1-1

Don’t worry, detta har inte förvandlats till en fotbollsblogg. Siffrorna i rubriken syftar på dagens terrierspår, men jag återkommer till det.

Igår gick jag och Karlsson på en bus och lekpromenad, med inbakad träning. Kommenderade ”stå” ett stort antal gånger när han susade runt, till synes helt döv, med en pip i käften. Förvånansvärt ofta funkade det faktiskt! Och ställandena blev riktigt bra.

Sen fortsatte vi ute på åkern med hjälp av våra träningskamrater Hinken 1, Hinken 2, Hinken 3 och Hinken 4. Det var alltså framåtsändande som var planerat, och då bara transporterna från gruppen. För att få honom att skärpa till sig och lyssna på VAD jag säger, inte bara ATT jag säger något, så kommenderade jag ibland ”ligg” eller ”sitt” istället för ”sakta” som betyder börja gå (trava) rakt fram. Han skötte sig fint, både i lur-situationerna och med själva transporterna. Dock går det lite för fort. På tävling håller han sig nog inom avståndet eftersom sträckan är kortare än vad vi körde igår, men när längden ökar så ökar även avståndet mellan mig och den lille fyrfotingen. Och då körde jag trots allt bara belöning bakåt, dvs hos mig, igår. Inga bollar över huvudet (eller i rumpan). 😉

Idag har hundarna fått varsitt spår. Ja Iza fick faktiskt ett alldeles eget! Det var ungefär som ett appellspår på åkern utanför huset, men hon var lycklig för det lilla. Visst märks det att hon är ringrostig men med tanke på hur ringrostig hon faktiskt är så tycker jag att hon skötte sig jättefint. De fyra apporterna plockade hon utan minsta tvekan, och hon var så nöjd och glad när vi var klara. Det är väl f*n att jag inte kan få husse att spåra med henne?

Karlsson fick ett betydligt längre spår, och det var där det blev 1-1, dvs han försökte lura mig rejält en gång och misslyckades, och jag försökte lura honom rejält en gång, och misslyckades. Spåret innehöll massor av rejäla terrängskiften. Det började med upptag på blåsig åker där han försökte sig på ett bakspår, men när han väl kom igång gick det fint även om han fick jobba hårt. Underlaget bestod av ca 50% mycket kort gräs och 50% jord. Sen fortsatte spåret in på risig barrmatta och som vanligt så spårade han som en liten (duktig) dammsugare på det underlaget. Fort och rätt! Den första pinnen i skogen var fastbunden i en ganska stor (med terriermått mätt) gren som låg löst på marken, och det tyckte han var en höjdare. Han fick kämpa rejält för att få in pinnen till mig, eftersom grenen hängde med, men sån’t går han igång på. 🙂

Sen gick han förmodligen på något viltspår, och hade det varit tävling hade vi väl varit borta ungefär där, men eftersom det nu var träning så backade jag och bad honom göra om och göra rätt, och då gjorde han det. Sen fortsatte spåret in i ”vanlig” skog, dvs mossa, och sen ut på en grusväg som jag hade gått fram och tillbaks på och han spårade faktiskt hela tiden. I vinklarna kollade han av i gräskanten om jag verkligen inte gått ut där men när jag höll emot så tog han vinkeln över till andra sidan vägen och fortsatte.

Den avslutande delen gick också i vanlig skogsterräng. Där var jag ”säker” på var jag hade gått och det var inte där Karlsson ville gå. Han ville gå 4-5 meter åt höger. Jag höll emot, och han stod envist och drog åt höger. Helt plötsligt ”slet” han sig och dök på en apport i snöre. Ridå! Han hade rätt och jag hade fel…

Slutet av spåret gick också bra, och alla pinnarna hittade han helt utan min medverkan. Gott!

Tanken var att jag skulle åkt upp till klubben på eftermiddagen för att träna utgångarna till gruppen på framåtsändandet med hjälp av Figur 1, Figur 2, Figur 3 och Figur 4. Dock regnade det rejält när vi spårade så det kändes måttligt inspirerande att bli jätteblöt en gång till. Därför fick det bli ett pass i (hund)träningslokalen istället, och premiär för vår nya träningskamrat – Claus.

Sådana här filurer sålde vi på mitt jobb för ett antal år sedan. Claus går på batteri, sjunger Jingle Bells och svajar lätt onyktert från sida till sida, i takt till musiken. Jag köpte på mig ett ”lager” för att ge bort, men en hade jag kvar i oöppnad kartong.

Eftersom Karlssons referensramar för grävlingar är icke existerande så går det tydligen att lura i honom vad som helst, och han trodde nog stenhårt på att detta faktiskt var hans livs första grävling, för oj vad arg han blev. När han fick Claus inom räckhåll försökte han bita honom i skägget men efter ett extremt kort utvecklingssamtal, som bestod av ett rungande NEJ från mattes sida, insåg han att det inte var någon bra idé.

Resten av passet stod Claus för underhållningen medan jag och Karlsson tränade. Vi körde fritt följ och fjärr bland annat och avslutningsvis kunde Karlsson köra hyfsade fjärrskiften trots att Claus showade antingen mellan oss eller bara ett par decimeter vid sidan av honom. Med tanke på den första reaktionen var jag mycket förvånad att han faktiskt släppte störningen så pass snabbt.

Tja, har man inga träningskamrater så är det ju tur att man kan köpa sig, och så länge man inte kräver kommendering, råd och konstruktiv kritik så funkar Claus ganska bra. 🙂

Nu står det kloklippning och lite trimning på programmet, så här kan jag inte sitta längre. 🙂