Författare: vallterrier

Nya kameran är igångdragen. Och den fungerar. Den autofokuserar så fint sååå. 🙂

Vi får väl se om jag vågar mig ut i stormbyarna för fler testbilder.

Mindre roligt är att min dator har totalkraschat. Den som fick ny hårddisk innan jul?! Som tur är fick den i samband med det en extern hårddisk som gör automatisk back-up så jag ska väl förhoppningsvis inte ha ”tappat” något. Ska skicka ett mail till ”min” datakille så får vi se vad han kan göra till veckan…

Tur i oturen är att jag har jobbdatorn hemma, vilket jag sällan har på helgerna, så blir det inte strömavbrott har jag ändå förbindelse med omvärlden + att jag kan kolla mina testbilder.

Nu; mot nya fotouppdrag och läsning av instruktionsbok.

Visst blåser det rejält, men än så länge har vi el och det värsta som hänt är att soptunnan ramlat omkull. Elen försvann för en stund sedan och med ett torrt konstaterande; ”jaha” började jag tända levande ljus. Då upptäckte jag att det lyste hos grannarna?! Gick och kollade jordfelsbrytaren, som hade löst ut. Det var ju också ett väl valt tillfälle?

I väntan på bättre tider kan ni ju kolla in förra årets vindmätare, från stormen Per. 😉

Vindmätare. 

Idag är första dagen på länge när det varit i princip vindstilla. Det känns nästan lite ödemättat med tanke på vad SMHI lovar inför morgondagen. Jag vill inte ha en storm till som förstör ”min” spårskog. Dessutom är det planerat lite organiserad spårträning på söndag och det vore hemskt käckt om den inte blåste bort.

Gasolkaminen är på plats, förrådet av kronljus och värmeljus är laddat, det finns batterier i pann- och ficklampor. Innan vi lägger oss kommer det fyllas upp hinkar med vatten för spolning av toalett samt fyllas X antal vattenflaskor med kallt vatten och termosar med hett vatten. Husse har t o m varit ute och spikat ihop lagår’n… (Det var visst någon lös plåt som behövde åtgärdas.) Och eftersom vi har förberett oss så väl så blir det förhoppningsvis inte så farligt. Jag misstänker att det har något med kvadratroten ur hypotenusan att göra, eller nå’t. (Nä, matte var inte mitt starkaste ämne i skolan. 😉 )

Efter Gudrun, för två år sedan, var vi strömlösa i åtta dygn. Efter förra årets Per klarade vi oss med två, så vi får väl se hur det går den här gången.

Dagens roligaste (?) nyhet är att den nya kameran har landat. Men lita inte blint på postens godssökning. Trots att det inte stod något om att den landat på ICA, som det gjorde förra gången, så chansade jag och åkte dit och jodå, paketet fanns på plats. Nu ligger batteriet på laddning och sen … får vi se hur det går.

Iza är oförskämt pigg men det var nog ett smart drag att arrendera ut lillebror så att hon faktiskt inte har någon större orsak att göra något annat än ta det lugnt. Vi har dock varit ute på en kortare promenad både igår och idag. Onödigt kort tyckte hon. För övrigt så längtar jag efter Karlsson så att jag snart kryper ur skinnet. Den lilla odågan har verkligen fångat mitt hjärta! Om det blir spår på söndag så är det naturligtvis han som ska med, Iza är ju fortfarande konvalecent, och sen får han nog följa med hem. Mitt alldeles egna lilla träsktroll!

Tja, hörs jag inte av mer under helgen så vet ni varför, de två hålen i väggen har slutat fungera…

Då har det gått nästan en vecka sedan jag flyttade hemifrån. Det började med att det landade två stycken tvåfotingar, en hane och en hona, i mitt föräldrahem. Den ena (honan) tyckte jag att jag kände igen lite, men jag är inte helt säker. Hur som helst verkade dom glada att se mig så jag var glad tillbaks och pussade dom på näsorna.

