Desperat? Nä inte ett dugg…

Det kanske någonstans i denna blogg, vid något tillfälle, har framgått att jag längtar efter våren, och framför allt efter att snön och isen ska försvinna? Nähä, inte det? Men så är det i alla fall.

Nu har jag gjort en insats för att hjälpa tillställningen på traven. Jag tog helt enkelt en spettspade och gick ut och bokstavligen hackade bort isen på den stenlagda gången som går från köksdörren/köksaltanen ut mot världen. Denna gång som jag använder många gånger varje dag och som varit belagd med ett massivt, och mycket halt, lager is. Nu är stora delar av den frilagd och problemet (isen) är uppskjutet ca 4 meter. Desperat? Kan jag väl aldrig tro?

Nu ska jag gå ner och tortera hundar igen. 🙂 Fick tips igår om den ultimata schäfertortyren.

1. Man lär schäfer att ligga blickstilla med godis på nosen och på tassarna.

2. Man släpper in galen, hungrig terrier för att äta upp godiset på schäferns nos och tassar.

Men nej, så utstuderat elak är inte ens jag. 😉

***

Edit, en stund senare; en koncentrerad schäfer och ett utdrag ur veckans läckra tulpanbukett.

090226a

090226b

090226c

Med Murphy som reseledare…

Idag var det dags för det (förhoppningsvis) sista besöket på odontologen på Sahlgrenska. 09.45 skulle jag vara där. På morgonen började det snöa. Rejält! Frågan är om det inte var det mest intensiva snöfallet den här vintern, hittills…

Först trodde jag att det bara var uppe hos oss det snöade men fick indikationer på att det var lika illa väster om stan så jag gav mig iväg i god tid. Eftersom vissa inte klarar att köra fortare än 60-70 km/h bara för att det snöar, även om körbanan är hyfsat snöfri, så tog det sin lilla tid. Att ge sig ut i vänsterfilen, med 5-10 cm snömodd var inte att rekommendera utan det var bara att hålla sig i kön. Efter ett tag började jag ana att jag inte skulle hinna fram riktigt i tid utan möjligen bli ett par minuter sen, så jag ringde och förvarnade.

Strax efter släppte det. Snön övergick i regn och körbanan var blöt istället och det gick att blåsa på nästan som vanligt. Hoppet infann sig; jag kanske hinner?

Men. Nä. Det gjorde jag inte!

En bit före stadsgränsen var det tvärstopp. Varför lyckades jag aldrig reda ut men trafiken flöt på i den hisnande hastigheten av 10 km/h eller också stod den helt still, i ett antal kilometer. Nytt telefonsamtal…

Efter ca 20 minuter i denna trafikstockning, som jag fortfarande inte vet varför den över huvud taget var, släppte det igen och det flöt på i bra fart genom stan. Yes, ”bara” en kvart försenad…

Men. Nä. Det blev jag inte!

När jag kom fram fanns det nämligen inga parkeringsplatser att uppbringa. De två tidigare gångerna jag varit där har det funnit hur gott om platser som helst, men naturligtvis inte idag… Blev jag förvånad? Nej, inte särskilt.

Hur som helst kom jag fram ungefär 25 minuter för sent. Lite skämmigt, men inga sura miner. Tandläkaren berättade istället några egna rysarhistorier om bilresor och så var det bra med det. 🙂

Betalningen var väl dagens enda positiva inslag. Helt plötsligt gick det på 1.200:- mindre än det ursprungliga prisförslaget. Men eftersom jag ska till min ordinarie tandläkare för att byta ut den provisoriska fyllningen mot en permanent misstänker jag att resterande slantar fladdrar iväg där.

På hemvägen hade vädret slagit om och största problemet då var risken för vattenplaning. En gång var jag illa ute, men redde ut det och kom hem till sist…

Ja den där Murphy…