Månad: november 2009

Kommer ni ihåg badbruden från igår? Hon schäfertanten, som fyller 10 i februari?

OK, jag tror ni vet vem jag menar.

Att hon är barnslig för sin ålder kom ju inte direkt som någon överraskning, men så barnslig…?!

För en stund sedan spydde hon nämligen upp stenen på bilden!  Jag trodde onekligen att hon vuxit ifrån stenätarstadiet, men tydligen inte… Nog för att hon äter en del konstigheter på promenaderna, trots att hon är kopplad, men hon brukar sortera på smältbarhet. Häst- och kattskit är smältbart. Stenar är det inte. En taktik hon har hållit sig  till i ungefär nio och ett  halvt  år, men nu tog det slut.  När hon fått i sig denna är en gåta. Och  det var ingen liten rackare heller. I brist på tändsticksask (tändsticksaskar är sååå 80-tal 😉 ) fick det blir ett värmeljus för storleksjämförelsen.

Hoppas att detta  var den enda, och att den inte åstadkom någon skada på vägen upp eller ner. Hon verkar dock inte må särskilt dåligt, peppar, peppar…

Igår simmade hon, som framgår av ajFån-bloggen nedan. Lite roligt är det ju att kunna blogga från min nya hobby, men några oceaner av text blir det inte. Kanske lika bra det…?

Innan simningen hann jag köra ett kortare lydnadspass med Lennart Å. Karlsson. Vi fokuserade enbart på framåtsändandet, och främst utgångarna till gruppen, som bestod av klubbens ”figurer”. Det kändes bra och han var riktigt duktig. Dock upphör jag inte att fascineras över hur vissa människor fungerar. Vi var helt ensamma på den stora planen när det kom en människa till med en  liten valp, och började köra kontaktövningar med hjälp av rolig leksak precis på vår  sträcka?! Det var ju inte direkt någon trängsel, med två ekipage och två planer, men just precis  där var vederbörande tydligen tvungen att vara. Någon annanstans på den planen hade inte gjort något  – men inte  mitt på sträckan!  Jag bet mig i tungan och vände på ”gruppen”,  och det  blev  ju iofs nyttig träning för den lilla bruksterriern, men kanske inte vad vi behövde just då. Lite hänsyn kombinerat med eftertanke (före) är inte så dumt ändå…

… och självklart regnar det också.

Då kan jag tydligen blogga från iFånen också, tror jag. Men det lär inte bli några längre inlägg för fort går det inte..

Don’t worry, detta har inte förvandlats till en fotbollsblogg. Siffrorna i rubriken syftar på dagens terrierspår, men jag återkommer till det.

Igår gick jag och Karlsson på en bus och lekpromenad, med inbakad träning. Kommenderade ”stå” ett stort antal gånger när han susade runt, till synes helt döv, med en pip i käften. Förvånansvärt ofta funkade det faktiskt! Och ställandena blev riktigt bra.

Sen fortsatte vi ute på åkern med hjälp av våra träningskamrater Hinken 1, Hinken 2, Hinken 3 och Hinken 4. Det var alltså framåtsändande som var planerat, och då bara transporterna från gruppen. För att få honom att skärpa till sig och lyssna på VAD jag säger, inte bara ATT jag säger något, så kommenderade jag ibland ”ligg” eller ”sitt” istället för ”sakta” som betyder börja gå (trava) rakt fram. Han skötte sig fint, både i lur-situationerna och med själva transporterna. Dock går det lite för fort. På tävling håller han sig nog inom avståndet eftersom sträckan är kortare än vad vi körde igår, men när längden ökar så ökar även avståndet mellan mig och den lille fyrfotingen. Och då körde jag trots allt bara belöning bakåt, dvs hos mig, igår. Inga bollar över huvudet (eller i rumpan). 😉

Idag har hundarna fått varsitt spår. Ja Iza fick faktiskt ett alldeles eget! Det var ungefär som ett appellspår på åkern utanför huset, men hon var lycklig för det lilla. Visst märks det att hon är ringrostig men med tanke på hur ringrostig hon faktiskt är så tycker jag att hon skötte sig jättefint. De fyra apporterna plockade hon utan minsta tvekan, och hon var så nöjd och glad när vi var klara. Det är väl f*n att jag inte kan få husse att spåra med henne?