Efter ett tag så bar dom ut mig. På fel sida av huset! Där pussade min matte och husse på mig lite extra och sen stoppade dom in mig i en stor, röd, brummande låda och så åkte vi iväg?! Såg en massa saker utanför fönstret och det blev lite jobbigt så jag somnade ganska snabbt i knät på den tvåfotade hanen. Efter en stund stannade vi på ett ställe som dom sa hette Hallandsåsen. Dit vill jag åka igen. Dom hade jättegoda grässtrån och roliga löv. 🙂

Sen sov jag en bra stund till och när jag vaknade var vi inte alls på Hallandsåsen utan på ett nytt ställe. Dom tog in mig i huset och jag kollade läget. Var det här jag skulle bo nu? Här fanns det en tvåfoting till, en hane. Jaha tänkte jag, ska jag ha en matte och två hussar nu? Konstigt… Jag kollade av huset i alla fall och hittade en jätterolig mjuk låda i hallen med en jättestor grå kamptrasa. Det var en värdig motståndare, jag fick verkligen kämpa för att döda den och jag är faktiskt inte helt säker på att jag lyckades.

Efter en stund kom det in en fyrfoting?! Jag har ingen aning om var han kom ifrån, helt plötsligt var han bara där. Han var faktiskt ganska lik min mamma så jag beslutade mig för att han nog var OK, trots allt. Men jag var tvungen att fundera en liten stund först.

Sen försvann två av tvåfotingarna och kom hem med ytterligare en, den här gången var det en hona. Två hussar och två mattar! Det gäller att ordna det för sig. 🙂 De turades om att bära mig in och ut. Varför förstod jag aldrig riktigt men de blev jätteglada när jag kissade på gräsmattan?! Sen envisades de med att säga ”Gino” hela tiden och om jag då tittade på dom eller sprang mot dom blev dom jätteglada? Jag begrep aldrig riktigt varför men är det så enkelt att göra tvåfotingar glada så … varför inte?

Dagen efter var vi ute i något som kallades skogen. Där fanns det massor av roliga saker att göra. Fyrfotingen var med och han sprang jättefort! Minst lika fort som min storasyster Yla. Jag var riktigt imponerad och ska träna jättemycket så att jag också kan springa så fort.

Sen blev det natt igen och jag sov jättegott. Men morgonen efter blev det action. Då började dom plocka ihop alla saker, inklusive mina leksaker, och stoppa allt i påsar och väskor? Jag tyckte det såg jobbigt ut så jag la mig och sov igen. Helt plötsligt kom den första tvåfotingen, honan, och lyfte upp mig. Hon kramade mig och pussade mig jättemycket, kallade mig för ”köttbulle” (hmmm…) men jag försökte vara lite storsint ändå och pussade henne tillbaks. Sen stoppade dom in mig i en sådan där låda igen, i knät på en av mina mattar, och så åkte vi iväg.

Sent på kvällen landade vi i ett nytt hus! Men hallå, tror dom att jag är någon sorts nomad eller? Hur som helst visade det sig att det även där fanns en sån där mjuk låda med en gigantisk kamptrasa så jag bestämde mig för att här kan jag nog bo! Massor av leksaker fanns det också, men någon fyrfoting verkade dom tyvärr inte ha…

Efter några dagar så hittade jag honom äntligen. Fyrfotingen! Jag gick in i ett rum där jag inte varit förut och där – där var han! Det var bara ett problem. Han var precis, exakt, på pricken lika arg som jag? Jag förstår inte varför han var så arg, jag skällde ju bara på honom? När jag smög in där dagen efter för att kolla läget så märkte han aldrig att jag kom och då var han tyst och fin. Det kanske kan bli nå’t?

Annars rullar dagarna på med mat, pussar, kli på magen och utflykter i trädgården (där det finns massor av löv 😉 ) och ”skogen”. Det känns som om jag hamnat på rätt plats i livet, här kan jag nog bo. 🙂 Bara jag får ordning på den där mystiska fyrfotingen som är så otroligt lik mig. 🙂

Jag avslutar med några bilder från mina små utflykter:

Foto: husse & matte (dom två som blev kvar)

Hälsningar Gino

PS. Den första tvåfotingen, honan, har jag utsett till min gudmatte. En så’n kan nog vara bra att ha för då måste hon köpa födelsedagspresenter och julklappar åt mig. Har jag hört. DS.

