Författare: vallterrier

Vad är väl en gigantisk Bia-bädd i 1000-kronorsklassen när man kan samsas i en liten IKEA-bädd för 129:-? 😀

Det har väl knappast undgått någon att bok-rean börjar idag? Nä, inte mig heller.

Men jag ska inte ha nå’t! Hoppas jag.

Detta är nämligen min samling med olästa böcker! Åtminstone en del utav den. Dessutom finns det ca 0,5 meter olästa pocketböcker och ytterligare 0,5 meter inbundna böcker som är lokaliserade på annan plats.

Mitt nya mantra är; jag ska inte köpa böcker, jag behöver inga böcker, jag ska inte köpa böcker, jag behöver inga böcker…

Eftersom man numera inte ens kan gå in på ICA utan att snubbla över ett bok-reabord så är jag tveksam till om mantrat hjälper. Förra året tror jag att jag lyckades hålla mig borta de fyra första dagarna men ändå slutade det med en rejäl trave i samband med veckohandlingen.

**************

Det har kommit ett mail från Gino igen. Den här gången har han varit på sportlov. 🙂

Om man på morgonen tvättar håret, kletar i gult klet, blåser håret, kletar i rosa klet och sedan fluffar i lite spray så får man något som förmodligen kan gå under benämningen ”frisyr”.

Om man sedan avslutar dagen med att ta en promenad med stora hunden (men resultatet rent personligt hade förmodligen varit detsamma om det varit lilla hunden, må ingen skugga falla på någon utav dem) UTAN keps och i början av promenaden råkar ut för en kort men relativt intensiv regnskur för att sedan slutföra promenaden i antingen kraftig mot-, med- eller sidvind så får man en frisyr som är … hm … intressant.

Och så en närstudie av gårdagens tulpaner.

Är du nöjd nu Agnetha? 😉

Dagen har i huvudsak ägnats åt att göra färdigt klubbtidningen, och nu är den färdig förutom en sista korrekturläsning. Huruvida det blir den sista tidningen jag gör återstår att se?

Jag har även hunnit med att lägga ett spår åt lill-hunden. Och att gå det. Med tanke på vindarna, som måste vara snudd på kuling-styrka, så var det inget vidare snällt påsläpp han fick, på åkern utanför huset, i sned motvind. Han vinglade mer än vanligt på första sträckan men löste det ändå bra. Sen hade jag gjort en ”fuling”. Jag gick över en mur, som vi ofta går över på våra promenader, men istället för att gå rakt fram efter muren hade jag vinklat direkt vänster vilket han hade vissa problem att begripa, men till sist ramlade poletten ner. Sen bar det iväg över ett djuuupt dike och vidare ut i skogen. Det var inget vidare lätt spår men på det stora hela var han duktig, och plockade alla pinnar och pipar. Sista sträckan, fram till slutapporten, gick parallellt med grusvägen, och ca 10 meter ifrån densamma. Och när vi kommer där så uppenbarar sig grannen som var på promenad med sin hund. Det blev lite för mycket för terrierhjärnan som inte haft några störningar i form av folk eller hundar på ett bra tag, och han glömde vad han höll på med. Men efter ett par ”nej, spååår” från matte kom han på bättre tankar och fortsatte fokuserat fram till slutet. Efter det tog vi en bus och lydndspromenad (med mest bus:-) ) och när vi kom hem körde vi lite platsliggningsträning enligt mina nya principer. Använde apporten som externbelöning och det fungerade bra.

Idag har jag också (äntligen) flyttat in pelargonerna från vinterförvaringen. Är dock något skeptisk till deras status (vad tror du Ingrid?). Och trots att de bara fått liiite vatten, 2-3 gånger på hela vintern, så är jorden rejält fuktig? Nåja, nu får de stå i ljuset och värmen på campingbordet ett tag så får vi se vad som händer. Ett par stycken, i mitten av varje låda, verkar dock … extremt döda. Endera dan ska jag även ta tag i sticklingarna som, konstigt nog, ser ganska välmående ut där de står i sovrumsfönstret.

