Krönika över ett skitår

Hur f*n sammanfattar man det här skitåret där corona-viruset har legat som en tung, svart filt över det mesta och fått konsekvenser på så många olika sätt och olika plan? Jag vet inte ens om det går att sammanfatta men gör ändå ett försök, från mitt lilla hörn av världen. Det mer allmänna sammanfattningarna får andra stå för. Och allt har ju inte varit skit – det finns några ljuspunkter också.

Januari
🙂 Vintern var hyfsat snöfri och hundträningen kunde hållas igång.
🙂 Jag och Maro var på kurs för Åsa Sellidj. Tyvärr kunde vi bara vara med en av de två dagarna men det var mycket givande.
😦 Det började pratas om ett virus i Kina men ingen anade nog vilka konsekvenser det skulle få.
🙂 Jag och Maro var på uppletandekurs, en dag för Anna-Lena Wendt på GMBK. Bra!

En av årets sista inomhusträningar med sällskap, pre corona, med syster Yra och Stila, på Agiliteam i Landvetter.


Februari
🙂 Fortsatt ganska snöfritt och träningsbart.
😦 Viruset kom närmare.
😦 Vårt ladugårdstak blåste delvis bort i en storm.
🙂 Det bortblåsta taket resulterade i byggnadställningar på hemmaplan – perfekt för att träna specialsök.
😦 Karlssons mage rasade och han fick tillbringa en natt på Västra Djursjuhuset sen var han pigg igen.

Mars
😦 Viruset var här på riktigt och vi började förstå allvaret.
🙂 Jag gick ett par online-kurser hos Jenny Wibäck under vintern vilket fick oss att hålla igång träningen ordentligt. Fokus på mental träning och bruksmoment eftersom beslutet att lägga ner lydnadslydnaden mognat fram under vintern. Ledsamt eftersom det finns så många fina bitar men utan platsliggningen så känns det inte meningsfullt att lägga mer tid på det.
😦 I mitten på månaden hade vi tydligen en del snö, att döma av bilderna i Fånen, men den blev inte långvarig.
😦 Folkhälsomyndigheten, regeringen och SKK lade locket på det mesta, inkl. SBK:s tävlingsverksamhet. Vår debut i rally fortsättningsklass blev inställd med kort varsel.

April
🙂 Långfredagskurs hos Jenny Wibäck i strålande sol – en givande dag.
🙂 Tvådagarskurs i specialsök i Kungälv – nyttigt och trevligt.
😦 Jag, och alla andra, på det svenska kontoret varslades om uppsägning.


Maj
😦 Uppsägningen var ett faktum – efter 19 år i företaget. Blandade känslor…
🙂 Karlsson tuffade på och växlade upp, trots sina 14 år.
🙂 Vi tränade på och fick stadigt träningssällskap i rallyn.
😦 Föreställningen av Så som i himmelen, som jag och ett par kompisar skulle se, blev naturligtvis inställd. Föreställningen är uppskjuten till maj-juni 2021 men i skrivande stund känns det väl ytterst tveksamt om den blir av alls…
🙂 Det blev vår – det här året också…


Juni
🙂 Tvådagarsläger hos Jenny Wibäck, med bara kelpies! Det blev en blandning av kurs och terapi med många skratt. 😉 Vi fokuserade på inkallning med ställande (förutom fria följet, som vanligt) och gjorde vissa framsteg. Lite cirkuskonster hann vi också med, och en liten dos hav.
🙂 Ett tävlingsträningsgäng drog igång på Borås BK – och jag hängde med från start. Mycket bra!
🙂 Midsommar firades i lugn och ro hemma, under corona-filten, med husse och hundar.
😦 SKK hade lättat lite på tävlingslocket och vi debuterade i rally fortsättningsklass. Det kunde vi dock låtit bli. Resultatet var katastrof eftersom Maro låste sig i nosande…

Juli
🙂 😦 Semester. Under rådande omständigheter var det naturligtvis inte aktuellt att åka någonstans så husse bestämde sig för att jobba. Jag som ganska ofta drömt om att tillbringa en hel semester på hemmaplan fick göra det och då var det kanske inte helt igenom roligt. Dagarna ägnades åt hundträning i alla de former, målning av dörrvirke till den nya ladugårdsfasaden och regelbundna turer till ”vår” fysioterpeut i Vårgårda för behandlingar av Maros spända nacke.
🙂 Jag nappade på ett sent återbud och hamnade på ytterligare ett bra tvådagarsläger hos Jenny Wibäck. Den här gången fokuserade vi på framåtsändandet.
😦 Naturligtvis blev det inget Kindsläger. För många människor, från för många orter både i Sverige och Norge. Klokt beslut, och det enda rimliga, men det kändes onekligen tomt vecka 30.

