Författare: vallterrier

Bland annat till att torka svamp. 🙂

Våra närmaste grannar har skaffat hund. Ni som läst ett tag kommer ihåg mamman i familjen, hon som alltid gjort ALLT för att slippa hälsa eller, gud förbjude, prata. Nu är hon överlistad. Av sin hund!

När hennes lilla JR-hane (snart ett år, men de har bara haft den i några veckor) flirtade hej vilt med Iza och stod som fastvuxen i backen blev det liksom lite svårt att låtsas som om hon inte såg oss, tre meter bort. 🙂 Och hon kan faktiskt prata! Hundarna fick hälsa på varandra och Iza tog det fint. Hunden verkar också trevlig. Lugn och sansad för att vara en JR (nädå, jag har inga förutfattade meningar 😉 ).

Tråkigt besked

Igår fick jag ett sms från K:s uppfödare. Ginos bror blev igår påkörd av en bil och dödad. Han hade tydligen dragit på ett rådjur… Nu skulle han iofs bli jakthund så någonstans i bakhuvudet måste man väl vara förberedd på att sådant här kan hända, men han fick inte ens bli ett år. Tragiskt. Kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas för hans husse och matte.

Oväntat besök

Igår blev det hastigt och lustig bestämt att pappa, A och Gino kommer hit i morgon. De åker ner till husvagnsmässan på Elmia och där sammanstrålar vi förhoppningsvis på lördag. Sedan åker de med hem till oss och vidare hemåt på söndag. För närvarande är det lite oklart hur jag ska få ihop logistiken, men det löser sig säkert. 🙂

Gårdagens fångst

Det var faktiskt mer än vad det ser ut som på bilden.

Igår kväll tog jag med mig båda hundarna och husse och skördade trattisar. Jag hittade faktiskt oväntat enkelt tillbaks till de ställen jag såg förra helgen, och mycket riktigt hade de växt till sig. Det blev väl två-tre liter, och många som lämnades kvar för att växa till sig. T o m husse deltog i spaningsarbetet och träffade väl rätt … två gånger av 10. 🙂 I början pekade han på ALLT som såg ut som svamp men efter en stund blev han lite mer ”finstämd”.

Som grädde på moset snubblade jag också över några gula kantareller vilket INTE brukar ske i våra skogar. Det var inte många, och efter förvällning och smörstekning blev det ca 0,3 dl. Men som ett litet kvällsmål funkade de utmärkt. 🙂

Försvinnande gott! (Assietten är av det mindre formatet, så det är verkligen pyttelite!)

Det är inte utan att man ibland undrar vilket material som används när man tillverkar Karlssonar. Förmodligen någon flytande materia…

Vågade inte gå och hämta den riktiga kameran (för då hade han förmodligen bytt ställning) så det fick bli en mobilbild.

Det där med flytande materia stöds av det faktum att han börjat flyta omkring i sängen på nätterna. Sedan han fick sin ”säng i sängen” har han oftast legat prydligt i den. De senaste nätterna har han dock börjat flyta omkring och landa på de mest märkliga ställen. 🙂

(Och jodå, vi var och tränade igår igen. I regnet.)

Igår tog jag med mig båda (o)djuren och åkte till Elfsborg. Jag fick hjälp med kommendering av lkl I-momenten, och senare ett separat kryp. Krypet var det en av årets SM-förare som kommenderade. Han är iofs inte domare, men hans omdöme var … 10-10! 😀

Lydnads-ettan gick också helt OK, i synnerhet med tanke på att den delen av planen där vi körde några minuter innan begagnats av flera löptikar. På linförigheten var kontakten lite sämre än vad den brukar vara. Han var med mig men med liiite mer dragning till marken än normalt. 🙂 Van vi Iza nos-monster tyckte jag ändå att det var helt OK. På tävling ska det väl förhoppningsvis inte vara så purfärska löptiksdofter på plan, men man vet ju aldrig.