Karlsson fick ett betydligt längre spår, och det var där det blev 1-1, dvs han försökte lura mig rejält en gång och misslyckades, och jag försökte lura honom rejält en gång, och misslyckades. Spåret innehöll massor av rejäla terrängskiften. Det började med upptag på blåsig åker där han försökte sig på ett bakspår, men när han väl kom igång gick det fint även om han fick jobba hårt. Underlaget bestod av ca 50% mycket kort gräs och 50% jord. Sen fortsatte spåret in på risig barrmatta och som vanligt så spårade han som en liten (duktig) dammsugare på det underlaget. Fort och rätt! Den första pinnen i skogen var fastbunden i en ganska stor (med terriermått mätt) gren som låg löst på marken, och det tyckte han var en höjdare. Han fick kämpa rejält för att få in pinnen till mig, eftersom grenen hängde med, men sån’t går han igång på. 🙂

Sen gick han förmodligen på något viltspår, och hade det varit tävling hade vi väl varit borta ungefär där, men eftersom det nu var träning så backade jag och bad honom göra om och göra rätt, och då gjorde han det. Sen fortsatte spåret in i ”vanlig” skog, dvs mossa, och sen ut på en grusväg som jag hade gått fram och tillbaks på och han spårade faktiskt hela tiden. I vinklarna kollade han av i gräskanten om jag verkligen inte gått ut där men när jag höll emot så tog han vinkeln över till andra sidan vägen och fortsatte.

Den avslutande delen gick också i vanlig skogsterräng. Där var jag ”säker” på var jag hade gått och det var inte där Karlsson ville gå. Han ville gå 4-5 meter åt höger. Jag höll emot, och han stod envist och drog åt höger. Helt plötsligt ”slet” han sig och dök på en apport i snöre. Ridå! Han hade rätt och jag hade fel…

Slutet av spåret gick också bra, och alla pinnarna hittade han helt utan min medverkan. Gott!

Tanken var att jag skulle åkt upp till klubben på eftermiddagen för att träna utgångarna till gruppen på framåtsändandet med hjälp av Figur 1, Figur 2, Figur 3 och Figur 4. Dock regnade det rejält när vi spårade så det kändes måttligt inspirerande att bli jätteblöt en gång till. Därför fick det bli ett pass i (hund)träningslokalen istället, och premiär för vår nya träningskamrat – Claus.

Sådana här filurer sålde vi på mitt jobb för ett antal år sedan. Claus går på batteri, sjunger Jingle Bells och svajar lätt onyktert från sida till sida, i takt till musiken. Jag köpte på mig ett ”lager” för att ge bort, men en hade jag kvar i oöppnad kartong.

Eftersom Karlssons referensramar för grävlingar är icke existerande så går det tydligen att lura i honom vad som helst, och han trodde nog stenhårt på att detta faktiskt var hans livs första grävling, för oj vad arg han blev. När han fick Claus inom räckhåll försökte han bita honom i skägget men efter ett extremt kort utvecklingssamtal, som bestod av ett rungande NEJ från mattes sida, insåg han att det inte var någon bra idé.

Resten av passet stod Claus för underhållningen medan jag och Karlsson tränade. Vi körde fritt följ och fjärr bland annat och avslutningsvis kunde Karlsson köra hyfsade fjärrskiften trots att Claus showade antingen mellan oss eller bara ett par decimeter vid sidan av honom. Med tanke på den första reaktionen var jag mycket förvånad att han faktiskt släppte störningen så pass snabbt.

Tja, har man inga träningskamrater så är det ju tur att man kan köpa sig, och så länge man inte kräver kommendering, råd och konstruktiv kritik så funkar Claus ganska bra. 🙂

Nu står det kloklippning och lite trimning på programmet, så här kan jag inte sitta längre. 🙂

Igår stod det lite shoppning på programmet, och i samband med det passade jag på att dammsuga de stora köpcentret efter några ljuslyktor i min smak, som ersättning för de husse  slog sönder härförleden. Lärdom; frostat och krackelerat är UTE!

När jag köpte dem för två-tre år sedan letade jag också ordentligt innan jag hittade det jag sökte, men då fanns det trots allt lite att välja på, men inte nu.

Han ”sparade” ju en av dem när han hade sitt glaskrossarrace, men det är bara en liten tröst. I avvaktan på att jag ska hitta fullgoda ersättare fick jag slänga fram de mycket enkla IKEA-lyktorna, som egentligen var tänkta för altanen.

EFTERLYSNING
Om ni hittar något liknande på nätet eller IRL, ägna mig en tanke och meddela var de finns. Det är dessutom en fördel om de inte kostar 299:-/styck. Dessa kostade nog 29:- ca när jag köpte dem på Indiska.Och det är naturligtvis den lyktan närmast kameran det handlar om.

Igår var det, som bekant, fredagen den 13:e. Ett faktum som inte rörde mig i ryggen, och dagen förlöpte, helt planenligt, utan katastrofer.