Eftersom helgens väder inte inbjudit till utomhusfotografering av hundar så får det bli en ”veckans tulpanbukett” istället. 🙂 Och imorgon lovar SMHI strålande solsken igen, men varför inte? Det är ju måndag och jobba-på-jobbet-dag…

Gårdagens schlagerspektakel orkar jag inte ens kommentera… Mer än; vad har det tagit åt svenska folket? Först Christer Sjögren, och nu detta…?

Det finns både för- och nackdelar med att bo högt över havet. De enda fördelarna jag kommer på just nu är:

• När SMHI varnar för höga flöden behöver vi inte bry oss.
• På vintern, när det är minusgrader, har vi ofta lite varmare här uppe

Nackdelarna är desto fler:

• Blåser nästan alltid
• Snöar ofta här när det regnar på normalhöjd
• Svårigheter att ta sig hem ibland på vintertid
• Svalare än inne i stan på sommarhalvåret
• Våren kommer ungefär två veckor senare än på normalhöjd

Och så den ”värsta”, som jag blev påmind om idag. Om man ska gå en riktig långpromenad så är det alltid uppför på hemvägen!

Idag gick vi en promenad som tog 2 timmar och 20 minuter. Husse brukar gå denna vända med Iza 3-4 gånger om året när han är på ”stridshumör” men jag har inte gått den på flera år. 1-1,5 timme kan man harva runt utan att behöva lämna ”platån” där vi bor, men ska man gå längre blir konsekvensen ovanstående. Först går man ner, ner, lite upp, ner, ner, lite upp, ner, ner…. Så kommer man till ”vändpunkten”, där det trots allt är mer än halva vägen kvar, och då går det i princip bara uppför…

Både vi och hundarna är ganska möra nu, och i synnerhet Karlsson tror jag som dessutom var lös i några kilometer och då sprang ungefär dubbla sträckan som vi övriga förflyttade oss. Det blir ju så när man är vallterrier och ska hålla koll på flocken som envisas med att inte hålla sig samlad. 😉

Så här såg han ut efter hemkomsten:

Och när jag laddade över den bilden från kameran hittade jag även denna, tagen här om kvällen. Lillebrors favoritposition; på fotpallen med mina ben som huvudkudde. Inte alltid så bekvämt för mig, men han verkar trivas och det är ju huvudsaken. 😉

Nu blir det inte mycket mer vettigt gjort idag. Lite matlagning och sen melodifestival, sen orkar vi nog inte så mycket mer.

(Vi överlevde även gårdagen och nattens storm utan strömavbrott?! Kan det vara så att man nu faktiskt grävt ner ledningarna hela vägen till transformatorn, och inte bara i slutet där vi bor?

***********************

Dagens garv: en av mina bloggläsare, som har hängt med i sista veckans ”drama”, har hört av sig och vill ”kopiera” klubbens sida till sin egen klubb. Ja inte själva innehållet förstås, men upplägget. Så den kanske inte är så tokig ändå?

Det värmde lite i hjärtat, eller ganska mycket faktiskt. 😀

Hundarna kan säkert tänka sig flera effektiva (och snabbare) sätt att tömma en korvpåse, dock inte alltid överensstämmande med mattes uppfattning om hur saker och ting ska göras.

Det stormar ute. Och eftersom jag konstaterade att husse inte gjort något alls med hundarna på hela veckan, inte ens en liten kvällskiss, så måste det ju otvivelaktligen vara hans tur (eller otur?) idag? Han fick ta med Iza på en promenad och jag fick i uppgift att aktivera lillebror. Inomhus. Och inte mig emot. 😉 Lillebror har varit hos dagmatte och promenerat idag så lite hjärngympa var nog mer på sin plats.