Tog ut Iza ur bilen två gånger men det blev inte så mycket mer. Första gången fick jag stoppa in henne igen för att Karlsson skulle få köra platsliggning med skott (det gick bra) och andra gången för att det fanns möjlighet till budföring. Budföringen blev lite rolig. Vi körde på en sträcka precis bredvid framåtsändandefigurerna. Tror inte att det var fulla 100 meter som i lägre klass, men åtminstone betydligt längre än i appellen, och mitt på sträckan stod figurerna. Både på fram- och tillbakavägen siktade han på en av dessa, så både mottagaren och jag fick tjoa och vinka för att han skulle hitta riktningen. Det är inte lätt att vara liten terrier när jorden är rund och mottagaren kort. 🙂

Sedan var det dags för simning med Iza, och den här gången MED simfröken (=träningskompis L). Simningen såg jättebra ut. Hon jobbar jämnt, bra och koordinerat med alla ben. Direkt när hon kom upp, efter 23 minuters simning, togs pulsen på henne. 128! Detta är tydligen mycket bra efter så pass mycket intensivt arbete. Nu ska jag kolla hennes vilopuls också, tre dagar i rad och så ta snittet. Den säger väl egentligen mer om hennes kondition. Hon blev sedan igenomklämd, och i ryggmusklerna hittade L några triggerpunkter där hon ömmade lite. Detta är tydligen mycket vanligt och motsvarar de muskelknutor vi själva får i ryggen. Så nu är det upp till matte att massera. Igen… Det hela skulle ju underlättas om Iza uppskattade det, men hon har liksom inte … tid. *suck* L sa dock att hon skulle vara väldigt glad om hennes egen riesen var lika fräsch i kroppen vid närmare nio års ålder, så nå’t har man väl gjort rätt, och lite goda arvsanlag är ju inte heller fel. 🙂 När Iza föddes levde fortfarande hennes mormors mor och fanns kvar hos uppfödaren. Hon var då 11 år och visst var hon lite stapplig, men hon blev nog 12 år om jag inte minns fel.

Åkte till klubben igår med båda hundarna. Började med Karlsson och en solo-platsliggning på 10 minuter i rejält blött gräs. Efter halva tiden började det regna. Inte särskilt kraftigt regn men ändå, och han låg kvar. Sen körde vi ett antal krypstarter och han startade på första kommandot ALLA gånger! En gång testade jag t o m att stå kvar och efter någon sekunds betänketid började han krypa alldeles själv. Uppenbarligen är kommandot äntligen är befäst. Lite tönt-apportering med klubbens normalstora apport blev det också, och det vete sjutton om det inte funkar bättre med den stora? Några framförgåenden körde vi också, och de var ovanligt ”vingliga”, åtminstone åt ena hållet. Möjligen kan det ha berott på att en hund tidigare lekt rejält med en pipleksak i ett hörn av planen, medan K låg plats, och att han ville kolla om den fanns kvar? Det var hela tiden det hörnet han ”drog” mot.

Precis när jag skulle gå ner och byta hund kom det upp ett gäng som skulle köra platsliggning med skott, och det kunde jag ju inte motstå. La honom lite offside, framför allt för att jag inte litade riktigt på de andra hundarna  och inte ville ha något strul. Avståndet till skytten var dock helt enligt regelboken. Precis när vi lämnat hundarna (innan första skottet) var det tydligen en loppa eller nå’t 😉 som högg ojämnt i skägget så att han var tvungen att klia sig, och blev sedan kvar i sittande ställning. Jag fick gå tillbaks så att jag var ca två meter framför och lägga om, och sedan låg han. Vid första skottet vred han på huvudet men sen låg han som en klippa. Det fladdrade lite i öronlapparna när skotten kom men inte en tendens till att gå upp. Hunden närmast honom, där husse stod kvar i kopplet, reste sig dessutom flera gånger och fick läggas om men det bekom honom inte heller. Skönt!

För att krydda det hela lite extra så mullrade åskan på avstånd under platsliggningen. Och när vi var klara kom skyfallet! Jag, som inte hade regnkläder på mig, försökte springa till stugan men se det funkade inte. Karlssons manliga kromosom-uppsättning lade hinder i vägen. Han hade fått en liten tuggpinne som avslutning på platsen och inte hunnit tugga färdigt. Att tugga och springa samtidigt är tydligen fullständigt omöjligt (om det inte gäller en apportbock!) och jag fick släpa det lilla trollet efter mig. Rejält blöt hann jag bli så någon träning med Iza blev det inte. Valde att åka hem och byta till torra kläder och ta en promenad på hemmaplan med henne i stället.

