Bara godkända – men en personlig seger

Igår var det dags för debuten i högre klass spår, tre år (!) efter uppflyttningen ur lägre klass. Det finns många skäl till att det har dragit ut på tiden. Det största skälet är väl att jag och Maro inte har funkat ihop i tävlingssituationen. Ett oerhört frustrerande fenomen när man vet att han egentligen kan men både han och jag har ”flippat” när vi kommit in på en tävlingsplan. Detta har jag väl ältat här tidigare så jag avstår från det nu. Ett annat skäl att jag periodvis lade mycket tid på lydnadslydnaden innan jag, på riktigt, gav upp hoppet om att få honom bekväm i platsliggningen. Han tycker det är en oerhört obehagligt situation. Utan fungerande gruppmoment skulle vi aldrig komma ur klass 2. I brukset finns det ändå en chans till uppflyttning även om man avstår platsen så jag borde nog ha tänkt om tidigare och lagt mer tid på brukset, men det är lätt att vara efterklok.

Mitt jobb har ju verkligen sugit musten ur mig stora delar av dessa tre år och träningen har inte alls blivit av så ofta och på det sätt jag önskat men så i somras hände något. Det startades ett tävlingsträningsgäng på Borås BK. Inte min huvudklubb numera men jag har varit medlem där också ända sedan jag bytte klubb för snart nio år sedan. Jag hängde på direkt och det har verkligen varit guld värt. Varje tisdag träffas vi och man får sina 15-20 minuter med övriga deltagares fulla fokus och engagemang för kommendering, att agera domare, störning, targetfixare, brainstorming eller vad man nu vill och behöver. Detta har jag saknat i sååå många år!

Sommarens två läger hos Jenny Wibäck har också varit guld! Första lägret ägnade vi oss mest åt framåtsändandet och det andra åt inkallning med ställande på 50 meter. Är man en liten kelpie med separationsångest är det verkligen ett svårare moment än man kan tro. Jenny känner ju både mig och Maro rätt bra vid det här laget och att få hennes input är oerhört värdefullt. ❤ I våras gick vi även två online-kurser hos Jenny som gav en hel del nyttiga insikter och framtidstro.

För några veckor sedan kände jag så att det var dags att testa våra tävlingsvingar. Att vänta på att allt skulle sitta som en smäck kändes som att … då kommer vi aldrig tävla bruks mer. Jag var bara tvungen att komma över min tävlingsskräck som blivit allt mer tydlig, framför allt efter förra årets flerfaldiga fiaskon på lydnadstävlingar och några rejäla magplask i rallylydnad både förra året och i år.

Planen var nu att avstå framåtsändandet och, naturligtvis, platsen. Framåtsändandet eftersom det inte är ”klart”, på långa vägar, och han fortfarande hamnar högt i stress av att ha varit långt ifrån mig på inkallningen och det ändå kändes som en ganska säker nolla. Bättre att försöka skrapa ihop poäng på övriga lydnadsmoment, som kommer efter inkallningen. Jag anmälde alltså till tävlingen på min hemmaklubb och lade oss i hårdträning med målet att bli godkända vilket inte kändes som en omöjlighet. Om vi bara kom runt spåret så… Det krävs faktiskt inte så himla mycket mer för att få ”godkänd” på protokollet.

Så blev det då igår. Dimmigt, fuktigt och absolut vindstilla. Bra förhållanden för spår, men på upptaget hade vi nog behövt liiite motvind. Vi har inte tränat det så många gånger på längre avstånd men han har gjort några riktigt fina sista veckan. Igår gjorde han sitt bästa för att knyta fast oss i upptagsrutan genom att irra omkring utan någon egentlig aning om vad han höll på med så klockan tickade på i de fyra minuter man har på sig att komma iväg. I högre klass får man ju ”påvis” där spåret går ur rutan, om man inte kommit iväg på egen tass, och där plockade han upp spåret direkt och det bar iväg. Apporter levererades till mig med jämna mellanrum även om det kändes långt emellan dem ibland. Vi traskade på i hyfsad fart tills vi klarat ca två tredjedelar av spåret då … trampade jag snett i en grop och välte. Inget allvarligt fall egentligen men jag kände att något hände i vristen och vaden. Jag tog mig upp och vi fortsatte, en liten stukning får ju inte stoppa en när det är tävling. Till sist var vi framme vid slutapporten. 🙂 Jag hade en känsla av att vi missat någon pinne men nä … vi hade sju + slut. Hurra! Det är dock märkligt hur långt 1200 meter är på tävling, och att det känns som om man är ute i evigheter men vi tog bara 25 minuter på oss, av de tillåtna 35.

