Författare: vallterrier

Mellan kl 7 och 10 på vardagarna lyssnar jag på Rix MorronZoo. Oavsett om jag är på jobbet eller hemma. När jag jobbar hemma får radiolyssnandet en ny, betydligt mer högtflygande dimension. Jag får nämligen även in radiotrafiken till/från flygtornet på Landvetter, inte klockrent men ändå. ”Scandinavia one two six Copenhagen clear for takeoff bla bla bla… one eight zero four…” Typ!

Igår kväll blev det som planerat lydnadsträning innan mötet. Började som vanligt med Iza men hon var hyfsat vimsig i skallen, som vanligt. Körde bl a skall och helt uppenbart är att hon tror att kommandot skall betyder ”gapa-allt-du-kan-samtidigt-som-du-hoppar-så-högt-du-kan-och-försöker-
nypa-matte-i-näsan”. När jag använder kommandot ”sst” så är hon åtminstone en halv meter närmare marken även om hon inte sitter riktigt still. Vi försökte oss även på kryp och inkallning med ställande och resultatet var – sådär…

Karlsson däremot visade sig från sin allra bästa sida och konstigheterna från förra veckans pass på klubben var som bortblåsta. Fick L att ställa upp som mottagare på budföring. Hon lyfte upp honom i famnen både i samband med första hälsningen och när han fick springa dit efter avslutad budföring. Det kan bli en intressant upplevelse att få upp den terriern i famnen för han liksom suuuuger sig fast, som en blodigel. Han lyckas stoppa ner sina tassar i fickor, innanför jackan och ja… han vill helt enkelt inte bli nedsläppt. Och skulle man nu var smutsig i öronen eller någon annanstans så ser han till att åtgärda det. Ja det åtgärdas även man inte är smutsig… Om man nu tänder på öronslick (vilket jag INTE gör) så är han förmodligen en mycket trevlig bekantskap. 😉 Jag tycker ju iofs att han är en trevlig bekantskap ändå, men inte just därför.

Hur som helst så skötte han sig riktigt lysande. En lång stund var han även okopplad. Fördelen med det är att jag skärper till mig och blir mycket roligare. Det blir mer lek och mindre godis. Har annars ruskigt lätt att falla in i godisbelöningarna. Fasan är bara att jag ska tappa greppet om leksaken för då blir det race… Det där med att komma tillbaks med leksakerna i de lägena är inte hans starka sida. Tyvärr. Men vi jobbar på det. 🙂

Ville bara säga det. 🙂

När det strular med spåren så känner jag mig ofta som bambi på hal is. Jag funderar och grunnar, blir osäker och vågar knappt göra ditten och ännu mindre datten. Med Iza är det inte så noga längre, hon är så rutinerad nu att hon fixar även en klantig eller feltänkande matte utan att få men för livet. 😉 När det gäller den lilla terriern däremot blir jag osäker som den värsta nybörjare.

När jag tänker efter så har jag faktiskt en rätt stor kunskapsbank att rota i. Ett snabbt överslag över mina utbildningar/kurser ger följande resultat:

• Fem veckor på Kindslägret
• Ca fem-sex organiserade helgläger
• Ca 6-7 kennelläger och klubbläger samt naturligtvis massor av träningstillfällen med andra spårgalningar
Jag har alltså gått utbildningar för både svenska och norska mästare, årets brukshundsförare samt massor av duktigt folk som har massor av rutin även om de inte har några mästartitlar. Vissa har varit underbara och andra naturligtvis mindre underbara. Kontentan är dock att det finns ganska mycket problemlösningsmaterial att rota fram ur hjärnförrådet. Jag delar gärna med mig till träningskompisarna och har idéer, mer eller mindre bra, men när det kommer till min egen hund så blir jag ruskigt osäker. Ska försöka sluta med det nu! Och våga prova. Han är ju för jösse namn en terrier! 🙂

Nu har jag funderat på det här med spårapporterna och kommit fram till följande;

Jag har en terrier med stor kamplust. Inget rasunikt men varför inte utnyttja detta? Istället för att släppa fram honom till apporterna så ska jag testa att hålla emot i linan så att han får jobba riktigt för att komma fram sista biten för nu har vi trots allt kommit till stadiet där han markerar dom. Tror faktiskt att detta kan tända till och öka intresset. Skulle helst vilja prova nu på en gång men just nu är jag på jobbet och i kväll är det lydandsträning och möte på klubben. Får väl försöka behärska mig till  morgondagen.

