Författare: vallterrier

Om möjligt älskar jag Karlsson ännu mer idag. Så oerhört fint som han behandlar Gino! Inte för att jag trodde att han skulle vara elak på något sätt, men ändå.

Starten blev inte den bästa. Karlsson gjorde en lekinvit genom att gläfsa till och galoppera på tvären mot Gino. Det brukar ju funka på Iza! Gino pep till förskräckt och ett visst läckage uppstod på undersidan vilket gjorde Karlsson minst sagt fundersam. Därefter ändrade han taktik och har gått oerhört varsamt fram och nu tycker Gino att K är en en helt OK kille.

Karlsson har mestadels låtit honom vara ifred men någon gång emellanåt gått fram och nosat försiktigt för att omedelbart gå iväg och göra något annat. Allt för att inte bli påträngande. Det är inte för att K tycker att Gino är ”äcklig”, vilket jag nästan förväntat mig, utan för att han insett att det är rätt taktik. Och när Gino låg och tuggade på ett av K:s tuggben så stod K snällt och väntade tills Gino var klar och gick därifrån.

En mer perfekt halvmorbror får man nog leta efter. 🙂

Natten har (enligt hörsägen) varit lugn. Vid något tillfälle hade han vaknat till och pipit lite men lugnat ner sig genast när han insåg att han inte var ensam.

Jag faller väl för grupptrycket då. Här kommer några bilder på underverket. 🙂

Första träffen med husse.

Den rynkiga pannan bådar gott! 😉

Sista tuppluren med syster yster. Resten av valparna hämtades igår.

Sista måltiden i föräldrahemmet intogs på diskbänken. 🙂

Första träffen med ”storebror”. Först var han lite läskig tyckte Gino men Karlsson var oerhört försiktig och visade att han inte var det minsta farlig.

Gino tittar var ”storebror” hittar på. Han var nog lite spännande ändå.

Jag vågar nog slappna av iaf, och låta husse klia magen. 🙂

Det är tacken det! Här bäddar man med härlig julklappsbädd + fleecefilt med mycket mammadoft i buren. Och vad gör han? Jo, lyckas hitta den enda fläcken som inte är bäddad och somnar som en klubbad säl… 🙂 Nu laddar han för första mötet med matte som strax hämtas vid tåget.

Vi är hemma! Det är inte varje dag jag kör bil i 60 mil, men nu har vi iaf landat hemma och Gino håller så smått på att göra sig hemmastadd innan han ska få möta storebror som för tillfället sitter i bilen (liksom storasyster).

Hemresan har han tagit med ett fantastiskt lugn. Tittat på utsikten, sovit, tittat på utsikten, sovit och … sovit. Han gnällde i ungefär 7 sekunder i höjd med Lund men i övrigt helt cool. Ganska imponerande faktiskt. Karlsson var iofs lika cool, men ändå.

När jag plockade fram kalkonen (ja, ja, bilder kommer, imorgon 😉 ) så blev han glad och kom igång att leka, och nu ska han snart få mat också. Det blir nog bra det här.

Om en timme ska jag lämna Iza hos hundvakten och sen ska vi hämta Ginos matte vid tåget och sen ska vi typ … sova?

I morgon bitti åker jag och pappa till Malmö för att hämta hem Karlssons nya distans-lillebror, Gino, eller Öresunds Bashful som är det officiella namnet. Spännande! Vi får väl se om Karlsson hinner ”lära han allt jag kan” (ör att citera Baloo) under söndagen?

Det finns väl risk för att det dyker upp en och annan valpbild (tagen med gamla kameran 😦 ) här under lördag kväll eller söndag. 🙂

Iza kommer arrenderas ut till hundvakten när vi kommer hem. Tror det är lugnast för alla parter, och framför allt för henne. Risken är att hon stressar sig överstyr om hon tror att hon fått en lillebror till att hålla ordning på.

Nu har jag blivit uppringde av service-chefen på Cyberphoto och dom är väldigt bra att ha göra med. Inte det minsta krångel utan dom skickar en ny. Så snart dom fått tillbaks den jag har. Det visade sig att det ändå fanns en i lager som inte ”syntes” på hemsidan.

