…that’s my home!
De läsare som är av ungefär samma årgång som jag kanske minns låten med nästan samma titel som inläggets rubrik. Det är faktiskt bara en enda bokstav som skiljer Maros valspråk från Paul Youngs låttitel.
Eftersom han visade ett onödigt stort intresse för två små mattor vi har i vardagsrummet kom jag på att han faktiskt kunde få ärva en liknande matta som var undanstoppad i ett förråd och som vi sannolikt inte kommer sörja nämnvärt om den ”vandrar vidare”. (Det finns dessutom en till likadan). Säga vad man vill om den där kelpien men han vet hur han vill ha det och hur han ska få till det. Snuttefilten, som jag nämnde i förra inlägget, hämtar han ju gärna en trappa upp och möblerar med i köket, och mattan är också en följeslagare lite överallt även om den egentligen bor i vardagsrummet.
En dag för ett par veckor sedan när altandörren stod på vid gavel trots att det var lite kyligt hittade jag detta arrangemang, fixat alldeles på egen tass.
En annan dag var det tydligen lite dåligt med liggplatser i köket.
Och jo, den fungerar även utmärkt som kamptrasa och tuggleksak, som synes…
Annars fortsätter han att visa framtassarna på olika områden och däremellan vara tämligen odräglig. Vi spårade t ex både i lördags och igår (vi har naturligtvis spårat tidigare också, även om inte alla gånger har blivit dokumentrade här). Lördagens spår var en smula förvirrat men det tog han igen igår, med råge. Misstänker dock att jag får skaffa en helikopter och se till att bli hämtad vid spårslutet för han vill INTE förstå att det är ”slut”, och det är det ju inte heller så det kanske inte är så konstigt. Dessutom är det nog läge att investera i ett par spårhandskar för jäklar vilket tempo han har.. Spårhandskar har jag inte använt sedan min första schäfer, som hade väldigt bråttom och vägde 35 kilo…
Karlsson fick ett spår också, som husse hade lagt. Ett riktigt roligt och klurigt spår på ca 500 meter med många vinklar och vrår. Med tanke på att jag inte ens minns när vi spårade senast så imponerade han stort den lilla terriern. Lite strul på slutet bara, så att han gick över slutapporten, men det kanske vi kan skylla på att husse skenat in i uppletanderutan som nyss var använd och då blev det lite rörigt för den otränade näsan.
Lydnadsmässigt har vi fått bra ”snurr” på klossen (icke hundnördar göre sig icke besvär, och jag orkar inte förklara) och diverse andra grundövningar går bättre och bättre. Vi har roligt, vi leker och äter godis, eller … en av oss äter godis. Den andra står mest för inköpen och utdelningen. 🙂
Idag fick det bli stadspromenad mitt på dagen eftersom skogen var full av älgjägare och vi ändå var i stan. Det var fullt ös medvetslös hela tiden! Är det någon som till exempel behöver en ”sprängare” av sittande fåglar, typ duvor, så har jag en här för uthyrning. Det fanns mycket annat roligt också och stundtals tyckte både jag och Karlsson att det var ganska pinsamt. Den lilla kelpien har ju liksom kommit i den åldern när gemene man inte längre ser att det är en valp (och ingen längre ler gulligt mot honom och vill klappa) samtidigt som han fullständigt saknar förmåga att uppföra sig. 😉 Men vi överlevde, både jag och Karlsson, trots att vi hade behövt en skämskudde ibland. Det är ju liksom svårt att svära sig fri också, när man är sitter ihop med ett snöre (eller två).
Helgen, som för första gången på länge var helt obokad, har ägnats åt att bl a låta Maro(dören) flytta in på hemsidan så jag antar att det är officiellt nu; han får bo kvar. 🙂
vallterrier.com 