Eftersom det utlovade ”något bättre” vädret uteblev ägnades även dagen åt en hel del rens och röj. Bl a har ett av kökets ”skafferier” utsatts för en röjning. Jag bara undrar: hur många påbörjade flaskor äppelcidervinäger resp. vitvinsvinäger har NI i era skåp? Jag hade – många… Men nu är det städat och fint och jag går och öppnar dörren en gång i timmen bara för att njuta av ordningen. Det går väl snart över misstänker jag, så det gäller att passa på.

Under städningen tog jag två pauser och körde micropass med kryp. Det artar sig, och nu börjar vi få in rutiner som hjälper honom att komma igång på första kommandot. Bilder kommer längre ned.

På eftermiddagen blev det ett spår med hög motivationsfaktor. Karlsson och husse fick titta på när jag gick ut spåret med en pip släpande i snöre efter mig. Detta spår blev inte så långt, och det gick väl OK. Men det är en hel del pauser med sniff efter luftvittring, och detta kommer i synnerhet i motvind vilket väl i och för sig inte är så konstigt. Han tycker väl det är onödigt att gå rakt fram till vinklarna när han ändå vet precis var spåret går…

Efter det gick vi en aktivitetspromenad där vi bl a körde en del linjetag. Nu tror jag att jag kommit på vad som är problemet med uppletandet. Samma fenomen uppstod idag. Han springer ut 20-30 meter och sedan vänder han tillbaks. Han har helt enkelt blivit för uppbunden på mig och ”vågar” inte gå längre ut?! Måste försöka köra många sådana här övningar så han förstår att han måste långt ut för att hitta föremål.

Vid hemkomsten övertalade jag husse att fota krypet. Han fick ta två serier där han fotade konstant sekvensfotografering, dvs tre bilder i sekunden. Och båda gångerna kröp han (Karlsson alltså, inte husse 🙂 ) 4-5 meter. Här kommer ett urval. Det skulle väl egentligen ha filmats, men man tager vad man haver.

Starten på första krypet.

Fortsättning…

…följer.

Av totalt 36 bilder är detta den där han är ”högst” bak. Och då får man nog vara ganska nöjd. 🙂 (Jag såg sämre på SM…)

Vi passade även på att träna lite utgångar på framåtsändandet. Det gäller att passa på nu när åkern är nyslagen och gräset fortfarande kort.

Har f ö försökt ha is i magen idag. Igår hittade jag nämligen en hel del trattkantareller vid slutet av vårt spår. De var dock så ynka små så jag lät dem stå kvar för att växa till sig lite. Om det var ett klokt beslut lär visa sig längre fram i veckan…

Så har ännu en helg passerat i expressfart?! Jag hänger inte med…

Större delen av dagen har regnet formligen vräkt ner. Antingen har det spöregnat eller så har det ösregnat… Perfekt för sanitära åtgärder inomhus med andra ord, och gudarna ska veta att det behövdes. Nu är jag väl inte ikapp men en del har jag åtminstone hunnit med. T ex har jag ”dödförklarat” sommaren 2008 genom att byta till höstgardinerna i köket. Nåja, så ”höstiga” är dom inte, men det är inte sommargardiner och inte julgardiner utan täcker in säsongerna däremellan. I samband med detta fick jag en glad överraskning, och jag förvånade mig själv rejält med oanade husmorstalanger. När jag skulle plocka fram gardinerna och stryka dom visade det sig att det redan var gjort. Linnegardinerna och den matchande duken låg prydligt ihoprullade i skåpet och var bara att hänga upp?! Man häpnar… 😉

Framåt eftermiddagen lugnade det ner sig lite med regnet, åtminstone såpass att det var ett par minuters uppehåll mellan spöregnen. Då bestämde jag mig för att lägga ett spår åt K. För att få lite variation tog jag bilen iväg till huppegupp-rundan. Där har han aldrig spårat tidigare, och det är ett bra tag sedan vi promenerade där. Terrängen är, milt uttryckt, kuperad och delvis gräsligt svårgådd (om man går utanför stigarna, vilket jag naturligtvis gjorde). Stora stenar, klippblock, stubbar och rotvältor som är överväxta med mossa. Inte min favoritterräng direkt, men jag överlevde. Två gånger! Men tusan vet om jag gjord det med Iza i linan? När jag placerat ut slutapporten skulle jag ”bara” gå över bäcken och tillbaks till bilen. Det visade sig att bäcken förvandlats till en smärre flodfåra där man förmodligen kunnat driva företag i äventyrsbranschen. Närmare bestämt forsränning! Fick traska en bra bit på det extremt risiga hygget för att hitta ett ställe där jag kunde tänka mig att hoppa över.

