Uncategorized

Gräv där du står!

Det pågår en inventering här hemma! Sakta men säkert går jag igenom huset och inventerar, sorterar och rensar. Med tanke på den ekonomiska verklighet som väntar runt hörnet är det ju bra att veta vad man har, och slutsatsen är att … man har väldigt mycket. Alldeles för mycket.

Redan förra våren konstaterade jag att hundarna har vad de behöver, flera gånger om. Halsband, täcken, koppel, leksaker, reflexer, blinkande lampor och träningsmaterial finns i överflöd. Det jag behöver, i form av kläder som lämpar sig för hundträning och promenader, finns också så att det räcker resten av mitt liv (och lite till). Lagret av skor och kängor lär dock behöva uppdateras då och då.

Nu har jag påbörjat inventering av det civila förrådet och går igenom huset, bit för bit. Allt från hygienartiklar och hårstylingprodukter till byxor, överdelar och ytterkläder gås igenom. De två första kategorierna lär väl behöva uppdateras så småningom, men inte förrän jag har använt det som finns. Det senaste projektet har varit min crawl in-closet, aka kattvind. Förra helgen installerade jag en rejäl klädstång på hjul, för att lättare få en överblick av vad jag har. Man kan ju i och för sig ifrågasätta vad jag ska med den överblicken till, nu när jag extremt sällan har behov av civila kläder, men nu är det gjort. Om det skulle behövas kanske jag hittar något annat än det som hänger längst fram/ytterst. Igår gick jag igenom förrådet av jeans och byxor och sorterade i högar. Den hög som blev störst, utan konkurrens, var ”duger att lalla omkring i hemma”. Den minsta högen var den med jeans och byxor som man kan visa sig i offentligt, men de lär ändå räcka ett bra tag. Det återstår ett par vanliga garderober att gå igenom också men slutsatsen är redan nu att jag har kläder så att jag klarar mig resten av livet om jag inte tar någon som helst hänsyn till mode och trender.

Detaljstudie av gårdagens crawl in closet-inventering!

Det här pandemiåret, i kombination med uppsägning etc. har gjort att jag tränat mycket att stå emot mina villhöver-impulser och träningen har gått bra. Riktigt bra! Jag besökte ju inte klädaffärer särskilt ofta ens pre corona men nu har det varit tvärstopp. Nätet finns ju, självklart, men där visar jag prov på oanad motståndskraft. OK, ett par mindre avsteg har gjorts. Det har inte blivit dyrt men det har varit användbara kläder i hundträningssegmentet.

Varje vecka så här års villhöver jag dock tulpaner och där klarar jag inte att stå emot, även om jag försöker. Något roligt måste man väl få ha när utomhuset består av ett lager is och skarsnö där det är svårt att ta sig fram.

Det där med hundhalsband är förvisso lite speciellt. Jag har legat lågt med den egna tillverkningen i åtminstone ett år nu, men när jag skulle göra två halsband åt en kompis hundar blev jag inte riktigt av med ”kliet” i fingrarna när de var klara så de blev ett till Maro också. Inte för att det behövdes, men… 🙈
Nåja, så länge jag inte beställer nytt material utan använder det jag har hemma så är det väl ok. 🙂

Uncategorized

Uppväxling, igen!

Hur många växlar finns det på en sån här egentligen? Efter att vi slutade med antibiotikan förra måndagen har han bara ökat tempot. Uppenbarligen har det gjort ont i magen även om han inte varit dålig i magen men det är massor med små förändringar som förmodligen ingen annan än jag (och husse) skulle märka. För att vara drygt 15 år var han ju pigg även med antibiotikan men nu är han lättare i steget, hugger som en kobra efter godis, äter fortare, sträcker sig gärna upp på bakbenen när det behövs och är mer aktiv inne. T ex idag, efter lunchpromenaden, gick Maro och la sig. Karlsson tassade omkring och tjatade om att vi skulle göra något…?! Han fick som han ville. Först fredagsfys (gå i stegen) och sen fredagsmys i form av latexpipmedsvans-race i Karlsson Arena.

Behandlingen hos terapeuten i fredags har självklart också gjort stor nytta. Älskade lilla hund, må du hålla dig så här pigg länge till, även om vi andra har konstanta skavsår i öronen… ❤️🤣🙉

Dagsfärska filmer på den lilla mirakelhunden. 🙂



Uncategorized

Flapperöron och ljudgivning

Man skulle ju kunna tro att det blir en och annan sovmorgon nu när jag lever i någon sorts lyxhustrutillvaro, arbetsbefriad med full lön i några månader men … så är icke fallet.