Augusti
🙂 Äntligen en tur med husvagnen. Eftersom jag skulle fylla sådana där konstiga år som slutar på siffran 0 (noll) kändes det som om det var läge att göra något utöver det vanliga = inte vara hemma i alla fall. Som tur var hade vi inte planerat någon exklusiv, exotisk resa som vi behövde ställa in så den besvikelsen slapp vi. En tur till Skånes sydkust fick det bli och det passade mig utmärkt. Det blev en skön vecka vid havet med fint väder, utflykter på Österlen och god mat.
😦 I slutet av augusti vaknade Karlsson upp en morgon och var jättehängig. Han matvägrade och hade hög feber. Det blev en akutresa till Blå Stjärnan här i stan där det konstaterades skyhöga infektionsvärden och det blev remiss till Västra Djursjukhuset. Där blev han kvar med dropp och antibiotika intravenöst. Efter två dagar var värdena mycket bättre och jag fick hämta hem honom. I samråd med veterinären beslöt vi att avstå vidare antibiotikakur pga av hans, numera, känsliga mage. Vad som orsakat det hela visste vi inte… Han höll sig dock pigg och fräsch i ett par månader. Fortsättning följer…
😦 Konserten med The Ark som skulle gå av stapeln i augusti blev – precis som allt annat – inställd. Nytt datum i september 2021 men jag tror inte på det förrän jag ser det.

September
🙂 Specialsök-kurs i Kungälv med i stort sett samma gäng som i april. Maro skötte sig riktigt fint.
🙂 Vi debuterade i högre klass spår, mest för att komma ur vår ”tävlingsskräck”.
Målet var att bli godkända och det blev vi.
😦 I samband med spåret på tävlingen skadade jag vadmuskeln rejält men det läkte ihop snabbare än jag kunde tro med tanke på hur ont det gjorde i början. Jag kunde inte ens köra hem min bil själv och fick gå på kryckor i ett par dagar. Hur jag bar mig åt för att genomföra tävlingen förstår jag fortfarande inte.
🙂 Som vanligt fanns det (för?) många pelargoner i mitt liv under sommaren men den här gången fick jag njuta av dem nästan hela tiden. I vanlig ordning var de som finast när det var dags att plocka in dem för vintern.

Oktober
😦 Musinvasion! Det var möss överallt. I huset, i bilen, bland pelargonerna i ladugården och det var vidrigt. Jag misstänker att vi agerat BB åt en eller flera kullar med musungar men efter ett digert jobb av mig, musfällorna och Karlsson lugnade det ner sig.
😦 Vi gjorde ett nytt försök i rally med nya katastrofresultat.
🙂 Vi startade KM i rally och bruks, båda med bra känsla.
🙂 Trevlig träningshelg på klubben men jag tvingades avstå den andra dagen eftersom Karlsson inte var ok.

November
😦 I början av november var det dags igen. Karlsson vaknade med hög feber och nedsatt allmäntillstånd. Den här gången åkte jag direkt till Västra Djursjukhuset vilket med facit i hand inte var ett bra val. Den här gången gav de bara dropp – ingen antibiotika vilket jag ifrågasatte utan att få någon bra förklaring. Den här gången gjordes ett ultraljud på hela den lilla hunden men det gav inga svar. Dagen efter fick jag hämta hem honom. Ganska pigg men det höll bara en vecka, sen var det dags igen. Den här gången valde jag att åka till Blå Stjärnan här i stan och det var ett bra val känns det som. Den här gången fick han antibiotika (+ dropp) och jag fick hämta honom efter drygt ett dygn. Vi fortsatte hemma med antibiotikan och håller fortfarande på. Efter flera återbesök med nya prover är alla värden utom ett jättefina så han fick en ny sorts antibiotika för att få ner det sista värdet (hjärtproteiner). Nu har vi kontakt med en engagerad veterinär och om en dryg vecka är dags för nya prover igen. Det är bara att hålla tummarna!
🙂 Underbart att kunna träna på dagtid, även på vardagarna, när kvällarna är mörka. Att även ha träningskompisar med lediga vardagar är suveränt!