Lite doping för fot/vadmuskel (tack och lov för det lilla husapoteket i den lilla handväskan) och tillbaka till klubben för uppletande. Efter två katastrofala genrep i klubbens ruta sista veckan var jag väl förberedd på en stor fet nolla. Vindstilla är ju inte heller något man önskar sig på uppletandet. Men … den lilla hunden susar iväg och hämtar in de tre föremålen på ca 2,45 av de tillåtna fem minuterna! På den tiden hann han även käka gräs, stanna ett antal gånger och kolla att jag inte hade rymt från baslinjen och … ha sönder sitt tjänstetecken. Eller, han hade inte sönder det men spännet slutade uppföra sig som ett spänne. Som tur var fick jag en snilleblixt när jag lämnade bilen och stoppade ner reserven i fickan (har nog aldrig hänt förr) så det var bara att byta snabbt och lätt och fortsätta jobbet. 2,45 alltså, och hinna med allt detta? Betyget blev sju och det var jag mer än nöjd med, med tanke på mina förväntningar.

Sen blev det lydnad. Där var det både ups and downs. Ett par tior (skall och hopp), några nollor mer än förväntat och några mittemellan-betyg. Vi nollade bl a fria följet vilket jag normalt sett hade skämts ögonen ur mig för, men inte den här gången. Större delen var han faktiskt med mig, med en bra känsla, men så fick han ett par ”nosstopp” vilket ledde till extra kommandon och lite allmänt strul. Även tungapporten nollade han, pga nos. Det som tröstar mig är att på de ställen han nosade var det flera andra hundar som också nosade. Det fanns alltså något mycket intressant där, det var inte bara att han ville lugna mig, som fallet har varit tidigare. Och han behövde ju inte lugna mig, för jag var inte irriterad. 😉
Vi lyckades även skrapa ihop några poäng på inkallningen vilket egentligen var det mest osäkra momentet. 🙂

Summar summarum; vi hade en bra dag, vi var ”sams”, vi var ett team och vi blev godkända. För någon annan, med en annan hund, hade det nog känts som en besvikelse men för mig (oss) var det som en seger. Det finns hopp! 🙂 ❤

Smolket i glädjebägaren var dock skadan i skogen. Uppletande och lydnad trasslade jag mig igenom på doping men när vi var klara och adrenalin och fighting spirit lämnade kroppen fick jag oerhört ont. Jag kunde inte gå utan att klamra mig fast i räcket på altanen, jag kallsvettades, det svartnade för ögonen och svimningen var inte långt bort. 😦 Som tur var kunde jag få hjälp att köra hem mig, min bil och Maro. Bilen är manuellt växlad och det är ”kopplingsbenet” som är ur funktion. Hemma fick husse möta upp med kryckorna som stått orörda i 35 år… Idag gör det fortfarande rejält ont men jag kan i alla fall förflytta mig utan kryckor på plant underlag men det tar nog ett tag innan jag kan knata runt i skogen eller på en appellplan igen. 😦 Jag hade tänkt mig ett par vilodagar nu eftersom det varit så intensivt sista tiden men nu lutar det mer åt ett par viloveckor, eller -månader. Nåja, jag får bara hålla tummarna för att det går över fortare än jag tror och trots allt njuter jag fortfarande av gårdagen och vill inte ha den ogjord! 🙂

Tack till er som hjälpt oss på vägen, framför allt denna sommar och höst. Ni vet vilka ni är! ❤