Författare: vallterrier

Igår kväll skulle det vara framåtsändandeträning på klubben. Åkte upp i god tid och fick en plan för mig själv för att köra inkallningar med Iza. Nu kändes det som om vi backat en bit i utvecklingen igen. Izas oförstående ansiktsuttryck och långa bromssträcka var tillbaks. 😦

Rätt vad det var, när jag satt henne och var på väg ifrån så dyker det upp en rödbrun liten varelse på plan. Med tanke på Izas viltintresse stannade hjärtat i kroppen på mig samtidigt som jag hann tänka ”Shit, ett rådjur. Nej, en räv. Nej en Strimma.” Det var alltså en klubbkompis lilla tollartik som tagit ett eget initiativ och smitit iväg från altanen upp till plan utan att husse märkt det. Dessutom hör det till saken att just denna lilla hund är något av det mest spännande Iza kan tänka sig. Hon blir ofta helt blockerad när de tränar på samma plan, förmodligen för att husse kör ganska mycket bollkastning med påföljande rusningar från hunden. Tack och lov var Iza koncentrerad på något annat och missade (konstigt nog) det lilla besöket, eller hann åtminstone inte förstå potentialen… Strimma tog ett varv runt vår tungapport som låg på plan och försvann sedan nedför backen. Och Iza satt kvar. Puh…

På tal om tungapporten så verkar min oro från förra veckan (för ont i nacken) vara obefogad. När apporten kom ut på riktigt avstånd var det full fart både ut och in. Inte en tendens till att bara släppa apporten även om ingångarna fortfarande är lite vingliga.

Karlsson fick sig också ett lydnadspass. Dagens roligaste var när jag körde inkallning med ställande. När jag ropade ”stanna” hade han hunnit få upp så hög fart att när han slog till bromsen omvandlades den framåtriktande energin till uppåtgående sådan. Han tog tre mycket höga men korta tigersprång på i stort sett spikraka ben innan han fick stopp på alla sina åtta kilo. Måste försöka fånga detta på bild för det var helt obetalbart. 😀

Slutligen var det så framåtsändandet. Gruppen har reducerats men vi fick iaf ihop en grupp på två personer. Nu har Iza börjat vänta på bollen så att hon ”vallar” och springer och tittar bakåt. Får nog ändra strategi lite… Exakt hur vet jag dock inte än, får fundera på det ett tag. Det mest fascinerande är dock att oavsett hur snett hon hamnat innan gruppen så tittar hon till och styr sedan in sig i mitten, varje gång, så nå’t har hon uppenbarligen förstått?!

Så var vi hemma igen efter årets borderterrier-spektakel. Det har varit en trevlig helg med bra väder. Inte en regndroppe har fallit på oss (jo, förresten, ungefär tre stycken i fredags natt) och solen har strålat både lördag och söndag.

Eftersom västsverige förmodligen kommer att stanna om husse tar ledigt en dag (åtminstone verkar han tro det) så kom vi inte iväg förrän vid 13-tiden i fredags. Resan upp var seg. ”Bara” 31 mil men det kändes dubbelt så långt. Vi hade fattat det kloka beslutet att INTE ta med förtältet så vi var installerade hyfsat snabbt när vi väl kom fram. Kvällen tillbringades med grillande, nån öl och lite vin med bl a Karlssons uppfödare och diverse andra trevliga människor. Mycket bt-snack blev det.

Så var det då utställningsdags på lördagen och tja… Ända tills för en stund sedan trodde jag att vi fått en 2:a eftersom vi åkte ut i första ”gallringen” bland de 23 unghundarna. Jag hade liksom missat högerspalten på kritik-lappen. Men nu har jag upptäckt att vi faktiskt fick en 1:a även om vi inte bedömdes vara bland de sju som förtjänade en plats i ”semi-finalen” som de så vackert kallade det. Är dock lite besviken på den mycket kortfattade kritiken. Hade sett fram emot lite mer när man äntligen fick tillgång till en rasspecialist. Men tydligen är de engelska domarna generellt väldigt kortfattade fick jag mig berättat. Detta var vad som stod:

Racy upstanding dog. Nice narrow body. A little short in ribb. Good topline. Nice rear angulation. Domare: Tracy James.