December
🙂 Arbetsbefriad med full lön till mitten på maj. Att äntligen kunna släppa taget om jobbet var skönt, och märkligt, och konstigt men mest av allt … skönt. Även om året varit extremt lugnt arbetsmässigt efter uppsägningen var det ändå en bra känsla att släppa det helt och hållet.
🙂 Karlsson firade sin 15-årsdag 4 december! Det har ju funnits tillfällen den här hösten när jag tvivlat på att han faktiskt skulle komma dit men mellan alla vändor på djursjukhus har han ju varit superpigg. Betydligt piggare än vad man förväntar sig av en hund i den åldern, även om det är en terrier. Men vi fixade det och hoppas han hänger med länge till. ❤
😦 Efter ett uppletande i början av månaden var Maro påtagligt irriterad i sin mun. Med hjälp av en träningskompis upptäcktes att han hade en kraschad framtand i överkäken. Jag bokade tid för att få den borttagen men när jag sitter hos veterinären och väntar på att han ska somna efter att ha fått lugnande så ramlar det ut en halv hörntand ur underkäken?! WTF? Det händer ju inte? Sannolikt har skadan uppkommit samtidigt som tanden i överkäken men ”höljet” hade suttit kvar. Han fick en piggelinspruta och så fick vi åka hem och mata honom med Metacam i avvaktan på en ny tid, två dagar senare, på systerkliniken där de hade rätt utrustning för att ta bort hörntanden. Dock hann de bara med hörntanden då så ytterligare en ny tid bokades. Men … han fick en infektion där hörntanden suttit så operation nr 2 blev tidigarelagd och … då hittades ytterligare två (kind)tänder som behövde tas bort. Detta fixades fredagen innan jul. Efter en dryg vecka med tratt och inspektion av veterinären med OK-stämpel på näsan åkte tratten av. Nu håller vi tummarna hårt för att han får behålla resten av sina tänder länge.
🙂 Julen tillbringades i lugn och ro hemma, helt enligt FHM:s påbud men det är ungefär så vi brukar fira julen. Svärmor och svåger var här på jullunch och på kvällen fick hundarna sina julklappar. Maro får dock vänta någon vecka till innan han använder sin julklapp på riktigt. Nyårsafton kommer vi tillbringa på hemmaplan med den allra närmaste flocken; dvs jag, husse och hundarna.

Sammanfattning av sammanfattningen
Det blev ett märkligt år men på det stora hela är jag oerhört tacksam för att flockens tvåbeningar + våra släktingar, vänner och bekanta fått vara friska. Vi har t o m varit friskare än vanligt. Inte minsta lilla förkylning har drabbat oss. Där ser man vad social distansering och handsprit kan göra. Frågan är om man någonsin kommer kunna återgå till livet som man levde det pre corona?

Att jag har hundar och hundträning som hobby gör ju att jag alltid har något att göra, om och när jag vill och det har varit extra skönt just i år. I spåren av uppsägningen, och med ett stort kompsaldo, har det funnit mycket tid till hundträning och det är ju ingen tvekan om att det ger resultat. Just hundträning har ju även gett mig möjlighet att faktiskt träffa vänner och slippa total isolering. Utomhus är det ju lätt att hålla avstånd, i synnerhet när man tränar framåtsändande. 😉 Att jag hittat ”fasta” träningskompisar både i Borås och Kind med ungefär samma mål som jag, och där vi duger som vi är – utan att vara i elitklass/klass 3/mästarklass – är oerhört värdefullt. 🙂 Sen finns det ju en del vänner som inte är hundrelaterade och dem saknar jag förstås.

Att vi bor i eget hus på landet och har varsin bil har också underlättat betydligt. Dels finns det ju alltid något att göra på hemmaplan och man slipper kollektiva färdmedel när man ska ta sig någonstans. Det faktum att jag sedan många år jobbat hemifrån har ju gjort att skillnaden – pga corona och sedan uppsägning – inte blivit så påtaglig. Jag är ju liksom där jag brukar vara men nu med större frihet att göra vad jag vill.

Nu ser vi fram emot ett bättre 2021 och hoppas att antalet 🙂 blir betydligt fler än 😦 i nästa årskrönika!

Avslutningsvis återanvänder jag en gammal nyårshälsning (där man tydligt ser den nedre hörntanden, hans högra, som nu är ett minne blott).