Glömde berätta att jag från och med nu kommer besvara kommentarer med egna kommentarer. Alltså inte som tidigare ofta blev fallet; via mail. Om det inte är något riktigt privat vill säga, då kanske jag tar det mailvägen istället. Men det kan alltså vara lönt att kolla en gång extra när ni kommenterat. 🙂

Av vårvädret och solskenet dom lovade på vädret i torsdags har vi inte sett något. Idag har man känt sig som om man medverkat i någon engelsk deckare med handlingen förlagd till Dartmoor-heden eller något annat dimmigt ställe. Dimman har legat tät och det har duggregnat hela dagen. Men jag ska ändå inte klaga. Snön är borta och det funkar utmärkt att spåra så inte gnäller jag inte. Det hade jag å andra sidan inte gjort om solen hade skinit heller. 😉

Hur som helst blev det spår till Karlsson idag igen. Lyckades muta husse att agera dragare. Han fick drapera sig mellan några stora stenbumlingar och när vi kom ångandes så halade han in snöret och  apporten försvann!!! Mitt framför näsan på honom! Innan det hade vi hittat en ”normal” apport som han trots allt markerade även om han inte apporterade den frivilligt. Han såg jättesnopen ut när nästa apport bara drog järnet ifrån honom. 🙂 Vi fortsatte så till andra sidan vägen där det låg ett till spår med två ”normala” apporter. Den första generade lika tveksam reaktion som vanligt men när vi kom till nummer två så sög han i ordentligt för att den inte skulle hinna iväg. Och det gjorde den ju inte heller. 😉 Nu skulle jag vilja göra om detta redan imorgon men jag är rädd att jobbet lägger hinder i vägen. Detta ständiga irritationsmoment!

När vi kom hem hade husset kidnappat Iza för en promenad så jag och K fick en alldeles egen prommis. Det har onekligen en lugnande inverkan på mattenerverna att gå i skogen med bara honom ibland. Vi fick en riktigt skön promenad där han kunde vara lös 98% av tiden. Underbart!

Nu har jag lyckats fördriva en hel helg igen, utan att städa en enda garderob. Men nästa helg då…

Tror jag på det själv eller…? Till att börja med ska jag vara testledare hela lördagen och sen är det bara söndagen kvar som får ägnas åt de egna djuren.

Till de som undade om gårdagens geléklump; det var inte som husse avsågs. 🙂

Då har vi flyttat in på en wordpress-blog istället. Har länge retat mig på den andra bloggens utseende, och att de flesta av de tillgängliga temana inte såg kloka ut på macen (som jag använder). Detta verkar mer stabilt, bara jag kommer underfund med alla finesser…

Om du har länkat till min blog, glöm inte att ändra länken till: https://vallterrier.wordpress.com

Hittar ni några konstigheter så hör bara av er. Jag är inte riktigt nöjd med alla detaljer än men efter att ha tillbringat större delen av helgen med ”trial & error”-metoden vid datorn så får det räcka nu. Det som retar mig mest är att när jag skulle registrera bloggen så kunde jag inte få lizah.wordpress.com. Då registrerade jag vallterrier-adressen, bara för att testa, och där blev jag kvar! När jag kollade på FAQ så var det tydligen fler än jag som undrat om dom kunde byta namn på bloggen och svaret var; registrera en ny och importera från den andra bloggen.

Idag gick det så att registrera lizah.wordpress.com. Jag lyckas även exportera innehållet på denna blogg till min dator, men jag kan inte logga in på lizah-bloggen. Den är tydligen tätt sammanlänkad med vallterrier så när jag loggar in kommer jag bara till den här sidan ändå!!! Om någon har något tips, vänligen hör av er!