Vad göra? Jo, nos-target har vi aldrig tränat. Fram med post-it-lapp, klicker och korvpåse. Och ibland blir jag nästan mörkrädd när jag märker vad fort han fattar, den lille. Först höll jag lappen i handen, i lagom höjd, och det tog nog inte fem sekunder förrän han var där med nosen. OK, det kan man ju sätta på nyfikenhets-kontot, men efter 30 sekunder sökte han upp lappen och ”duttade” alldeles av sig själv. Någon gång testade han att apportera och lämna av men fattade snabbt att det inte gav någon utdelning. 🙂 Men han var ganska söt när han satt med en skrynklig, blöt, knallrosa post-it-lapp i munnen.

Därefter flyttade jag lappen till mitt ena knä och gick omkring, baklänges, och K följde efter, vilt ”duttande”. Testade även att sätta den på en kökslucka och han dit och ”dutta”. Allt detta tog ca fem minuter, så vad göra…? Jo, stärkt av min nya platsliggningsfilosofi tänkte jag att jag kanske, trots allt, skulle våga börja med krypet? Jag tillverkade en targetstick av en blompinne och en post-it-lapp och så fick han ”dutta” på den några gånger. Sen placerade jag honom på en av husets två mattor, la honom ner, och så fick han sträcka sig efter targeten. Krävde inte mer än en sträckning på halsen för här gäller det att inte gå för fort fram, men det löste han jättefint. Och sen var korvpåsen tömd. 🙂

Den snabba inlärningsförmågan är ju oftast positiv, men jag vågar knappt tänka på vad snabbt han även lär sig ofog om han får en chans.

Som sagt, det stormar ute. För första gången i vinter varnar även vår digitala väderstation för storm vilket den inte brytt sig om tidigare så det känns onekligen som om detta kanske blir den värsta hittills? Termosarna, vattenflaskorna och hinkarna är fyllda men jag håller ändå tummarna för att vi får behålla strömmen. Ett strömavbrott den här helgen vore inte kul eftersom jag tänkte avsluta arbetet med klubbtidningen, lämna den till tryck i veckan och sen ta mig en rejäl funderare på hur jag gör i fortsättningen?

Tja, hörs jag inte av mer under helgen beror det sannolikt på att vi är strömlösa…

Lugn; jag har INTE ändrat mig ang. klubbens hemsida. Det beslutet står fastare än någonsin, och ingen verkar sakna mig heller för den delen. Det var ju kul att styrelsen lyckades i sina intentioner…

Men det är ju själva f*n att man ska behöva ha ont i magen för att man ska åka till sin klubb och träna? Hade klara obehagskänslor igår men beslutade mig för att ändå åka iväg, och jag överlevde.

”Ändrandet” i rubriken handlar om Karlssons platsliggning.

Jag har ju alltid tyckt att platsen ska vara ett lugnt och tryggt moment, gärna där hunden ligger med hakan i marken och nästan somnar. Så har det ju varit med Iza, åtminstone så länge hon hade mig inom synhåll, dvs i appellklass och lägre. I högre, när man gömmer sig, är hon lite mer spänd.

De förare som lägger sina hundar på förväntan har alltid gett mig rysningar. De som mitt under en platsliggning kallar in hunden, eller skickar den efter en leksak bakom, eller… Jag har tyckt att det har känts så obehagligt att jag inte ens satt mig in i riktigt hur det fungerar. Dock har jag en längre period funderat på om detta kanske, trots allt, skulle vara rätt medicin för Karlsson?

Som jag skrivit, han har tråååkigt. Han blir orolig. Lägger han ner hakan så börjar han ofelbart att pipa och tycka ännu mer synd om sig själv. Någonstans i bakhuvudet har det gnagt, det här med att ligga på förväntan. Kunde det kanske vara rätt metod?

Igår testade jag!

Vi var ensamma på appellplan just då men det var nog ganska lämpligt i det här läget. Jag la Karlsson, gick ut på någorlunda tävlingsmässigt avstånd och stod där en knapp minut. Och sen kallade jag in!