Nåväl, idag kom det. Karlssons första klockrena bakspår! Upptaget låg ca 15 meter in på en stig, för att hjälpa honom med riktningen. Det som var glädjande var tempot ut till spåret. Ingen tveksamhet utan iväg rakt fram för att leta upp spåret. Och han fann. Sen bar det iväg åt fel håll. Jag lät honom gå 5-6 meter sen stod jag bara stilla och höll emot i linan. Som den terrier han är så gav han sig inte i första taget. Han stod bra länge och propsade på att vi skulle gå åt det hållet, men till sist började han väl undra varför han inte kom ur fläcken, vände och spårade iväg åt rätt håll. Det finns ju miljarder teorier om vad man ska göra när hunden väljer bakspår. Om jag gjorde rätt eller fel? Det får framtiden utvisa.

Resten av spåret kan väl sammanfattas med: första två tredjedelarna bra, sista tredjedelen DÅLIGT! Riktigt, riktigt uselt var det på slutet. Delvis var han säkert trött i huvudet, men jag misstänker även att det varit svampplockare med hund i farten. (Ingen ursäkt, men kanske en förklaring.) En bil stod parkerad lite ”konstigt” när jag åkte för att lägga ut spåret. Den var borta när jag kom tillbaks. Och ungefär rakt in från den parkerade bilen strulade det ordentligt. Jag hade gått parallellt med stigen men K skulle prompt ut PÅ stigen, och där skulle han kissa på varenda grästuva och mossrufs! Till sist hittade han i alla fall slutapporten och sen sökte vi oss en annan väg tillbaks till bilen, så att vi slapp hoppa över bäcken. Nöden är uppfinningarnas moder, var det någon som sa. 😉

Precis när jag skulle backa ut bilen och åka hem kom det en annan bil och svängde in. Jag tänkte inte mer på det förrän dörren slängs upp och ut kommer en hundbekant från Kind?! Mycket felplacerad, tyckte jag först. Det visade sig dock att de flyttat till stan och nu inte bor alls långt ifrån oss. Eftersom hon har en valp och är träningssugen bytte vi mobilnummer för att ev. spårträna en del ihop. Roligt. Jag behöver verkligen spårkompisar.

Här kommer så en bild på pelargonen som blev en malva. Har dock fått en tröstande kommentar från min pelargonmentor Ingrid; pelargon och malva är tydligen släkt, så jag var inte fullständigt ute och cyklade. Som sagt, själva blommorna är inte särskilt pelargonlika (även om jag insett att en pelargon kan se ut nästan hur som helst) utan det var vissa av bladen (det fanns två ”sorter”) jag hängde upp mig på.

Fattas bara att det inte är en malva – heller! I så fall börjar det bli riktigt pinsamt…

Så över till sommarens drama; min fuchsia! Den är nu inne på sin tredje blomning! Har vid tre tillfällen varit på väg att dödförklara och slänga den för den har sett så trött och tråkig ut och ”jag klarar inte av fuchsior”. Som tur är har det inte blivit av för helt plötsligt har det kommit nya knoppar och sen har den blommat för fullt. Nu återstår bara att se om jag kan övervintra den också? Det ska tydligen gå säger experterna…?

Just nu är det fotboll på TV så jag tror jag ska köra en fördjupning med instruktionsboken till kameran och en gång för alla försöka få kläm på det här med bländare och slutare…

(Efter rubriken borde det ha funnits en generad smiley, om jag nu visste hur man gjorde en sådan?)

Den där eventuella pelargonen har alltså utmynnat i en malva. Tror jag. Men jag lovar och svär… en hel del av bladen såg verkligen ut som pelargonblad. Det stod en alldeles äkta ”bond-pelargon” precis bredvid, så jag hade dessutom något att jämföra med. Av detta kan man då dra slutsatsen att jag är tillräckligt mycket pelargontant för att själa en stickling, men inte tillräckligt mycket pelargontant för att kunna skilja en pelargon från en malva. Pinsamt, eller…?