Log för mig själv åt den första meningen, ”upstanding”… Med tanke på Växjö-utställningen i höstas när han höll på att ramla omkull både på bordet och i ringen så känns det ju bra att han nu bestämt sig för att stå upp. 😉 Nej men allvarligt talat så tyckte jag han skötte sig jättefint både på bordet och i ringen och kritiken var ju inte på något sätt dålig, bara lite kortfattad. Själv gjorde jag inte heller några ”tavlor” även om han säkert presterat bättre med en duktigare handler, men so what?
Karlssons halvsyster lyckades tyvärr inte försvara sin Årets Border-titel från i fjol men hans farfar blev 2:a bästa hane och var alltså en hårsmån från slutfinalen.

Trots allt är det en viss känsla att se 250 borderterrier på en och samma gräsmatta!

Iza fick följa med och titta på finalen i går eftermiddag medan Karlsson vilade ut med husse i husvagnen. Hon var också djupt fascinerad av alla Karlssonar som kutade runt. Och vid det laget var det säkert inte mer än 100 kvar… Hon skötte sig förövrigt jättefint och låg helt cool jämte mig och bara tittade. Hon kanske befann sig i chocktillstånd?

På kvällen var det gemensam middag och sedan ytterligare lite borderterrier-prat utanför husvagnarna.

Min pappa och hans fru har också varit på plats. Tyvärr har vi inte hunnit umgås så mycket men det var nog samtliga förberedda på. Idag tog vi oss dock tid att åka ut i skogen med Karlsson en sväng och bl a köra ett uppletande och budföring. Eftersom de har vissa funderingar på borderterrier som nästa hund tyckte jag att dom behövde se Karlssons ”real me” och inte bara en koppelhund på en campingplats som är det dom hittills sett. Jag tror inte dom blev avskräckta. 😉

Några kort har jag inte tagit i helgen. Kameran var med men lyckades aldrig krypa ur fodralet. Vi får väl se om någon annan snäll själ (pappa eller A?) har något som lämpar sig för publicering. De har dock knappt hunnit hem ännu så jag lär inte få något idag.

Under helgen har jag även träffat en offentlig och en hemlig bloggläsare. Den offentliga var Anette som har en halvbror till K och som brukar kommentera lite då och då. Det var trevligt om än hastigt. Den andra var en annan valpköpare från Karlsson uppfödare som tydligen brukar ”tjuvläsa” ibland, som hon själv uttryckte det. 🙂

Nu ska jag kika på Hundkoll på SVT. ”Valpexpert Birgitta” från kennel Gibas, som är med och säger några kloka ord i varje avsnitt, är ju uppfödare till Karlssons mamma och pappa. Hon och hennes man (som tydligen också läser här då och då?) var självklart också på plats i helgen.

Idag är det alltså dags att åka upp till Årets Border i Arboga. Husvagn ska packas, mat ska handlas, mm. Imorgon ska jag försöka visa upp Karlsson från hans bästa sida i ringen. Idag bestämmer sig mitt knä för att strejka!!! Inspirerat av SAS-personalen kanske?

En eller ett par gånger om året lägger mitt högra knä av. Helt plötsligt, utan anledning, börjar det göra jätteont precis nedanför knäskålen. Imorse, när jag tog ett steg tillbaks från handfatet, så var det klippt. Oftast går det över på ett par timmar och det är bara att hoppas att det stämmer den här gången också annars vet jag inte hur vi ska reda ut helgen. För tillfället haltar jag omkring som Quasimodo ungefär och att gå i trappan som vanligt är inte att tänka på, det är ”ett steg i taget” som gäller.