Först trodde han inte sina öron (och inte jag heller!), men efter andra kommandot kom han. Jag gjorde om det tre gånger, med gradvis utökad tid. Sista gången låg han sååå prydligt. Som en sfinx, djupt koncentrerad på mig, och (nästan) tyst.

Nu återstår det att se om jag är på rätt spår eller om jag sabbat momentet totalt? Och så gäller det att hitta träningskompisar med samma filosofi, utrustade med hundar som inte ser K som lilla jaktbytet när han far iväg. Men det tror jag ska lösa sig. 😉

Annars tränade vi bl a linförighet, fritt följ, framförgående och budföring. Har insett att ska det bli någon appellklass-start i vår kanske det är dags att börja träna på de moment som ingår. Högreklass-momenten får stå tillbaka en stund.

Iza fick ett lekpass med brytaövningar. Så fick jag för mig att jag skulle testa inkallning med ställande, från kort avstånd i låg fart för att få en chans att berömma ett lyckande, men då flippade hon ur totalt och gick och dammsög planen från harpluttar istället. Hon tycker detta moment är sååå obehagligt oavsett hur glad och positiv jag är. Förstår inte hur jag ska komma tillrätta med det, och misstänker på goda grunder att ingen instruktör kommer lyckas heller. Ytterligare en start i högre känns just nu väldigt avlägsen. Funderar dock på att ringa instruktören vi hade på klubben för ett par veckor sedan och ta några privatträningar för att ge det en sista chans. Funkar det inte med det heller så har jag åtminstone gjort allt jag kan…

När det var färdigjobbat  igår och dags att åka iväg och träna så kom den.

Dimman!

Den rullade in ungefär på samma sätt som i det avsnitt av Saltkråkan där Teddy och Freddy och två grabbar är ute i en båt på havet om någon minns det?

Träningslusten sjönk några grader men jag skärpte till mig och åkte ändå iväg till Elfsborgs BK.

Iza fick ett pass med lek, brytaövningar och lite skallträning. Skallet var intensivt men flaxigt. I övrigt skötte hon sig ganska fint.

Med Karlsson blev det en del stadgeövningar. Dvs stå, sitt och ligg trots att jag bollade med leksak i snöre precis framför hans näsa. Han såg så rolig ut för när han insåg att han inte fick ta den så tittade han helt sonika på mig eller åt ett annat håll än där leksaken befann sig. Det man inte ser finns inte! Förövrigt var han stundtals väldigt duktig och stundtals lite vimsig och ”nosig”. Kanske var någon löptik där, vad vet jag? Det är ingen ursäkt, men kanske en förklaring, och något att jobba på. Mer löptikar åt folket! Men jag skulle gärna vilja veta att det är löptik som orsakar det så att jag kan välja hur jag ska hantera det.

När det var dags för gemensam platsliggning blev det trångt. Det var nog 20-25 hundar som skulle läggas och det blev en låååång rad. Vet inte hur tätt det var mellan hundarna i ”slutet” men planen tog hur som helst ”slut”. Jag var på väg att fega ur men insåg att jag måste träna på detta även med okända hundar… Så jag la Karlsson trots allt och lyckades få in honom mellan en klubbkompis stabila labbe och en SM-malle så det kändes ganska tryggt. K:s näsa gick dock som en vingmutter och han kändes ganska ”lätt”. Dessutom började han kolla ut mot den tungt trafikerade vägen som går utanför planen. Det är ett betryggande staket emellan så jag var inte orolig på det viset, men jag tror inte han funderat så mycket på trafiken tidigare, när han varit upptagen med något annat. Men nu när han hade ”tråkigt” var det ju iaf nå’t att engagera sig i. Hur som helst låg han. Jag vet inte hur lång tid det blev men det var minst 3 minuter, förmodligen längre?