Ikväll bytte jag hund med husse. Iza har väl fått en överdos matte (vilket jag i och för sig inte tror att  hon tycker) efter norgedagarna, och Karlsson var klart underdoserad på sin matte och träning. Vår vana trogen började vi med en platsliggning på 10 minuter. Jag stod långt ute på åkern och han låg jättefint. Fördelen med de här långa platsliggningarna är ju att min tidsuppfattning också ändras, sakta men säkert. 10 minuter känns inte längre så långt. Alltså bör även jag ha lättare att klara två minuter, eller fem för den delen. Sen tränade vi vidare på krypet. Tror jag har en metod på gång som förbereder honom så att han faktiskt börjar krypa på första kommandot och inte på andra, men den som lever får se. Lite töntig lydnadsklass I-apportering blev det också, liksom lite riktig apportering. Tränade lite på positionen i ingångarna eftersom han börjat sätta sig pyttelite snett. Vår pt tyckte inte det var mycket att bråka om, men hade å andra sidan lite knep för att rätta till det, så då kan vi ju iaf försöka. Lite fjärr och ställande blev det också. Och självklart lite ff och lf, så nu är han ganska nöjd med livet igen. Och jag med för den delen. 🙂

Ja, jag har ju faktiskt varit hemma ända sedan 21-tiden igår kväll, men inte märkt så mycket av det eftersom jag mest sovit och jobbat sedan dess.

Karlsson var glad att vi var hemma, men uppträdde lite mysko. Det verkade nästan som om han var lite osäker? Som om han trodde vi lämnat flocken för att han gjort något fel? Det var bara små, små antydningar, och jag kan ha ”läst” fel, men man blir ju lite fundersam. Tror dock inte att han tagit någon större skada, han är ju terrier. 🙂 Vi har mycket förlorad träning att ta igen, så helgen blir tuff (i ösregnet). 😉

Mycket lägligt behövde jag en toalett precis när jag passerat Svinesundsbron igår. Det gjorde ju inget att Sportshopen ”råkade” ligga på baksidan av macken/toaletten. Det hela slutade med en gore-tex-jacka för 799.-! Har tänkt ett tag att jag skulle köpa en tunnare, lättare jacka och så hängde den bara där, till ett riktigt bra pris. Det finns mycket att shoppa i de butikerna, så passa på om ni har vägarna förbi (och en välfylld plånbok). De finns på flera ställen utmed västkusten.

Den här helgen finns det INGENTING planerat?! Naturligtvis finns det massor att göra, men inga spikade programpunkter. Ganska skönt faktiskt.

(Och vad det gäller min ”snodda” blomma så såg den riktigt risig ut när jag kom hem igår. Efter att ha tillbringat natten i ett vattenglas var den betydligt fräschare, men jag har nog bestämt mig nu. Det är INTE en pelargon… *suck*)

Jag tog mod till mig och bröt av ett skott från pelargonen i samband med sista kisse-rundan igår. Packade in det i en bajspåse med blött toapapper och la den i bilen. Om den överlever till Borås är ett senare problem. Dock började jag nu på morgonen, i fullt dagsljus, undra om det verkligen är en pelargon? Vissa blad ser ut exakt som traditionella pelargonblad, men…? Nåja, den som lever (eller kanske överlever?) får se.

När vi kom tillbaks från kvällsrundan träffade vi på ett helt (norskt) konferenssällskap som samtliga ville klappa på Iza, till hennes stora glädje. Och samtliga (de kom inte ut i flock utan lite pö om pö) fällde kommentarer i stil med: -Hon är inte gammal? -Hur gammal är valpen? och liknande. Jag log och svarade vänligt, -Åtta och ett halvt ÅR. 🙂

Kommer ni ihåg den gamla låten från 80-talet med Paul Young? Iza har nog aldrig hört den, men hennes ledord verkar ändå vara: Wherever my matte put’s her computer (that’s my home). 🙂

(Var tog HAN vägen förresten?) (Och Youtube ÄR en guldgruva. 🙂 )