I många år har klockan ringt 05.30 alla vardagar och ibland ännu tidigare. 05.30 verkar vara svårt att radera ur kroppen på både mig och hundarna och det gäller såväl vardag som helg.

Det börjar med att jag vaknar men försöker dölja det för Maro. Det lyckas sällan. Vid minsta tecken på att jag är vaken slänger han sig över mig. Slickar mig i ansiktet och ger mig några örfilar om jag inte hinner gömma mig under täcket. I det läget går det faktiskt att snooza honom med ett ”gå och lägg dig”. Hinner man inte snooza lägger han sig på sidan bakom min rygg och försöker sparka mig ur sängen.

När han kommer till sparkstadiet är det kört. Då börjar nämligen Karlsson vakna till.

Det börjar med att han muttrar och suckar lite, eller sjunger upp sig? Vad det jag… Nästa steg är att han reser sig, stretchar och sen ruskar han sig så att de små öronlapparna flapprar som kastanjetter. Efter det börjar han skälla med samma fina skall som han hade i söket. Sen flyger han rakt ner i Bia-bädden på golvet, som en fladdermus på crack, och där ålar han runt på rygg en bra stund och bara njuter. Sen är vi alla vakna!

Ibland vore det ju skönt att sova lite längre men det händer sällan. Någon enstaka gång kan det bli till 05.45 och i undantagsfall till strax efter 06. Då känner man sig lyckligt lottad. 🙂

Den lilla filuren som sussar så sött på bilden fick förresten ett anfall av superpigg idag. Pigg och (ovanligt) lyhörd var han på promenaden men när det helt plötsligt blev spår av grannarna och deras tikar på stigen sprack det där med lyhörd, då var han bara pigg. Superpigg! Han stängde av mottagningen och kutade iväg i full fart. Nu är ju full fart på en 15-årig, kortbent hund inte sååå himla fort, men tillräckligt fort när öronen är nedkopplade. Jag kutade efter, vilt skrikande ”KARLSSON, STANNA” uppblandat med ett brett urval av svordomar. Till sist kom jag ifatt och lyckades få kontakt med det lilla djuret som undrade varför jag var så upprörd.

När jag vände mig om visade det sig att 50% av hundbeståndet åtminstone lyssnat på ordet ”STANNA”. 150 meter längre bak på stigen stod en skeptisk (och lydig?) Maro som bestämt sig för att göra just det medan han väntade på att den dåliga stämningen skulle avta. När jag fick ner stämman till mer normal nivå lyckades jag använda det som var kvar av stämbanden till ett gladare ”Maro kom”. Då gjorde han det, i rena rama vampyrfarten.

Karlsson sov i alla fall gott en stund när vi kom hem.

Uncategorized

Bokhyllepanik

Jag har ålagt mig själv inköpsstopp på böcker sedan några år tillbaka pga det stora antalet olästa tegelstenar (och en del ”normaltjocka”) som finns på lager. Inköpsstoppet är inte hundraprocentigt. Ibland, när det dyker upp nya böcker av mina favoritförfattare, ger jag mig själv dispens. Pocketböcker räknas inte heller. 😉 Det mesta i hyllan är nog ganska oövertänkta inköp på bokrean men i stort sett ligger jag lågt med inköpen. Nu börjar jag dock få problem.

Sen några år tillbaka har jag svårt för deckare, mord, blod och elände. En period körde jag varannan-metoden; en deckare – en ”vanlig” roman, o s v. Under 2020 blev mitt motstånd mot deckare ännu större. Det var så mycket elände i världen, i både stort och smått, att avkopplingen i form av TV och böcker behövde vara trevlig, snäll, rolig, charmig och … helst ha ett lyckligt slut. En stunds verklighetsflykt helt enkelt. Nu börjar det tyvärr tryta på den sortens böcker i hyllan. Den kryllar istället av Jo Nesbø, Arne Dahl, Roslund & Hellström, Butler & Öhrlund, Arnaldur Indridason, Mons Kallentoft, Johan Theorin etc. Jag skulle kunna räkna upp minst lika många deckarförfattare till. Igår hittade jag, till min fasa, t o m en oläst Kepler! Jag som svurit en ed att aldrig mer köpa någon Kepler-bok! Den är garanterat inköpt innan jag svor den eden, men ändå… 😦

Nåja, det finns ändå några ”vanliga” romaner kvar i hyllan, nu när ”feelgooden” tryter. I förrgår, när det var dags för ny bok, greppade jag tag i en bok av Maj-Gull Axelsson. Jag brukar gilla hennes böcker. Läste baksidestexten och ett par sidor i boken, sen la jag den åt sidan. En bok som handlar om förintelsen, och dess följder, orkar jag inte med just nu, oavsett hur välskriven och viktig den sannolikt är.

