Igår var det planerat spår och uppletande på förmiddagen. Jag förberedde allt, stoppade in liten terrier i bilen och hade i princip bara kängpåtagning kvar när det kom ett SMS: ”Inställt”. Orsakerna går jag inte in närmare på här, men konstaterar att det var en mycket förvånad (och ganska nyvaken) liten hund som plockades ut ur bilen igen efter tio minuter. ”Va’? Har vi varit någonstans? Vad har jag missat?” sa han, typ. 🙂

Efter diverse turer blev det hela uppskjutet till eftermiddagen och jag hann då med diverse ärenden i stan på förmiddagen istället. Man kan konstatera att det hade varit billigare med spårträning…

Jag fick ett spår lagt åt mig, eller rättare sagt åt Karlsson. Instruktionerna var: upptag, ca 15 meter från påsläppspunkt samt ett ”tävlingsspår”. Dvs inga extra konstigheter utan ”normala” vinklar och ”normalt” med pinnar. Inte nödvändigtvis full tävlingslängd. Under tiden det, och de andra spåren, låg till sig slappade vi i solen en stund men skärpte sedan till oss och vallade en uppletanderuta, eller snarare ca 15 meter bred korridor, bland gamla torra fjolårslöv.

Eftersom vi endast kört uppletande en eller möjligen två gånger sedan sista tävlingen i september kändes det som om det vore bra att friska upp minnet på den lilla hunden. Dvs minnet av konkurrensövningarna. Cvick, som skulle laddas inför tävling idag, ställde upp ca 15 meter bakom baslinjen med sin matte medan jag förberedde Karlsson. Sen vände jag K mot Cvick och frågade: ”ser du mallen?”. ”Ja fy fan, jag ser mallen” sa Karlsson, tror jag. 🙂 (Att Cvick är en schäfer spelade ingen som helst roll. ALLA hundar som kan tänkas ta uppletandeföremål från Karlsson är mallar. Ganska praktiskt eftersom det alltid finns andra hundar i närheten av uppletandet på tävling, men ganska sällan äkta mallar. 🙂 ) Jag vände honom sen i färdriktningen och kommenderade ”leta”. Oj vilken fart det blev på de små terrierbenen! Uppenbarligen har han en glasklar minnesbild av vad som  händer om man inte sköter sig i uppletanderutan. Fyra föremål (av åtta) bärgades i snabb takt. En gång var han borta ganska länge och han kan ha ägnat sig åt att byta föremål (åtta föremål på 15×50 meter blir ju ganska … tätt) men han var utom synhåll så jag vet inte säkert.

Därefter fick Cvick hämta ett föremål när Karlsson, tämtligen upprörd, tittade på och sen var Cvicks matte nöjd. K fick därför chans att hämta in resten. Två föremål fick han ta in men sen fick det räcka. Vi kan konstatera att det inte är något större fel på minnet i alla fall, och inte på tempot varken ut eller in heller. 🙂

Förklädd malle enligt Karlsson (och matte). Här har Cvick dock lämnat uppletanderutan.

Sen var det spårdags. Jag ville inte ha spårläggaren (S) med utan ville att vi skulle lösa det på egen hand. Har man spårläggaren med är det så himla lätt att man börjar fråga om det strular.

Ett ganska förvirrat upptag med lite bakspår (jag visste inte ens vilket håll spåret gick åt) men han vände självmant och kom iväg åt rätt håll och sen … sen var han jätteduktig! 🙂 Bra tempo, korrigerade sig själv snabbt vi tappt och bärgade alla pinnarna (5 + slut). Och … vi lekte med pinnarna också! På slutet var han nog lite trött för då var inte kampandet så intressant, men det känns ändå som en bra grej att vi äntligen fått igång leken. Dock är det lite annat upplägg än det vi försökte med på lägret i somras. Nu får han först godis, som vanligt, och sen leker vi, och då gör han det glatt och intensivt.

På det hela taget blev det en mycket lyckad eftermiddag och jag hade en rätt nöjd hund resten av kvällen. Så nöjd att han tillbringade ett par timmar med att försöka välta mig ur sängen när vi gick och la oss. 🙂

Idag har det varit mest fokus på att köra det gamla vardagsrummet, och en massa andra sopor, till återvinningscentralen. It’s a dirty work… 😦 Skönt att det är gjort i alla fall även om jag kunde ha tänkt mig rätt många roligare sysselsättningar i det fina vädret.