Har dock en och annan gång funderat på vad  som händer om han någon gång på tävling får ligga bredvid en liten hund? Det finns ju inte så många att träna med utan det blir mest stora hundar. Små hundar är mycket mer spännande i hans värld…

Innan vi åkte hem så träffade han en liten (nästan) rasfrände också. En liten blandrasvalp; border terrier/lhasa apso! Ruskigt söt var den, det tyckte både jag och K. Och det var en framåt liten krabat som hälsade på K och morrande började göra lekinviter. Den såg ut som en ”kortbentare” lite ”ullig” border. Ska bli intressant att se vad det blir av den när den blir stor. 🙂

Avslutningsvis; jag jobbar hemma, dimman ligger kvar…

Måndag

+ 10°

Strålande solsken

Jobba på jobbet

Hundpromenad på kvällen

Tisdag

+3°

Mulet

Jobba hemma

Hundpromenad vid lunchtid

Jag uppskattar inte den sortens humor!

Vissa laddar trots allt för lunchpromenaden. 😉

Som man bäddar får man ligga! Ibland undrar både jag och Iza om det där kardborrefästet K har, som ofta träder i funktion när han ska sova, kan räknas som ett dolt fel? Ska nog prata med uppfödaren… 😉

*****************

Nu har jag förresten fått bekräftat att åtminstone någon i styrelsen sett mitt mail, det är ju alltid nå’t…

Om man (läs: jag) skyndar sig riktigt duktigt hem från jobbet, slänger av sig jobbarkläderna och på sig hundkläderna så hinner man faktiskt gå djävulsrundan innan det blir helt mörkt. Idag hade vi en spektakulär solnedgång på vänster sida, och en (nästan) fullmåne på höger sida under sista delen av promenaden. Nu är det hemmajobb några dagar framåt så då blir det säkert mulet…

Borde egentligen åkt till klubben och tränat ikväll, men med tanke på sista dagarnas turbulens är jag inte särskilt sugen. Åker nog till grannklubben i morgon i stället.

Och fortfarande inte tillstymmelse till respons från styrelsen på uppsägningsmailet?! Även om dom (uppenbarligen?) är glada att bli av med mig så borde dom kunna ta in att vår webb-hotellservice är en goodwill-tjänst som jag ordnat. Den lever på övertid redan, och siten måste flyttas snarast nu när jag inte längre är inblandad. Och förstår dom inte innebörden av texten i mailet så kanske dom skulle höra av sig och be mig förklara? *suck*

För någon vecka sedan läste jag någonstans (tror det var på en blogg?) att det tydligen finns statistik som visar att den veckodag när solen oftast visar sig är – tisdagar. FEL, FEL, FEL!

Solen visar sig oftast på måndagar. Av det enkla skälet att det är den dagen i veckan jag ALLTID jobbar på jobbet. Efter en helg med halvpissigt, kallt och blåsigt väder så är det nu strålande solsken, varmt (nåja) och vindstilla…

Ungefär vart annat (eller möjligen vart tredje?) år släpar vi oss iväg på bio. Den senaste filmen jag minns att jag sett på bio är Masdjävlar, som gick 2004! Tror dock att jag sett något efter det, men minns inte vad.

Igår var det Arn som stod på programmet. En film som man nog bör se på bio. Den var klart sevärd, och det är många år sedan jag läste böckerna så detaljerna har jag glömt och slapp således sitta och reta upp mig på allt dom, av förklarliga skäl, INTE fått med. En kul detalj är ju att huvudrollsinnehavaren, Joakim Nätterqvist, praktiskt taget är född på hästryggen, och det syntes. Både hans far och farfar är välkända profiler i ridsportvärlden. Och för en f d hästidiot är det sådana saker som lyfter en film lite extra.

Se upp SF, 2010 (eller möjligen 2011) kommer vi igen! (Tydligen har del 2 av Arn premiär i augusti, så vem vet, det kanske blir tidigare?)