Iza låter meddela att:

• Tratt i motvind inte är kul. (Matte hade däremot ganska roligt… 😉 )
• Det är skitdålig mottagning. Hon får inte ens in gratiskanalerna, 1, 2 och 4…
• Det är (nästan) stört omöjligt att kissa med tratt.

I natt har tratten varit på hela tiden och hon protesterade inte nämnvärt. Jag brukar ju inte ha på tratten när vi går ut, för då har jag ju järnkoll, men för att bara kissa (se ovan) på gräsmattan kändes det som ”overkill” att ta av den men det får jag nog göra fortsättningsvis för att få händelseförloppet åtminstone liiite rationellt. Förmodligen är det lite bökigt att nosa reda på exakt var det är allra, allra bäst att kissa just då. Idag kommer tratten åka på så fort jag lämnar henne utom synhåll, om det så bara är för två minuter.

Gårdagens träningspass med K var väl ingen höjdare. Det blåste (mer än) halv storm. Han såg ut som en dvärgschäfer med yvig skäggväxt eftersom hans små öronlappar stod rakt upp i vinden, mest hela tiden. Han var supertaggad och ville hur mycket som helst. Hela tiden. Dock hade han lite svårt att koncentrera sig (förmodligen också beroende på blåsten, för bristande träning kan väl omöjligt ha något med saken att göra?) och det blev mer fel än rätt. Han la sig när han skulle stå, satte sig när han skulle ligga och var allmänt förvirrad, men hemskt söt. 🙂 Dessutom var han väldigt bestämd. När jag satt honom för inkallning så gav han sig f*n på att hade jag sagt ”sitt kvar” så skulle han sitta kvar. Basta! Och lite andra liknande syndrom. Vädret (trots att det inte regnade) hade en något dämpande effekt på matte så träningspasset blev inte så långt.

Beträffande gårdagens kameradiskussion (dyra, fina proffskameran) så kan jag ju meddela att priset, 38.000, enbart avsåg kamerahuset. Sen tillkommer diverse objektiv också, för att man ska kunna använda kameran, och då hamnar man någonstans runt … 80.000 enligt fotografen. *suck*

Men min kamera, som nu känns som en riktig amatörmodell, är på G och borde komma imorgon. *hoppas*

Iza uppvisar förvånande egenskaper i ögontjäneri för tillfället. Så länge jag är i närheten (vilket jag är ca 99,5% av tiden) visar hon inte minsta intresse för såret. MEN, lämnar jag arbetsrummet i några minuter så är hon tydligen där och slickar… När jag kommer tillbaks ligger hon orörlig, i samma ställning som jag lämnade henne och tittar på mig med sina oskyldiga bruna ögon. Om jag då känner på huden jämte såret, vilket hon gärna låter mig göra, så är det lite fuktigt. Och det är INTE sårsekret. Ajaj … inte bra. Nu får husse hålla järnkoll på henne när jag åker iväg och lånar K för ett träningspass, och så blir det tratt till natten. Tyvärr.

Ny kamera är på väg! Naturligtvis lyckades de inte provocera fram felet vid test men det var ändå lite ”skumt” så till slut bestämde dom sig för att skicka en ny. Så kanske, kanske har jag den här på fredag. Inget särskilt är planerat i helgen och med en konvalecent Iza och en utarrenderad Karlsson finns det således tid att plugga kamera.

För övrigt har jag redan börjat fundera  på att byta upp mig. 😉 Fick ”provskjuta” fotografens (som jag anlitar i jobbet) Nikon D2x och, tja, DEN sekvenstagningen kändes helt OK. 8 bilder per sekund, och ännu mer i något specialläge. D80 tar tre…  Men priset är liiite (läs MYCKET) avskräckande. 38.000 någonting… Då vill det till att man kan försörja sig på sin fotning och inte bara fota träsktroll till husbehov.

I morse var det en något piggare hund som slog upp ögonen. Rättare sagt är hon väl ungefär som vanligt, eller skulle vara om inte jag la min dämpande hand över tillställningen. Eftersom hon var sjuk den lektionen när man lärde sig att ta trappor med ett steg i taget så ser hon lite purken ut när jag medelst ett lätt grepp i nackskinnet tvingar henne till detta. Normalt är det 3-4 steg i taget men jag känner att det rimmar lite illa med instruktionerna om att ”undvika häftiga rörelser”.