Idag är det, som bekant, lördagen den 14:e. Var den här dagen ska sluta kan man undra, för den började inte särskilt lovande.

Innan jag äter frukost får hundarna mat. Idag lyckades jag med konststycket att:

1. Glömma hälla av vattnet från Izas mat. (Jag brukar bara fukta den lite, och sen hälla av.)

2. Tappa ut hela hennes matskål på golvet.

Iza började naturligtvis ”jaga” sin mat, men vad gör Karlsson? Jo, han står där mitt i ett hav av torrfoderkulor (3 dl blir vääääldigt mycket i utspridd form), vatten och fiskolja och … äter ur sin egen lilla skål. När innehållet i den var slut försökte han naturligtvis snika åt sig lite av storasysters käk, men det satte hans elaka matte P för. Det skulle aldrig hända så länge maten ligger i skålen, då får hon ha den i fred. Men med den här nya serveringsmetoden tyckte han att det var ”först till kvarn” som gällde.

Och jag fick börja med att torka golv, innan frukost! Ingen bra start…

***

Nästa gång den 13:e infaller på en fredag vet jag dock med säkerhet att det kommer inträffa en katastrof av stora mått…

Det är ju inte så länge sedan jag nostalgitrippade på Absolute 80’s. När man handlar på cdon.com erbjuder de nämligen en (eller som i det här fallet tre) extra CD till förmånligt pris, och jag gick på det igen. 🙂

70-talet är ju minst lika mycket mitt musik-årtionde som 80-talet, så det kan nog bli lite roligt. Har bara hunnit tre låtar in på första CD:n än, eftersom jag började med att lyssna på ”huvudköpet”, Jace Everett, som låter mycket lovande.

Vill man se låtlistan klickar man på bilden. En hel del av låtarna känns som vita fläckar i mitt minne men det klarnar kanske när jag hör dom?

Idag har jag haft en intressant och givande diskussion via mail med S, och hon har fått mig att tänka lite ”outside the box”. Igår kväll gick jag nämligen ut i (hund)träningslokalen för att träna om ställandet i fjärren från ”stå” till ”ställ”, för att förhoppningsvis kunna få stå-kommandot tydligare i inkallningen. Det visade sig att det gick på åtta sekunder. Helt allvarligt!  Det funkade i första försöket, och även i andra – utan handtecken. Jag hann nämligen aldrig längre än till ”st” innan han stod. Uppenbarligen lyssnar han inte på vad jag säger utan bara gör nå’t  som han tycker passar. Att det är så i vissa andra situationer har jag ju förstått, och jobbat på att få bort. Nu har jag fått lite nya angreppsvinklar och kvällens pass kan bli spännande, och om inte annat underhållande för den lilla terriern. 🙂

Avslutningsvis vill jag gratulera Karlssons gammelmatte, kennel Öresund! Igår föddes det fyra halvsyskonbarnbarn (det ni!) till Karlsson. Tre hanar och en tik. Lilla Mercedes ser ut att ta det med ro. 🙂

Bild  från kennel Öresund.

Kommer ni ihåg det här? Bilden är från hösten -07.

I vintras gjordes vägen i ordning och vi fick tillbaks en av våra trevligaste rundor i skogen.

Numera ser det ut så här på ungefär samma ställe. Charmfaktorn är låg men funktionaliteten hög. Och det är trots allt bara en liten bit det handlar om, men en viktig liten bit som förstörde väldigt mycket när den inte gick att använda.

Men säg den glädje som varar. Nu har en annan markägare på samma runda fått för sig att köra traktor på skogsvägen, och en (eller flera) ryttare har samtidigt fått för sig att rida på den lilla grässvålen som var kvar i mitten, så nu har vi ett annat lerdike att tampas med. Inte i paritet med det på översta bilden, men ganska trist ändå. Här nedanför ser man ett av ställena vi måste passera, men om man trasslar lite går det att ta sig förbi i (den ogallrade) skogen på sidan av ”vägen”.

För övrigt insåg jag först idag, efter nästan en vecka, att jag faktiskt har en fullt användbar kamera med mig på promenaderna. iPhonen har ju en kamera som inte är kanon, men trots det spelar flera divisioner högre än den i min gamla mobil. Oskärpan på den sista bilden får vi nog skylla på lika delar skakig fotograf och lättrörliga hundar. 🙂

Idag är det den 10:e november om jag inte är helt felinformerad, och så här ser det ut på vår lilla altan.

Så här ser det  ut två meter därifrån.

