det roligt. Kullen är halvsyskonbarn till Iza, dvs Iza och kullens mamma har samma pappa så jag kunde ganska väl förutse vad det var för skrot och korn. Det är inte roligt att vara testledare en hel dag när det kommer diverse hundar som är rädda för det mesta och inte kommer över sina rädslor. De där stackars hundarna där hela publiken inklusive beskrivare och testledare sitter draperade runt skramlet för att visa för den stackars hunden, som står och skakar 20 meter bort i nå’t buskage, att det faktiskt inte ÄR farligt… OK, det är inte ofta, men det händer.

Iza var klart störd imorse. Karlsson med för den delen. När jag klädde på mig hundkläderna gick dom naturligtvis igång och trodde att vi skulle göra något roligt. När sen övriga signaler inte stämde så varvade dom, med viss tvekan, ner igen. Men dom var åtminstone så igång att dom lyckades lura upp husse vid 7-tiden. Alltid något. 🙂 När jag tog mitt pick och pack, inklusive ”handväskan”, stod det TILT i Izas ögon. Hon fattade ingenting! Mer än att hon uppenbarligen skulle vara hemma…
Det bar iväg till Herrljunga BK och väl framme sprack molntäcket upp och sedan var det solsken i stort sett hela dagen. Det trodde man inte när det snöblandade regnet vräkte ner hemma på morgonen. Dock har det blåst rejält hela dagen så man är lite extra trött och mer urblåst än vanligt. Hur som helst så avverkade vi sex hundar under dagen och det var en jämn och trevlig kull med i stort sett väldigt bra reaktioner (och avreaktioner), sociala och med mycket lek- och kamplust.

Blev självklart utsatt för en rejäl visitation av två nyfikna hundnosar när jag kom hem. Dom konstaterade raskt att jag ”vänstrat” under dagen. 😉

Nej, nu ska jag gå ner och kreera någon form av gourmetmiddag. Det ska visst vara någon lax inblandad?!

Och förresten, det gläder mig oerhört att herr Brandeby fick lämna Let’s Dance igår. Det var inte en minut för tidigt!

I en kommentar till förra inlägget döpte Agnetha om Karlsson från träsktroll till barktroll. En ganska passande benämning faktiskt. Barkborrar är ju inte bra har jag läst i tidningen. Men barktroll?

Kanske borde kontakta skogsvårdsstyrelsen…?

Som utlovat blev det ett spår till Karlsson idag igen. Ca 400 meter, 6 apporter och samma princip som sist, han fick kämpa för att nå apporterna. Ett par stycken fick han dock ta ”som vanligt” och jag kan ju inte påstå att han klippte dom i 180 men han stannade åtminstone och tog upp dom. Min teori om att han blev mer fokuserad verkar dock ha fallit för tillfället. Idag var det åter vissa avbrott för barkätande och någon kisspaus. Vet inte riktigt hur jag ska få bukt med det? Iza kan man ju skälla på rejält i spåret när hon gör något olämpligt som t ex käkar älgskit eller nå’t. Hon vet ju så väl att hon gör något fel, avbryter och fortsätter glatt att spåra. Här vågar jag ännu inte ta i så. Karlsson är ju betydligt mer förarvek och jag vill ju inte sabba själva spåret. Han tappar dock inte tråden utan kliver av spåret, tar sig en tugga bark och fortsätter sedan spåra. Lite mysko är det?! Nu är det ju inte bara när vi spårar han käkar bark, det är en passion även på vanliga promenader men det vore hemskt skönt att bli av med det just i spårarbetet. Man kan dock inte säga annat än att han är spårnoga och håller sig väldigt fint i kärnan (förutom barkpauserna då). Skulle han gå av så är det bara frågan om någon meter sen söker han sig tillbaks igen. Vi jobbar vidare på det här sättet ett tag så får vi se vad som händer. Nu ska vi ladda för kvällen simpass med Iza. Frågan är hur lyckat det blir med min risiga högeraxel men jag har åtminstone fått löfte om hjälp med att ”baxa” i henne i bassängen. 🙂

Har en känsla av att jag använt ovanstående rubrik tidigare men den är så passande så jag kör en repris.  🙂

Kolla noga hur K flätat in sina ben i Izas! 

Igår kväll blev det träning på klubben med enbart Karlsson. Kände att Iza förmodligen inte skulle ha någon direkt helande effekt på min inflammerade högerarm så hon fick stanna hemma och gå på promenad med husse.

Jag och Karlsson inledde med en promenad i skogen närmast klubben. Det är ett oerhört kuperat område som består av berg och gigantiska slumpvis utslängda klippblock. Om jag nämner att området används av bergsklättrare för träning så kanske ni får en liten uppfattning? Han tyckte det var skitkul att studsa mellan de stora stenarna, kullfallna trädstammarna samt att rusa i full fart upp och nedför backarna. Efter senaste stormen var sig skogen inte riktigt lik och på vissa ställen fick vi söka oss nya vägar och bokstavligen klättra mellan klippblocken. Ibland överskattar dock Karlsson sin förmåga. När han försökte leka spindelmannen genom att hoppa upp på en två meter lodrät klippvägg visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Han ”landade” självklart halvvägs upp och ramlade ner igen. Han såg mycket förvånad ut och svor förmodligen en ramsa över de nyklippta klorna, annars hade han minsann kunnat hålla sig fast…?!

Sedan tog träning vid och det var väl både bu och bä, men mest bu. Första buet inträffade när han släckte öronen och drog järnet över halva planen för att leka med en mudivalp som han fått hälsa på en stund innan! Jag var arg som ett bi men var tyvärr tvungen att behärska mig för att inte skrämma slag på den nyblivne medlemmen som hade mudivalpen i snöret. Men hundarna hade iaf kul *hm*.