Igår greppade jag nästa icke-deckare. Hanne-Vibeke Holst är också en författare jag har läst mycket av och normalt uppskattar. Titeln lät ju inte så trevlig men…? Jag läste baksidestexten och sen la jag den åt sidan också. 864 sidor om en pandemi, skriven 2017?! Nej tack, det låter som något som får vänta några år.

Till sist hittade jag något lagom banalt, av Lena Dunham, som verkar ha rätt hög trevlighets- och humorfaktor så den fick det bli. När den är slut får jag fortsätta dammsuga hyllan (vilket jag skulle behöva göra bokstavligen också insåg jag igår 🙈).

Uncategorized

Ett hjärta av guld

I torsdags var det dags för ultraljud av hjärtat på Världens Bästa Karlsson. Efter höstens drama x flera med höga infektionsvärden, långa antibiotikakurer och galna mängder återbesök och provtagningar är det bara ett värde som inte har gått ner till helt normal nivå. Hjärtmuskelvärdet (troponin) är fortfarande lindrigt förhöjt och i ett försök att hitta orsaken skulle hans lilla hjärta (som sannlikt är gjort av guld ❤ ) ultraljudas. Det skulle göras på Blå Stjärnan här i stan. De har återfått mitt förtroende efter att det, av olika orsaker, varit väldigt lågt under rätt många år. Den som skulle göra ultraljudet var (naturligtvis) deras hjärtspecialist och det är en veterinär jag litar på. Det var hon som räddade livet på Iza, dagen efter kastreringen, för många år sedan.

Nåväl, vi infann oss på utsatt tid och efter en liten undersökning med stetoskop gjordes ultraljudet och jag fick se världens finaste hjärta på bild. Kontentan var att det finns ett lindrigt läckage från klaffarna på vänster sida. Några andra mindre defekter hittades också, alla betecknas som lindriga eller måttliga och på en 15-årig hund kanske det inte är så konstigt? Hade han varit fem år hade det varit en helt annan sak.

Vad som är hönan och ägget, alltså vad som orsakat de förtjockade klaffarna, går inte att säga. De kan vara orsakade av en hjärtmuskelinflammation som hävts med antibiotikan men det kan också vara en ålderförändring och helt enkelt ett bifynd (hjärtprotinerna i blodet) till en annan inflammation som gått över tack vare antibiotikan. Det kommer vi nog aldrig få veta.

Veterinärens bedömning var att det knappast skulle orsaka några problem för honom och ingen medicinering behövs i nuläget men vi ska naturligtvis hålla koll. Om ett år kallas vi till nytt ultraljud och hon verkade trygg med att åtminstone inte hjärtat kommer ta honom ifrån oss innan dess. ❤ Han fick också beröm för att han är i så fin fysisk form för sin ålder.

Karlsson var dock lite besviken. Han trodde han skulle få med sig en bild på ultraljudet, där det framgår hur många valpar han kommer att få?! 😀 Den skulle han sätta upp på kylskåpet för han har hört att det är så tvåbeningar gör. Det blev inget med det.

För första gången på 2,5 månad är det nu helt tomt på hundmediciner på köksbänken. Skönt!

För att fira detta åkte vi till terraputten, ProBonoK9, igår. Maro fick en helkroppsmassage och han kändes mjuk och fin. Jag var rädd att vissa spänningar skulle ha återuppstått efter allt krångel med tänderna men det har tydligen gått bra. Nu fortsätter jag massera på hemmaplan och så gör vi en ny koll om ca tre månader. Positivt var också att han tyckte det var helt ok. En milsvid skillnad mot första gångerna i somras när han i stort sett hade panik. Nu hoppade han upp på bänken alldeles självmant och njöt av behandlingen. ❤ Att man kan ligga ner har han dock inte kommit på men några gånger till så… Vi tar det i hans takt.