OK, varken pelargonerna eller lobelian är väl jättevackra, men de lever, och jag har lite svårt att slita mig från de sista resterna av sommaren. Dessutom har det nästan blivit lite sport och se hur länge det funkar. Så fort termometerna visar 2-3° åker blommorna ut på räcket, och de sista nätterna har det blåst så mycket att det inte ens varit lönt att lägga över fiberduken när de varit inflyttade mot väggen. Det vore ju onekligen lite festligt om jag kunde hålla liv i dem till … säg första advent? Men nu är det bära eller brista-metoden som gäller. Tja, alla har vi våra hobbies, mer eller mindre perversa. 😉

I morse hade Karlsson ”magknip” igen, eller vad det nu är han drabbas av typ varannan månad. Han betedde sig alltså likadant som han gjorde på lägret i somras, och sen har det hänt en gång till efter det. Sista timmarna av natten var han jätteorolig och promenerade runt i sängen och försökte sova på ömsom mina knän, fötter, mage, i mina knäveck och … inget funkade. Trodde det förorsakats av att Iza behövde ut akut vid 03.30-tiden, men när vi väl gick upp på riktigt ville inte Karlsson vara med. Han var jättehängig och ville inte lämna sängen och inte gå nerför trappan trots att jag skramlade med godisburken. Men när han väl lyckats uträtta nummer två så piggnade han till betydligt och var som vanligt igen. Man undrar ju onekligen vad det är som orsakar detta, men att gå till veterinären med en hund som inte uppvisar några symptom och tro att man ska få en diagnos – det känns rätt döfött. Och han är ju inte ”dålig” i magen när detta händer, utan allt är helt normalt förutom att han mycket tydligt visar att han inte mår bra. Skumt…

Ikväll är det utlyst vilokväll. Han har varit hos dagmatte idag och husse har tagit en promenad med dom båda på eftermiddagen så det får räcka i det här äckelvädret som råder ute. Ingen av dem verkar misstycka, som tur är.

Lagom frusen och med en lätt huvudvärk (bihålorna?) var jag inte ett dugg sugen på att åka till klubben på möte. En filt och TV-fåtöljen kändes betydligt mer lockande, men eftersom ev. nya klubbkläder skulle diskuteras och jag är en av ”mammorna” till dessa så var jag så illa tvungen. Och skulle jag ändå masa mig dit var det ju lika bra att ta med den lilla hunden och passa på att träna lite.

Nordliga vindar och ca +3° gjorde att man var tvungen att vara effektiv för annars frös man till is trots rejäl påklädning. Vi tränade på en del saker från helgen, och en del annat. Det gäller ju att ligga i nu, inför uppföljningen den 2:a december. Önskar att det kunde vara en sån ”uppföljning” en gång i månaden, året runt, för tusan vad triggad man blir att träna.

I helgen kom också frågan, precis som förra gången jag var på kurs för samma instruktör; -Vem tränar du med? Och det oerhört tråkiga svaret blev nu som då: – Ingen. Varpå jag fick order om att snarast fixa fram träningskompisar! Det är dock lättare sagt än gjort. Åtminstone sådana som bor inom rimligt avstånd.

Jag önskar så att jag hade några som jag kunde träna med någorlunda kontinuerligt, en gång i månaden eller två. Någon/några som kan övervaka (och stoppa) de olater jag lägger mig till med när jag tränar ensam. Jag skulle väl förhoppningsvis kunna ge en del tillbaks också. Men, men… de lyser med sin frånvaro, och jag orkar inte tjata längre. De gånger man haft något på gång så har det runnit ut i sanden ganska snabbt pga av tidsbrist eller ointresse från övriga inblandade.

Men åter till kvällens träning. På det stora hela var han riktigt duktig, och laddad som sjutton. Det här med BRUKSlydnad tar han dock på största möjliga allvar efter helgen och därför var väl kvällens stora fiasko – rutan. Men, men… jag lägger ingen större vikt vid det just nu.

Önskar dock att jag kunde begripa varför det ska vara så sabla svårt att stanna på en inkallning? På kul provade jag ett ”ligg” under inkallningen och då plöjde han nästan en fåra i gräsmattan med hakan i sin iver att göra fort och göra rättl och så brukar det se ut. Men ”stanna”…? Näe… Jodå, han stannar men det borde kunna gå tusan så mycket snabbare.

För att hålla värmen så tränade vi även en del språngmarsch. Igår sprang jag också en del på kursen, och – glädjande nog – känner jag ingenting i vadmuskeln nu. Det verkar som om den äntligen har läkt, och det var väl på tiden.