Igår kväll skickade jag in  min ”avskedsansökan” gällande ansvaret (som jag tydligen inte haft?) för hemsidan. Ser med viss spänning fram emot vad som händer nu, för samtidigt skickade jag även en lista över saker som jag gjort (och som förmodligen ingen tänkt på), och som nu någon annan måste göra. NU!

Aha! Så prognoserna gällande Sverige kan INTE vara felaktiga, eller hur ska man tolka detta?

Idag stod det spår på schemat. Under ganska tuffa förhållanden, åtminstone för hundarna.

Ungefär när jag började lägga spåren började det också snöa lite smått. Tänk duggregn, men i fast form. Och när det var dags att gå spåren var det som ett tunt florsocker-lager över vår del av världen. Jag tror inte att just det påverkade hundarna speciellt, men i kombination med den rejält stelfrusna marken kanske det gjorde en del. Åtminstone för Karlsson?

Den här gången var hans skogsspår ytterligare lite längre än förra gången, och framför allt var det längre till första latex-pipen, allt för att börja öka på uthålligheten. Men han hängde i bra. Det enda är att han efter varje avbrott (=pinne) tappar bort sig lite och gärna börjar käka bark. Men när han väl är igång igen går det undan. Så mycket extra svårigheter blev det inte idag för hans del. Underlaget var nog tillräckligt att bita i. En återgång gjorde jag trots allt och den löste han betydligt bättre nu än förra helgen.

Izas spår var nog snudd på lägre klass i längd. Det tog 22 minuter att lägga det. Började med ett upptag på kortklippt, stelfrusen åker och det löste hon såååå fint. Sen bar det iväg på ett spår som innehöll många rejält terrängskiften, en återgång, två spetsvinklar (varav en med pinne mitt i vinkeln), ett virrvarr och diverse annat smått och gott. 🙂 Återgången rationaliserade hon bort och tog vinkeln direkt. Funkar ju även på tävling OM inte spårläggaren tappat en pinne ute på ”blindtarmen”, hm… Virrvarret tror jag inte ens hon upptäckte. Tror inte att jag gjort något sådan åt henne förut *skäms* så det var inte speciellt stort, kanske 2×2 meter. Hon blåste liksom förbi och när hon skulle gå tillbaks för att leta efter spåret gick hon rakt på utgången/vinkeln. Nåja, nästa gång får det bli ett större ”virrvarr”. Hon fick rejäla problem när vi kom ut på en stig där vi ofta går. Där var det stelfrusen lera med lite snö på som underlag, och det är inte omöjligt att någon gått där efter att jag la spåret. Hon gav sig dock f*n på att spåret inte kunde gå PÅ stigen utan letade i skogskanten på andra sidan. Till sist fick hon dock tag på spåret och när det vinklade in i skogen igen efter 20-25 meter blev hon så lättad.

På det stora hela är jag mycket imponerad över hennes arbete. Med tanke på att hon inte gått några längre spår (tror jag) sedan tävlingen i september *skäms igen*, och med tanke på förhållandena så finns det egentligen ingenting att klaga på. Något som är lite roligt är att hon nu, vid åtta års ålder, har lärt sig att vänta på nytt spår-kommando efter varje pinne. Hon stannar självmant, vänd i spårets riktning med öronen på helspänn bakåt och väntar på mitt ”spår” som viskas med yttepyttesmå bokstäver. Och då är det full fart igen! Dom första åren var det en ständig kamp för att få ordning på pinne, lina, godisburk mm samtidigt som man höll ordning på den sjövilda hunden. Sen har hon accepterat att stå still på kommando men nu verkar det ha fastnat rejält och hon gör det alltså självmant. Men när det magiska lilla ordet uttalas far hon iväg som skjuten ur en kanon igen.

Efter detta tog husse med sig dom på promenad så nu tror jag inte dom begär så väldigt mycket mer idag. Just nu sussar dom åtminstone gott. 🙂