Vi har även tagit tempen på henne och den var helt OK, 38,4.

Såret är liiite rött och irriterat, dock inte så att Iza själv bryr sig utan hon klarar sig utan tratt. Jag har tvättat en gång med Klorhexidin. Har det inte dämpat sig till i morgon så får jag väl ringa ett samtal till vet. och kolla om hon ska ha antibiotika. Tidigare har hon ju fått det i förebyggande syfte efter i stort sett alla operationer, hur små de än varit, men kan vi klara oss utan är jag jätteglad, så vi får se vad som händer.

Jag har akut Karlsson-abstinens och hade planer på att lämna Iza i husses vård ikväll och ”låna” Karlsson av svärmor för ett träningspass. Dock har jag sträckt mig i ljumsken, förmodligen när jag ”lyfte” Iza ur bilen igår, och har tämligen ont så vi får se om det är någon mening med det.

Senaste nytt om kameran är att den landade hos leverantören igår och borde m a o kunna gå därifrån idag och vara här på fredag. Kanske?

Nu ligger det en slagen hjältinna i köket. Hon är lyckligen hemkommen och sååå trött. Vi har bäddat åt henne i köket för tillfället för att ha koll. Vill undvika tratten i det längsta och än så länge verkar hon inte bry sig om såret. Hon var lite ”nyfiken” precis när vi lämnade djursjukhuset, men sen har det varit lugnt. Hon har dessutom ett litet operationssår och ett stygn på högra skuldran där de, på min begäran, tagit bort ett atherom, och börjar hon klia sig där så hjälper ingen tratt i världen. Då blir det ett av mattes linnen och strumpa på baktassen som hon hade när hon opererat bort ett atherom på andra skuldran… Då var hon sååå söt när hon var med mig på jobbet. Turkosrutigt sommarlinne och en strumpa. 🙂

Cystan/juvertumören är skickad för analys och svar kommer om någon vecka men förhoppningsvis är den så ofarlig som vi (veterinärerna och jag) trott.

Undrens tid är tydligen inte förbi. När det var dags att betala halade jag upp plånboken. Och fick pengar tillbaka!!! De två besöken från november-december var ju inte reglerade hos försäkringsbolaget så de lades ihop med dagens ingrepp och resulterade i hela 46:- tillbaka. Tror jag ska köpa något extra gott till Iza för dom. 🙂 För att fortsätta på undrens bana så fick jag dessutom komma in för tidigt när jag skulle hämta henne. 16.30 hade jag tid och 16.28 klev jag UT från djursjukhuset. Då hade jag ändå varit där ganska länge och snackat lite ”skit” med kompisen S som lämnade ut henne.

Här kommer de utlovade bilderna på Gino från igår morse, strax innan avfärd. (Du skulle aldrig ha andats ut och trott att faran var över Pernilla 😉 )

Morgonpasset var mycket ansträngande och krävde en rejäl tupplur!

Nya, fina halsbandet (julklapp från mig) hade precis invigts och då blev den stackars valpen helt plötsligt halt, på ungefär alla fyra benen, och kunde INTE gå… Men sen somnade han istället och när han vaknade var hältan över… 🙂

För övrigt tycker jag alla tjatar om att valpmagar är så mysiga, men jag tycker valptassar är minst lika underbara. 🙂

Och avslutningsvis, en bild särskilt för Ingrid. 😉

Hemresan hade gått jättebra och när jag pratade med dom igår kväll höll han som bäst på att installera sig. Vidare rapporter kommer säkert.

Nu ska jag ha VAH (vård av hund) åtminstone resten av veckan. Det innebär inte att jag är ledig men att jag jobbar hemma och har järnkoll på lilla fröken. Lillebror är utarrenderat på dygnet runt-kontrakt till svärmor i några dagar för att Iza ska slippa sladda runt på de hala golven mer än nödvändigt utan kunna ta det ”lugnt”. Och så står det i hemgångsråden att hon inte ska rastas i blöt och smutsig väderlek så det blir ett intressant projekt att lära henne gå på låda. 😉

Och tack för alla hållna tummar (och tår!). Det verkar som om det funkade, den här gången också! 🙂

Några av mina läsare vet vad som höll på att hända med Iza när jag kastrerade henne för 4,5 år sedan. Hon höll på att dö! Anledningen till kastreringen var extremt täta löp.