Hur ”datatokig” hon är hemma har jag ju beskrivit flera gånger, men att det funkar även på hotell var en nyhet. T ex i morse, när jag gick ner och käkade frukost, tog hon det helt kallt och låg lungt och väntade när jag kom tillbaks. Men … när jag sedan packade ihop datorn för att åka till ”jobbet” så blev det full fart på henne. Då ville hon INTE vara kvar på rummet, och det behövde hon naturligtvis inte heller vara. Men så länge datorn är kvar så kommer matte tillbaks… Gullhunden. 🙂

F ö är hon en helt annan hund här än hemma?! Lung, sansad och allmänt behaglig. Nästan så ”behaglig” att man blir lite orolig? Men förmodligen är det helt enkelt det faktum att hon slipper konkurrera med lillebror som gör skillnad. En och annan gång funderar man onekligen på hur schysst det var mot henne att skaffa en Karlsson? Hon tycker ju om sin lillebror, men hennes stresshormoner går för högtryck så länge han är i närheten. Men när hon har 35 mil och en riksgräns emellan kan hon tydligen slappna av. *suck*

F ö har vi ägnat kvällen åt en repris på gårdagens promenad, ner till fjorden. Klar och härlig höstluft, och det luktar verkligen höst. Perfekt promenadväder, även om det kom några ynka regndroppar. Grämer mig att kameran inte kom med för det är verkligen vackert där nere vid stranden. Säkert närmare 100 segelbåtar ute på fjorden och Holmenkollen i fonden. Hade jag anat att Iza skulle ändra ”approach” så radikalt hade jag definitivt tagit med den, för hon hade säkert funnit sig utmärkt i att vänta medan jag fotade. Men det får bli en annan gång (när det säkert ösregnar oavbrutet).

Kvällen skall nu ägnas åt lite picnic på rummet och ett avsnitt till av Six Feet Under. Har inte sett denna serie på TV, men hört och läst mycket om den. Första avsnittet som jag såg igår gav definitivt mersmak

I morgon eftermiddag bär det iväg hemåt igen, kanske med ett stopp på Sport-Shopen? 🙂

Ett etiskt dilemma

Precis utanför hotellentren, utanför fönstren till baren/restaurangen, hittade jag precis en gigantisk pelargon av en sort jag inte sett tidigare. Planterad direkt i en rabatt?! Undrar om jag vågar ”sno” en stickling? Kanske när mörkret fallit, vid sista kisse-rundan med Iza? Vi får se…

Hur lång är en norsk mil? Min fasta uppfattning är att den är (minst) 15 svenska kilometer! Sträckan från norska gränsen och ”hit” är ca 9 mil och den kändes nästan lika lång som de 25 mil jag avverkade på svenska vägar.

Sen visar det sig också att om man går i 30 minuter nedför, så måste man gå i 40 minuter uppför för att komma tillbaks till utgångspunkten! Så är det väl inte i Sverige? 😉

Hur som helst, resan gick bra även om den var seg. När jag gjorde ett toa- och hundrastningsstopp strax innan gränsen ”snubblade” jag över en gigantisk filial av Sport-shopen. Upptäckte dessa butiker förra sommaren, men hade ingen aning om att det fanns en där?! Hoppas jag kommer iväg i tid på torsdag så jag hinner kolla lite mer seriöst.

Jag och Iza har, som ni kanske förstått, varit ute och inspekterat de norska promenadvägarna. Först åt ena hållet, och sedan åt andra hållet. Åt ”andra hållet” kom vi ner till en ”filial” av Oslo-fjorden och det var riktigt vackert, men tyvärr är kameran hemma. Riktigt skönt och friskt höstpromenadväder var det i alla fall. Hoppas det håller i sig i morgon också.

Nu är vi incheckade på hotellet och Iza har funnit sig väl tillrätta. ”Bara matte är med spelar det ingen roll var jag bor” är hennes filosofi. Och att skälla på något som rör sig i korridoren skulle aldrig falla henne in. Kort sagt en ganska perfekt hotellhund. (Undrar om städerskan tycker detsamma i morgon?)

(Middag då, kanske någon undrar? Nej, jag är precis lika fånig som senast jag var här och VÄGRAR sätta mig ensam i hotellrestaurangen.  Pic-nic på rummet fick det bli, och då fick jag dessutom trevligt (och hungrigt) sällskap.:) )

Känns lite udda; att åka på jobbresa MED hund?! Måste alltså ha både repektabla kläder att använda dagtid, och orespektabla (läs: hundkläder som klarar ev. regn) på mornar och kvällar? Den här packningen kan bli stor, och då har jag ändå inte räknat in schäfern. 😉

Men eftersom jag garderat mig med både en schäfer, några avsnitt av TV-serien Six feet under på DVD, och första Arne Dahl-boken tror jag att den här hotellvistelsen ska bli lite mer uthärdlig än den förra.