Håll gärna en tumme eller två imorgon för att inte JAG sabbar K:s chanser i ringen. Egentligen bryr jag mig inte om hur det går, utställning ÄR kvalificerat trams, men ändå. 🙂 Men det är lite kul att träffa folk man känner så som K:s uppfödare m fl. Även pappa med fru kommer dit och dom har jag inte träffat sen förra sommaren. Och att se 250 borderterrier på samma plats är väl också en upplevelse i sig?!

Och jag pratar inte om de vindar SMHI har behagat förse oss med den senaste tiden…

När jag kom hem från jobbet blev det tjej-promenad eftersom husse inte kommit hem med lillebror från dagmatte/svärmor ännu. Bestämde mig för att gå djävulsrundan. Det är ju lite enklare att hantera alla störningar med bara en hund i snöret. När vi närmade oss djävulshuset laddade jag handen med några bitar av mina hemgjorda hundkex som Iza älskar. I sådana här situationer ÄR det faktiskt tillåtet att muta, i förebyggande syfte. 😉

Dörren till huset stod öppen men inga hundar varken syntes eller hördes. Huset ligger på en hörntomt vilket gör att vi måste passera två sidor av tomten. När vi kommit till själva hörnet var vi utom synhåll från den öppna dörren. Trodde jag. Och började så smått andas ut.

Då hör jag hur det liksom blåser till bakom ryggen på oss och sen drar larmen igång. Larmen från 10-15 italienska vinthundar. De har alltså sprungit ca 20 meter helt tysta, förmodligen med enda syfte att ta livet av oss genom att förorsaka två massiva hjärtinfarkter! Det var nära att dom lyckades. Både jag och Iza hoppade högt men samlade ihop oss och sen skötte hon sig sååå fint under resten av passagen. Hemgjorda hundkex smällde tydligen högre än de illvilliga små kräken!

Förvisso har vi köpt nya trädgårdsmöbler men de är INTE Karlssons, de är husses och mattes. Enligt statistiken är det nämligen någon/några som halkat in här genom att söka på ”Karlssons trädgårdsmöbler”, men sorry… 😀

Kolla den här! 

Verkar funka utmärkt för agility även om man kan skönja smärre problem med kontaktfälten. Frågan är hur det fungerar i spårskogen?

Det har väl knappast undgått någon att jag börjat fundera på nästa hund, och framför allt rasvalet. Förhoppningsvis dröjer det många år innan det är dags men tankarna finns där, och det är väl aldrig fel att vara förberedd. Att aussie är något som finns på kartan har väl också framgått. Jag blev inte direkt avskräckt efter mitt besök på aussieträffen. Nu har det dock dykt upp något annat intressant.

Working kelpie! Har ingen live-erfarenhet av rasen men måste se till att skaffa mig. Vi har en på klubben, eller jag tror åtminstone att det är en så’n? Får titta närmare på den och, framför allt, prata med ägaren. Det jag läst på nätet (bl a här) låter dock mycket positivt. Och helt klart är det en working kelpie och inte en Australian Kelpie jag ska ha i så fall. Sen är väl frågan om man ”får” köpa en så’n om man inte vallar? Å andra sidan borde jag inte ha några problem att ruska fram lite djur att valla. I värsta fall har jag ju Karlsson… 😉 Annars får jag väl göra som en f d medlem i klubben och svensk mästare i rapport som helt övergick till vallningen för det var mycket bekvämare. ”Då slipper man ju springa runt i skogen, man står bara still och dirigerar” eller nå’t i den stilen har jag för mig att han sa… 🙂

Jag som trodde att jag skulle vara schäfern trogen för evigt har nu upptäckt att det finns andra raser. Också.

Så många raser, så lite tid…

Eller också börjar jag helt sonika samla på borderterrier?

Igår bestämde jag mig för att det var läge för lite miljöombyte. Det var länge sedan jag var och tränade på Elfsborgs BK eftersom vi har ägnat oss åt simning på tisdagarna när de har sin fria träning. Nu över sommaren drar vi dock ner simningen till varannan vecka eftersom jag har avtvingat husse ett löfte om att springa med Iza (minst) varannan vecka.