Hon var kvar på djursjukhuset över natten och morgonen efter upptäckte personalen att hon blödde från både operationssår och vulva. Blodvärdena var i botten och hon var nära att dö (men stod ändå upp och viftade på svansen!!!). Hon fick opereras om snabbt som ögat och i samband med det fick hon en blodtransfusion och höll på att stryka med av det också, eftersom hjärtat hamnade i otakt. Utan konkurrens kan jag nog konstatera att det var den värsta eftermiddagen i mitt liv.

Hon fick nattpermission och vi hämtade hem henne samma kväll och vakade över henne på nätterna. På dagarna var intagen för dropp och provtagningar.

Det var en hemsk upplevelse för alla inblandade men Iza piggnade till och då trodde vi att allt var lugnt. Och det var det, med Izas fysiska hälsa, men det var då cirkusen började…

Veterinären som opererat (i första skedet) hävdade att det, vid andra operationen, uppstått onormala blödningar i bl a bukväggen och att prov skulle tas för hemofili A (blödarsjuka)/von Willebrands sjukdom (en ”mildare” form av blödarsjuka). Mina känslor svallade naturligtvis. Blödarsjuka?! En hund av Izas kaliber (vild och galen) hade knappast uppnått den åldern (3,5 år) om hon haft blödarsjuka?

Prover togs några veckor senare och ytterligare några veckor senare blir jag uppringd av veterinären som (i en något förkortad version) säger; tyvärr, din hund har blödarsjuka, slår hon sig så dör hon! Det var alltså von Willebrands h*n hänvisade till, men i journalen (ja, jag har självklart journalutdrag) står det ”blödarsjuka”. H*n sa också att det inte var någon idé att ta om proverna.

Nu är ju jag en ganska envis person som inte ger mig i första taget och det här kunde jag bara inte acceptera. Jag trodde helt enkelt inte på det. Jag tog kontakt med professorn på SLU som analyserat provet och är den som kan mest om den här sjukdomen i Sverige. Vi pratade i telefon och jag fick även ett skriftligt intyg på att de (förvisso) något låga värden hon hade inte kunde ha orsakat dessa blödningar. De värden hon uppvisade skulle heller inte vålla henne några problem i det dagliga livet. Han tyckte även att provet var taget för tätt inpå operationen och att det mycket väl var värt att ta om det.

Jag hade ju redan bestämt mig för att vi skulle köra på som vanligt. Iza är liksom inte en hund man ”ställer av” utan hon måste få leva sitt liv, annars är det ingen mening. Så mitt motto var att det fick bära eller brista men hon skulle åtminstone ha roligt så länge det varade.

Ett år senare tog jag om proverna (hos en av Sveriges duktigaste veterinärer inom internmedicin) och värdena var kanonbra!!! Inte ett spår av von Willebrands.

Nu kan man ju fundera över hur en annan människa som fått beskedet ”tyvärr, din hund har blödarsjuka, slår hon sig så dör hon!” hade gjort. En människa som tror på auktoriteter och inte är fullt så envist lagd? Hade vederbörande packat in hunden i bomull och väntat på att den skulle dö? Eller kanske rent av avlivat den på en gång?

Misstag kan göras vid operationer. Det är människor det handlar om och det kan bli fel, det är något jag är införstådd med. Men att en veterinär, bara för att rädda sitt eget skinn och/eller av ren okunskap, kan lämna ett sån’t besked utan att ha någonting på fötterna och veta vad h*n pratar om?! Eller är det ren och skär prestige? Att inte kunna erkänna att man inte vet eller har gjort fel?

Någonstans i hela den här processen fick jag ändå ett erkännande av att de gjort fel eftersom fakturan vi så småningom fick endast var på en bråkdel av kostnaderna…

Att allt det här plötsligt kom upp igen beror på att Iza i morgon skall opereras igen. Den förmodade cystan vid juvret skall bort. Vi pratade om detta hemma igår och då rann hela detta drama upp i min hjärna igen, och jag blir så fruktansvärt frustrerad och arg på vad prestige kan åstadkomma, i synnerhet om den är kombinerad med okunskap! Behöver jag tillägga att denna veterinär inte får komma i närheten av mina hundar efter detta. Inte för att så mycket som ge en vaccinationsspruta! Och när hon ska opereras ”beställer” jag vilken veterinär jag vill ha. Skulle den planerade veterinären inte vara på plats imorgon och det kryper fram att h*n ska göra det istället så tar jag min hund och åker hem!