Det är väl som en lärare i marknadsföring sa en gång i tiden; det finns ingen bättre reklam än en väl skött reklamation. 🙂

Nu lär jag ju inte ha den nya kameran förrän i början av vecka 4, men jag överlever väl det också.

Grrr… Så har man landat på moder jord igen. Kameran är ett måndagsexemplar! Hur jag än beter mig så får jag den inte att autofokusera, och inte heller visar den inställningarna för autofokus.

Har haft ett par samtal med leverantören och de är överens med mig om att det är fel på kameran (eller objektivet) och att den ska bytas ut. Så långt – gott och väl. Men då uppstår nästa problem. Sitter problemet i kamerahuset eller objektivet?

Det paketet jag köpte är slut, leveransdatum okänt. Kamerahuset finns i ”lösvikt” men inte objektivet. Väntar nu på att servicechefen ska ringa upp så jag får besked om hur vi gör… *suck*

Egentligen var det lite synd att slänga ut den. Fortfarande lika fin som för 2,5 vecka sedan. Inte ett barr har krökts. Inte ett barr har ramlat (nåja, ett par stycken kanske). Inte en kula har ramlat. Inte en hund har dansat ringdans.

Men nu får det vara färdig-julat! Basta!

Advent får dock stanna till 20:de dag Knut, eller kanske t o m någon dag extra, med tanke på att vi lär ha tassarna fulla med Ginos liv och leverne under söndagen… 🙂

Här är då första ”riktiga” bilden tagen med det nya underverket.

Och vad föreställer den? Jo, en sovande (eller åtminstone) liggande hund. Naturligtvis. 😉 Fast just den här typen av bilder klarar den gamla kameran precis lika bra, så detta bevisar inget. Mer än att Iza gillar lillebrors säng. Och att lillebrors säng är några nummer för liten… 🙂

(Det är väl tur att pappa kommer att ha med sig en överbliven Bia-bädd i schäfer-size när han kommer på fredag. Då kanske K kan få ha sin bädd ifred i arbetsrummet?)

Hade ju hoppats på uppehållsväder idag för att kunna testa kameran på träsktrollet och se om han fastnade. Men hela dagen har det regnat och nu, under vår promenad, hade det (regnet alltså) vänligheten att övergå i ymnigt snöfall. Det känns inte som en bra idé att släpa ut kameran i det vädret redan andra dagen… *suck*

Jag har tagit några testbilder från altanen (under tak) och inte en enda har blivit skarp?! Kvällen kommer alltså få ägnas åt, förutom julgransplundring, att läsa instruktionsbok. *dubbelsuck*

Dagens goda nyhet är att Anticimex varit här igen och upphävt den befarade hussvamsdiagnosen. Nu är det ”bara” en krypgrundsavfuktare som ska installeras. Man får vara glad åt det lilla. 😉

Så är kameran vederbörligen betalad och uthämtad på den lokala ICA-butiken. Uppackningen är avklarad MEN nu väntar jag på att batteriet ska laddas… Åh vad jag väntar. Läser intruktionsbok och tittar och pillar lite, men så mycket mer kan jag inte göra. Än.

Den känns gedigen (=läs tung), och har en herrans massa knappar, rattar och vred. Men jag ska väl komma överens med dom vad det lider. 🙂

Och när jag började läsa instruktionsboken insåg jag varför jag kanske borde ha satsat på nya glasögon ändå… Men jag ska nog överleva både detta och mer därtill tror jag. I värsta fall får jag väl fotografera det jag vill läsa och förstora upp det på dataskärmen… *asg*
Karlsson fick roa sig lite med förpackningen till kameran. Kartongen innehöll en faslig massa bubbelplast i maxi-format. Karlsson gillar ju inte prasslande plast så när jag slängde ner några godisbitar bland bubblorna tittade han med viss förskräckelse på Iza som röjde runt och käkade upp allt godis. Sen fick han en chans utan Izas inblandning och då såg det ut så här:

Allra först försökte han nå godisarna utan att kliva i kartongen men han insåg att han inte var född till giraff, bet i det sura äpplet och klev i med framtassarna.

När inte det heller räckte tog han med baktassarna.