*************

Eftersom min goretex-jacka börjat läcka gick jag in på klätterbutiken idag för att köpa speciell goretex-impregnering. Fick mig då en rejält föreläsning… Goretex ska man helst inte tvätta alls (!) utan bara skölja av (!!), och OM man nu nödvändigtvis måste göra det så ska det vara med specialtvättmedel. Med tanke på det, och att jag tvättat min jacka väldigt ofta i alldeles vanligt tvättmedel så ska jag nog vara väldigt lycklig att den klarat sig i 3,5 år?! Hur som helst inhandlades specialtvättmedel och impregnering. Hoppas att det hjälper, för jackan är i övrigt hur bra som helst och ser knappt använd ut.

Djävulsrundan innehåller ju, som bekant, ett antal pittoreska inslag. Och de tycks hela tiden bli fler… *suck*

Numera har Iza jättebråttom fram till huset där vi blev attackerade av katten för ett par veckor sedan. Den har inte synts till sedan dess, men man vet ju aldrig? Sen är det ju mördartaxen Freja, och de 22 (eller 27 eller 31?) gapande hundarna och SEN, sen kommer entrecôtefabriken!

Den finns bara på sommarhalvåret men är desto mer spännande då. Ofta har de lunchrast (=siesta) när vi passerar vid den tiden, men idag var det tydligen lunchmöte istället? På båda sidor av den ganska smala grusvägen går det ca 10 ungtjurar. Förvisso är de flesta avhornade, men de ser ganska ”barska” ut ändå. Iza tycker också att de är ganska läskiga, vilket hon brukar tala om medelst ett och annat ”jämfota”-hopp, som för att ingjuta respekt. Hon brukar göra en kalkyl över vilka som väger minst och väljer sedan det gänget som har ca 100 kilo lägre matchvikt än det andra. Ett klokt val tycker hennes matte, men det är väl tveksamt hur imponerade tjurarna är? Idag pågick dock någon form av konferens och nästan samtliga stod uppradade utmed staketet, dvs 7-8 tjurar på vänster och lika många på höger. Då insåg t o m Iza sin begränsning och förhöll sig så neutral hon kunde och bara gick förbi. 🙂

Eller snarare … Far & Kör. För mig, som oftast håller mig inom kommungränsen (utom på semestern) och inte gärna kör bil långa sträckor ensam är det en hektisk period just nu, med mycket bilåkande åt alla möjliga håll och kanter. Det började med Västerås förra helgen, och fortsatte med Trollhättan i lördags. I morgon åker jag och Iza till Norge (Oslo) och jobbar. Dvs jag jobbar och Iza är med som sällskapsdam och bor på hotell. Mest praktiska lösningen eftersom husse har svårt att planera sitt jobb och när han ska komma hem på dagarna. Karlsson får vara hos svärmor så han klarar sig. Vi kommer hem på torsdag och sen ska jag faktiskt hålla mig hemma i två veckor innan det bär iväg till Stockholm för en ”secret mission” hos Svenska Brukshundklubben. 🙂 Den gången blir det nog tåg som transportmedel. Men sen ska det väl vara lugnt ett tag?

Idag har jag redan hunnit med ett tandläkarbesök. En kindtand som kraschat skulle åtgärdas. När jag låg där, praktiskt taget upp och ned, och blev åtgärdad spekulerade jag i vad ”kalaset” skulle kosta. ”Det räcker nog inte med 1800:-” tänkte jag. Och det gjorde det inte heller. När vi var klara meddelar tandläkaren att det skulle kosta 1810:-. Ibland undrar jag vad jag får allt ifrån? Dock lika tråkigt att lägga ut pengar där varje gång. Och naturligtvis var det en av de tänder som försäkringskassan/socialstyrelsen anser att man kan klara sig utan så den täcks inte av den nya tandvårdsförsäkringen heller. Att det är en tand som används flitigt när man tuggar gills tydligen inte?