Jag var bara tvungen att skriva av mig detta (jag kanske har gjort det förut?) och få ur mig irritationen som fortfarande, efter 4,5 år, kan göra mig så arg så jag skakar… På ett sätt är jag lite pervers sugen på att boka en tid hos den veterinären någon gång bara för att visa upp vildhunden som skulle dö om hon slog sig…

Självklart är jag nervös inför morgondagen. Det är aldrig kul att lämna in hunden för en operation, hur ”enkel” den än är. En och annan hållen tumme kommer vi inte tacka nej till.

Nu har dom åkt. Jag försökte förhala det in i det längsta, och hävdade med bestämdhet att de verkligen hade fått med sig ALLT, trots att Gino sussade och sov i köket, men det gick dom inte på, hans husse och matte…

När jag väckte honom för att bära ut honom till bilen så fick jag en nyvaken valp-gäsp i ansiktet, en näspuss och som avslutning ett litet näsbett… Det var inte helt enkelt att efter det lyfta in honom i bilen och vinka adjö.

Men det är blandade känslor; det ÄR underbart mysigt med valp men samtidigt är dom ju tämligen oanvändbara. 😉 Så, trots allt är det ganska skönt med vuxna hundar som man kan göra en massa saker med. Med det inte sagt att jag inte vill ha en valp nästa gång det är dags, för det vill jag, men det är skönt när de blir vuxna också. 🙂

Nu håller jag tummarna för att hemresan går bra och att han finner sig väl tillrätta i sitt nya hus, och det är jag helt övertygad om att han gör för han verkar vara en underbart stabil liten valp som finner sig tillrätta överallt.

Framåt kvällen kanske det dyker upp ytterligare några valpbilder här, tagna i morse…

Iza är hemhämtad och funderar som bäst på om hon tillbringat senaste dygnet i en tidsmaskin istället för hos hundvakten P? När hon lämnade hemmet igår så fanns det en vuxen (om än något odräglig) borderterrier. När hon kom hem så fanns det ett litet ”skräp”…? Vad hände? Har jag förflyttats två år bakåt i tiden, undrar hon säkert. K fick nämligen åka med svärmor hem redan idag när dom ändå var här och fikade. Då slipper jag flänga som en stolle och lämna honom i morgon bitti när jag vinkat av pappa och A.

Iza och Gino har i alla fall fått hälsa lite försiktigt på varandra och det gick bra. Iza är ju egentligen jättesnäll men kan bli lite vårdslös och burdus ibland, i all sin snällhet. Men nu har han åtminstone fått se och lukta på en schäfer, och det ingår ju i allmänbildningen. 🙂

För övrigt har vi inte gjort många knop idag. Karlsson fick ett åkerspår på förmiddagen och sen fick Gino se SKOGEN! Karlsson var ju runt fyra månader innan han fick komma ut i skogen på grund av den hysteriska vintern vi hade då. Så jag tyckte det var bäst att passa på nu när det var barmark och milt.

Gino verkade tycka att skogen var helt OK. Det fanns massor av saker att tugga på… 😉 Karlsson sprang som en stolle och kollade Gino med jämna mellanrum. Kanske hade han växt till sig lite och fått lite ordning på benen så att det gick att använda honom till nå’t vettigt, men … näää.

Skogsäventyret varade i 10-15 minuter och han rörde sig på en yta av ca 9 kvadratmeter. Han blev buren ut i skogen och hem från skogen och verkade rätt nöjd med tillvaron. 🙂

Dagens bilder:

Gino har uppfunnit samma lek som Karlsson brukar ägna sig åt; döda fällen! K kollar hur det går.

Kom igen nu då polar’n, du kan ju inte bara stååå där!

Mycket roligt finns det att pyssla med i skogen.

Och ännu mera kul!

Kottar är roligt!