Och sen var det fullt röj i lådan. Återstår att se om vi botat hans plastpåseskräck? Bubbelplastskräcken verkar ha gått över iaf. 🙂

Avslutningsvis en bild från i morse.

Som man bäddar får man ligga!

Är det nå’t Karlsson är bra på så är det att bädda. Fast hans uppfattning om en bra bäddning är inte alltid, eller snarare väldigt sällan, helt överensstämmande med min och Izas uppfattning… Normalt sett ska fällen ligga plant i Bia-bädden, men K ser noga till att han får huvudkudde, fotpall, ryggvärmare och, som pricken över i, en schäfersvans som extra värmekälla. 😀

Med risk för att bli tjatig…

😀

Nu gäller det bara att jag får mitt sms också så att de lämnar ut paketet till mig. Men det är klart, det är ju inte gratis… Så får jag inget sms innan det är dags för hemfärd så kommer jag åka den vägen ändå, och se om jag får ut det.

Nu är den nära…

När jag kom hem från jobbet hann jag inte mer än kliva innanför dörren (jag hann inte ens säga ”hej”) innan husses telefon ringde och Vägverket behövde hans tjänster. Vi hann dock säga både ”hej” och ”hej då” innan han försvann på riktigt.
Fördelen är att hundarna är ensamma ytterst få timmar när vi ”går skift” här hemma.

Idag har jag varit inne och kollat hur min kamera avancerar i postens godshantering. Det går … sådär.

Men hallå, det är tre dygn sedan! De har haft en hel vardag på sig att få iväg det sabla paketet från Umeå? Har för mig att det brukar stå även när paketet har lämnat utgångsorten? Vi får väl hoppas att jag har fel och att den åtminstone befinner sig någonstans på vägen. Postens pakethantering HAR konkurrens, men det märks inte. *jättedjup avgrundssuck*

När man sover (nåja, ligger iaf, och sover till och från) till kl 09.00 och vaknar med en förskräckt tanke; ”herregud, hela dan har gått!”, är det dags att söka hjälp då? Hos någon terapeut eller nå’t?

Det hör till historien att jag gick och la mig vid 22 igår, så jag kan inte direkt skylla på något nattugglande…

Snön vräker ner, husse är ute och plogar, ryggen värker så att jag t o m tagit tabletter (den blev inte direkt bättre av mitt megasov-pass), och att gå ut och gå med TVÅ vildhundar ensam känns inte som någon hit just idag. Inte att skotta snö ”för hand” heller. Vi får väl se hur det går?

Gårdagens gåta, om den lilla sennenhunden, har också fått sin lösning; Entlebucher sennenhund. Se kommentar till förra inlägget. Man lär sig något nytt varje dag. 😉

Då var jag hemkommen från My Dog. Och det lyckades jag med INNAN det underkylda regnet kom. Tack för det. 🙂

När jag åkte i morse låg det en mycket nöjd terrier intrasslad i storasyster i bia-bädden i hallen. Han lyfte inte ens på huvudet när jag gick ut genom dörren men jag undrar om han insåg exakt hur nöjd han skulle vara för att han slapp följa med?

Som jag lovat så låg jag lågt med shoppingen. Det blev det planerade ”regnkopplet”, några latexpipar, en påse hundkex, en nyckelring i form av en träapport (fullständigt oumbärlig) och en … smörkniv!

Inte direkt vad man förväntar sig att komma hem med från en hundutställning, men det gäller att vara flexibel. 🙂

Träffade Karlssons bror med matte men i övrigt inte så många ”kändisar”, åtminstone inte som hann prata med mig. Har även, som vanligt, sett några mystiska hundraser som jag inte har en aning om vad det är. Det är alltid något nytt, varje utställning. Det som förbryllade mest den här gången var något som såg ut som Grosser Schweizer Sennenhund men i mini-format, höjd typ tollare? Någon som vet vad det kan vara? En Kleiner Schweizer Sennenhund kanske? 😉

Nu ska jag försöka lindra värken i min rygg. Den smällde till redan i morse, när jag stod i duschen, och har inte direkt blivit bättre av en dags ”vankande” på stenhårda betonggolv. 😦