Dag: 27 november, 2009

För ett drygt år sedan skrev jag det här inlägget.

I början av veckan kom det nya försäkringsbrevet (och fakturan) för Karlssons försäkring. Det var en kryptisk formulering i försäkringsbrevet som jag skulle ringa Agria och fråga om, men jag hann inte. Dom ringde nämligen mig. Ett typiskt sånt där ”nuringervinågrakunderochsmåpratarlitesåärdomnöjdasen”-samtal. Den stackars  extraknäckande tjejen som troligen gjorde första kvällen på jobbet var nog inte riktigt förberedd på att få frågor. 🙂 Hon löste det snyggt i alla fall, och efter rådfrågning hos de (uppenbarligen) mer rutinerade kollegorna och en tillbakaringning så fick jag svar på min fråga. Jag passade också på att fråga vad min lilla klimp kunde tänkas vara värd nu, med ett LP II och gk högre klass i bagaget.

Även i år höll jag på att ramla av stolen, trots att jag faktiskt stod upp och pratade.

29.000 nånting. Tjugoniotusen! För dessa ganska mediokra meriter?

Snacka om att vara värd sin vikt i guld! Nu höjde jag dock inte försäkringsbeloppen på stående fot, och tror inte jag kommer göra det heller. Som det är nu är han liv-  och användbarhetsförsäkrad till ett belopp på 19.300, och inga pengar i världen kan  kompensera om det händer honom något. Det spelar liksom ingen roll om jag kan köpa två eller tre nya hundar… Det är ju Karlsson jag vill ha!

(Ibland känns det som om jag faktiskt inte skulle överleva om det hände honom något. Kanske inte riktigt hälsosamt… Har börjat vänja mig vid tanken på att Iza inte kommer finnas för alltid, och det gör man väl automatiskt när hunden börjar bli till åren. Men inte Karlsson, inte nu! Herregud,  jag får tårar i ögonen bara vid tanken…)

***

Och på tal om vikt; jag har ju levt  i tron att Karlsson väger nio kilo. Riktigt var jag fått det ifrån är oklart, men jag  tror det är vägningen på Årets Border som spökar. De flesta var överens om att vågen där inte visade rätt.

Hur som helst vägde vi honom igår. Två gånger. Först på vågen i simmet som visade 8,1 kilo, och sedan på vågen i väntrummet, som visade 8,2. Så det där med nio kilo kan vi glömma. Det är en åttakilosguldklimp jag har. 🙂

När det var dags för lunchpromenaden idag hade det inte regnat på flera timmar! Dessutom var det ovanligt ljust för att vara så mörkt… om man säger så. Jag iklädde mig någon slags semi-regnmundering bestående av bl a wettex-jacka (=goretex, men gammal) + (tack och lov) det gummerade regnkopplet till Iza, för det skulle göra nytta visade det sig. Sen hann vi gå 75 meter innan det började regna. Någon som har en aning om hur svårt det är att dela mini-Frolic i två delar med blöta, kalla fingrar?

Helt plötsligt studsar det upp en kattj*vel ur ett dike två meter framför oss! Vild kalabalik utbröt. Tack och lov för regnkopplet säger jag. Och tack och lov för att jag fortfarande hade grus under fötterna. 0,5 meter till och det hade varit uteslutande gyttja. Vad som hänt då vågar jag inte tänka på, men det hade förmodligen sett ganska roligt ut för ev. åskådare… En kattspaning till hann vi med innan vi angjorde trappan hemma. Som sagt; jag är inte på något sätt en katthatare. Har ju t o m haft två stycken själv, i många år. Men … när jag är på promenad med Iza är katternas charmfaktor ytterst begränsad.

För övrigt har uppenbarligen vaccinleveranserna misslyckats igen, för morgondagen är inställd. Ja inte helt och hållet, men på vaccinationsfronten. Men nu har man åtminstone ändrat texten på hemsidan till att alla över 18 kan vaccinera sig fr o m nästa vecka (underförstått: om det finns vaccin). Och hur mycket självbedrägeri jag än ägnar mig åt kan jag inte få det till att jag är under 18…

Så här ser det ut på vår lilla altan idag!

Eftersom vi har grannar som samlar på hundar, hästar, katter och… you name it så kan väl jag samla på pelargoner? Men i morgon är det slut, då åker de i soporna. På det stora hela är de inte särskilt fräscha men de är vid liv, och det var ju det mitt experiment gick ut på. Ska väl inte sticka under stol med att jag haft god hjälp av den milda hösten, men ändå?! På söndag är det första advent så om jag riktigt skulle hårddra det borde de stå till dess, men i morgon får det vara nog. Det känns liksom som om de skär sig lite mot adventspyntet som jag, trots allt, ska försöka uppbåda lite entusiasm inför och få på plats under morgondagen.

Lobeliorna packade för övrigt ihop förra helgen, mest pga utebliven vattning tror jag? Man kan också kalla det passiv dödshjälp… Eftersom de hänger under tak på husets mest skyddade sida har de liksom inte kunnat tillgodogöra sig all vätska som kommit från ovan…

Som jag skrev i förra inlägget så skulle Iza simma igår kväll, och direkt efter hade jag tid för vaccination av träsktroll. Jag packade in Iza i bilen och började byta om och packa ihop prylarna. Då kommer Karlsson ner – för halva trappan. Sen satt han bara och såg helt apatisk ut. En riktig deja vù av svackan på lägret i somras. Han tog sig sakta ner men ville inte ha godis, var bara lite intresserad av favoritpip och tja… det var inte alls roligt. Det stod helt klart att han hade rejält ont. Tiden började bli knapp, men vi tempade (38°) och husse fick slänga på sig regnkläderna och åka med för att gå ut och gå med – och hålla uppsikt över – den lilla medan den stora simmade. Jag menar; lägligare än så här lär det aldrig bli – en ”attack” när man har bokad tid hos veterinären en timme senare?

När vi parkerade vid Blå Stjärnan 12 minuter senare var det någon som skrek i högan sky där bak. Skrek av glädje. Så som han alltid gör när man parkerar någonstans och han tror att det ska hända något roligt. Inte ett spår av något ”ont”, lika pigg, alert och krutdurksliknande som vanligt?!

Nåväl; han och husse fick ge sig ut och promenera medan jag slängde storasyster i bassängen, och mot slutet av simturen kom de in och tittade på. Då var han pigg som en iller på crack och gick i taket varje gång jag kastade pipen till Iza.

Så var det då dags för vaccination, och in stegar den enda veterinär jag definitivt inte vill ha att göra med. Det  borde vara förbjudet för veterinärer att gifta sig eller byta efternamn av annan anledning! Stämningen blev … lite kylig. Hur som helst konstaterade hon att det inte är ovanligt att hundar får ”en fis på tvären” och det kan då yttra sig som på Karlsson. I nuläget tyckte hon inte att det behövdes några ytterligare åtgärder. Han fick sitt kennelhostevaccin under ordnade former, och sen … sen frågade hon om jag hade Iza kvar. Då kunde jag inte hålla mig längre. – Jo, hon är kvar, 10 år och pigg som en nötskrika. Och hon har slagit sig massor av gånger och inte dött.. svarade jag.

Den som inte fattar något av ovanstående kan läsa hela (eller åtminstone halva) historien här:

Frustrerande okunskap och prestige!