Man blir trött av skogen! Köksbordet duger bra som huvudkudde med ett stöttande knä och ett par händer i bakgrunden.

Och ännu tröttare en stund senare, djupt sovande med tvåmånaders-presenten han fått av K. Och nä, det är INTE en säng han ligger i, det har hans matte bestämt. För en husvagnsmadrass + tempurmadrass som ligger på golvet i vardagsrummet kan väl omöjligt räknas som säng, eller…? 😉

Om möjligt älskar jag Karlsson ännu mer idag. Så oerhört fint som han behandlar Gino! Inte för att jag trodde att han skulle vara elak på något sätt, men ändå.

Starten blev inte den bästa. Karlsson gjorde en lekinvit genom att gläfsa till och galoppera på tvären mot Gino. Det brukar ju funka på Iza! Gino pep till förskräckt och ett visst läckage uppstod på undersidan vilket gjorde Karlsson minst sagt fundersam. Därefter ändrade han taktik och har gått oerhört varsamt fram och nu tycker Gino att K är en en helt OK kille.

Karlsson har mestadels låtit honom vara ifred men någon gång emellanåt gått fram och nosat försiktigt för att omedelbart gå iväg och göra något annat. Allt för att inte bli påträngande. Det är inte för att K tycker att Gino är ”äcklig”, vilket jag nästan förväntat mig, utan för att han insett att det är rätt taktik. Och när Gino låg och tuggade på ett av K:s tuggben så stod K snällt och väntade tills Gino var klar och gick därifrån.

En mer perfekt halvmorbror får man nog leta efter. 🙂

Natten har (enligt hörsägen) varit lugn. Vid något tillfälle hade han vaknat till och pipit lite men lugnat ner sig genast när han insåg att han inte var ensam.

Jag faller väl för grupptrycket då. Här kommer några bilder på underverket. 🙂

Första träffen med husse.

Den rynkiga pannan bådar gott! 😉

Sista tuppluren med syster yster. Resten av valparna hämtades igår.

Sista måltiden i föräldrahemmet intogs på diskbänken. 🙂

Första träffen med ”storebror”. Först var han lite läskig tyckte Gino men Karlsson var oerhört försiktig och visade att han inte var det minsta farlig.

Gino tittar var ”storebror” hittar på. Han var nog lite spännande ändå.

Jag vågar nog slappna av iaf, och låta husse klia magen. 🙂

Det är tacken det! Här bäddar man med härlig julklappsbädd + fleecefilt med mycket mammadoft i buren. Och vad gör han? Jo, lyckas hitta den enda fläcken som inte är bäddad och somnar som en klubbad säl… 🙂 Nu laddar han för första mötet med matte som strax hämtas vid tåget.

Vi är hemma! Det är inte varje dag jag kör bil i 60 mil, men nu har vi iaf landat hemma och Gino håller så smått på att göra sig hemmastadd innan han ska få möta storebror som för tillfället sitter i bilen (liksom storasyster).

Hemresan har han tagit med ett fantastiskt lugn. Tittat på utsikten, sovit, tittat på utsikten, sovit och … sovit. Han gnällde i ungefär 7 sekunder i höjd med Lund men i övrigt helt cool. Ganska imponerande faktiskt. Karlsson var iofs lika cool, men ändå.

När jag plockade fram kalkonen (ja, ja, bilder kommer, imorgon 😉 ) så blev han glad och kom igång att leka, och nu ska han snart få mat också. Det blir nog bra det här.

Om en timme ska jag lämna Iza hos hundvakten och sen ska vi hämta Ginos matte vid tåget och sen ska vi typ … sova?

I morgon bitti åker jag och pappa till Malmö för att hämta hem Karlssons nya distans-lillebror, Gino, eller Öresunds Bashful som är det officiella namnet. Spännande! Vi får väl se om Karlsson hinner ”lära han allt jag kan” (ör att citera Baloo) under söndagen?

Det finns väl risk för att det dyker upp en och annan valpbild (tagen med gamla kameran 😦 ) här under lördag kväll eller söndag. 🙂

Iza kommer arrenderas ut till hundvakten när vi kommer hem. Tror det är lugnast för alla parter, och framför allt för henne. Risken är att hon stressar sig överstyr om hon tror att hon fått en lillebror till att hålla ordning på.