Under den gemensamma träningen var han oerhört splittrad. Jag misstänker att det var någon löptik i gänget för öronen släcktes igen när det var en sheltietik som kom i närheten. Hade varit intressant att veta om det var löptik som var orsaken? Självklart måste han klara av att sköta sig även då, men jag är bara allmänt nyfiken och vill veta varför? Kan ha varit allmän trötthet också eftersom vi kört en bra stund innan också. Vi var bara med en liten stund pga den totala splittringen men fick trots allt vara demohund på budföringen. Den skötte han fint förutom ett extra varv innan han lämnade mottagaren, hon kunde ju kanske ha ytterligare någon korvbit gömd någonstans?

För en stund sedan kunde jag återigen konstatera att Iza är ruskigt tolerant ibland. Så här såg det ut i hallen när Iza skulle sköta Karlssons morgonhygien, hon fick inte ens ”plats” i biabädden eftersom den lille låg utspridd mitt i och vräkte sig, men det bekymrade henne inte alls, hon la sig utanför istället. Dessutom har han en extrem motvilja mot att ligga på plana underlag, därav den något stökiga bäddningen.

Äntligen verkar jag ha fått ordning på min Site Meter. Vet inte vad jag gjorde för fel i första försöket, tycker jag gjorde allt likadant och följde instruktionerna till punkt och pricka? Så nu är jag inte längre ”lost in space”… 😉

Igår började jag få rejält ont i ett muskelfäste i höger axel. Vis av erfarenheten från en extremt liknande åkomma i vänster axel för ett antal år sedan rotade jag fram en ask Voltaren-substitut för att försöka häva det i tid. Dock misstänker jag att de tabletterna jag har kvar (typ fyra) inte riktigt räcker för att få ordning på detta så vad gör man? Jo man ringer den lokala vårdcentralen. Hamnar (självklart) hos en telefonsvarare. Den ber mig uppge telefonnummer och talar om att jag kommer bli uppringd 11.20.

11.21 ringer telefonen! Nu återstår att se om jag bara får ett recept (hoppas) eller om jag måste släpa mig dit för att dom ska ”titta” på det. Det är ju inte direkt så mycket att se på? Oavsett hur det blir med det så är det oerhört bra service att bli uppringd och slippa sitta i en telefonkö och vänta. Ibland blir man glad för det lilla.

Det som är mindre glädjande är att jag inte kommer klara någon lunchpromenad med båda hundarna idag. Inte med den armen! Solen skiner från klarblå himmel så det hade verkligen varit skönt. Jag får väl knalla ut en liten sväng med en hund i taget och göra det bästa av situationen.

Att 8 kilo terrier kan väga så mycket? När han fattar posto i sängen någon gång under natten väger han åtminstone det fyrdubbla! Han trycker sig tätt intill mina ben eller, ibland, husses. Eller, som jag tidigare skrivit, helst ska han ligga mellan mina vader? Och han flyttar sig INTE! Om man medelst handkraft flyttar på honom blir han oerhört stött… Om blickar kunde döda… Det är tur att lampan är släckt. 🙂  När han framåt morgonkanten försöker knuffa matte ur sängen är han däremot riktigt rörande. Hoppet är uppenbarligen det sista som överger vissa?!

Han är för övrigt fortfarande lika benfixerad som han varit hela sitt liv. Trodde att det skulle ge med sig men om han och Iza ligger någonstans tillsammans, vilket de ofta gör, så ligger han ALLTID draperad över hennes bakben, gärna med hennes svans som huvudkudde. Hon accepterar det oftast och söta är dom. 🙂

Tuggben är också högt uppskattade. Och hela familjen, i synnerhet Iza, är tacksam så länge han håller sig till dom för han har inte bara en förkärlek för att sova på Izas ben, han tuggar gärna på dom också, i synnerhet när han blir lite uppjagad…

Nu har min favorit-terrier fått ett spår enligt gårdagens tankar. Dvs jag höll emot i linan när han markerade apporten. Och vilken reaktion! Han var halvt hysterisk och frambenen fäktade med utfällda klor för försöka nå apporten den vägen när han nu inte kunde ta den med munnen. Bakom stod jag och hejade på. 🙂 Efter några sekunders kämpande släppte jag fram honom och på returen fick jag en lycklig brukspotatis med apporten i munnen vilket naturligtvis belönades generöst med blodpudding. Det verkar dessutom som om det hade en positiv bieffekt… Han blev betydligt mer fokuserad efter första apporten, tempot gick upp något (utan att han började slarva), han käkade inte en enda barkbit och kissade inte en enda gång! Han kanske kan blir brukshund ändå?!

I morgon blir det lydnad på klubben och på torsdag ska jag göra om detta. Varannan dag känns som en ganska bra dos.

…årets första tussilago idag. Den växte i ett parti där det definitivt ALDRIG kommer åt någon sol…!? Kortet är taget med mobilkameran, i skuggan som sagt, samtidigt som jag försökte hindra vildhundarna från att trampa ihjäl underverket. 🙂

Då var vi där igen. Den här underbara våren när man inte vet man vad ska sätta på sig. På morgonen (dock inte idag) när man ska iväg till jobbet kan det vara frost och på eftermiddagen 20° varmt… Igår mötte jag, på en sträcka av 50 meter, en yngre kille i shorts och T-shirt och en man med dunjacka. Båda var ungefär lika fel. 🙂 Drabbades själv på lunchpromenaden idag. 5°, mulet och ganska svala vindar när vi gick iväg. Strålande solsken under andra halvan av promenaden…