Lever man ihop med en snöplog, eller f’låt… snöplogens husse, så är det (efter 23 år) rätt uppenbart att det enda som är säkert är att ingenting är säkert. De övriga 211 dagarna av jourperioden varje vinter har jag liksom lärt mig leva med det, men att julafton alltid ”hänger i luften” har jag inte riktigt lyckats acceptera. Svågern är ju delvis i samma branch så det är inte bara en människa som kan strula till det.
Jag jobbade ju själv skift i många år, och många jular tillbringades på jobbet men det visste jag ju liksom om i januari, året innan (typ) och så kunde jag och alla andra planera utifrån det. Men numera vet man ingenting. Punkt.
Den enda julaftonstradition som vi väl hittills alltid lyckats hålla på är jullunchen, med dopp i grytan, hos svärföräldrarna. Igår gick den av stapeln med en svåger som var dödstrött efter att ha plogat snö hela natten och en husse som var dödstrött eftersom han inte sovit för att han snart skulle ut och ploga snö?!
Enligt traditionen skulle vi sedan allihop ha förflyttat oss hem till oss för julmiddag och julklappsutdelning. Det har ju ibland funkat … sådär. Vissa år har vi ätit middag vid 22, delat ut julklappar vid 23 för att sen skicka iväg snöplogarna igen. Förra året satt jag, som sagt, ensam hemma med hundarna och tittade på TV och så körde vi det racet på juldagen…
I år blev det julklappsutdelning hos svärföräldrarna och sen fick jag och husse åka hem ensamma eftersom svågern var dödstrött och svärfar inte riktigt kry. Det var ju ett snäpp bättre än förra året för min del iofs. Men nu sitter vi här med julmat till sex personer (drygt) så det får bli en del kreativa julmatsrelaterade middagar ett tag framöver. I-landsproblem i dess prydno, jag vet.
Igår förmiddag var Karlsson aningen ”bakis” efter vår korta uppesittarkväll dan före dan. Han gick så att säga ”all in” under den stunden det varade. När han vilade kunde jag inte låta bli…
…att leta fram tomtemössan. 🙂
När vi kom hem på kvällskanten blev det julklappsutdelning för hundarna. Stort paket till liten hund och litet paket till stor hund var tanken. Den lilla hunden kunde dock inte, i habegärets sanna anda, låta bli att byta paket. Iza såg lite fundersam ut när hon fick ett pipande mjukisdjur men Karlsson redde snabbt ut det och bytte tillbaka. 🙂 Sen var det full fart i ett par timmar. Han grävde ner det i biabädden, han grävde upp det ur biabädden. Han kampade och rusade runt och … hade på det hela taget rätt roligt. Och när det var dags för en liten time-out såg han till att ha det inom räckhåll så att inte hans (tämligen ointresserade) storasyster skulle sno det. ”Djuret” var förvånansvärt tåligt och jag tror faktiskt att det fortfarande piper även om det just nu råder lugn och ro. Må det vila i frid för gott snart. 🙂
Idag tänker jag för övrigt hålla benhårt på traditionerna och … göra ingenting. Det kan, och får, man unna sig på juldagen. Nåja hundarna vill väl ut på promenad, men i övrigt ska jag inte göra överdrivet många knop. 🙂
vallterrier.com 