Mötet gick för övrigt smärtfritt och vi fick godkänt på våra förslag angående klubbkläderna så nu kan bollen fortsätta rulla. 🙂

Jodå, jag har kryat på mig, och klarat av att delta i hela helgkursen. Förvånansvärt snabbt påkryad blev jag också, med tanke på att jag var ganska risig i fredags. Tänk vad lite receptfria droger kan göra. 🙂

Helgen har varit jättenyttig, med många bra tankeställare. Med en brutalt ärlig instruktör blir det så. Och det är ju faktiskt det man betalar för. Någon som säger att allt är bra, trots att det inte är det, leder ju inte till någon utveckling. Men… vi har fått en hel del positiva omdömen också, så det jämnar ut sig. 🙂

Som vanligt (!) blev slutsatsen att matte är problemet. Jag är otydlig. Jag har vant min hund vid att om han inte gör det han ska på första kommandot så kommer det ett till, och kanske ytterligare ett (hej S. 😉 ). Dessutom är jag dålig på att berömma under tiden han gör saker. Han får beröm när han är klar, men det räcker liksom inte… Skärpning!

Momentmässigt har vi fokuserat på inkallning med ställande och framåtsändande, och fått en hel del tips och saker att träna på. Den 2:a december har vi uppföljning av kursen, och då gäller det ju att kunna visa att vi faktiskt blivit bättre. Kanonbra, för då  måste man ju faktiskt skärpa sig och träna. Trots att det är november. Dessa moment är ju lite svåra att träna inomhus så jag fortsätter hålla tummarna för att snön håller sig borta så att vi kan nöta hål i åkern utanför huset. 🙂

Vi har haft en osannolik tur med vädret. I går morse när jag åkte till grannklubben fullkomligen öste regnet ner, och jag höll till och med på att få vattenplaning trots vinterdäck, men från det jag parkerade på klubben har det varit uppehåll, och det är ju ingen självklarhet i november. Eller … det är det väl egentligen aldrig i det här landet. Efter en hel helg ute är jag dock ganska mör i kroppen och knoppen och det får bli en tidig kväll eftersom det tydligen är måndag i morgon igen, säger dom.

Här kommer några bilder från helgen. Karlsson har naturligtvis inte fastnat på en enda…

Novemberljuset (en mulen dag) gav begreppet rörelseoskärpa en helt ny innebörd. Men det är inte helt omöjligt att det kommer upp lite fler bilder i galleriet någon dag när jag orkar.

Engagerad instruktör – Benny Steen

Eftersom jag mår som jag mår och husse var hemma på förmiddagen så skulle han gå en något tidig lunchpromenad med hundarna. De hann dock bara ett par hundra meter innan hans telefon ringde, jobbet kallade, och de fick vända om. Men efter det har de sussat gott hela tiden, ungefär som efter en femkilometersrunda. Längden HAR tydligen ingen större betydelse. Det kanske är mer en principsak – att man SKA gå på promenad? Eller också har de drabbats av akut depression? Hur som helst har han lovat att göra ett nytt försök senare i eftermiddag, och jag skulle tro att de ställer upp. 🙂

Då ska vi bara se om vi kan komplettera med LP III, LP Elit och SSPCH. Det gäller att sikta högt. 🙂

Något LP II var ju inte ens planerat, men why not?

Om någon undrar (Agnetha?) så kom det faktiskt in automatiskt på hunddata. Jag hann aldrig skicka in blanketten som jag trodde skulle behövas.

Efter en veckas obeslutsamhet har den då landat, med alla ingredienser. Förkylningen!

Förra torsdagen började den lite smått för att sedan fundera fram och tillbaks på lämlig tidpunkt för fullt angrepp. I en hel vecka funderade den. I onsdags kände jag mig faktiskt helt OK och trodde att jag – kors i taket – för en gångs skull klarat mig med att bara bli ”lite” förkyld. Men OJ vad lurad jag blev. Igår accelererade den under dagen, och idag har näsan glömt hur  man gör när man andas. Det är väl tur att man har en mun som kan tillhandahålla den lilla, men ack så viktiga, detaljen – syre.

Att jag ska på brukslydnadskurs med Karlsson hela helgen gör inte det hela roligare… Förra helgen hade passat betydligt bättre för en förkylning, men det är ju sällan man får välja. Det positiva är väl att jag inte säger ”nöff”, och att svanskotan fortfarande är en svanskota och inte har utvecklats till en knorr. Och så länge man är drabbad av ett ”vanligt” virus kan tydligen inte svininfluensan få fäste, har jag hört.

Nåväl; eftersom läget var som det var igår, och
hundarna var aktiverade av husse resp. svärmor
kunde jag med gott samvete ägna mig åt min
nya hobby.

Och ja – det går att ringa med den. Också. 🙂

(Husse betvivlade detta, men nu är han överbevisad.)