Karlsson fick en välbehövlig behandling med det terapeutiska ultraljudet som vi har avstått ett tag med tanke på alla mediciner och att vi inte har haft klart för oss vad som felat men nu var det nog välbehövligt.

Nu håller vi tummarna för pigga och friska hundar och att vi slipper veterinärbesök för annat än vaccinationer på ett bra tag!

Uncategorized

Paradoxalt min kära kelpie

I ett par veckor har jag ägnat mig åt att rensa min iCloud. Där fanns orimligt många bilder på sovande hundar, och ja… på hundar i alla möjliga situationer. Visst är de söta när de sover, det är det ingen tvekan om, men mycket är nu raderat, för gott. En speciell sorts bilder har jag dock väldigt svårt att slita mig ifrån eftersom jag vet att situationen aldrig kommer uppstå igen.

Maro älskar närhet. Han vill helst vara under skinnet på oss om det går men det funkar ju dåligt. Tyvärr har han bränt alla sådana chanser när det gäller Karlsson. Jag och husse är också smått skeptiska numera men vet hur vi ska hantera det, så att han ändå får den närhet han vill ha.

Första månaderna, när Maro var liten superbusig valp, var Karlsson lite skeptisk men när Maro var runt sex månader togs bilden ovan. ❤ Jag blev så rörd och lycklig att jag nästan, men bara nästan, stannade hemma från julbordet med jobbet som jag var på väg till.

Sen var allt frid och fröjd i flera år och mobilkameran gick varm.

Sommaren 2018, när vi var ute med husvagnen, tröttnade jag på att ha Karlsson sovande vid fötterna i den smala sängen. Jag tror ärligt talat att han var rätt trött på det också eftersom jag inte ligger särskilt stilla. Han var nöjd när vi bäddade åt honom i soffan. Maro somnade på sin fäll på golvet. Sen blev vi flera gånger väckta mitt i natten av att hundarna rök ihop?! Vi förstod ingenting och det gick över lika fort som det startat, varje gång, men successivt förstod vi vad som hände. Karlsson sov i sitt hörn i soffan och under natten hoppade Maro upp och ville ligga nära. När han sen sov djupt råkade Karlsson röra på sig och nudda Maro som … blev livrädd och exploderade. 😦

I husvagnen löste vi det genom att bädda åt Karlsson i det andra, mindre, soffhörnet. Där ryms det bara en borderterrier med tillhörande säng och problemet var löst. På hemmaplan löste Karlsson det själv genom att lugnt och stilla glida iväg när Maro kom och ville ligga nära och även Maro började förstå och slutade att ens försöka.

Han vill dock gärna ligga nära mig (eller husse) när chansen finns och det är ju mysigt. Det får man lösa genom att klappa och klia på honom, ganska rejält, så att han helst inte somnar men om han gör det så är ”kontakten” ändå där hela tiden. Ofta väljer han själv att gå iväg och lägga sig på annan plats när sömnen håller på att ta över så vi har lärt oss att hantera det också.

För två år sedan blev det dock ett missöde som gjorde ont – på mig. Jag hade nickat till i fåtöljen framför TV:n och när jag vaknade till och skulle ta ner fötterna från fotpallen råkade jag nudda, verkligen bara nudda, Maro som låg på den svarta fällen nedanför pallen. Chokladbrunt på svart syns inte jättebra i mysbelysning…

Han flög upp med ett vrål, vände på en femöring och … högg mig i hälen! Jodå, det gick hål och blödde så det var ett riktigt bett. Innan jag ens hunnit förstå vad som hänt hade jag en förtvivlad kelpie i knät som ville bli tröstad och ha skydd mot monstret som attackerat honom?! Det är sannerligen inte lätt att vara en liten kelpie med alla känslorna utanpå och stora reaktioner. Det är tur han är söt. 😉

Det ska tilläggas att han inte är en hund som vill vara ifred bara för att han ligger ner. Den modellen finns. Min pappa hade t. ex. en schäfer som var mycket tydlig med att han inte ville umgås när han låg ner, även om han var i högsta grad vaken. Om Maro bara är vaken vänder han gärna upp magen för att bli kliad eller få lite annan uppmärksamhet. Jag tror inte heller det har att göra med att det är två hanar. Maro hade ju passerat den andra könsmognaden med god marginal när det började så … ingen vet egentligen varför det blivit som det blivit. Det är tråkigt men nu vet vi allihop vad som gäller och det är ytterst sällan det blir något tjafs mellan dem när de är vakna.