Träningen med Iza blev dock ganska kortvarig eftersom hon drabbades av kaninsyndromet. Symptomen på detta är; total blockering när hon får syn på ett (eller flera) svart-vita djur. Detta sitter i  sedan hon ”träffade” grannens svart-vita kanin för många år sedan. Kaninen var fullständigt orädd, ganska social och skuttade runt i sin bur med Iza som ivrig åskådare. Jag lovar, Iza hade ALDRIG gått  därifrån frivilligt, det var bogsering som gällde. Hon var liksom hypnotiserad av denna lilla varelse. Sedan dess har hon uppvisat ungefär samma beteende oavsett storlek på djuret. Om det är en kanin, en hund eller en häst i fullformat spelar liksom ingen roll.

Igår dök det upp två svart-vita hundar på plan på ett tidigt stadium och sedan var det i princip kört med Izas koncentration, åtminstone på mig och det vi skulle göra, så träningspasset med henne blev ganska kort. Fick dock till några hyfsade skall och lite kryp. Försökte även träna ingångarna med tungapporten men det funkade inte speciellt bra. Hon släppte den flera gånger och att bara släppa 4 kg järn rakt ner kan ju få oanade konsekvenser för både hundtassar och mattefötter. Vi lyckades dock undvika fysiska skador. Dock blev jag nästan orolig för att hon har ont i nacken eller nå’t? Får testa på lite längre avstånd och se om det bara var bristen på fart som orsakade det, eller möjligen kaninsurrogaten?

Karlsson fick sig bl a både en vanlig platsliggning i grupp och en med skott. Det var länge sedan jag körde i grupp men han fixade det riktigt bra. Jag höll mig naturligtvis nära. När första skottet brände av ryckte han till och lyfte huvudet men ingen tendens till att resa sig. På de resterande skotten viftade han inte ens på öronsnibbarna. Dock ligger han och gnäller. Det är inte högljutt och en domare som står på normalt avstånd hör det sannolikt inte, men däremot syns det. Han liksom ”skakar” i hela kroppen när han tar i från tårna för att uttala sitt missnöje och delge omgivningen hur tråkigt han har. Vissa kryptendenser finns också fortfarande…

Nu syftar jag inte på det rent grammatiska där det säkert finns en del att önska för ev. petimetrar som hittar hit. Det jag syftar på är mitt tangentbord?! Upptäckte att tangenterna A, E, R och T börjar bli utslitna, de har rejäla ”skavsår”? Nog för att jag skriver snabbt och effektivt, men att jag hade så aggressiv fingersättning med vänsterhanden?!

Nu har jag fått två pm. Både till Årets Border och till sommarens läger på Kinds BK.

Det mest anmärkningsvärda med det första pm:et är väl att det är 248 (tvåhundrafyrtioåtta) border anmälda! Förra året var det ca 200 om jag inte missminner mig. Ska bli spännande att se hur Karlssons uppfödare tillsammans med Karlssons halvsyster Manda klarar av att försvara sin BIS-titel från förra året?! Bara i unghundsklass hanar (där K ska in) är det 23 hundar! Med tanke på att kennelnamnet börjar på Ö blir det en lååång väntan i ringen… Ska dock bli lite intressant att få ett omdöme av en rasspecialist från rasens hemland (England).

Beträffande lägret så fick jag den instruktör jag ville. Samma norrman som förra året. 😉 Då var det kanonbra och det bör väl bli lika bra i år. Nu återstår bara att se hur jag ska trixa till det med hundarna? Får väl försöka varva på något sätt. Helst skulle jag vilja ha med mig bara Karlsson eftersom han är den som är i störst behov av spårträning men då begränsas ju husses möjlighet att göra något på sin sista semestervecka. Det lutar alltså åt att båda får hänga med, på gott och ont. Å andra sidan; lämnar jag Iza hemma kommer jag förmodligen förgås av dåligt samvete…

Idag går det att läsa denna artikel i Borås Tidning.

Det är nästan lite rörande att ”barnen” tror att någon går på det?! Att de har mobiltelefonerna på under lektionstid för att de ska kunna ta emot viktiga samtal från familjen!!! Kunde någon möjligen upplysa dem om att skolan förmodligen har ett fast telefonabonnemang med ett offentligt nummer som deras familjer kan använda i nödsituationer. De behöver nog slipa lite på sina argument till nästa gång… Någon kanske också kan berätta för dom om hur det var på stenåldern, dvs ungefär när dom föddes eller strax innan, när ingen hade mobiltelefon. Kanske dags att lägga in denna tidsperiod i historieundervisningen?

Något har hänt på vår infart och gången in till huset under natten. Det är fullt (nåja, allt är relativt) med viltfärgade pälstussar och även en del små vita. Man kan undra vad det är för djur som fått sätta livet till? Harpalt kanske? Iza tyckte hur som helst att det luktade väääldigt spännande…

Skäligen misstänkt gärningsman är någon av grannkatterna. Eller möjligen en räv?

Igår kom jag hem i bra tid från jobbet. Förutsättningarna för en ”egen” plan på klubben var goda om jag skyndade mig. Och det gjorde jag. När jag var ombytt och klar, hade lastat in Iza i bilen och skulle packa in Karlsson och sedan åka så börjar det… Skyfall kombinerat med åska! Regn är en sak, det kan jag ta. Men skyfall? Och att knata omkring på en appellplan i värsta åskvädret? Nej, det kändes inte som någon bra idé. Det blev nästan en timmes väntan innan det lugnade ner sig så pass att det var lönt att ge sig iväg.

Fick ändå till en stunds inkallningsträning med Iza. Det sker inga underverk men det känns åtminstone som om det går åt rätt håll. Hon ser lika förvånad ut varje gång hon stannat och jag ylar ”BRA” och jublande springer fram och belönar. Hon kan liksom inte fatta att det faktiskt är rätt? När matte har ropat ska man ju komma?

Tanken var ju att framåtsändandegänget skulle köra uppletande de måndagar vi inte kör framåtsändande. Detta har också runnit ut i sanden. Igår bestämde dock jag och L att vi skulle köra. Det är bara att konstatera att jag och Iza har problem där. Första föremålet är alltid klockrent. Bra fart ut, hitta, leverera. Ja det finns väl en del att önska av själva avlämnandet men det är inte det stora problemet. Den stora stötestenen är skick två osv. Har kört alldeles för många korridorer åt olika håll så nu bli hon bara förbryllad när jag skickar åt samma håll igen och vill INTE gå ut på djupet. Rutan var väl 30-40 meter bred och kanske 40 meter djup, terrängen tillät inte mer. Tanken var att ALLA föremål skulle ligga längst ut men naturligtvis hade jag klantat till det så att ett föremål som Freja missat inte låg längst ut som jag trodde utan bara ett par meter innanför baslinjen. Tyvärr fick hon alltså belöning för sin motvilja att gå ut.  Till sist fick jag ”jaga” ut henne och då hittade hon till all lycka det sista föremålet. Nu måste jag skärpa till mig och träna detta flera gånger i veckan. Får ha husse till att hjälpa mig valla rutor för nu ska hon ha HELA rutor. Med ALLA föremål längst ut. Hot om milt våld kanske hjälper? På husse alltså. 😉

Karlsson skötte sig desto bättre. Han gjorde debut i grenen ”uppletande utan synretning” och det gjorde han med den äran. Det var ingen som helst tvekan om vad han skulle göra. Leta. Och hitta! Hade ju tänkt köra första gången utan synretning  i ”hemmarutan” så att han skulle känna igen sig i miljön. Nu blev det inte så men det rörde honom inte i ryggen. Lite komiskt var att vi använt ett stort träd som låg ”rakt ut” i rutan för att avgränsa. K:s föremål låg enbart i den nedre delen av rutan, nedanför trädstammen, för att begränsa området. Det struntade han dock högaktningsfullt i för det var ju vallat även på andra sidan trädstammen. 🙂 Föremålen låg dock bara på nedsidan. Ett föremål hade han klara problem med. Berodde nog på hur det låg i förhållande till vinden och en stor rotvälta. När han hittat de andra tre föremålen bestämde jag att vi var klara för att få ett lyckat avslut, och han hade ju redan överträffat alla förväntningar.

Idag har jag fått massage. På arbetstid. Min arbetsgivare har äntligen insett att det förmodligen är värt de kronorna det kostar för att hålla (den tämligen ålderstigna) personalen i trim. Massören som kommer hit erbjuder, förutom klassisk massage och bindvävsmassage, energimassage.  Eftersom jag ska till naprapaten om ett par veckor igen och där bli knådad på (nästan) alla upptänkliga sätt så bestämde jag mig för att prova energimassagen.

Där sitter man lätt framåtlutad, fullt påklädd, på en speciell stol och blir masserad och ”hamrad” i rygg, axlar, armar och ända ut i fingertopparna. Huvud och hårbotten åker också på en omgång. Det var inte på något sätt obehagligt men … annorlunda. I ärlighetens namn kändes det inte alls lika effektivt som klassisk massage så nästa gång får det nog bli det.

Det lustiga var dock att när han kom till mina överarmar, i synnerhet den högra, konstaterade han att jag var ovanligt ”välmusklad” för att vara i ”vår” ålder. (Jo, han var diplomat också 🙂 ) Det är väl ingen tvekan om att dom musklerna har ett direkt och säkerställt samband med draghunden jag har därhemma. Och då menar jag inte Karlsson… 😉

Eller snarare … svajar i blåbärsriset. 🙂
Idag har vi spårat. Åkte ut tillsammans med Tytti och Tarrak och la spår i ett skogsområde nära stan och klubben. När vi lagt ut spåren till Iza och Tarrak lämnade vi platsen och åkte till klubben för att kika lite på lydnadstävlingen som pågick. Lite ”riskabelt” med tanke på att detta är ett populärt område att spåra i men det verkade som om vi fått ha marken någorlunda ifred när vi väl kom tillbaks efter ett par timmar.
Iza fick ett spår där Tarrak varit med som spårläggare/irritationsmoment. I stort sett löste hon det fint. Visst kollar hon av ibland men numera märker jag på en gång när hon gör det så jag kan bara stanna och vänta ut henne. Och jag behöver inte vänta länge innan hon väljer ”rätt” spår igen. Mot slutet svävade hon dock iväg på något annat, som varken hade med Tytti eller Tarrak att göra, men med lite hjälp var vi på banan igen. Det märks att det är mycket jobbigare med den här typen av spår än med ett som är ”ostört”.

Tarrak fixade sitt spår fint trots att han inte spårat på några veckor och att det legat närmare 2,5 timme.

Så var det då dags för Karlssons spår som jag, som tur var, la när vi kom tillbaks till spårmarkerna. Tror inte riktigt att han ska ha spår med 2,5-3 timmars liggtid – än. Under veckan som gick blev jag påmind om ett knep för att öka intresset för apporterna; att knyta fast snör-apporterna så att hunden får kämpa lite. Borde ju passa lille K och hans kamplust ypperligt så den tekniken körde jag idag på två av fyra apporter. Och se det funkade! Vid den första blev han lite förbryllad men klart mer intresserad när det inte bara var att bära iväg med den sabla lilla pinnen utan den behagade trilskas!? De två påföljande, vanliga (lösa) apporterna markerade han fint och vid den sista (fastbundna) tog han i för kung och fosterland. Och fick loss den. Jabba vad glad och stolt han blev. 🙂 Att jag glömt älsklingspipen i bilen verkade inte heller bekymra honom. Han var supermotiverad hela spåret och att han skulle fortsätta framåt i spåret rådde det ingen som helst tvekan om.

Och för att återgå till rubriken; där vi spårade idag var det tjock och mjuk mossa kombinerat med högt blåbärsris vilket resulterade i att jag stundtals inte såg Karlsson alls. Tur att man hade en lina på hunden så man kunde se ungefär var han var. Och så såg man ju var det svajade i blåbärsriset. 😀